månadsarkiv: mars 2011

Ett bloggpass till Let me in, för ”att besöka en roman”

Jag läste mejlet som hastigast, fattade inte riktigt grejen. Berättade om det imorse på jobbet och sa, att jag fått ett mejl om den nya filmen. Den som har sin utgångspunkt i Låt den rätte komma in, jag vet att jag twittrade om trailern här om veckan, för min kollega Pernilla Rydmark hade sett den. Och tipsade mig.

Som vanligt så säger min kollega Rebecka Gustafson, men vilken är punch linen? Jag tittar lite frågande på henne och säger, det är just det jag inte fattar, varför skickade de det mejlet till mig? Jag men jag gillar ju inte skräck alls, jag gillar Blackeberg och John Ajvide Lindqvist. Jag älskar Lindqvist skildring av Blackeberg och jag har arbetat med det i skolan, men skräck är inte riktigt min grej.

Så Rebeckas raka och kloka fråga fick mig att fundera vad vill de mig? Jag läste mejlet igen:

Där John Ajvide Lindqvist skriver om sin upplevelse av filmen ett litet citat som fick mig att tänka filmen är nog kanske för mig också:

Det glädjer mig att denna lilla pärla nu har fått svensk distribution och att även svenskar kan få ta del av en annorlunda tolkning av Oskar och Elis historia. Den här gången heter de Owen och Abby och Blackeberg är förflyttat till Los Alamos. Men det handlar fortfarande om kärlek, besatthet, blod och om att låta den rätte komma in.

Ett Los Alamos som Blackeberg, kanske fungerar det också, jag undrar vad som är Vällingby, och om Danderyds sjukhus. Efter två genomläsningar fattade jag vad jag fått, en inbjudan till pressvisningen av filmen Let me in. Jag var tvungen att ringa och fråga om det stämde att de verkligen ville att jag skulle komma och titta på filmen, jag, en lärare fel, fel, fel en projektledare som bloggar ville de skulle komma och se filmen.

Tänk vilket pepp!

Så nu ska vi se om Blackeberg görs sig på amerikanska, vet inte riktigt om jag tyckte att Blackeberg skildrades på ett rättvist sätt i den svenska versionen, men ok … En film är aldrig som en roman. Men det här ska bli spännande.

Sociala medier är en soft spot för mig…

Jag tillstår att det nog var ett av de mest svåra uppdrag jag genomfört att göra ett webinar. Jag fick frågan av Anders Kihl som på twitter föreslog att jag skulle prata om sociala medier på #ssmw lunchwebinar. Jag har pratat om det förut, men att prata om något utan att ha åhörarna i samma rum gjorde det om något ännu svårare.

Det fanns inga nickar, inga rynkade pannor, visst det fanns en livechatt, men den hann inte jag med i eftersom jag hade fullt upp med att prata om sociala medier och de utmaningar som dessa kan innebära i skolan, men och hur dessa medier och verktyg möjliggör en demokratisering av samtalsutrymmet i klassrummet, i skolan. De som tidigare inte haft tillgång till, eller fått möjlighet att höras för att berätta om sin skolvardag få det genom sociala medier, och det är grym, häftigt, stort men också svårt och innebär nya utmaningar.

Formen med ett webinar var spännande och möjligheterna känns stora, tänk, tänk om man skulle kunna ha fler sådana kring frågor som berör min verksamhet, kring hur vi kan arbeta med internet i skolan, frågor kring hur lärare/elever arbetar med att skapa webbplatser, tänk vilka möjligheter…

Ska fundera kring det…

I vilket fall som helst dagens webinar, mitt första, gick väl hyfsat, tekniken strulade och Anders Kihl missade halva, men sånt är livet. För dig som inte kunde vara med finns det inspelat och till det kan du ladda ner eller titta på mina slides som precis som vanligt ligger på Slideshare.


Varför är det så svårt att tala om vem som har tagit bilden?

Jag vaknade i lördagsmorgon. I min mejlbox hade jag fått reda på att en av mina bilder blivit publicerad på en blogg, helt utanför mitt traditionella nätverk, på en blogg som inte handlar om skola, upphovsrätt, källkritik, sociala medier, eller om leksaker, star wars, clone wars eller något sådant. Bilden hade blivit publicerad för att illustera ett resonemang i en annan fråga, jag behöver inte säga vilken.

Jag var innerligt glad, och smickrad, och tycker att det är roligt att mina bilder får spridning. Det är liksom själva tanken med Creative Commons, men när jag kom in på bloggposten insåg jag att den som valt att publicera bilden inte följt licensen som jag lagt på mina bilder. Jag bestämde mig för att mejla och säga att :

mitt namn är Kristina Alexanderson och jag hittade din blogg av en tillfällighet och blev väldigt glad och smickrad över att du valt att illustrera ett av dina inlägg med en av mina bilder. Det är väldigt roligt, och jag tar bilder för att de ska användas och spridas, eftersom jag har lagt ut dem under en Creative Commons licens, men det innebär också att du som väljer att sprida mina bilder har ett ansvar att berätta att det är jag som har tagit bilden, berätta vad den heter samt att den ligger under Creative Commons samt vilken licens.

Det ska enligt det avtal som du ingå med mig ska bildhänvisningen innehålla följande:

[BILD]

A suprise attack (länkad till http://www.flickr.com/photos/kalexanderson/5447782973/) av Kristina Alexanderson (länkad tillhttp://www.flickr.com/photos/kalexanderson/) CC (by, nc, sa) med en länk till licenstexten http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.0/

Jag skulle vilja att du klistrade in följande kodsnutt under eller i anslutning till bilden.

<a href=”http://www.flickr.com/photos/kalexanderson/5447782973/”>A suprise attack</a> av <a href=”http://www.flickr.com/photos/kalexanderson/”>Kristina Alexanderson</a> CC (<a href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.0/”>by, nc, sa</a>)

Har du frågor, funderingar kring Creative Commons, eller hur du får använda bilder under Creative Commons licenser så tycker jag att du ska kolla in vår blogg på http://creativecommons.se

Mvh Kristina
Skolombudman för Creative Commons i Sverige

Sedan tänkte jag naturligtvis kommer jag att få ett erkännande, mitt namn och mina bilder kommer att nå nya mottagare. Jag väntade hela dagen på mejl, på ett svar, på att bloggposten skulle innehålla ett erkännande i enlighet med Creative Commons. På kvällen strax innan jag skulle lägga mig så surfar jag in på bloggen och möts av samma bloggpost men illustrerad med en annan bild. Mejlboxen förblev tom.

Nu står jag här frågande, varför är det så svårt att erkänna att bilder har en upphovsman? Att bilden som jag väljer att illustrerar mitt resonemang har skapats av någon annan? Jag trodde det berodde på okunskap, men nu undrar jag om det beror på att det är fult med en hänvisning, eller om det beror på att bilden har en så låg status?

Skolan ska vara meningsfull, blir den det med katederundervisning?

Jag liksom många andra läser DN-debatt Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder där skolministern skrivit ett debattinlägg om och för mer katederundervisning. Jag sitter och funderar lite över hur han beskriver problematiken i skolan och undrar hur katederundervisningen skulle kunna vara ”the magic fix” för skolan och dess resultat.

Björklund beskriver skolans problem som följande:

Resultaten i svensk skola har sjunkit under lång tid. De flesta grupper av elever har i dag lägre resultat än förr, men två kategorier som är tydliga förlorare är pojkar och elever från hem utan utbildningstradition. En central fråga att ställa sig är hur det kommer sig att just dessa grupper förlorat mest, när skolpolitikens allra mest överordnade mål varit just jämlikhet?

Det är skrämmande och något som måste tas på allvar. Sedan fortsätter Björklund och säger att orsaken till att dessa resultat är att det inte sker ett möte mellan elever i klassrummet och att elever lämnar elever att arbeta självständigt och att ta ansvar för sina egna studier:

Mycket talar för att en viktig anledning till både de sviktande svenska resultaten och de ökande skillnaderna är att svenska elever i stor utsträckning lämnas ensamma i sitt arbete.

Sedan kommer slutsatsen och den undrar jag över:

En strävan från tongivande politiker och pedagoger att komma bort från katederundervisningen innebar krav på mer självständigt arbete från elevernas sida och mindre strukturerad undervisning. Dessa förändringar har med stor sannolikhet sänkt resultaten och ökat klassklyftorna.

Varför skulle ett självständigt arbete leda till att arbetet i skolan är mindre strukturerat, och vad gör att en lärarledd undervisning i klassrummet, med förmedlande inslag leder till att arbetet är mer strukturerat? Och om Björklunds slutsats är att detta gynna pojkar och elever från hem utan utbildningstradition, betyder ju det också att detta arbetssätt missgynnar flickor och barn från hem med god utbildningstradition, eller? Frågan om varför pojkar inte är intresserade av skolan besvaras genom att de inte uppnått den mognad som krävs för att de ska kunna ta ansvar. Jag tror det finns andra förklaringar, som skolministern inte tar upp.

En är skolans innehåll, som inte diskuteras. Skolministern pratar inte om att arbetsmaterialet som skolan ber elever arbeta med är förlegat, out-of-date, läseböcker som handlar om ett Sverige på åttiotalet, som handlar om blindkartor (fast det förespråkar visst skolministern), som barnen inte ser meningen med att de ska kunna, när de har Google Earth att tillgå i mobilen, att skolans stoff inte rör deras vardag och verklighet. Men det problemet finns tydligen inte på skolministerns agenda.

Skolministern förespråkar katederundervisning men säger samtidigt:

Valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare. Men ytterst har staten ett ansvar för skolresultaten i Sverige, och staten bör ta på sig en mer aktivt normerande roll. Den under lång tid förhatliga ”katederundervisningen” måste återigen bli vanligare i svenska klassrum. Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem.

Sedan säger han att

Läraren är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen. Pedagogiska trender har länge drivit lärarna bort från lärarledd undervisning. Den utvecklingen måste brytas och lärarna måste åter ta plats i klassrummet. Genom att undervisa, instruera och vara lärare kan lärarkåren vända skolans negativa trend. Det är hög tid att låta lärarna vara lärare.

Om lärare ska få vara lärare måste du ge dem mandatet att tillsammans med sin undervisningsgrupp och med målen i styrdokumentet i fokus kunna formulera och skapa den bästa situationen, och undervisningen för att skapa lärande för just de elever som just den läraren möter. Lärarledd undervisning kan ha många olika uttryck, men fundera på om inte skolan/skolarbetet behöver bli och kännas relevant för de barn som är födda i en tidsålder där YouTube är lika självklart som TV:n, SVT-play, Iphonen eller Bolibompa.

Katederundervisning kan vara ett inslag, men allt tyder på att skolan och skolarbetet måste kännas relevant och vara kopplad till barnens verklighet för att den ska fungera och ge alla elever stimulans och möjligheter att utvecklas. Kanske är det så att skolan sitter fast i sina strukturer och behöver lyfta blicken, bli en del av barnens verklighet för att den ska kunna stimulera alla. Det kanske skolministern skulle fundera kring.

Är du nyfiken på sociala medier i skolan och Creative Commons?

Du kanske har en stund över på torsdag 17 mars vid lunch, kl 11.30 närmare bestämt, för då är jag gäst på PR of Swedens webinar på temat Sociala medier i skolan, och med en touch of Creative Commons.

Kristina Alexanderson aka. @kalexandersson pratar på temat. “Socialamedier i skolan, utmaning och möjligheter. Hur kan man arbeta och vilka är utmaningarna”
Min gissning är att det blir något litet om Creative Commons också efter som Kristina är Creative Commons skolombudsman.

Vi startar 11.30 och håller på en timme till 12.30 och jag ska försöka belysa lite av de utmaningar och möjligheter som sociala medier i skolan kan innebära.

Webinar är en mötesform som sker på nätet, genom att de som deltar i webinariet loggar in i samma verktyg och träffas för att lyssna, prata, diskutera just en fråga på torsdag är det sociala medier i skolan. Det kostar inget, och alla är välkomna, allt du behöver är en dator med internetuppkoppling och att du anmäler dig, och det gör du här.

Kom, delta, du med!!!

Flickr -som äventyr och resurs

The Clone

Sociala medier är för mig verktyg för lärande. De innebär möten, dialog och de berikar. De väcker lust och intresse, genom att jag vill veta mer om de människor jag möter. Jag är nyfiken, tycker om att lyssna, tjuv-lyssna och sociala medier tillåter mig gör det i en omfattning som sträcker sig längre än de korta flikar av samtal som jag råkar överhöra på T-banan.

Samtidigt väljer jag själv i vilken omfattning jag kan, vill och tar del av de samtal som sker i sociala medier.

Twitter är till exempel ett myller av samtal, som jag kan lyssna på om jag så vill eller inte, jag kan följa och se vad samtalet handlar om, var det börjar, eller inte. Jag fyller gärna i, fantasin vet inga gränser.

Flickr är lite annorlunda, för  jag tittar, lär, insuper, njuter och inspireras av andras skapande. Funderar kring hur de löst de tekniska problemen, funderar på mina bilder och den utveckling, de framsteg, baksteg som jag tar i mitt bildberättande. Jag njuter av andras bilder, och jag för samtal kring bilder, få inblickar i hur andra tänker när de fotograferar. Just nu njuter jag dagligen av både leksaksbilder såväl som Street-bilder, som att samtala kring andras 365 projekt.

Flickr är ett medium som jag lär mig extremt mycket genom att vara i, genom att insupa, genom att titta, fundera, genom att prova, prova om, möta mina åskådare och deras reflektioner eller brist på reflektioner. Jag vet att jag aldrig tagit upp mitt foto-intresse om det inte hade varit för flickr och den generositet som finns i det mediet.

Mina CClones bilder hade förblivit mina, barnen och farmors om de inte mött andra som velat dela, visa och prata om dem. I min vardag innebär sociala medier lärande genom att jag kan ta del, lyssna, inspireras av andra genom att de så generöst delar. De skapar möjligheter för nya erfarenheter och möten, det är häftigt.

Sociala? Medier? -twitter vad är det?

Catching a Stormtrooper

Sociala medier är en naturlig del av min yrkesvardag, jag använder dem dagligen som projektledare, som bloggare som twittrare, som flickrare. De var också en del av min skolvardag när jag undervisade. Till flickr vill jag återkomma en annan dag, i en stunds reflektion kring just Flickr som arena för att vara social, och hur det sociala mediet få mig att växa, berikas och få nya insikter.

Men idag var det Sociala? Medier? En antologi om en ny tid, jag blev tillfrågad via mejlboxen, trodde det var ett skämt, någon som ville lura mig, att tro att jag har något att bidra med, kollade avsändaren, svarade avvaktande, fick ett positivt svar, med förväntan om mitt deltagande, så jag skrev förra sommmaren om twitter, samtal och skolan. Det blev ett kapitel i antologin. Tänk jag har bidragit med ett alldeles eget kapitel och det börjar så här:

Många gånger beskrivs twitter som en ”mikroblogg”, som ger oss som twittare 140-tecken till att beskriva eller berätta vad vi gör.

Personligen tycker jag att den beskrivningen inte gör twitter rättvisa, för i den ligger för mycket fokus på omfånget och inte på möjligheterna. Beskrivning av twitter som en mikroblogg reducerar verktyg till att ytligt sett användas till att berätta trivialiteter för så mycket mer än så får ”väl” inte plats på 140-tecken?

Twitters styrka är det begränsade omfång skapar mer möjligheter att fokusera och koncentrerar det du vill säga och skapa dialog kring eller ett samtal om.

Sociala medier, vilket twitter är ett exempel på, är internetbaserade verktyg som skapar möjligheter till kommunikation och som ger möjligheter för användarna att skapa tillsammans. Twitter är inget undantag, här pågår samtal om stort såväl som smått, och samtalen pågår utanför tid och rum, eller ständigt i nuet.

Verktyget skapar möjligheter för dig som användare att förhålla dig till flera infallsvinklar samtidigt, kasta dig i många samtal och det är upp till dig som användare att bestämma vilka samtal som du väljer att ingå i, eller vad du vill ta del av. Kommunikation pågår ständigt, i flera rum samtidigt, vem som pratar med vem är inte alltid tydligt och nya samtal, nya infallsvinklar skapas och användare på twitter delar allt från bilder, till filmer, till hela blogginlägg, till korta tankar och reflektioner. Twitter är i sin form ett verktyg som formas genom självorganisation, genom att vi som twittrar väljer vilka vi vill följa, vilka vi vill prata med, om vi vill underordnar oss ett samtalsämne, en hashtagg, eller tar del av andras tankar reflekterar kring dem eller inte. Det är ett samtal som handlar om nuet. Det är du som användare som bestämmer vilka samtal som du vill delta i, och du bestämmer också vilka du vill prata och lyssna på, genom att aktivt välja vilka du följer.

Tjechov en ingång till att använda twitter i klassrummet

När jag läser inledningen så ser jag att jag har gjort ett försök att ringa in det stora med twitter, det stora som samtidigt är verktygets stora brist, nämligen bristen på regler, på att vi alla själva bestämmer om och hur vi vill delta. Det är som så ofta om inte alltid att vår största styrka också är vårt största svaghet, men medvetna om det kan vi arbeta utifrån det och minska svagheterna. Men allt det här lockade mig att pröva att undersöka twitter tillsammans med mina elever och vi begav oss på en resa med twitter som ett verktyg för att illustrera Tjechovsk dialog, men hur det får du läsa i antologin eller i något av mina tidiga inlägg om twitter, för det finns beskrivningar om hur jag arbetar med Tjechov och twitter någonstans i strömmen på min blogg.

Eller delta i Webinariet nästa vecka den 17 mars kl 11.30 om sociala medier i skolan så ska jag berätta om hur du kan använda twitter i skolan, och andra sociala medier med för den delen. Anmäl dig här

Undervisa i resurser i samhällskunskapen med hjälp av animation

Tänk vad man kan göra med teknik och animationer, och tänk vilka visualiseringar vi kan få syn på, eftersom jag inte själv undervisar får jag tipsa er som gör det, spana in 🙂

Show(r)/world

Dödsstraff

Åldrande befolkning

Sedan är det bara att ställa frågorna, hur hanterar vi det? Var finns dödsstraff och varför? Jag tänker att reflektionerna kring olika samhällsfrågor, Nord/syd konflikten blir lättare att belysa med hjälp av visualiseringar. Så använd!

Tack @briankotts för tipset

Vad kan It-pedagogerna bidra med?

Vad kan it-pedagogerna bidra med?

Jag fick frågan i samband med min bloggpost om rundbordssamtalet hos IT-ministern. It-pedagoger, mediepedagoger och bibliotekarier och dramapedagoger kan bidra med massor för att ge it en naturlig pedagogisk funktion i skolan. Men frågan fick mig att minnas min trötthet, för  jag är trött på att skoldebatten skiljer ut it som ett speciellt område, ett som lärare också ska göra, inte klarar av, som skolan också ska göra. Jag vet, jag vet tekniken eller it är inte en självklar del av skolans vardag. Det borde den och den bästa stämpeln är kanske inte att it är något som skolan ”också” ska göra.

Jag tänker att reflexmässigt reagerar nog många lärare då, Nej, inte jag inte, jag vet hur det är att undervisa, jag vet allt vad eleverna behöver, jag har varit lärare X antal år. Inte behöver jag hålla på med it också.

Jag tycker att skolan ska ägna sig åt sina huvuduppgifter att förmedla kunskaper och demokratiska värden. För att det ska ske i en vardag där it och teknik är en naturlig del måste de vara en del av de pedagogiska verktygen, inte något som ”också” ska göras, inte något som ska frälsa skolan. Som pedagog i skolan behöver vi använda tekniken för att arbeta med de mål som skolan har för sin verksamhet.

Hmm… tekniken är verktyg, som underlättar skolan huvuduppgift och som sådant behöver det få en naturlig plats inte beskrivas som något som lärare också ska göra.

Sedan var det frågan om it i skolan och undervisningen

where is he?

Where is he?

Ända sedan rundbordssamtalet förra veckan har jag haft intentionen att skriva ner mina reflektioner, men … (ni behöver inte höra att hunden åt upp mina anteckningar, så…)

Jag blev precis som Jonas Hällebrand glad över att Anna-Karin Hatt gjorde en skillnad på skola och utbildning. Men så här en liten drygt en vecka senare så är det några saker en digital agenda bör fokusera på:

Den stora frågan handlar om vad vi, regeringen, skolpolitiken vill ska it användas till det finns olika perspektiv och olika synsätt som kanske kan sammanfattas i följande:

  1. IT är ett viktigt administrativt verktyg för dokumentation
  2. IT, ska bara ersätta dagens lärobok, penna, ett verktyg för att lära ut det vi lärt ut tidigare
  3. IT är ett verktyg som hjälper oss att ”göra rätt” laga hålen, fylla luckorna, förbättra resultaten
  4. IT är ett medium och ett verktyg som skapar nya förutsättande för lärande och ett nytt sätt att se på kunskap

och jag undrar stilla om det är så att regeringen genom uppropet om digital agenda anser att it främst ska vara ett administrativt verktyg, ett för dokumentation, frånvaro-rapportering, iup-dokumentation etc. Vad får mig att tro det? Flera saker i mina anteckningar:

Dels att ministern uppmanade samtalet att beröra just it som it som ett administrativt verktyg för skolan, dels att i slutet av mina anteckningar står det

it har inget egenvärde i sig, gåspenna till high-tech, mskligt, fokus på lärare och elever, forskning, vad behövs vad gör vi rätt vad gör vi fel?

Men den centrala frågan för en digital agenda för skola och utbildning måste handla om VAD ska IT användas till?

Jag som satt bredvid Anna Karlsson lärare på Viktor Rydbergs Samskola var lite undrande inför frågan om it som administrativt verktyg, för just den aspekten på it i skolan är ganska okontroversiell, vi kände båda att it som administrativt verktyg var mer eller mindre en självklarhet, så kanske det inte är, men om det inte är det så beror det snarare på tillgång…

Min åsikt är att någon måste säga att skolan inte längre kan vara en verksamhet som sker i slutet rum, i en sluten kupa, med egna eller konstruerade förutsättningar, vi kan inte prata om framtiden, om något som ska ske. Vi behöver prata om nuet och agera! IT är en naturlig del av vardagen och borde vara en naturlig del av skolvardagen, som medium (internet) men även som ett verktyg för att underlätta lärande, samarbeten, förståelse, möjligheten till lärande.