Dagsarkiv: 20 maj 2011

Wikipedianerna är Wikipedias hemmafruar

En webbplats som Wikipedia, där alla kan bidra med innehåll, skapar andra förutsättningar än en där innehållet produceras av några få utvalda experter. Wikipedia är inte svaret på allt.
Om det är svaret på allt, är det kanske snarare fel på frågan!

Olof Sundin

Jag hade nöjet att få föreläsa tillsammans med Olof SundinFramtidens lärande prata om Wikipedia i klassrummet och Klassrummet i Wikipedia. Vi belyste lite olika perspektiv och i mina ögon kompletterade vi varandra. Det var extremt roligt att höra Olof berätta om sin studie av ett antal wikipedianers vardag på Wikipedia.

Jag öppnar mina mail och jag öppnar Wikipedia. Det gör jag alltid. Det är det första jag gör, så att säga. Det ingår [skratt] i rutinerna. Då har jag sidor som jag övervakar, min bevakningslista. Om jag kollar nu så har jag 1493 sidor som jag bevakar just nu. /…/ jag tittar om det är något som är intressant som jag vill titta på. Antingen om någon har klottrat eller förstört på något sätt i en artikel.”

Jag har mest städat, det vill säga rensat klotter. Det är nog något av det mesta jag gör på Wikipedia en vanlig dag och bevakar senaste ändringar. Ibland hittar jag ett projekt att arbeta med såsom att kategorisera om artiklar eller ändra en liten sak i en större mängd artiklar.

Deras vardag är att vara Wikipedias hemmafruar, de fixar, städar och håller ordning på oss andra som bidrar i bland, med både det ena och det andra. Det är inte riktigt de erfarenheter som jag har från skolan att mina elever ser Wikipedia som sitt hem som de bättrar på snickrar och städar i. Elever är mer som Wikipedias barn de rör sig i källan hemvant och kanske lite mer nonchalant. De information, de klottrar, en del elever lär sig redigera och bidra till Wikipedia, andra lär sig verktyget och hur MediaWiki fungerar. Men det är olika och det vet ni ju redan. Wikipedia är för de flesta elever som jag träffar bara ett träff i Google, kanske den bästa, kanske den första. Jag brukar använda följande för att belysa det:

Wikipedia är tillförlitligt så länge läsaren är medveten om dess brister. I det här inlägget diskuterar jag Wikipedias pålitlighet.

Redan i mitt första inlägg talade jag om att jag älskar google. Googla en fråga och du får upp ett svar – enklare kan det inte bli! Ofta hänvisar google till Wikipedia som också har svar på allt, och jag är återigen i sjunde himlen. Frågan är bara hur pålitliga de svaren är?

Jag belyste frågan kring hur man kan hantera plagiat och visade på att förståelse för att alla kan bidra till källan inte alltid innebär att man faktiskt har förstått att artiklar på Wikipedia förändras och skrivs om. Sedan pratade vi båda två om kunskapsbildning och hur wikipedia som källa gör det synligt hur kunskap bildas.

Vi pratar ofta om Wikipedia i termer av att lära elever ett källkritiskt tänk, och det var både jag och Olof inne på att i det arbetet är det viktigt att ha kunskaper dels om ämnet, själva frågan man söker fakta i, kunskaper kring och runt mediet och hur mediet (internet/wikipedia) fungerar, samt kunskaper om hur man använder sina färdigheter. Jag har varit inne på tidigare.

En backchanneln i samma rum som talaren, vilket ansvar medför det?

Skulle ni vilja ha en twittertavla när ni undervisa? Frågar Mikael Alexandersson

Och då skrattar publiken, befriande, men vad är det som har hänt på denna twittertavla som finns i samma rum som talarna är på Framtidens lärande. Jag undrar jag, men ville talarna ha det? Och vilket ansvar medför när man för in en backchannel i samma rum som en talare?

Jag minns det så väl på Internetdagarna 2009, när jag upplevde styrkan med twitter som en kanal att prata om en konferens, med andra deltagare, att ta del av konferenssessioner utan att vara där. Men jag minns också respekten denna backchannel innebar, när Tre:s VD inte förstod konventionen och använde sin Keynote-tid till att sälja, ett tabu-brott utan dess like. I inlägget Twittret stannar inte över kaffet skriver Jessica Ritzen:

Jag ska precis skicka tweeten ”Kasta månglaren ur templet” när jag hejdar mig. Då har redan ett tjugotal twittrare på Internetdagarna stört sig på vd:n för Tre som ägnar största delen av sitt anförande till att göra reklam för sitt eget företag. Det började med en oskyldig sur-tweet och eskalerade till en tweetstorm om att mannen framför oss borde kastas av scenen.

Vi ser snälla ut. Skriker inte.

Vd:n på Tre fortsätter lugnt sin reklamfilm från scenen. Han vet förstås ingenting vad som pågår i publiken framför honom. Vi ser snälla ut. Skriker inte. Ändå sågar vi honom längs med fotknölarna i realtid – helt offentligt.

Idag och igår har jag varit med om det igen, samma mobb, samma ilska, gentemot talare som använder sin ”stage-time” till säljprat. Igår var det Microsofts talare, och UR:s Chef Erik Fichtelius som använde tiden på stora scenen till att sälja sina varor. Reaktionen lät inte vänta på sig och syns i tweets som:

-produktplacering
-Tror aldrig jag ifrågasatt valet av föreläsare tidigare på Framlar, men nu gör jag det. #Framlar
-Nu tappade Microsoft min uppmärksamhet… Lite väl mkt gratisreklam på #framlar

Idag var det Metta Fjelkner som mötte en publik som ytligt sett såg ut att lyssna, kanske instämma men som todaysmeet fick som sista replik, ta taxin till Sibirien. Men till skillnad från Internetdagarna så sker detta samtal samtidigt i samma rum som föreläsningen pågår. Och det medför att konfliken mellan publik och talare kommer fram i dagen. Vilket kan vara bra, då kan vi prata om det, eller?

Jag har funderat kring det många gånger… Vilket ansvar har värden för den konflikt, den ilska som publiken gemensamt ger uttryck för? Hur hanterar man i konferenssammanhang konflikten, när konflikten blir synlig, ansvar, agerande reaktioner? För det är väl det som publiken vill ha, en reaktion, en aktion. Ett samtal.

Hur gjorde de på Framtidens lärande?

Ingenting!

Jag menar att om du låter backchanneln vara publik så har man ett ansvar för det som sker där och det behöver inte alltid vara positivt, fundera på hur du vill använda det. Och kanske är det så som Jocke sa i samband med Internetdagarna 2009:

– På seminariet som jag ledde körde vi upp twitter på skärmen bakom istället. Om det ändå snackas är det lika bra att det snackas öppet.

Men det betyder också att man måste prata om det som publiken vill snacka om, inte om något annat.

En sprudlande entusiastisk lärare om lärande

Förra året hade Framtidens lärande temat Lärares lärande och föreläsare efter föreläsare pratade om lärare, elever pratade om lärare, men ingenstan från stora scenen hördes en enda lärarröst. Jag skrev några rader om det i inlägget för ett år sedan De pratas om oss men inte med oss. I år sitter jag här igen, mina förväntningar om att höra en lärare prata om sin vardag, om sin utveckling ser ut att komma på skam.

Metta Fjelkner pratar om resurser, om att öka lärares status att hon inte är så insatt i it-frågor, men komigen…

Sedan är det Inger Carlgren som pratar om forskningspraktiken och problemen står i fokus, bristerna på skolnära forskning… Jaha. Spännande, men …

En liten stund, kanske för sent kommer Erica Lövgren upp på scen, och pratar sprudlande entusiastiskt om sin vardag, som lärare och lärande, om kunskaper och vardagen som lärare i skolan. Mer sånt, mer entusiasm, glöd, passion och vardag på scen. Det är mina råd.