månadsarkiv: juni 2011

Webbpublicering i skolan- varför då?

Första gången jag kom i kontakt med Webbstjärnan, var redan våren 2008 genom att det låg ett informationsblad på lärarrummets bord. Jag läste om idé om att publicera skolarbete på nätet, och tänkte:

– Varför skulle jag vilja göra det? Och vad kan egentligen Internet tillföra till min undervisning?

Internet och webbpublicering är inget för mig. Internet är en källa som mina elever använder för att hitta information, och som de behöver lära sig att värdera, men varför ska de lära sig att producera skolarbete på nätet?

Och egentligen tänkte jag kanske fel redan där, då svaret på frågan handlade om vad jag uppfattade internet att vara i inte vad mediet skulle kunna vara. Skola, skolarbete borde kanske handla mer om vad som gynnar eleverna, snarare än vad som jag tror att det kan tillföra? Borde jag inte tänkt på dem… istället för mig själv?

Jag vet inte.

Jag önskar att jag hade haft elever som Sandras som hon beskriver så fin i inlägget Vi vann Webbstjärnan 2011

Mina elever som var med som elevreportrar på konferensen intervjuade Kristina om vad Webbstjärnan var för något.
– Det ska vi vara med i! Och vi ska vinna!
De sprang sedan raka vägen till mig och KRÄVDE att vi skulle vara med i Webbstjärnan nästa omgång. Att deras lärare glömde bort att det var en tävling och därför missade alla månadstävlingar, gjorde inte så mycket igår. Jisses, vad glada vi blev!

Varför började jag då arbete med webbpublicering tillsammans med mina elever?

Än en gång är kommer svaret från en föreställning hos mig om att skolarbete, kanske inte bara ska skapas, läsas, ses, av de som är i skolan. Min tanke var att mina elevers arbete borde nog fler vara intresserade av, föräldrar, vänner, släkt, kollegor, världen.

Andra lärare som arbetar med webbpublicering tillsammans med sina elever kommer det alltid fram flera andra skäl till att de startade, som att

Inför prisutdelningen ställde vi frågan till alla nominerade om vad de lärt sig och de skriver så fint som Bokgänget 1-2C som har lärt sig

Vi har lärt oss att skriva på datorn och att det ska stavas rätt, annars ser det inte så bra ut. Vi har också lärt oss att man inte får skriva av baksidan på boken, utan man måste skriva med sina egna ord.

Alla dessa skäl och många fler är goda nog för att arbeta med webbpublicering i skolan, digital kompetens är dessutom en av de färdigheter som ska genomsyra alla kursplaner i den nya läroplanen Lgr11, och att producera digitalt material ingår i den digitala kompetensen.

De dolda agendorna i förhållande till Internet

Läser efter flera vänners tips artikeln på SydSvenskan om Nätskräcken säljer. En intressant artikel som plockar i den statistik som finns i förhållande till Internets faror:

Det är 7 066 personer från fjorton länder som medverkat i säkerhetsföretagets undersökning. I artikeln från TT står, att det i Sverige och världen är virus och andra skadliga program som är de vanligaste brotten, men att också många fått sina konton i sociala nätverk ”hackade” samt utsatts för nätbedrägerier och trakasserier. Hur många från Sverige som deltagit framgår inte.

Sydsvenskans granskning av det svenska underlaget visar att det är 507 personer i Sverige som medverkat. Sju procent av dessa, 35 personer, ska ha svarat att de fått sina konton ”hackade”. Tio procent, 50 personer, har utsatts för ”internetbedrägerier” och drygt 250 personer anger att de fått datavirus eller andra skadliga program, något som Symantec valt att definiera som ett internetbrott.

Säkerhetsföretaget, som beskriver sig som världsledande, avslutar sin rapport med att rätt programvara håller internetbrottslingarna borta.

Slutsatsen är intressant om att vi alla behöver vara källkritiska, fundera kring avsändaren, ta ställning till hur statistik ställs samman och hur den vinklas för att sälja ett perspektiv, eller en vara. Artikeln i sig får mig att tänka på en rapport som Stiftelsen för Internetinfrastruktur gav ut redan 2008 om internetstatistik som kan vara värd att tipsa om 🙂

Det är ett gott initiativ att medierna granskar sina källor, vore bra om de gjorde det innan de publicerade larmen bara.

 

Mer kulturarv under Creative Commons

Till min lycka har jag missat att Tekniska museet-telehistoriska har en fotoström med Creative Commons licensierade bilder på flickr. Jag hittade dem av en tillfällighet i sökandet efter något helt annat. Men jag vill verkligen tipsa om deras bild ström, speciellt alla som är intresserade av teknik-historia.

Men de har mer än så se tillexempel här:

DIG87453

DIG87453 av telehistoriska CC (by, nc)

Via dem hittade jag också Fylkesarkivet i Sogn og Fjordane som har en samling med bilder som är fria, där upphovsrätten gått ut, och de ger en bild av vårt kulturarv. Lyckan är stor.

Mother and two children

Mother and two children av Anders Folkestadås återfinns i Fylkesarkivet i Sogn og Fjordane fotoström. Jag har dessutom uppdaterat min sida om minnesinstitutionerna och Creative Commons. Det är fritt material för skolan, som handlar om vårt kulturarv så använd, sprid och prata om det, hjälp mig att fylla på för det behövs 🙂

Tack!

En twittervägg ger massor med möjligheter

Jag skrev om vårt gemensamma ansvar för det som skrivs på en offentlig twitterväggen efter konferensen Framtidens lärande, i fredags eller om det var i lördags lyssnade jag på spanarna och då spannade Per Naroskin om leendets betydelse och startade sin spaning genom att prata om sina erfarenheter av att vara talare på en ”framtidskonferens” som valde att ha ett metasamtal på skärmen bakom honom som inbjuden som talare.

När Naroskin berättar om twitterväggen och publiken som sitter framför sina datorer eller surfplattor och skriver, inte tittar på honom, utan följer samtalet på twitter så väcker det starka känslor hos Kyle och Everdal som säger:

-Det var det värsta jag hört…

-Är det tillåtet?

Naroskins spaning handlar sedan om vikten att få feedback, vikten av äkta leenden, ja ni får lyssna på hans slutsaster i radio själva. Hans spaning är spännande ur flera perspektiv, men jag vill stanna vid Kyle och Everdals reaktioner för de ger en bild av att den omedelbara feedbacken, som ges via twitter inte kan/bör/är rumsren, vilket jag nog tycker att är. För visst ska publiken, åhörarna, lyssnarna, de sitter på läktaren kunna få delge sina synpunkter, sedan ska det naturligtvis ske på ett konstruktivt sätt, med ett tonläge som bygger på respekt.

Det är viktigt att inse att twittersamtalet, som sker i rummet har flera funktioner. Dels som back-channel, dels kan det ge fler möjlighet att fler kan ta del av konferensen och konferensens innehåll, dels att man via twitter kan fördjupa samtalet genom att dela eller bidra med fördjupande länkar, förtydligande, möjligheter till att ställa frågor, alltså få fler att delta i samtalet, men det bygger på att publik och talare möts och arbetar åt samma håll.

Det är som Jocke säger i sitt inlägg om twitter på webbdagarna Du sitter inte längre på läktaren bara för att du inte står på scenen, att vi behöver kanske gemensamma ”houserules” om att vi skapar presentationen tillsammans, genom ett möte, genom ett samarbete:

”Twittra – #webbdagarna (hissa och dissa men försök ffa vara konstruktiv. Bidra)”. Jag tror jag slarvade bort det lite i tidsbristen, men tanken var iaf att försöka uppmuntra till länkletande/delande, utvidgade kommentarer, tillägg, fördjupande insikter etc.

Det är också viktigt att den arrangör som bjuder in talare tar sitt ansvar för att sätta upp dessa houserules, och följa upp dem också.

Lyssna: Spanarna