månadsarkiv: juni 2011

WikiPedia och källkritiken

I'm afraid of the droids we're looking for av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

I några dagar har jag suttit och funderat kring WikiPedia som källa, varför den väcker så mycket åsikter, tankar och föreställningar. Varför är WikiPedia kontroversiell? (om det nu är sant).

Jag återkommer till Amy Bruckmans inlägg Should you belive WikiPedia? Ett grymt inlägg som visar vikten av att vi som ska granska WikiPedia behöver just kunskaper om hur WikiPedia fungerar, att vi behöver titta på vilken artikel vi vill använda, om den uppdateras, om innehållet diskuteras, eller inte? Att artiklar i WikiPedia inte är enhetliga, eller ens likvärdiga, vi kan inte behandla WikiPedia som en källa utan vi måste titta på varje artikel för sig. Vi behöver titta på historik, redigeringar och ta del av diskussionen, om det finns en sådan för att vi ska kunna göra en första bedömning om vi kan använda just den här artikeln som källa, eller om vi bör söka andra, mer uppdaterad, mer granskade källor.

Amy Bruckman diskuterar vikten av att arbeta nära källan, med källan och ha kunskap om hur källan skapas i ett arbete med källkritik. Amy Bruckman skriver bland annat:

One of the things I like about Wikipedia is the fact that the articles don’t remain static. We teach a course called Theory of Knowledge at our school, where the purpose is to help kids understand “how we know things.” The fact that Wikipedia changes, and sometimes rapidly enough for a class to dissect on the moment, suggests that knowledge is not an immutable thing, that it a dynamic growing endeavor.

Sedan avslutar hon med det som gör att det är så svårt med källkritik och varför det är så svårt att lära ut, det är inte statiskt, det är inte enhetligt, och det finns inte en sanning utan många perspektiv som kan ge en bild av vad som kan vara rätt. Hon sammanfattar så här:

It’s not surprising that people are confused about whether to believe Wikipedia–the truth is complicated. I believe today we have a crisis in epistemology–no one knows what to believe any more. But it’s also a teachable moment. A moment to teach students about peer review and the importance of references and how to think critically about the reliability of everything they read.

Så låt oss se möjligheterna med källorna, och låt oss använda möjligheterna för att tänka kritiskt.


Googles tio budord – och allt för att ge dig det du söker

Ten things we know to be true

“The perfect search engine,” says co-founder Larry Page, “would understand exactly what you mean and give back exactly what you want.”

Jag sitter och skriver i veckan om källor, källkritik och hamnade på Google som är så spännande som fenomen och tjänst. Svår att ta på, svår att förhålla sig till och så intressant.

De har tio saker som de vet är sanna och som de bygger sin idé på, lite som

De tio budorden, och ändå inte…

  1. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.
  2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
  3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
  4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
  5. Du ska inte dräpa.
  6. Du ska inte begå äktenskapsbrott.
  7. Du ska inte stjäla.
  8. Du ska inte vittna falskt mot din nästa.
  9. Du ska inte ha begär till din nästas hus.
  10. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

Googles filosofi är inte att säga till oss vad vi ska göra för dem utan vad de ska göra för oss:

1. Focus on the user and all else will follow.

Since the beginning, we’ve focused on providing the best user experience possible. Whether we’re designing a new Internet browser or a new tweak to the look of the homepage, we take great care to ensure that they will ultimately serve you, rather than our own internal goal or bottom line. /…/

2. It’s best to do one thing really, really well.

We do search. With one of the world‘s largest research groups focused exclusively on solving search problems, we know what we do well, and how we could do it better. Through continued iteration on difficult problems, we’ve been able to solve complex issues and provide continuous improvements to a service that already makes finding information a fast and seamless experience for millions of people. Our dedication to improving search helps us apply what we‘ve learned to new products, like Gmail and Google Maps. Our hope is to bring the power of search to previously unexplored areas, and to help people access and use even more of the ever-expanding information in their lives.

3. Fast is better than slow.

We know your time is valuable, so when you’re seeking an answer on the web you want it right away–and we aim to please. We may be the only people in the world who can say our goal is to have people leave our homepage as quickly as possible. By shaving excess bits and bytes from our pages and increasing the efficiency of our serving environment, we’ve broken our own speed records many times over, so that the average response time on a search result is a fraction of a second. We keep speed in mind with each new product we release, whether it’s a mobile application or Google Chrome, a browser designed to be fast enough for the modern web. And we continue to work on making it all go even faster.

4. Democracy on the web works.

Google search works because it relies on the millions of individuals posting links on websites to help determine which other sites offer content of value. We assess the importance of every web page using more than 200 signals and a variety of techniques, including our patented PageRank™ algorithm, which analyzes which sites have been “voted” to be the best sources of information by other pages across the web. As the web gets bigger, this approach actually improves, as each new site is another point of information and another vote to be counted. In the same vein, we are active in open source software development, where innovation takes place through the collective effort of many programmers.

5. You don’t need to be at your desk to need an answer.

The world is increasingly mobile: people want access to information wherever they are, whenever they need it. We’re pioneering new technologies and offering new solutions for mobile services that help people all over the globe to do any number of tasks on their phone, from checking email and calendar events to watching videos, not to mention the several different ways to access Google search on a phone. In addition, we’re hoping to fuel greater innovation for mobile users everywhere with Android, a free, open source mobile platform. Android brings the openness that shaped the Internet to the mobile world. Not only does Android benefit consumers, who have more choice and innovative new mobile experiences, but it opens up revenue opportunities for carriers, manufacturers and developers.

6. You can make money without doing evil.

Google is a business. The revenue we generate is derived from offering search technology to companies and from the sale of advertising displayed on our site and on other sites across the web. Hundreds of thousands of advertisers worldwide use AdWords to promote their products; hundreds of thousands of publishers take advantage of our AdSense program to deliver ads relevant to their site content. To ensure that we’re ultimately serving all our users (whether they are advertisers or not), we have a set of guiding principles for our advertising programs and practices:

We don’t allow ads to be displayed on our results pages unless they are relevant where they are shown. And we firmly believe that ads can provide useful information if, and only if, they are relevant to what you wish to find–so it‘s possible that certain searches won’t lead to any ads at all.


7.There’s always more information out there.

Once we’d indexed more of the HTML pages on the Internet than any other search service, our engineers turned their attention to information that was not as readily accessible. Sometimes it was just a matter of integrating new databases into search, such as adding a phone number and address lookup and a business directory. Other efforts required a bit more creativity, like adding the ability to search news archives, patents, academic journals, billions of images and millions of books. And our researchers continue looking into ways to bring all the world‘s information to people seeking answers.

8. The need for information crosses all borders.

Our company was founded in California, but our mission is to facilitate access to information for the entire world, and in every language. To that end, we have offices in more than 60 countries, maintain more than 180 Internet domains, and serve more than half of our results to people living outside the United States. We offer Google‘s search interface in more than 130 languages, offer people the ability to restrict results to content written in their own language, and aim to provide the rest of our applications and products in as many languages and accessible formats as possible. Using our translation tools, people can discover content written on the other side of the world in languages they don‘t speak. With these tools and the help of volunteer translators, we have been able to greatly improve both the variety and quality of services we can offer in even the most far–flung corners of the globe.

9. You can be serious without a suit.

Our founders built Google around the idea that work should be challenging, and the challenge should be fun. We believe that great, creative things are more likely to happen with the right company culture–and that doesn‘t just mean lava lamps and rubber balls. There is an emphasis on team achievements and pride in individual accomplishments that contribute to our overall success. We put great stock in our employees–energetic, passionate people from diverse backgrounds with creative approaches to work, play and life. Our atmosphere may be casual, but as new ideas emerge in a café line, at a team meeting or at the gym, they are traded, tested and put into practice with dizzying speed–and they may be the launch pad for a new project destined for worldwide use.

10. Great just isn’t good enough.

We see being great at something as a starting point, not an endpoint. We set ourselves goals we know we can’t reach yet, because we know that by stretching to meet them we can get further than we expected. Through innovation and iteration, we aim to take things that work well and improve upon them in unexpected ways. For example, when one of our engineers saw that search worked well for properly spelled words, he wondered about how it handled typos. That led him to create an intuitive and more helpful spell checker.

Even if you don’t know exactly what you’re looking for, finding an answer on the web is our problem, not yours. We try to anticipate needs not yet articulated by our global audience, and meet them with products and services that set new standards. When we launched Gmail, it had more storage space than any email service available. In retrospect offering that seems obvious–but that’s because now we have new standards for email storage. Those are the kinds of changes we seek to make, and we’re always looking for new places where we can make a difference. Ultimately, our constant dissatisfaction with the way things are becomes the driving force behind everything we do.

Det är så man bygger ett rike omkring sig, 10 ledord.

Anonym på nätet? – reflektion kring webbpublicering i skolan


Jag sitter i Malmö på en av Webbstjärnans lärarutbildningar i WordPress. Utbildningarna är fyllda av lärare som entusiastiskt vill arbeta mer med Internet i skolan. Dagens och morgondagens workshop hålls av Christina Löfving, som inleder dagen med att berätta om de där små misstagen som man ibland gör på nätet.

Bland annat berättar Christina (it-mamman) om hur hon när hon började blogga som it-mamman kände sig så anonym på nätet, att ingen visste vem hon var, och att det var hon som bloggade. Men så berättar i nästa andetag att bland hennes första bloggposter handlade om en föreläsare som stod framför projektorduken och skymde innehållet. Sedan hade hon mött föreläsaren i ett annat sammanhang som då säger:

– jag såg att du bloggade om min föreläsning.

Så anonym är man inte på nätet.

Sedan berättar Christina med entusiasm om hur hon första gången hon upptäckte att hon hade läsare.

– Nio personer har läst vad jag har skrivit. Nio personer!!!! Tänk att det är nio personer som läst det jag skrivit, jag undrar vilka de är. Och sedan fick jag en kommentar, och wow.

Christina säger mycket klokt och väcker mycket tankar kring mycket, kring lärande, skola och internet i skolan. Varför du som lärare ska arbeta med webbåublicering som att Webbpublicering är något som:

det vi gör det här nu, för att stärka eleverna här och nu, inte bara för att de behöver kompetensen för framtiden utan för att de ska klara sig nu. I den vardag och verklighet som de växer upp i

Reklam på Googles första sida- varför då?

TechCrunch läser jag att Google påminner om Farsdag, på sin startsida. När jag läste inlägget tänkte jag so what:

If you click on the message, you are taken to a page that shows you how you can call your Dad for free (in the U.S. and Canada) from Gmail. Google has even added a note in your Gmail chat roster, right under the “Call phone” link, to remind users to call their Dad.

Och lite längre ner står det om att Google till morsdag gjorde en speciell hyllning via Doodle, men inte att de marknadsförde en google-relaterad-produkt, som att du kan ringa med Google.

Jag funderar om det här är något nytt för Google att marknadsföra sina egna produkter på första sidan, kanske kommer vi se annonser för andra än Google på första sidan också? Frågan hur det påverkar vårt sätt att se på Google som det naturliga sättet att hitta information på nätet?

Skulle annonser på första sidan påverka vårt sätt att se på Google? Jag tror det, vad tror du?

Källkritik och kanalen – hur ser sambandet ut?

Jag har ända sedan i onsdags då vi på .SE hade ett seminarium kring en förstudie kring en skoltube, har jag funderat över kanalens betydelse för hur vi värderar källor på nätet.Värderas en film på Youtube annorlunda jämfört med en som ligger på ett universitets webbplats? Hur stor roll spelar inramningen för vårt sätt att värdera källor.

I studier som Exakt-projektets framgår det tydligt att t.ex. elever värderar källor på olika sätt beroende på om vad det är för sorts källa. De letar efter källor som har bra fakta, helst faktarika och tydliga. En bra källa kan sammanfattas som en källa som har bra och trovärdig fakta.

Bloggar är osäkra källor eftersom de är personliga och uttrycker åsikter, och i samtal med elever säger de spontant att bloggar kanske inte är en ”bra” källor. Men Youtube, hur värderar vi Youtube som källa? Eller ett klipp från Youtube? Låt oss titta på ett konkret exempel:

Vilka färdigheter och kunskaper har vi med oss för att värdera ett Youtube-klipp, och sedan kan man fråga sig om klippet väderas på olika sätt om:

A. Du tar del av det på YouTube?

B. Du tar del av det på en företagsblogg, Socialvideo

C. Du tar del av det på en myndighets event-sajt, Hack4Europe (Riksantikvarieämbetet)

Eller D. här på min blogg (ovan). Är det samma källa eller kommer klippet att värderas olika? Klippet, används ju inte på samma sätt på de olika sajterna och YouTube som kanal, bör väl väderas utifrån vem som ligger bakom kanalen.

Det korta lilla klippet där jag pratar om kulturarv behöver värderas olika beroende på vad det används för, och jag som källa för hur skolan använder kulturarvet behövs också värderas utifrån, kanal och innehåll. Det är spännande med inbäddningsmöjligheterna och vad dessa medför med en källa som mitt lilla klipp 🙂

Framtidens lärande ett väckelsemöte?

Dagarna går och det som skedde idag tillhör snart det förflutna, nuet är nu och det vi ser fram emot är framtiden. Jag var precis som många andra: lärare, skolledare, it-pedagoger, it-strateger på Framtidens lärande. Jag träffade i en paus en fd. kollega från Enskilda Gymnasiet, som alltid varit engagerad i lärande, i skola och nu i kommunpolitiken i Nacka. Kjell Tormod, som min kollega heter, kontaktade mig efter konferensen via mejl. Det är alltid en lycka att träffa en kollega, en från vardagen från då, som är här och nu.

Häromdagen kom en rapport med hans reflektioner kring Framtidens lärande och de ger hans bild av konferensen. De är spännande och jag har bett Kjell att jag ska få dela dem med er. Jag har tidigare skrivit om twitter-väggen, det delade ansvaret och möjligheterna. Kjells reflektioner kring twitter-väggen är följande:

På stora skärmar kunde deltagarna kommunicera med varandra och kommentera de olika föreläsningarna på den stora scenen. För mig blev det lite tröttsamt att läsa internt twitter och hånfulla kommentarer eller hyllningar av föreläsare som ogillades eller gillades. Ibland var det lite av väckelsemöte över det hela.

Personligen tycker jag det är tänkvärt om en twitter-vägg upplevs som en del av ett väckelsemöte. Bilden ger en spännande dimension till Twitterväggens funktion och roll.

I Kjells rapport finns det även andra spännande reflektioner som den kring ”en-till-en” satsningar som skolans lösning, frälsning, men jag tror det behövs mer.

Det råder just nu en En-till-En feber i Sverige. Drygt 160 kommuner har angett att de håller på att införa En-till-En. Ingen vet vad detta innebär för elevernas lärande och om skolans resultat kommer att bli bättre. Utvärderingen av Falkenbergs En-till-En-projekt, visar att resultaten blir sämre för de elever som deltar i projektet jämfört med de som inte deltar.

Framtiden får utvisa hur satsningen på En-till-En-projekt kommer att innebära för undervisning, lärande och för kunskapsutveckling, men just nu ser det inte bra ut.

Det finns anledning att känna oro.

I samma takt som datorer införts i skolan de senaste 20 åren har resultaten (TIMSS och PISA) blivit allt sämre. Eleverna läser sämre, skriver sämre och räknar sämre.

Tekniken är verktyg som vi måste hantera och inte bli slavar under. Sedan behövs ett samtal kring TIMSS och PISA också som riktmärken.

Sedan fastnar jag för samma sak hos Peter Gärdenfors och synen på datorn som verktyg för interaktiv pryl. Den har inte förmågan i sig utan interaktiviteten föds i mötet med andra i de digitala och analoga rummen.

Peter Gärdenfors, professor vid Lunds universitet talade om Lusten att lära i den digitala världen. Gärdenfors sa, att datorn har samma interaktiva möjligheter som flanellografen, bara datorn används på rätt sätt. Enligt Gärdenfors är en bra lärare den som förutom att behärska sina ämnen är en god berättare, en god lyssnare som kan sätta sig in i hur eleverna tänker och som kan samtala och föra en dialog med eleverna.

Dialogen i centrum och förståelse för var eleverna finns bör stå i fokus, för allt lärande. Tack Kjell för att jag fick möjligheten att ta del av dina tankar och reflektioner kring konferensen. Och jag stannar nog i din slutsats, lärandet i framtiden har sina fötter i dåtiden, och i väntan på framtiden bör vi arbeta med att förändra vårt nu, för framtiden den kommer alltid att ligga framför oss.

Ett fritt kulturarv – vad skulle det kunna medföra?

I helgen har jag varit jurymedlem i Hack4Europe. Ett hack i Stockholm arrangerat av Europeana i samarbeta med Riksantikvarieämbetet. I många av de samtal som jag fört under helgen har handlat om kulturarv, licenser, fritt material, digitalisering och API. En enkel sammanfattning skulle kunna vara att många samtal landat i samma slutsats nämligen att kulturarvet bör vara fritt, för det är vårt. Det är vårt gemensamma, låt det vara tillgängligt fritt och vårt gemensamma att dela, att förvalta, att bearbeta och att sprida.

I min värld ska behöver kulturen vara fri, för att vi ska kunna skapa utifrån den, och det som vi kalla kulturarv, är vårt gemensamma, något som vi som samhället, kultur, människor äger gemensamt, det förvaltas av oss gemensamt, men samtidigt är det så lite som vi får sprida, jämfört med vad som finns. Varför är det så?

Varför ska kulturarvet vara så fritt som möjligt?

Utan att påstå att mina bilder ens kan jämföras med ”kultur” eller  ”kulturarv” vill jag ändå låta mina bilder stå som exempel till varför jag tycker att kulturarvet bör vara fritt. Under 2011 tar jag en bild om dan, på en eller flera plastfigurer, som tillhör min son. Mina bilder är av varierande kvalité och mitt fotoprojekt är mycket av en lek och ett sätt att lära mig mer om fotografi. Sedan delar jag mina bilder under Creative Commons, under licensen Erkännande, Icke Kommersiell, Dela Lika. Och jag delar mina bilder på Flickr, och det är därifrån, som de sedan sprids, inte av mig utan av andra användare som bloggar, re-bloggar, och gillar mina bilder, ofta utan att jag ens vet om det. Bilden nedan är hämtad från en Tumblr som någon reagerat på 220 gånger.

Det är kanske inte så mycket, men det visar på potentialen i att dela material fritt på nätet.

Utifrån mina bilder skapas mer än gillande och bloggposter. Det skapas dikter, vilket gör mig stum. Det finns bilder som jag tagit som fungerar som illustrationer till andras texter, presentationer (den här hade jag inte sett (rörd)) och i filmer. Varför och hur? Jo, genom att jag tillåter andra använda, bearbeta och dela dem.

Jag tänker om mina bilder, i mitt lilla fotoprojekt, kan fungera som inspiration och sprids så som de gör, vad skulle då inte kunna hända med vårt gemensamma kulturarv? Hur skulle inte bilder, filmer, material kunna bearbetas spridas och få vingar om det digitaliserade kulturarvet är så fritt, som möjligt och tillgängligt så att vi skulle kunna fritt få skapa, bygga vidare och bearbeta det fritt. Helt plötsligt skulle bilder från då och nu kunna mötas och nya relationer skulle kunna uppstå.

Ja tänk, om … Tänk om…

Läs även Håkan Dahlströms inlägg på Creative Commons Sverige som berättar om möjligheterna med Creative Commons i inlägget Creative Commons är ett fantastiskt bra sätt att få sina bilder publicerade

En guide för samtalet om relationer på Internet

Stiftelsen för Internetinfrastruktur (.SE) där jag arbetar har i dagarna kommit ut med en ny guide, av Johnny Lindqvist och Ewa Torslund Unga och Internet riktad till lärare som handlar om relationer på nätet. Den är ett stödmaterial för lärare som vill diskutera relationer på nätet, tillsammans med sina elever.

I guiden finns det flera case, som man kan läsa tillsammans med sina elever och sedan diskutera, för att närma sig värdegrundsrelaterade frågor och relationer på Internet. Jag har egentligen bara en invändning mot guiden och det är att alla case utgår från lärare, elev, barn, skola.

Jag hade önskat att några case hade haft sin utgångspunkt i andra exempel, såsom vuxnas beteende i sociala medier. Risken är hamnar i en bild av att:

’Times are bad. Children no longer obey their parents and everyone is writing a book.’ –Cicero, circa 43 BC

I Guiden skulle det behövas case som handlar om andra relationer som uppstår på nätet, som den mellan kund och företag. Ett spännande case hade varit att arbeta utifrån t.ex United Airline, och pratade om hur sociala medier fungerar.

Historien bakom klippet är följande:

Last year, while he was flying from Nova Scotia to Nebraska on United Airlines, somebody broke his $3,500 guitar.

Big deal, you’re thinking. Who has time to keep track of all the things United breaks? (See bottom of story for some statistics, which suggest that several other airlines are worse.)

But Carroll and his band, Sons of Maxwell, have told their tale with rhythm, harmony, rhyme, not to mention some wicked humor, and their four-minute, 37-second complaint, “United Breaks Guitars,” above, is racking up views on YouTube.

Men jag kanske får vänta till KOnsumentverket är klara med sitt projekt Ingen blåser mig på nätet


Hackaton – några korta intryck #hack4europe

Karin presenterar dagens program av Henrik Löwenhamn CC (by) hämtad från riksantikvarieambetet fotoström på flickr

Idag startade det svenska Hacket på kulturarvet och hacket går ut på att:

I detta hackathon kommer upp till 30 utvecklare från Sverige, Norge och Danmark delta. De kommer att ha tillgång till Europeanas stora databaser med över 17 miljoner poster via deras Europeana Search API (inklusive teknisk dokumentation) och även Europeana Linked Open Data Pilot som har cirka tre miljoner poster licensierade under  Creative Commons.

Tanken är att deltagarna ska testa sina kreativa lösningar för att visa de ekonomiska och sociala fördelarna med öppen kulturarvsdata.

Idag startade själva arbetet och i samband med det var det ett antal miniseminarier som gav mersmak och gjorde intryck, eftersom de gav perspektiv kulturarv och öppen data. Först ut var David Haskyia som pratade om Europeana och syftet med de Hackaton som de arrangerar.

Sedan var det Johanna Berg från Riksankavierämbetet pratade om Fritt fram! Om att släppa Riksantikvarieämbetets information fri (som är så klok, så genomtänkt och hela hennes presentation skulle jag vilja sammanfatta med hennes sentens som var:

En nyckel är att gå från det enkla  till det svåra

Tänk om vi alltid bar med oss det att starta i det enkla och sedan gå till det svåra, om vi använde det som redan finns och bygger vidare på det det, istället för att uppfinna hjulet igen, eller börja om från början. I sin presentation tog hon upp frågor kring upphovsrätt och de problem som finns med det och sa, vi börjar där det är enkelt, annars händer det ingenting. Och det är också tydligt uttalat som en policy för Riksantikvarieämbetet och deras digitaliseringstrategi. Sedan pratade även Johanna om otåligheten hos oss som användare, bara för att man säger att man ska innebär inte att min har gjort det, det tar tid, och det måste få ta tid att digitalisera 4 miljoner bilder.

Jag pratade om behovet att frigöra kulturarvet, för att ge en bild av vår historia, vår kultur utifrån ett skolperspektiv. Jag hämtade exempel från Webbstjärnan och visade på hur fritt material används och skapas av elever. För att avsluta med att visa på den positiva kraft som finns i att material på nätet är fritt, men att bristen på material också skapar en skev bild, och det kan bara rättas till genom att dela, genom att hacka-frigöra kulturarvet.

Jocke pratade sedan utifrån Aristotelse, och kunskapen som vi hämtar och tar som given genom våra maskiner. Han ställde frågan om svaret inte finns i maskinen finns då kunskapen? En intressant fråga, och ett intressant perspektiv. Väl värt att fundera kring, en annan tanke som Jocke sådde var hur vi förändrat bilden av hur vi ser på maskinerna, från att vara något vi ska förstöra till något som vi älskar och inte kan vara utan.

Miniseminarierna avslutades med Jonas Söderström, som pratade om att låta användarna hjälpa till och bidra, att öppna upp kulturarvet och ta hjälp av användarna i förhållande till kulturarvet. Otroligt spännande och givande.

Du kan lätt ta del av miniseminarierna i efterhand genom att titta på bambuser-inspelningen. Sedan kan du följa resultatet av hacken imorgon klockan 12-13, för det ska bli så spännande att ta del av det som hackarna arbetar med nu i kväll och imorgon förmiddag.

I del 1 möter du David och Johanna

I del 2 möter du mig, Jocke och Johan

Ett hack för kulturarvet – Hack4Europe

Jag tycker att jag lever i den mest spännande av alla världar för imorgon och på lördag ska jag få vara med i juryn för Hack4europe, som kommer att ske i Stockholm. Vad är egentligen ett hack, och behövs det ett hack på kulturarvet?

En hackare beskrivs i Wikipedia som:

En hackare eller hacker är en datorentusiast med stort intresse av att få en fullständig förståelse av tekniska system, till exempel datorutrustning./…/

Från ordet hackare kommer verbet hacka. Det används ofta i betydelsen programmera eller lösa problem.

Från mitt perspektiv är det solklart varför.

För om vårt gemensamma kulturarv inte används, inte är tillgängligt, inte delas, inte sprids fritt och tillgängligt av många och genom så många och öppna alternativ som möjligt, hur länge är det då vårt kulturarv något som vi värdesätter, som vi ser som vårt, som vi tar del av och använder?

Vi behöver skapa relationer till kulturarvet för att det ska kännas levande!

Så jag ser med spänning fram emot fredagen och lördagen och vad som ska komma ut av Hack4Europe, eller årets häftigaste hackevent som Jocke valde att kalla det 🙂