månadsarkiv: maj 2011

Länkkärlek under blogg-<3:s-veckan till dig Cecilia

Jag har tänkt vara med och har till och med förberett mig för att minnas veckans tema i bloggosfären, länkkärlek. Mitt första länk till en annan blogg går till Cecilia Johanssons blogg för att hon så naket visar hur det är att vara lärare i inlägget Vi är nominerade till bästa bidrag.

För drygt ett år sedan höll jag på att bli diskad i tävlingen Webbstjärnan eftersom mitt och mina elevers bidrag inte hade fått med Webbstjärnans logga. Jag förstod helt enkelt inte hur jag skulle få dit den. Tänk om jag inte hade råkat lyssna av arbetslagets telefonsvarare där Kristina A bad mig ringa precis innan deadline. Var hade jag varit idag då?

Jag hade nämligen  ingen aning om att det jag gjorde var bra. Trots att jag exempelvis hade fått pengar till flera pedagogiska projekt i kommunen så tänkte jag inte att det kunde vara något speciellt. Men Kristina Alexanderson envisades med att min skrivblogg var fantastisk. Till slut började jag nästan tycka det själv och det gav mig kraft att söka kursen Ikt och lärande på lärarlyftet i Uppsala (tack Jan Björklund för att du gav oss lärare det). Jag fortsatte att utveckla mitt bloggande med elever och började reflektera över vad jag vill med mitt yrke.

Nu är jag alltså nominerad igen och jag är så oändligt tacksam över att Webbstjärnan finns. Tack för att ni ser oss lärare och låter oss visa upp vårt arbete!

Tack Cecilia för dina underbara inlägg…

Du är värd all min länkkärlek <3

Wikipedianerna är Wikipedias hemmafruar

En webbplats som Wikipedia, där alla kan bidra med innehåll, skapar andra förutsättningar än en där innehållet produceras av några få utvalda experter. Wikipedia är inte svaret på allt.
Om det är svaret på allt, är det kanske snarare fel på frågan!

Olof Sundin

Jag hade nöjet att få föreläsa tillsammans med Olof SundinFramtidens lärande prata om Wikipedia i klassrummet och Klassrummet i Wikipedia. Vi belyste lite olika perspektiv och i mina ögon kompletterade vi varandra. Det var extremt roligt att höra Olof berätta om sin studie av ett antal wikipedianers vardag på Wikipedia.

Jag öppnar mina mail och jag öppnar Wikipedia. Det gör jag alltid. Det är det första jag gör, så att säga. Det ingår [skratt] i rutinerna. Då har jag sidor som jag övervakar, min bevakningslista. Om jag kollar nu så har jag 1493 sidor som jag bevakar just nu. /…/ jag tittar om det är något som är intressant som jag vill titta på. Antingen om någon har klottrat eller förstört på något sätt i en artikel.”

Jag har mest städat, det vill säga rensat klotter. Det är nog något av det mesta jag gör på Wikipedia en vanlig dag och bevakar senaste ändringar. Ibland hittar jag ett projekt att arbeta med såsom att kategorisera om artiklar eller ändra en liten sak i en större mängd artiklar.

Deras vardag är att vara Wikipedias hemmafruar, de fixar, städar och håller ordning på oss andra som bidrar i bland, med både det ena och det andra. Det är inte riktigt de erfarenheter som jag har från skolan att mina elever ser Wikipedia som sitt hem som de bättrar på snickrar och städar i. Elever är mer som Wikipedias barn de rör sig i källan hemvant och kanske lite mer nonchalant. De information, de klottrar, en del elever lär sig redigera och bidra till Wikipedia, andra lär sig verktyget och hur MediaWiki fungerar. Men det är olika och det vet ni ju redan. Wikipedia är för de flesta elever som jag träffar bara ett träff i Google, kanske den bästa, kanske den första. Jag brukar använda följande för att belysa det:

Wikipedia är tillförlitligt så länge läsaren är medveten om dess brister. I det här inlägget diskuterar jag Wikipedias pålitlighet.

Redan i mitt första inlägg talade jag om att jag älskar google. Googla en fråga och du får upp ett svar – enklare kan det inte bli! Ofta hänvisar google till Wikipedia som också har svar på allt, och jag är återigen i sjunde himlen. Frågan är bara hur pålitliga de svaren är?

Jag belyste frågan kring hur man kan hantera plagiat och visade på att förståelse för att alla kan bidra till källan inte alltid innebär att man faktiskt har förstått att artiklar på Wikipedia förändras och skrivs om. Sedan pratade vi båda två om kunskapsbildning och hur wikipedia som källa gör det synligt hur kunskap bildas.

Vi pratar ofta om Wikipedia i termer av att lära elever ett källkritiskt tänk, och det var både jag och Olof inne på att i det arbetet är det viktigt att ha kunskaper dels om ämnet, själva frågan man söker fakta i, kunskaper kring och runt mediet och hur mediet (internet/wikipedia) fungerar, samt kunskaper om hur man använder sina färdigheter. Jag har varit inne på tidigare.

En backchanneln i samma rum som talaren, vilket ansvar medför det?

Skulle ni vilja ha en twittertavla när ni undervisa? Frågar Mikael Alexandersson

Och då skrattar publiken, befriande, men vad är det som har hänt på denna twittertavla som finns i samma rum som talarna är på Framtidens lärande. Jag undrar jag, men ville talarna ha det? Och vilket ansvar medför när man för in en backchannel i samma rum som en talare?

Jag minns det så väl på Internetdagarna 2009, när jag upplevde styrkan med twitter som en kanal att prata om en konferens, med andra deltagare, att ta del av konferenssessioner utan att vara där. Men jag minns också respekten denna backchannel innebar, när Tre:s VD inte förstod konventionen och använde sin Keynote-tid till att sälja, ett tabu-brott utan dess like. I inlägget Twittret stannar inte över kaffet skriver Jessica Ritzen:

Jag ska precis skicka tweeten ”Kasta månglaren ur templet” när jag hejdar mig. Då har redan ett tjugotal twittrare på Internetdagarna stört sig på vd:n för Tre som ägnar största delen av sitt anförande till att göra reklam för sitt eget företag. Det började med en oskyldig sur-tweet och eskalerade till en tweetstorm om att mannen framför oss borde kastas av scenen.

Vi ser snälla ut. Skriker inte.

Vd:n på Tre fortsätter lugnt sin reklamfilm från scenen. Han vet förstås ingenting vad som pågår i publiken framför honom. Vi ser snälla ut. Skriker inte. Ändå sågar vi honom längs med fotknölarna i realtid – helt offentligt.

Idag och igår har jag varit med om det igen, samma mobb, samma ilska, gentemot talare som använder sin ”stage-time” till säljprat. Igår var det Microsofts talare, och UR:s Chef Erik Fichtelius som använde tiden på stora scenen till att sälja sina varor. Reaktionen lät inte vänta på sig och syns i tweets som:

-produktplacering
-Tror aldrig jag ifrågasatt valet av föreläsare tidigare på Framlar, men nu gör jag det. #Framlar
-Nu tappade Microsoft min uppmärksamhet… Lite väl mkt gratisreklam på #framlar

Idag var det Metta Fjelkner som mötte en publik som ytligt sett såg ut att lyssna, kanske instämma men som todaysmeet fick som sista replik, ta taxin till Sibirien. Men till skillnad från Internetdagarna så sker detta samtal samtidigt i samma rum som föreläsningen pågår. Och det medför att konfliken mellan publik och talare kommer fram i dagen. Vilket kan vara bra, då kan vi prata om det, eller?

Jag har funderat kring det många gånger… Vilket ansvar har värden för den konflikt, den ilska som publiken gemensamt ger uttryck för? Hur hanterar man i konferenssammanhang konflikten, när konflikten blir synlig, ansvar, agerande reaktioner? För det är väl det som publiken vill ha, en reaktion, en aktion. Ett samtal.

Hur gjorde de på Framtidens lärande?

Ingenting!

Jag menar att om du låter backchanneln vara publik så har man ett ansvar för det som sker där och det behöver inte alltid vara positivt, fundera på hur du vill använda det. Och kanske är det så som Jocke sa i samband med Internetdagarna 2009:

– På seminariet som jag ledde körde vi upp twitter på skärmen bakom istället. Om det ändå snackas är det lika bra att det snackas öppet.

Men det betyder också att man måste prata om det som publiken vill snacka om, inte om något annat.

En sprudlande entusiastisk lärare om lärande

Förra året hade Framtidens lärande temat Lärares lärande och föreläsare efter föreläsare pratade om lärare, elever pratade om lärare, men ingenstan från stora scenen hördes en enda lärarröst. Jag skrev några rader om det i inlägget för ett år sedan De pratas om oss men inte med oss. I år sitter jag här igen, mina förväntningar om att höra en lärare prata om sin vardag, om sin utveckling ser ut att komma på skam.

Metta Fjelkner pratar om resurser, om att öka lärares status att hon inte är så insatt i it-frågor, men komigen…

Sedan är det Inger Carlgren som pratar om forskningspraktiken och problemen står i fokus, bristerna på skolnära forskning… Jaha. Spännande, men …

En liten stund, kanske för sent kommer Erica Lövgren upp på scen, och pratar sprudlande entusiastiskt om sin vardag, som lärare och lärande, om kunskaper och vardagen som lärare i skolan. Mer sånt, mer entusiasm, glöd, passion och vardag på scen. Det är mina råd.

Länkar är Internets blodomlopp – wow vilken bild!

Få via mejl en påminnelse, och jag tänker det här minns jag inte, eftersom det finns en länk så klickar jag på den och får upp Magnus Bråths inlägg På måndag börjar den årliga Bloggkärleksveckan. OCh läser följande:

Tanken med bloggkärleksveckan är enkel, blogga om en bloggare du tycker förtjänar mer uppmärkssamhet, någon du gillar.

Länkar är Internets blodomlopp, genom länkarna färdas allt det som gör Internet levande. Här kommer läsare till din blogg och dessutom en liten push som visar sökmotorer att du är någon att räkna med. Varje länk på nätet är nämligen en röst, om jag länkar till dig så röstar jag på dig i Googles och de andra sökmotorernas ögon och du kommer få en lite bättre position i sökresultaten. Genom att passa på att länka till bloggare som du gillar ger du dem alltså massor av bra effekter.

Jag funderar vem länkade jag till i fjol? Vilka bloggare vill jag ge en skjuts med en länk, eller två? Kommer jag få någon? Vet inte med jag tänker att jag ska vara med… ska skicka mina länkar med kärlek och omtanke i hjärtat. Börjar med att att skicka en länk till gårdagens vinnare i Webbstjärnan Projeket Tjernobyl, Myrsjöskolan6b och Detektiven Emil och vi. Samt uppmuntrar alla er andra som bloggar att vara med. det är bara att:

Det är inte svårare än att du bloggar om någon du gillar.

Och på Internet finns det massor som vi gillar eller hur 🙂 Så var med, du också

En fest för elevers lärande

Kristina och .se

Vi på Webbstjärnan håller på att in i det sista förbereda årets prisutdelning. En final på ett år av massor med spännande insatser, och tänk vad vi har fått ta del av fina bidrag om allt mellan himmel och jord, och nu är det final och 28 lag har kommit så långt. Och konkurrensen har varit så hård.

I morgon avgörs det och vi ska ha en fest. En fest som ska hylla elevers lärande, elevers kunnande, elever och lärares initiativ att inom ramen för sitt skolarbete använda internet som ett verktyg och som en möjlighet. I resan mot målet har vi sett så många fina bidrag och jag är som projektledare mest stolt över att säga att vi på måndag ska skicka ut ungefär 2500 diplom till alla de elever som klarade att visa att de har grundläggande kunskaper i webbpublicering. Det kommer att bli ännu en fest, en hyllning av alla de enskilda insatser av lärare/pedagoger/bibliotekarier i svenska skolan som hjälp och tillsammans med sina elever utforskat internets möjligheter för skolan.

Har du missat något av våra nominerade lag? Det är inte försent att läsa på, och ta reda på vad de säger när vi ställer dem mot väggen.

Och tack Cecilia Bengtson för att du satte ord på vår final, en fest för att hylla elevers lärande.

Funderingar kring Creative Commons och pengar

Jag har lyckan att ha ett underbart arbete. Jag får arbeta med något jag tror på, något jag tycker är roligt och dessutom så är det extremt lärorikt. Kan det vara bättre?

Jag också lyckan att ställas inför många intressanta frågor och funderingar i samband med att jag möter elever och lärare som arbetar med webbpublicering i skolan.

En fråga som följt mig ett tag är den som eleverna i Eskelhem ställde i samband med att de började arbeta med Creative Commons som en del av deras arbete med bloggen Detektiven Emil och vi, och i min mejlbox kom det en fråga om:

De bara gjorde sin webbplats och sitt skolarbete för att vinna Webbstjärnan, alltså för att vinna pengar (tjäna pengar) kunde de då använda Creative Commons bilder som hade villkoret icke-kommersiellt.

Jag ska ärligt säga att jag har funderat mycket kring den, frågan är underfundig, fiffig och genomtänkt. Jag funderar på om jag ens kan ge ett svar. Villkoret icke-kommersiellt är… Jag tror att många gör tolkningen att villkoret icke-kommerisellt innebär just att om du ska tjäna pengar på mitt verk så vill jag gärna att du frågar först. Generellt tror jag att om man är osäker är det bättre att fråga innan man använder verket.

I förra veckan var jag ute i Djursholm och diskuterade just Creative Commons och i mötet med de eleverna kom frågan upp om man kan licensiera bilder som man har tjänat pengar på. Eleverna som jag pratade med menade att det kan man inte göra eftersom

-Man inte kan man väl ge bort bilden gratis idag, när man fick betalt för den i går.

Och i mitt huvud hänger frågan kvar… ok, men är det så… beror inte det på avtalet som man ingår köper den som köper bilden alla ekonomiska rättigheter eller inte. Eller tänker jag fel, för det är väl skillnad på att sälja en kopia och att sälja alla rättigheter, och om jag säljer alla rättigheter till en bild, ja, då har jag inte rätt att licensiera verket, eftersom jag i och med affären sålt rättigheterna. Men då har å andra sidan kan den som äger alla ekonomiska rättigheter rätten att t.ex. välja att licensiera mitt verk under t.ex. Creative Commons.

Sedan kommer det till andra frågor som man kanske kan sälja bilden igen, tjäna än mer pengar, och så är det sedvana, moral, etik och hur vi ser på affärer etc.

Creative Commons gör oss ”vanliga” mer kreativa

Waiting for the Death Star alternative version (fisheye) av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Min morgon inleds med att jag läser Charlotta Wastesons blogg Bollplanket där det i högerspalten står:

Jag älskar Creative Commons därför att licenserna gör det lättare för oss ”Commons” att bli ”Creative”!

Underbart, och jag instämmer i varenda fiber, men inser också att det kanske inte är en alena rådande sanning och det visar om inte annat posten Creative Commons and the enemies of creators’ rights. Ett inlägg där Andres Guadamuz bemöter föreställlningar om att de som stöttar Creative Commons också är emot kreatörers rättigheter.  Jag tycker att hans svar är så underbart:

There is no evidence that CC is affecting creators, but it must be true as there is some anecdotal evidence of it. The main problem I have with arguments like these is that it is clear that whenever the person is talking about creators, they are talking about a very narrow and specific type of creator. This is one of the issues that I always try to cover whenever I talk about open licensing in general, it is the idea that has been perpetuated in the collective psyche that there are a few worthy Creators, and then there are the rest of us, mere users. This is of course a false dichotomy, as the Internet has brought about a greater democratisation of the creative process. There are still cultural marketplaces, and these are still dominated by the few big sellers, but to imply that only the people at the head of the charts are worthy of the brand “Creator” completely misses what has been taking place in the last 15 years. It seems to me that the people who are still using such language are the people who were doing rather well in the pre-Internet days. Those were the times of the gatekeeper, where a small minority managed to profit from their work, and the rest of us were simply consumers. Nowadays there is a surplus of creation, and the old intermediaries are in crisis, and are being forced to change their business models, or are out of business entirely.

Internet ger mig möjligheten att utöka antalet skapare/kreatörer/konstnärer. Internet ger fler möjligheten att dela sitt skapande och Creative Commons är ett verktyg som gör det enklare för andra att veta hur de får använda mitt/ditt skapande. Den möjligheten skulle jag aldrig ha haft utan internet, och med creative Commons som stöd kan jag dessutom ge andra möjligheten att använda och om de vill bearbeta, sprida mitt skapande. Och det gör i bästa fall det möjligt för fler att känna att de kan skapa och vara kreativa.

Så jag instämmer i Charlottas devis:

Jag älskar Creative Commons därför att licenserna gör det lättare för oss ”Commons” att bli ”Creative”!

Vem äger din identitet på nätet?

Vem äger din identitet på nätet? Har du ställt dig frågan? Jag fick mig en funderare igår när jag läste Jockes inlägg på Mindpark från 2009 ”Vem äger ditt twitter-konto”. Inlägget handlar om vem som äger din identitet, som skapas i förhållande till vårt arbete. En spännande och intressant fråga, och som vanligt svår.

Det handlar om att skilja mellan individer och roller. Till exempel har vi givetvis alltid haft ett antal mailadresser under @mindpark.se. info@mindpark.se, ekonomi@mindpark.se, rubbt@mindpark.se för att nämna några. Men när du velat maila med mig så bad jag dig skicka mailet till joakim@jardenberg.com och ville du ha tag på Daniel så var det daniel@nuud.se som gällde. På samma sätt borde det vara självklart att jag kommunicerar med chefred@aftonbladet.se om jag vill diskutera aftonbladets senaste felsteg och med Jan Helins privata mailadress om jag vill få med honom i Mindparks Bloggteam.

Men hur är det i sociala nätverk, vem äger din identitet? Och vilka rättigheter har du? Handlar det om roller, individer och vad säger egentligen avtalen som vi ingår? Det är en fråga som de undersöker i podcasten Who owns your Social Identity. I podcasten diskuteras vad vi som användare har för rättigheter gentemot den identitet som vi skapar genom de konton som vi använder i sociala nätverk.

Det är en spännande podcast som handlar om vem som äger vår identitet på nätet och de diskuterar olika strategier som man kan ha gentemot sin digitala identitet. Insikten är att:

Identity online has become a lot more complicated. We have accounts not only with our Internet provider but at Facebook and LinkedIn and Gmail and Twitter and The New York Times and Amazon and iTunes and Netflix and our bank and our airline and our blog hosting service. And for every app on our smartphone and almost every website we go we have an account as well. And it’s all become so complicated that a lot of websites now want you to log in with your Facebook or Twitter account, and that makes it simpler but it also makes those accounts all the more important.

And as important as they are, what protects our accounts are the terms of service agreements. If you read them—and who does?—you’d learn, probably to no surprise, that they protect the provider a lot more then they protect you.

Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Kontentan tycks vara att det är en avvägning. Du kan skapa en identitet online genom olika sociala nätverk, men enligt de avtal som du ingått med tex. Twitter, så har du som användare inte så mycket rättigheter i förhållande till den identitet som du bygger upp, utan twitter kan om jag förstår det rätt välja att sälja den till högstbjudande och då har du inget att sätta emot. Avtalet ger dig inte så mycket skydd, utan ger twitter mycket möjligheter.

Men hur ska man då göra? Ska man avstå från att använda sociala nätverk för att, men att avstå från att skapa ett eget avtryck innebär att du låter andra skapa en bild av dig, kanske skapas ett konto i ditt namn som ger en bild av dig. Och vilken kontroll har du då över din identitet? I podcasten beskrivs vår identitet på nätet som resultatet av det sökresultatet som finns i Google. Har du Googlat dig själv på senaste tiden? Vad har du egentligen för digital identitet och styr du över den?  Och det är sant att sökresultatet i Google ger en bild av vilka vi är så anser jag att man behöver ta kontroll över sitt digitala avtryck, och sociala nätverkstjänster kanske inte ska vara ens enda utgångspunkt, när man skapar en digital identitet. Men hur ska man då göra?

Slutsatsen i den podcast som jag tycker att du ska lyssna igenom själv är att du bör skaffa dig ett eget ankare för din identitet  på nätet genom att köpa dig ett eget domännamn, en egen social nätverksplats från vilken du länkar till dina sociala nätverk. Vid en konflikt kring domännamn så är lagrummet tydligare och tvistelösningen är mer reglerad.

Personligen tycker jag att det är tänkvärt svårt och spännande. För hur har du tänkt kring din digitala identitet och de rättigheter som du har i förhållande till den. De sociala nätverken vad äger de egentligen av vår identitet och vad händer med den när vi byter roller, skiljer du på identitet och roll? Samt äger du din identitet på nätet eller har du lämnat över det till de sociala nätverken?

Vad får man egentligen fotografera ?

Jag fotograferar leksaker, och jag vet att de är mönsterskyddade. De är en del av någon annans varumärke, lego,Mattel och jag tar bilder på dem. Får man det?

Klart man får, jag får plåta leksakerna, frågan handlar om jag får sprida bilderna av dem eller inte… Är leksaker något som uppnår verkshöjd? Är det ett konstnärligt skapande som jag avbildar och sprider? Tveksamt… Men jag får frågan om och om igen om jag inte gör något form av brott eller kanske ett varumärkesintrång…

Frågan får mig att fundera…

Jag får fotografera saker, varumärken, men får jag sprida dessa bilder… Jag vet att jag har fotografer i mitt flöde på flickr som få sina bilder borttagna för att de anses vara någon form av intrång, men jag undrar var går gränsen? Jag använder mina bilder till att sprida dem på nätet, göra presentationer med dem. jag sprider dessutom bilderna under Creative Commons, men får man ta sådana bilder som jag gör.

Får man det? Jag brukar som den skolfröken jag är kasta tillbaka frågan till publiken som då kommer med olika svar:

– Nja, det är ju Lego/mattel som har rätten att sprida bilden av sin produkt. Alltså får du inte.

Men om det är så, får jag då plåta en Volvo och lägga ut den på nätet eller begår jag ett intrång då? Eller kan jag fotografera ett enda varumärke, kan jag ta en enda bild? Var går gränsen? Är vi inte omgivna av varumärken överallt. I reklamfilmer betalar de för att få visa datorns äpple?

Ett annat svar är:

-Jo, det får du, eftersom dina bilder inte uppnår verkshöjd och då spelar det ingen roll.

Jag brukar artigt le och tänka, Jaha…

Själv brukar jag tänka på Nadja Plesner och hennes tavla Darfunica, kanske kan jag hävda att det är konst, inte för att det är någon garanti… Men jag tänker att vad som än är rätt måste ändå prövas av en domstol, och om jag inte tröttnar innan så fortsätter jag väl tills dess…