månadsarkiv: april 2011

Vi måste prata om -Vad digital kompetens är!

Efter mitt tidigare inlägg om ”Hur når vi dem som inte redan är här?” fick jag frågan på Facebook:

Hur ska vi få rektorerna att fatta att vi fått en annan sort nu? Som ska leva i ett digitalt ssamhälle där deras nätverk utgör deras möjligheter att lyckas och där deras digitala kompetens spelar minst lika stor roll som deras utbildningsbevis? Hur ska vi ge lärare som vill möjligheten att utveckla dessa framtidens vuxna?

JAG: Ja, det undrar jag med, men varför finns inte insikten och förståelsen för att de digitala verktygen är en del av vår vardag, vem axlar frågan och vem tar ansvar? Hur kan frågan få bero…

Då måste vi väl fråga någon annan?

Och sedan landade frågan i mitt knä. Vilket är mitt svar?

Frågan är vem ska vi nå? Och vem ska ta frågan på sin agenda? Vem har mandatet?

Först undrar jag om frågan är hur når vi dem som inte redan är här? Var finns riktlinjerna, stödet, riktningen, och hur ser den ut? I ämnesplanen för svenska för gymnasiet finns den digitala kompetens nämnd tror jag i ord som:

kan eleven med säkerhet använda något presentationstekniskt hjälpmedel som stöder, tydliggör och är väl integrerat i den muntliga framställningen.

Vad är då digitala verktyg? De digitala verktygen, google, bloggar, wiki:sar är bra komplement för att söka information, men sen då?

Jag tror att vi behöver få alla de som inte är här att känna att frågan om digital kompetens handlar om MIG, om DIG, om OSS, om VÅRA barn, våra ungdomar, om våra elever, vår vardag, om vårt samhälle, vårt sätt att leva, om vår vardag, men att det är en färdighet som vi inte behöver vara fullärda i för att kunna hantera, att det är en färdighet som liknar livet att vi lär oss pö om pö. Med tiden, litet eftersom.

Hur får vi de som inte är här ”i den digitala vardagen” att inse att barnen som växer upp växer upp i en digital vardag, att våra barn använder dessa verktyg för kunskapsinhämtande, för social samvaro, för underhållning, men de få inte använda dem i skolan för att lösa skolarbete… för att där ska man kunna allt utantill, kunskap sitter mellan öronen.

Men vilken yrkesvardag ser ut så att du inte får fråga om uppgiften, be om hjälp att hitta svaret? Att du inte får använda andra hjälpmedel än din intellektuella förmåga för att lösa de problem som du står inför? Vilka arbeten förutom elevernas i skolan ser ut så?  Gör det tydligt att

  • digital kompetens är något som vi utvecklar genom att leva och skolan är en del av livet och har ett ansvar för att stötta elever och hjälpa dem att utveckla de kunskaper de behöver för att klara ett kommande yrkesliv och vidare studier.

Det krävs naturligtvis ett ledarskap, någon som säger att det här ska vi satsa på, frågan är bara hur länge vi ska vänta innan det sker, hur länge har vi råd att vänta, om vi ska bli en ledande it-nation? Har vi råd att tillåta klyftorna att öka?

Hur når vi dem som inte är här? Hur, hur… vet du hur?

A Sleeping Coltsfoot in the garden/ En sovande Tussilago i trädgården

En sovande Tussilago i trädgården av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Jag läser Marie Anderssons inlägg Tveka inte – sätt igång, ett spännande inlägg om webbpublicering om att använda webben i klassrummet, vad det ger och hur det skapar mersmak. Marie skriver:

Tvekar du inför att webbpublicera tillsammans med dina elever? Gör inte det, fundera inte så mycket på OM du ska sätta igång att blogga tillsammans med dina elever. Släpp den sk ”lärarkontrollen” och se vad som händer och vad bloggen fylls med för innehåll. Det finns lärare som tänker: Men inte ska väl jag, vad har jag att ”visa upp”? ”Nej, jag kan inte, det är så tekniskt och krångligt”. Jag och andra lärare bloggar inte med våra elever för att ”visa upp oss”, vi bloggar tillsammans med våra elever för vi öppnar upp vårt klassrum och flyttar undervisningen till en ny arena. Vi kommunicerar, skriver till ”riktiga mottagare”, låter skolarbetet få en chans att möta nya läsare utanför klassrummets väggar, inspireras av varandra, får möjlighet att titta in i varandras klassrum (det är det vi gör när vi bloggar om vår undervisning) och vi utvecklar vår undervisning – TILLSAMMANS. Och det är absolut inte tekniskt och krångligt. Om du tvekar finns  t ex Webbstjärnan som supportar och hjälper till i starten och även under resans gång.

Underbart, fint, och klokt. Jag förstå lärares kontrollbehov, vem har inte behov av kontroll. Vem är inte rädd för det okända, för att det ska bli fel, men vad är det värsta som kan hända? Jag tror jag var mest rädd för att jag skulle se ut som en ”dålig lärare”, en sådan där lärare som gör att skolan inte fungerar, inte är bra. Tänk om alla skulle förstå att det egentligen är mitt fel att skolan inte fungerar, när jag tillsammans med mina elever visade vad vi gjorde i skolan.

Hur blev det då? Förlorade jag kontrollen?

Ja, det gjorde jag, frågan är om jag någonsin hade haft den. Om jag någonsin hade kunnat kontrollera undervisningssituationen tidigare? Troligen inte, det var nog bara en illusion.

Gick något fel då? När jag började arbeta med webben i undervisningen? Klart det gjorde, men det som gick fel lärde vi oss av, fick oss att inse att det fanns andra vägar som vi måste går, samtal som vi måste föra, insikter som vi inte hade.

Marie avslutar sitt inlägg med en än viktigare fråga:

vem skriver jag det här för? Ni som tittar in här har redan fattat vitsen med att blogga – själva eller tillsammans med eleverna. Så en viktig fråga för oss som redan är här är: Hur når vi dem som inte är här?

Hur når vi dem? Hjälper du mig? Stöttar du dessa lärare när de ska ta sina första tangenttryck ut på webben tillsammans med sina elever. Tipsar du dem om att vi finns här och hjälper stöttar, kommer med hejar-rop, vill väl och är nyfikna…

Hur ger vi lärare lusten att vara lärare?

Jag sitter med en kollega över lunchen och pratar om läraryrket: om vardagen, om möten, om konferenser, om elever, kollegier, om föräldrar, om skolan helt enkelt.

Och så ställer jag fråga:

Men vad får dig att vilja, vad väcker din lust, din glädje inför ditt arbete. Och hur får vi dina kollegor andra lärare att känna som lust inför sitt uppdrag, sitt arbete?

Jag vet inte svarar hon, men om du vet det så kom med receptet för jag tror att hela Sveriges lärarkår behöver det. Vad behövs för att väcka lusten att vara lärare?

Lite senare pratar jag med en annan kollega på telefon om lusten och viljan att skapa mening med skolarbete, att det som hon gör tillsammans med sina elever på webben, en blogg om en roman, skapar lust, genom att skolarbete skapar mening blir på riktigt och når fler, möter fler än bara klassen och läraren. Det skapar lust.

Jag ställer samma fråga:

Vad får dig att vilja, vad väcker din lust, din glädje /…/

Svaret är enkelt: att pröva nytt, att fortsätta utvecklas växa och lära mig tillsammans med eleverna. Kanske är det där svaret finns i möjligheten att få växa, utvecklas och känna att det man gör ger något. Men också att jag blir sedd, bekräftad tillsammans med mina elever. Anna Jansson säger i radioreportaget:

barnen har en fantastisk lärare /…/ roligt, tänk om jag hade fått det så här i skolan

Jag tänker tillbaka på lunchen och min kollega som sitter där och hoppas att jag ska ha lösningen på läraryrkets dilemma.

Det har jag inte, men jag tror att vi alla som pratar om skola, i skolan har ett ansvar och att vi behöver öppna en dialog med lärare om skolan och skolvardagen, inte prata om dem, som att det är deras fel att skolan inte fungerar, inte är bra, inte skapar de resultat som skolministern vill se i PISA. I stället för att prata om lärare och deras bristande kunskaper, prata med dem, fråga dem, prata med dem i din vardag. Lyft dem, tala om att de är viktiga, att de gör ett bra arbete (vilket de flesta kanske gör?). Ta inte förgivet att de vet, att de förstår. Öppna för en dialog, inte för att säga gör så här, utanför att fråga nyfiket och öppet: Jag hör att ni arbetar med det här… Berätta mer…

Lyssna på svaret och ta det sedan därifrån.

Lärare och elever behöver höras i debatten kring skolan, men för att skolan ska bli bra behövs det att någon säger att läraren är bra, för lärare kan inte bli bättre än den bild som ges av dem.

Kunskapsfrågan börjar med VAD? sedan kommer HUR!

Left for the summer?

Left for the summer? av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Tekniken påverkar vårt samhälle, skapar andra möjligheter, det uppstår konflikter, den får oss att se andra dilemman. Digital teknik är en självklarhet i vårt samhälle och jag klarar mig inte utan den. I diskussionen kring tekniken i skolan finns många spännande tankar, idéer och föreställningar. Det tog Annika Lantz-Andersson upp i sin föreläsning igår på NIK:s årliga konferens, som gick på temat digital kompetens och utmaningar inför GY11.

Annika menade att i skolan behöver tekniken ses som ett självklart verktyg, som ett verktyg som vi använder för att lösa uppgifter, för att söka svar på frågor som vi möter i vår vardag, lösa problem som vi arbetar med i skolan. Digital kompetens ska i skolan inte handla om tillgång. Tillgång bör vara en självklarhet, den centrala frågan som skolan behöver ägna sig åt är:

– Vad är viktig kunskap?

Den frågan behöver vi alla ställa oss vilka kunskaper är viktiga, vilka kunskaper behövs och vilka ska vi fokusera på. Är det Hallands fyra floder eller handlar det om något annat. När vi funderat kring vad vi tycker att eleverna/barnen ska kunna så kan vi tänka på hur.

Vi använder tekniken som ett redskap för att lära, barnen använder tekniken för att lära, och lär med hjälp av tekniken, frågan skolan behöver ställa sig är Vad vi vill att barnen i skolan ska lära sig, Vad är viktig kunskap sedan kan vi börjar prata om hur.

Är prov det bästa HUR:et för att lära sig en viss uppgift? Är utantill rabblande är en färdighet som behövs?

Det är pedagogens vägval: Vad är viktig kunskap idag, i vår vardag? Och Hur förmedlar vi den? Samt vilken roll spelar olika hjälpmedel, verktyg, som datorn, pennan, pappret, smartboarden etc.

Klipp och klistra, ett framgångsrecept i skolan?

Idag har jag varit konferencier på NIK (Nätverket för Informationskompetens). Temat för årets konferens var digital kompetens. Dagen har varit full med intryck, bra föreläsningar och intressanta tankar och reflektioner.

På eftermiddagen talade Annika Lantz-Andersson om digitala medier och lärande. Det var en spännande föreläsning som gav mycket tankar och inspiration. Det är alltid härligt att höra:

Att kopiering kan vara produktivt

Annika Lantz-Andersson instämmer med min iakttagelse att elever behöver få och tillåtas kopiera. De klistrar och kopierar vare sig vi vill det eller inte, och istället för att förbjuda och prata om att elever ska skriva med egna ord behöver vi elever få öva och träna på att skriva referat. Ett första steg är att citera och ange källan, sedan kan eleven referera innehållet med övning. Att göra referat är svårt det kräver träning, och åter träning.

Jag har skrivit om det tidigare att vi behöver uppmuntra eleverna att få härma, skriva av, göra lika, det är så vi lär oss, vi måste bara vara tydliga med att de ska ange vem de härmar, vem de skriver av. Därifrån kan vi sedan ta dem vidare till att arbeta med att skapa eget utifrån andras texter, bilder, musik etc.

Så ta Annikas uppmaning på allvar låt era elever få klippa och klistra för att därifrån utvecklas och lära sig att ange källor, använda citat och göra referat.

Vem bli Oskar i den amerikanska vampyrens sällskap?

Jag hade lyckan att få gå och se Let me in, inför premiären som var i fredags. Jag har inte tänk att skriva någon recension, för det är inte min grej. Men det finns en sak som slog mig som jag verkligen funderar över efter jag sett den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in, som borde heta Let the right one slip in på engelska, varför gör den inte det? Har det med den immateriella rätten att göra? Troligen…

I vilket fall som helst ska inte fastna i upphovsrätt, eller citat rätt eller om man kan äga rätten till en mening eller inte, vill berätta om min tanke kring pojken Owen och vampyren (som inte heter Eli, vilket är en miss) i den amerikanska filmen.

I den scen där Owen/Oskar är på besök hos Vampyren och de pratar om Elis bakgrund, i romanen är det en drömlik-scen där vampyrens minnen förs från vampyren till Oskar. I den svenska filmen vet jag inte rikligt vad som händer i Håkans lägenhet, men i den amerikanska vet jag att Oskar plockar upp en remsa med automat-foton (passfoton), på Vampyren [vars namn jag inte minns] och en annan pojke i Oskars ålder, med glasögon, liknande de som mannen (Håkan i romanen) som lever med vampyren har.

När jag såg bilderna och scenen slog det mig att fotografierna skulle kunna föreställa mannen som vampyen lever med. Han som fixar blod åt vampyren så att den kan överleva, kanske är det samma pojke som blivit man, som blivit en trött gubbe som levt med Vampyren så länge, väldigt länge och varit vampyrens tjänare. I den svenska filmen av Alfredsson är det svårt att förstå Håkans roll, men i romanen är hans funktion och roll solklar, han lever i symbios med vampyren. I filmen tittar Owen på bilderna, det gör även vi i publiken, och det som slår mig är att vampyren har haft en Owen/Oskar tidigare/förut…

I både romanen och i den svenska filmen finns en öppning i slutet för att vampyren kan överleva utan att behöva döda för att få blod, att vampyren kan och kommer att kunna köpa blod för sin överlevnad. I den amerikanska finns inte denna öppning av hopp, av godhet, av möjligheter, vampyren behöver sitt blod och klippet med automatkorten blir länken tillbaka, vampyren tar sina tjänare unga och när en tjänare dör, tar den en ny, en ny pojke som ska följa vampyren så länge han förmår.

Vampyren i den amerikanska filmen är i mina ögon en helt annan vampyr än den i Lindqvists bok, eller i Alfredssons film, mer vampyrisk, mindre mänsklig och ändå lika betydelsefull för Owen som för Oskar, lika och ändå så olika.

Värd att se?

Vacker som attan i estetiken, jag blundade mest i övrigt så jag är väl egentligen inte den som ska uttala mig, läs DN, SvD eller ngn annan recensent. Men jag gillade den eftersom jag visste när jag skulle blunda.

Läs i vilket fall som helst romanen, den är grym och besök Blackeberg, det är så värt det!!!