månadsarkiv: juli 2012

Lärare gör skillnad!

Av en händelse ramlade jag över följande dikt av Taylor MaliWhat Teachers Make” och jag vill bara dela den, om och om igen.

Tog mig friheten att dela hela dikten också eftersom den är så himla bra:

What Teachers Make
by Taylor Mali

He says the problem with teachers is
What’s a kid going to learn
from someone who decided his best option in life
was to become a teacher?

He reminds the other dinner guests that it’s true
what they say about teachers:
Those who can, do; those who can’t, teach.
I decide to bite my tongue instead of his
and resist the temptation to remind the dinner guests
that it’s also true what they say about lawyers.
Because we’re eating, after all, and this is polite conversation.

I mean, you’re a teacher, Taylor.
Be honest. What do you make?

And I wish he hadn’t done that— asked me to be honest—
because, you see, I have this policy about honesty and ass-­‐kicking:
if you ask for it, then I have to let you have it.
You want to know what I make?
I make kids work harder than they ever thought they could.
I can make a C+ feel like a Congressional Medal of Honor
and an A-­‐ feel like a slap in the face.
How dare you waste my time
with anything less than your very best.

I make kids sit through 40 minutes of study hall
in absolute silence. No, you may not work in groups.
No, you may not ask a question.
Why won’t I let you go to the bathroom?
Because you’re bored.
And you don’t really have to go to the bathroom, do you?

I make parents tremble in fear when I call home:
Hi. This is Mr. Mali. I hope I haven’t called at a bad time,
I just wanted to talk to you about something your son said today.
To the biggest bully in the grade, he said,
“Leave the kid alone. I still cry sometimes, don’t you?
It’s no big deal.”
And that was noblest act of courage I have ever seen.

I make parents see their children for who they are
and what they can be.

You want to know what I make? I make kids wonder,
I make them question.
I make them criticize.
I make them apologize and mean it.
I make them write.
I make them read, read, read.
I make them spell definitely beautiful, definitely beautiful, definitely beautiful
over and over and over again until they will never misspell
either one of those words again.
I make them show all their work in math
and hide it on their final drafts in English.
I make them understand that if you’ve got this,
then you follow this,
and if someone ever tries to judge you
by what you make, you give them this.

Here, let me break it down for you, so you know what I say is true:
Teachers make a goddamn difference! Now what about you?

Fan fiction -är det att stjäla någon annans kreativitet?

Fan fiction in the making ?

Fan fiction in the making -Thank you, Mathias Klang, for sharing your work under Creative Commons Attribution, Non Commercial in the photo: Reaching for my morning fix

Som svensklärare ägnade jag alltid tid åt att låta mina elever skriva, fan-fiction. Det var ett enkelt sätt att hjälpa dem att förstå hur litterär text skapas. Vi tittade på olika texter, på karaktärer plockade isär litterära karaktärer i syfte att söka förstå hur berättelser skapas. Vi utgick från en text som eleverna sedan fick skriva ett alternativt slut till, eller så fick de ta en karaktär och skriva denna karaktärs berättelse, eller historien från den karaktärens perspektiv. Jag tror aldrig att jag introducerade begreppet fan-fiction för mina elever, men inom ramen för svenskundervisningen var det fan-fiction, det som mina elever skrev och skapade.

Deras kreativitet och deras skapande hade sin utgångspunkt i någon annans idé, text eller skapande. Jag har aldrig sett det som att vi gjorde ett intrång, eller att vi gjorde något fel. Att jag som lärare skulle ha kontaktat upphovsmannen för att fråga om lov, för att mina elever skulle kunna få möjlighet att bearbeta verket. Tanken föll mig aldrig in. Jag såg det texten som ett medel för lärande, ett sätt att förstå hur text skapas, hur en fungerande text ser ut och blir till. Nu är det ju inte så att elevers alster fick någon egentlig spridning. De skapas för ett klassrum, för en uppgift läses, ibland bedöms. Men när vi bestämde oss för att sprida dessa verk, och i och med att vi använde Internet för att publicera dessa texter, (som t.ex webbtidningen, som skapades utifrån Låt den rätte komma in) borde vi ha bett om lov innan? Fick vi göra så? Eller var denna bearbetning ett intrång på en John Ajvide Lindqvists författarskap? Och hans upphovsrätt?

När jag läser artikeln The fine points of Fan Fiction så slås jag av att det inte är så enkelt, att man få göra och hantera andras skapande som man vill, i alla fall så får man inte sprida sina bearbetningar av andras skapande fritt.

Fan fiction exists in a legal gray area; it appears to violate copyright law, but it’s a labor of love, not avarice.

I artikeln så citeras också en rad författare och deras sätt att se på fan-fiction:

Daniel Defoe, on the other hand, was incensed. Literary characters were ”children of our heads,” ”the brats of our brains,” he wrote. What was the difference between a sequel and highway robbery? His creations were ”seiz’d, captivated, spirited away, and carry’d into captivity, and there is none to redeem them.”

 

Many contemporary fiction writers agree. George R.R. Martin (”A Song of Ice and Fire”) dismisses fan fiction as ”unauthorized, derivative” work. He argues that it’s tough inventing characters whose fate readers care about. Invent your own! Annie Proulx has said that fan fiction inspired by her ”Brokeback Mountain” is written by people who don’t understand either the original story or intellectual property rights. Anne Rice states simply: ”I do not allow fan fiction…. It upsets me terribly to even think about fan fiction with my characters.”

Jag förstår poängen att författaren upplever att han/hon äger sin figur, men är det så enkelt? Och vad är originellt skapande? Kan man skapa något eget med utgångspunkt från någon annans karaktär? Enligt min uppfattning ja, det kan du. Jag delar nog följande uppfattning kring just skapande och idéer, från samma artikel som den ovan:

To Michael Chabon, all fiction is fan fiction. ”There is a degree to which…all literature, highbrow or low, from the Aeneid onward, is fan fiction,” he writes. ”Through parody and pastiche, allusion and homage, retelling and reimagining the stories that were told before us…we proceed, seeking out the blank places in the map that our favorite writers, in their greatness and negligence, have left for us, hoping to pass on to our own readers—should we be lucky enough to find any—some of the pleasure that we ourselves have taken in the stuff we love: to get in on the game. All novels are sequels; influence is bliss.”

I min värld där jag tycker att elever ska använda Internet för att sprida sitt arbete, sina kunskaper, sina idéer blir bara tanken på att fan-fiction inte skulle vara ok, så begränsande, för hur ska elever, skribenter kunna lära sig om de inte får hämta inspiration, idéer, karaktärer från andra, som de älskar och som sätter igång fantasin. Tänk vilken tur att vi har ett kulturarv av fritt material, som skolan fritt får bearbeta och fritt skapa utifrån.

Men jag inser också att det finns många aspekter på skolarbete och Internet som är svåra att hantera och förhålla sig till. Skolarbete handlar om att göra kopior, pastischer, parafraser, hyllningar, allusioner på andras arbeten, för det är så vi lär… Alla kanske inte ska spridas på Internet, men de kan bli en utgångspunkt för att prata om frågor som rör skapande, upphovsrätt och rättigheter samt skyldigheter på Internet. De ger oss en möjlighet att prata om skapande, kreativitet och inspiration, samt originalitet. Och så länge man följer det första budordet för fan-fiction så är det kanske även ok att sprida även dessa alster som befinner sig i upphovsrättens gråzon.

”The Fanfic Writer’s First Rule,” writes a blogger and former fan fiction writer: ”Thou Shalt Not Make Money, Or Causeth Me to Lose Money.”

Lärande bygger på imitation, på att man bygger vidare, det borde vara berikande och det som elever får skapa utifrån får de en relation till på gott och ont.

Är att skärmdumpa – ett sorts fotografi eller är det bara en kopia (ett plagiat)?

Via PetaPixel tar jag del av Jon Rafman spännande foto-projekt 9 eyes.com. I korthet innebär hans fotoprojekt att Jon genom Google Street View tar han skärmdumpar på platser i Street View. Hans metod är att titta igenom bildmaterialet och sedan välja ut bilder som han tar skärmdumpar på platser som fångast av Googles kameror. Ett projekt som han i en artikel i Independent beskriver med följande ord:

”There’s also an excitement in possibly being the first person to ever gaze upon a scene,” Rafman says, sounding for a moment like Cecil Rhodes. He describes his project as a poor relation of the Romantic quest: ”A virtual search for the sublime.”

Personligen fascineras jag av flera saker, och ställer mig flera frågor kring hans sätt att arbeta, vad innebär fotografi på Internet? Är en skärmdump ett sätt att fotografera, i Jon Rafmans projekt kan man säga att det blir det, eftersom han reser genom Google Street View med syftet att finna de bilder som talar till honom och till oss. Vad är skapande? Vad är fotografi? Vad är mitt skapande? Är Jon fotografen eller är det Google?

Kolla in hans tumblr, den är hur cool som helst.

Var går gränsen, när blir min skärmdump, ett eget skapande, och när är den bara en ren kopia, ett rent plagiat av någon annans bild. Är han skapare, eller är han bara den som tar sig tid att se? För att sedan dokumentera? Och blir det konst först om man är den förste som gör detta? Alla andra som kommer efter gör bara billiga plagiat?

Om jag förstår artikeln i Independent rätt så finns det ett visst mått av crowd-sourcing bakom detta sätt att arbeta:

 But when the images he’d collected went viral online, he began to take submissions from other users, too. Some had collected images of prostitutes at work, others presented car accidents, even dead bodies left by the side of the road – and, presumably, ignored by Google’s drivers.

Det får mig än en gång fundera kring hur vi ser på artisten, skaparen, som en ensam, person som skapar utifrån sin egen fantasi. Min upplevelse är att skapande sker i sammanhang, tillsammans med andra och det är genom att ta del av andras intryck, upplevelser som vi växer som människor och skapare. Vi behöver samarbeta.

Men det som jag tycker är mest spännande är hur han beskriver sig själv, som en artist på Internet:

As might be expected of an artist whose medium is the internet, Rafman found an enthusiastic following for his work not in any one city, but online. ”I’m not known in Montreal as a famous international artist,” he says. ”I’m famous with Tumblr kids; they’re my demographic.”

Data, data och vår data, vem lär oss hantera data?

Gratis, heter det, men samtidigt vet vi att ekonomin på Internet bygger på annonser och att det är vi som betalar för annonserna genom produkterna/tjänsterna som vi köper. Men på Internet används sociala medie-tjänster för att samla data om oss som användare, vi delar glatt med oss data genom att vi har en profil-sida på Facebook. Men det vi kanske inte tänker på till vardags är hur dessa olika sociala medietjänster samlar data om oss och vårt beteende på nätet.

Via Mashables artikel Here’s What Social Networks Know About You får man en inblick i vilken data som dessa sociala medier samlar om oss. Titta på illustrationen så får du en inblick i hur dessa tjänster samlar data om oss.

Jag hade till exempel inte insikt om att Facebook hade mitt mobilnummer, men har förstått att det är data som Facebook samlar in genom sin Facebook app. [Jag har väl inte läst avtalet tillräckligt ordentligt ;)]

Det kan vara bra att veta att Facebook också kan ändra den data som andra användare på Facebook kan ta del kring dig. I juni pratades det mycket om att facebook bytt min ”offentliga” e-post adress till en som kopplas till Facebook. (du kan läsa mer om hur du ändrar det här)

Jag tycker att sociala medier bör och kan informera mer öppet och tydligt vilken data de samlar om mig samt hur de gör för att samla data om mig. Jag vill gärna veta, och försöka förstå.

Hur fotograferas en hamburgare? – En film värd att diskutera #källkritik


Jag vet inte om du tog del av den här filmen när den delades i olika sociala medier, så som facebook, reddit och twitter. Jag tog del av den inte för att jag var intresserad av McDonalds utan för att jag är intresserad av foto. Den presenterades som en film om hur McDonalds hamburgare blir fotograferade. Okritiskt tittade jag igenom den, för att en stund senare säga, men är verkligen syftet med filmen att visa hur bilden skapas?

Nja, det kändes snarare som det var en film för att presentera och sälja på mig McDonalds produkter, att jag skulle få insikt om att de inte ljuger om hur tilltalande deras produkt är, utan att det endast är ett arrangemang för kameran, resultatet av skickliga fotografer. Det är ren konsumentupplysning?

Men det är kanske sant att ”allt kan säljas med mördande reklam”

Avsändaren är McDonalds och syftet med filmen är att ge en bra bild av McDonalds. Det är ren marknadsföring, sedan sprids det genom Youtube-som en film om hur en bild för McDonalds skapas, och då kan man i bästa fall få fler grupper att dela filmen, sprida den, som något annat, som den inte är.

I sig ett ganska harmlöst exempel, och med en tydlig avsändare. Lätt att prata om, fundera kring, ställa frågor kring: som hur information sprids, vem som delar vad? Varför filmer som den här sprids, och med vilket syfte? Jag tog del av filmen med ett syfte för ögonen, och tycker mig se något annat, någon annan ser något annat.

 

Sociala medier skapar de tolerans eller intolerans….

The beauty of the botanic garden

I förra veckan när jag var i Visby var jag bland annat på ett seminarium om Twitter och sociala mediers betydelse som verktyg för att påverka politiska beslut. Ett intressant seminarium som gav intressanta perspektiv på sociala medier. I seminariet lyftes sociala mediers möjligheter fram som ett medel för att påverka.

De är enkla att använda, det går snabbt att vara aktiv och sociala medier ger möjligheten att vara interaktiv. Det finns med sociala medier en möjlighet för politiker att möta kritik med kommunikation och samtal. Politiker är tillgängliga bara ett klick bort. Men den tanke som stannande hos mig var det som Ulf Bjereld som lyfte fram den andra sidan av sociala medier som en arena där toleransen är liten, där politiska och andra felsteg delas om och om igen, retweetas, sprids. Där misslyckanden inte glöms eller tillåts. Toleransen är många gånger ganska låg. Vilka effekter får det på det politiska landskapet? På det vi gör och delar i sociala medier?

Sociala medier med sin transparens och öppenhet gör kanske inte att vi blir mer öppna, och tillåtande. Vi kanske inte ens blir mer tillgängliga utan endast mer rädda för att göra fel och att våra fel ska spridas och inte lämna oss, om det sociala medier medför det senare då kommer vi bara att använda sociala medier för att dela trivialiteter. Eller inte använder dem alls.

Varför bloggar? Varför ska du blogga?

Det finns frågor som jag återkommer till, en är: Varför bloggar jag? Varför tycker jag att du ska blogga? Via Elisabeth hittade jag följande klipp, som ger en fingervisning på Seth Gordind svar på frågan.

Sedan hittade jag följande bloggpost som uppmanar pedagoger att blogga, inte bara läsa bloggar utan faktiskt blogga och i inlägget möter Silvia Rosenthal Tolisano alla de vanligaste invändningarna till att pedagoger inte bloggar, som:

  • Inte har jag något att skriva som skulle intressera någon annan…
  • Inte kan jag skriva inte…
  • Inte har jag tid med det…

Alla värda att ta del av.

Så varför bloggar jag? Det återkommer jag till i ett annat inlägg…

Intertextualitet, fan-fiction, mina fotografier och några reflektioner

Det här är ett inlägget är de tankar som Camilla Lindskoug tweet om att genom mina bilder introducera begreppet intertextualitet för sina elever. Det här mina reflektioner kring mitt fotoprojekt kring att arbeta med Star Wars figurer i allmänhet och Stormtroopers i synnerhet. Men också hur jag förhåller mig till andras texter, bilder genom mina bilder.

Mina bilder – ett exempel på lärande

Jag brukar använda mina bilder som ett konkret exempel på hur lärande går till. Mina bilder, mitt val av kamera och teknik kan illustrera hur lärande kan se ut. Hur utveckling sker genom övning. Det är bara att titta på mina första försök och jämför med de senaste (samma stövlar, samma skor, samma omgivning), sedan kan du ta egentligen vilken bild däremellan för att se vad som händer. Men det är en annan ingång. Det här inlägget har sitt ursprung i ett samtal med Camilla kring hur hon med en av mina bilder tänkte sig att öppna en lektion kring begreppet intertextualitet. En spännande tanke, att min bild där Troopern prövar skor skulle hamna någon annanstans. Historien bakom bilden är att den är en beställingsbild, till en kollega som skulle gifta sig. Hon hade förälskat sig i en tidig version av Troopern i Barbie-skor, det finns tidigare, det finns senare, jag tycks återkomma  till samma situation, skorna och troopern som provar. När kollegan visade sin förälskelse öppet så valde jag att göra en ny version, ett plagiat (!?), en kopia av bilden  till henne, eller ska jag kalla det en ny version? Den nya versionen är gjord med mer kunskap, med bättre ljussättning, men historien är densamme och idén om att ta en Stormtrooper bort från det som vi vanligtvis förknippar dem med. Kan en Stormtrooper ha rosa högklackade skor? Och om de har de vad händer då? Vilka normer utmanar det? Kan en soldat ha högklackat och rosa? Vad är manligt? Vad är kvinnligt?

Bilden finns i olika versioner…

I mina bilder, i mitt foto återkommer gärna till samma berättelser eller samma motiv. Det är historier som berör mig, saker som jag vill berätta om och om igen. Jag vet att långt ifrån alla ser de berättelser, som jag vill berätta och långt ifrån alla förstår att jag skildrar något annat än en lego-gubbe och en Hasbroleksak.

Att kalla sig själv eller sitt fotografi för postmodernt, känns konstigt, men jag är ett barn av min tid och som litteraturvetare har jag alltid tyckt om det är begreppet intertexualitet. I korthet innebär intertextualitet att texter, litterära går i dialog med andra litterära texter. Intertextualitet innebär att texten/författare blinkar åt den bildade läsaren det finns mer här att se. Det finns fler lager med text i texten, det kan vara genom citat, genom allusioner, metaforer liknelser som kommer igen.

Fan-fiction

Den tydligaste referensen som finns i mina Stormtrooper bilder är att de är ett fan-fiction projekt. Att jag som Star Wars intresserad, eller som en del av Star Wars-generationen har skapat en serie bilder som bygger på dess film-karaktärer. Jag  bygger vidare på Star Wars historien och skapar en egen berättelse eller ett eget avsnitt. Fast det är också en tydlig blinkning till Toy Story och leksakernas hemliga värld. De har ett liv när vi inte ser, när vi ägnar oss åt annat, åt livet.

Stormtrooper – huvudkaraktären

I mina bilder är fan-fiction en tydlig del. Jag vill skildra en annan sida av Stormtrooper-karaktärerna. I ursprungsberättelsen är de i mina ögon ganska platta figurer: soldater, s.k. kanon-mat, som egentligen inte fyller någon funktion, annat än att vara just kanon-mat, och söka efter droids. Jag har lyft ut dem för att göra dem till huvudpersoner i mina berättelser. Jag bygger alltså mina bilder på att betraktaren har och känner till vad en Stormtrooper är, en soldat som strider på Rymdimperiets sida. Jag blinkar åt betraktaren och säger: Är detta din bild av en Stormtrooper? Vad gör en Stormtrooper på fritiden? Kan de ha barn? Har de känslor? Kan de uttrycka känslor?

Jag har dock insett att alla som tycker om mina bilder har inte ens sett eller ens förstått storheten med Stjärnornas krig, och det är spännande. Jag har dessutom funderat mycket kring vilken roll Brownings Ordinary men har spelat för mitt val av motiv.

Alla mina bilder som bygger på Star Wars har en koppling till filmen Stjärnornas krig från 1977. I och med att jag har valt att använda en känd karaktär, och placera dem i en ny miljö är inget nytt utan här sållar mina bilder sig till en tradition som är stark inom litteratur och konst. Det är inte collage, och det är inte citat. Men om ni läser t.ex. Eva Ströms dikt Törnrosa så ser ni att hon gör samma sak, genom sin dikt placerar hon tar sagans Törnrosa i en ny situation, en ny miljö, i en ny tid. Lite av det söker jag också göra med mina bilder.

Performance lifestile

Men jag alluderar även på andra texter vid sidan av George Lukas, Star Wars filmer. Jag kan inte låta bli. Jag skulle kunna ta fram massor med exempel, men väljer att visa på två. Ett exempel är Performance lifestile, som startade i en reflekterande text kring ett inlägg om kaffe, sociala medier och bilder som vi delar och kommunicerar med. Allt det förenades med myten om Narcissus i en bild. Jag förväntar mig inte att läsaren ska se alla dessa referenser, men jag leker med dessa ledtrådar och bygger upp bilder så och det finns ledtrådar som ger betraktaren hintar. Allt det brukar kallas intertextualitet.

The usual suspects

Ett annat exempel på hur en bild går i dialog med andra texter är bilden som heter I think it’s number two, den är en ren kopia, kanske ett plagiat eller en ny version av en scen från The Usual Suspects och en av de mest avgörande scenerna i den filmen. De som sett filmen ska känna igen sig. Och tänka åh… i det fallet vill jag att referensen ska vara tydlig, men för de som inte har referenserna ser förhoppningsvis annat, en bild, som de gillar eller inte, en historia, en berättelse om sig själv, om mig eller någon annat.

Nu då?

Frågan som du kan ställa sig är om du som betraktare ska se allt detta? Det kan jag inte svara på, men jag kan säga att texten, i mitt fall bilden ofta har flera lager och du som betraktare, eller den som ska närma dig texten måste våga titta närmare, undersöka flera aspekter och kanske låta din upplevelse av bilden ta tid, fundera kring vad bilden berättar för dig, kanske inte fundera så mycket kring vad jag vill berätta, men ibland kan det vara roligt att fundera på…

Du behöver närma dig bilderna på samma sätt som du närmar dig texter och ställa frågor kring bilden. Vad föreställer den? Vad heter bilden? Varför heter den så? Och vad vill egentligen fotografen säga? Ju fler frågor du ställer ju mer kommer du att se, förstå. Det är i sig en rolig lek, ibland svår. Ställ frågorna och sök svaren i bilden, våga tro…

Granska statistiken – en av lärdomarna från Almedalen

Några av mina intryck från Almedalen är stämmer överens med Erik Wagners som han sammanfattar bra i sitt inlägg Mina heta tips till alla seminarieansvariga! Jag håller med om att: Det har varit många paneler, mycket kändisar som moderatorer som inte alltid varit så pålästa på det ämne som skulle diskuteras.

Men det fanns också seminarier som Westanders Åtta av tio kommer älska det här seminariet, som var rena lektionen i källkritik. Att alla som tar del av statistik i medier behöver ställa frågor som:

  • vem är beställaren
  • hur ställs frågorna
  • i vilken ordning ställdes frågorna?
  • hur formulerades frågorna?
  • var, hur och varför genomfördes undersökningen

I seminariet påmindes vi om att statistik bär rubriker. Statistik är lätt att använda. Men som mediekonsument behöver du vara kritisk, och ställa begåvade frågor kring de siffror som presenteras i media, eller på Internet i olika infografics.

Infografics är ytterst bara ett enkelt och lättsmält sätt presentera statisk. Snyggt och tilltalande, lite ögongodis. Vi behöver fortfarande ställa alla frågor som handlar om vem som är beställaren och varför undersökningen, eller infograficen skapades. Det var ett seminarium kring PR-effekten med statiskt som verktyg men i mina öron blev det en lektion i källkritik.