månadsarkiv: november 2011

Lärare imponerar på mig, om och om igen…

Jag har lyckan att få arbeta med något som jag tycker är spännande, utmanande och roligt. Jag får vara med och se hur elever tillsammans med sina lärare använder Internet i sin undervisning, för att presentera sitt skolarbete.

Internet är en så naturlig del av vår vardag, och ändå är det så mycket som vi kanske inte tänkt på. Jag vet att många av de lärare som deltar i Webbstjärnan får arbeta mycket med frågor som rör källor och upphovsrätten. Vi får ofta frågor om Creative Commons kommer också, som i söndags då Anki Demred efterlyste en enkel förklaring av villkoren och licenserna för hennes elever.

Ankis elever bloggar om sitt NO-arbete på bloggen i vår kikare, en underbar klassblogg. Det härligaste med Internet är att jag som inte är i skolan kan se hur eleverna arbetar, vad de gör och vad de funderar kring.

I inlägget om Pärluggan står det:

Pärlugglan är 24-26 cm lång. Den är brun på åvansidan och vita prikar på axlarna den har gula ögon. Den äter sorkar, små dägg djur och små fåglaar.

 

Jag har läst på wikipedia.se.

 

Jag njuter av att eleven angett källan, och i samband med bilden anges upphovsmannen med en länk till dennes flickr-ström. Det är så stort och härligt, att se elever som lär sig hur de ska förhålla sig till källor och andras material. Genom deras arbete lär de sig vikten av att berätta om källan, och förväntar sig samma respekt tillbaka.

Begin at the beginning and go on till you come to the end: then stop.

Begin at the beginning and go on till you come to the end: then stop.

Alice in Wonderland

Min kollega och vän Pernilla sa till mig idag:

Jag har skrev ett inlägg på min blogg igår, som ingen ännu har läst.

En direkt uppmaning till mig om att jag borde läsa hennes blogg Vikdalen, så naturligtvis tog jag mig an det. Ett inlägg om hennes tre år som bloggare, och det fick mig att tänka tillbaka.

När började jag blogga? Min blogg Kristina Alexandersons blogg om vad startade jag för två år sedan, hösten 2009. Med ett inlägg om att jag startar så sakta, med en kommentar från Pernilla. När jag startade trodde aldrig att jag två år senare skulle:

Det minsta du kan göra är att erkänna upphovsmannen #creativecommons

När jag lägger upp mina bilder på Internet så gör jag det medvetet med en Creative Commons licens, för att jag vill att bilderna ska få spridas, bearbetas och användas. Jag använder licensen Erkännande, icke-kommersiellt, dela lika. I korthet innebär det att du får sprida, remixa, bygga vidare på bilderna utan att fråga mig först så länge du anger att jag är upphovsman, och så länge du inte tjänar pengar på mina bilder, och att om du remixar, bearbetar eller skapar nya verk med mina bilder som utgångspunkt och du vill sprida ditt verk vidare så ska du sprida det nya verket (remixen eller vad det nu är) under samma licens.

Det är underbart att ta del av hur mina bilder sprids, att de bloggas lite här och lite där, att de används i presentationer, att Creative Commons som fungerar. Mitt fotoprojekt blir ett exempel på det och det gör mig extra stolt.

Jag kan inte hålla koll på om andra gör rätt, så jag tar för givet att de som använder mina bilder följer villkoren som kommer med bilden, själva licensen. Sedan blir jag alltid lika förvånad när jag får reda på att de finns de som inte gör det. Jag fick via Facebook reda på att någon postat en av mina bilder på Instagram, bearbetat en av mina bilder så att säga. Härligt, men denne någon hade inte angett mig som upphovsman, inte heller delat bearbetningen med samma villkor.

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera, ska jag bli arg, upprörd eller bara hedrad, för att någon vill förknippas med mina bilder?

Jag tror att jag blir mest hedrad över de som står upp för mig, för mina bilder och uttryckligen säger att om du använder någon annans arbete så bör du berätta vems arbete du bearbetar. Så ett stort tack för att Du berättade Scott Francis, och ett ännu större tack för att du stod upp för min sak. Tack!

Till er andra vill jag låna Scotts ord:

You’re very welcome. It seems to be all too common in this digital age for creative works to be passed freely about, shared and enjoyed for their brilliance, with nary a thought given to acknowledging the artists toiling behind the work. Being an artist myself, I can only hope that someone else out there would stand up for my intellectual property rights if they saw a similar situation occur with my work. And while I have your ear, I have to say, a large circle of people I know are Star Wars nerds (myself included) who thoroughly enjoy your work (number 305 is my personal favorite). Kudos to you for this brilliant set of images, and might I suggest that you watermark them for attributions sake? 🙂

 

Jag vet att jag kommer att göra det, kommer du?

Tillägg 2011-12-03

Läste just Maja Larssons inlägg Copycat och tomma människor, på samma tema, passar bra i detta sammanhang.

Statistiken som både lockar och skrämmer…

En av de saker som jag funderar mycket kring är all statistik som vi kan få i förhållande till vår närvaro på Internet,, min blogg, de till olika tjänsterna som jag använder. Alla dessa views, klicks, likes, impressions, sökord, retweets etc. Det är fantastiskt att se att man får genomslag, att det jag skriver blir läst, det jag fotograferar blir sett, och uppskattas genom att jag kan mäta genomslag i

likes på Facebook
views på flickr
kommentarer eller avsaknaden av desamma på bloggen
retweets på twitter 

 

Innan har jag aldrig haft den möjligheten att ta del av vad andra gillar, i alla fall inte så enkelt och inte så lättåtkomligt. Här ser jag reaktionerna i realtid.

Det är fantastiskt, om jag säger det med ett ord, och lockande, vi kan ge återkoppling på engång, eller inte. I skolan ger Internet som medium lärare möjligheten att inte vara den enda som tar del av skolarbetet, inte vara den enda som återkopplar. En effekt som är önskvärd, och användbar. Med hjälp av statistik kan du som lärare mäta effekten av elevernas arbete. Utan krav kan du lätt se om någon tar del av det. De får kommentarer, de får statistik, de kan mäta, du som lärare kan mäta.

Lärare kan med hjälp av kommentarerna också vidga klassrummet, få mer input, mer kunskaper, pröva olika källor, träna källkritik etc.

Men Samtidigt undrar jag vad som händer om vi låter det vi gör styras av siffror, av algoritmer, av gillanden, av views? Av utomståendes kommentarer, som kan ämnesplaner, centralt innehåll etc.

Jag tänker ibland att min blogg lätt skulle kunna bli en bildblogg, när jag försjunker in i statistiken och inser att sökningarna på mig är inte kopplade till skola och Kristina Alexanderson utan snarare

– Kristina Alexanderson och Star Wars

Vem frågar efter skola? Vem söker efter Creative Commons här? Få, eller ingen kommer hit för det, ska jag då skriva om det? Att se effekten av det man gör är positivt men den styr också mig och mitt sätt att skriva, positivt och negativt. Den gör det lätt att strunta i att skriva om statistik, tvivel och svårigheter, eftersom ingen tycks efterfråga det. Mina tvivel kvarstår, min lust att prata om digital kompetens finns kvar, men jag kanske inte ska skriva om det här.

Det är värt att tänka på när man arbetar med Internet i skolan, fundera på hur statistiken och kommentarerna eller de uteblivna kommentarerna påverkar arbetet, era elever och deras arbete. Samt hur lärare ska förhålla sig till kommentarer eller brist på sådana.

Kan Stormtroopers vara rara? – Om bild 330

Dagens bild prövade jag flera gånger inne i köket. Jag hade svårt att få leksakerna att stå upp, men till slut lyckades jag. Jag brukar ta med mig leksakerna ut i samma ställning, i någon vag föreställning om att jag bara ska kunna ställa upp dem när jag väl kommer ut. Det går inte, det fungerar nämligen inte, och har aldrig fungerat.

– Varför?

Anledningen är enkel jag har två händer och bär ofta mycket annat än bara två platsleksaker, kamera, stativ, kanske ett objektiv till, andra attribut som ska vara med i bilden…

I dag bjöd november på en vacker novembersol och jag vill gärna fånga novemberljuset, men inser att det blåser och att det kommer att ställa till problem, för leksaker i plast faller lätt, väldigt lätt. Så efter allt övande hemma i köket vet jag att jag kommer att sucka, skrika och bli frustrerad. Vad gör jag ute idag, i vinden, i kylan, i solen? Det kommer inte att bli som jag vill ändå.

Bestämmer mig för att arbeta på en stenmur, i princip ett hopplöst ställe att arbeta på eftersom plastleksaker kan inte stå på stenmurar, men skam den som ger sig. Jag få dem att inta dagens pose även utomhus. Sedan börjar kampen, racet, jag mot vinden, jag mot stenen, jag mot ljuset som gömmer sig bakom lite moln.

Efter en stund ger jag upp, jag inser att jag aldrig kommer att få fotograferat den mjuka handen som stryker över den lille stormtrooperns kind, för den finns nämligen inte.

Bilden som hamnar på flickr får följande kommentar:

-You make them look so sweet!

Då slår det mig plötsligt, är inte Stormtroopers rara?

Så var det där med utseende, funktion och design…

Jag läser Mathias Klangs inlägg om god design, och funderar kring hans fråga om exempel på god design. Är bra design det som är funktionsdugligt, snyggt, roligt eller vad vi nu går igång på. Inlägget fick mig att tänka på den design som omger oss på nätet, att vi är omgivna av design, wordpress har en design, facebook en annan, wikipedia (mediawikiw) en tredje etc.

När jag och Pernilla vara i San Francisco träffade vi en av Facebooks designers och det fick mig att ofrånkomligt ställa frågan om varför de har en så ful design. Varför kan de inte göra Facebook snyggare? Kanske lite mer tilltalande, men designern menade att det är medvetet avskalat för att det ska vara enkelt att kommunicera och lätt att fokusera dialogen.

Syniskt tänkte jag, aha de vill bara att jag ska ”lämna” ifrån mig än mer information, men å andra sidan fungerar Google på samma sätt, den avskalade designen gör det lätt att förstå och använda tjänsten. Den störst inte av några störande element etc.

”Bra” design vad är det? Och utifrån vilket perspektiv pratar vi om god design? Jag tänker det är tur att Internet Archive finns så att vi kan gå tillbaka till tidigare versioner av webbplatser (titta på Aftonbladet, t.ex), och se att designen utvecklas, förändras och vårt sätt att se på design. Tänker just att det kanske är tur det, fast jag älskar 50-tals design och funktionalitet, nej 30-talet. Hmmm…

Tål att tänka på vad är God Design och för vem samt i vilka sammanhang.

Creative Commons eller inte? Vad är jag rädd för?

Idag har jag haft lyckan att få ha ett långt samtal kring Creative Commons. Kring vad det är som skrämmer. Samtalet kom att handla om vad som är svårt med licenserna, samt vilka möjligheter som finns med Creative Commons.

Personligen tycker jag att det är att det är massor som är svårt, massor som jag är rädd för, och som jag räds. Jag brukar illustrera det med Aron, som är 8 år, och som har tagit en grymt fin bild av mig. När jag frågade honom om jag fick publicera den så frågade jag också om han kunde tänka sig att andra skulle få använda hans vackra bild av mig när jag ligger på knä och fotograferar Stormtroopers utan att fråga honom först. Och svaret kom blixtsnabbt med ett bestämt

Nej, jag vill att de frågar mig först.

Jag förstå honom, att fråga honom är att visa respekt för hans arbete för hans insats, för det som han har skapat och det som han har gjort. Hur han har komponerat bilden, som i hans ögon bara har ett fel (jag är med på den). Samtidigt ser jag på honom hur stolt han är att andra vill ta del av hans arbete, av hans bild. Det är stort. Vi behöver alla få bekräftelse på det vi gjort och det vi gör. Att fråga honom är ett sätt att bekräfta honom, att ta hans arbete på allvar.

Men när det kommer till Creative Commons är det fler saker än att inte bli erkänd som kan oroa, som att någon annan ska tjäna pengar på ens arbete, rädslan för risken att någon/några ska använda mina bilder i fel sammanhang, rädslan för att de ska missförstås, att de ska misstolkas. Rädslan att förlora kontrollen, att göra fel och att det felet sedan sprids och kommer att förknippas med mig.

Jag tänker ofta att det är så lätt för andra. De har bestämt sig. De har tänkt efter före. Alla andra är alltid så kloka, de har alltid vägt alternativen mot varandra och då är det lätt. De står upp för sin övertygelse.

Det är svårt att vara generös, tillåtande och ”släppa” på kontrollen. Jag funderar ofta kring mina val, kring varför jag delar. Om jag delar för att jag inte orkar eller kan hävda min rätt i ett medium som internet? Men jag tror inte det. Jag tror att skälen är andra.

Men hur kan jag dela, jag som vill ha kontroll, i alla fall lite, men har man någonsin det? Jag är rädd för att förlora kontrollen, för jag vill veta, jag vill förstå, och jag är ofta rädd för det nya, okända. Men att låta min rädsla styra, skulle det göra att jag blev mindre rädd? Blir jag rikare, av att jag tror att jag har kontroll? Jag tror inte det, snarare mindre generös och mer rädd.

Min strategi för att hantera min rädsla genom att försöka möta den. Min rädsla för hur det jag skapar ska användas försöker jag möta jag genom att försöka vara generös, genom att dela med mig av det jag tar del av, av det som berikar mig, av det som jag möter, ser och eventuellt skapar. Men många gånger är det svårt, konstigt och stort att få ta del av samtal kring det jag delar, höra andras tolkningar och missförstånd.

Jag delar med hjälp av olika licenser av olika skäl. Jag delar för det gör det också lättare att använda andras material, andras texter, bilder. Men jag förstår alla som säger att det är svårt för det är svårt, stort och oförståligt, men när jag tänker på det så är alternativet otänkbart, för om jag inte delade med hjälp av några få krumeluter (creative commons symboler) så skulle jag kanske inte få mina bilder spridda över internet. Då skulle jag inte berikas, förfaras och imponeras av hur andra tolkar innebörden i dem.

Hur är det att arbeta med webben i skolan?

I mitt arbete på Webbstjärnan har jag lyckan att träffa lärare som arbetar med Internet tillsammans med sina elever. För någon vecka sedan var jag i Göteborg och träffade Pernilla Liljeberg som arbetar med sina elever med Internet i skolan.

De som inte arbetar med elever har ofta en bild av att arbetet med Internet ska vara enkelt och ske lätt men den här bilden ger Pernilla på sin blogg i inlägget ”Skam den som ger sig” av att arbeta med Internet tillsammans med elever:

I augusti kom jag på den enastående idén; alla elever i årskurs 3 på Mikael Elias gymnasium i Göteborg ska skapa en hemsida i kursen Projektarbete. Det finns självklart många fördelar med att jobba på webben, inte minst i den här kursen. Att dessutom Webbstjärnan står för både kostnader och support gör inte saken sämre. Sagt och gjort, 130 elever fick i uppgiften att skapa varsin hemsida. Hur de skulle använda hemsidorna skilde sig åt beroende av projektets syfte och mål, men alla skulle ha en blogg där processen dokumenteras. /…/

 

hur svårt kan det vara; ungdomar är ju uppvuxna med webb, bloggar och Facebook. Det har inte varit lätt, men skam den som ger sig!

Som jag och eleverna har kämpat, med subdomäner, WordPress och e-handel. Jag har ofta blivit förvånad över att jag är den som kan mest, som vågar prova mig fram och leta efter svar. Jag inser nu att jag missbedömde mina elevers förkunskaper.

Tyvärr tror jag att det är något som ofta sker i skolan. Lärare som tror att eleverna redan kan allt, och att deras egen kunskap inte räcker till. Men där har lärarna fel, och genom att inte undervisa om webb och digital kompetens missar eleverna grundläggande kunskaper för den värld de lever i. Och lärare, i sin rädsla att inte veta mest eller kunna allt, glömmer bort att lärande är ett samspel, en gemensam resa, i vilket vi hela tiden måste prova nya vägar.

Att arbeta med Internet i skolan är att göra en resa tillsammans med sina elever och det ger möjligheter att utvecklas tillsammans.

 

Regnet skapade dagens bild

Jag fotograferar med hjälp av platsleksaker, minst en varje dag. Ibland två, ibland fler, målet är en om dagen. Målet är att fotografera en bild som berättar något, berättar en berättelse, ibland oklart vilken.

Idag hade jag fastnat för vädret. Det låg en tung dimma av regn i luften och jag ville använda paraplyer, göra en paraplybild som jag sett, och tyckte om. Undrar om det är att plagiera- att se en bild, titta på den länge och sedan göra en egen, likadan, eller nästan likadan. Kanske gör jag bara plagiat… Nåja, det får ni avgöra.

Jag var ute innan regnet lagt sin tunga matta över ljuset, men när jag titta på resultatet var jag inte nöjd, det saknades något. Skärpa, detaljer, ut igen för att försöka, och in och titta på resultatet, inte nöjd ut igen för att få till det som jag sökte, skräpan, detaljerna, och vinkeln.

Jag funderar ibland på om jag tar bilder eller om jag skapar bilder. Och om någon fotograf någonsin bara tar bilder om inte alla skapar bilder, kanske inte så kontrollerat som jag gör med mina stilleben, men ändå…

 

 

 

 

 

 

 

Hur blev bilden? Snarare bilderna, jag tycker bäst om den ovanifrån, för den får mig att tänka på en annan parasollbild, som jag har sett (ännu ett plagiat tänker du och jag ler).

Jag provade en annan idé på kvällen, en annan bild, ett minne, från barndomen, från fotoalbumet, och sedan får vi se om den idéen landar i en bra bild en annan dag, men inte idag, och inte ikväll.