månadsarkiv: september 2012

Bra för vuxna, dåligt för barn? – ett panelsamtal på bokmässan 2012

Jag blev redan tidigt i våras inbjuden att vara med i panelen i den spännande och intressanta rubriken ”Bra för vuxna, dåligt för barn” som är ett seminarium arrangerat av: BBC – Barnbibliotekscentrum Kultur i Väst, och Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås.

I panelen vid sidan av mig sitter ingen mindre än Elza Dunkels forskare från Umeå universitet, Ewa Thorslund (chef för statens medieråd) och den fantastiska bibliotekarien Amanda Stenberg från TioTretton biblioteket.

Jag känner mig väldigt ärad att få vara del av denna spännande panel av idel kvinnor som kan mycket om barn och unga och deras digitala vardag. Jag ser verkligen fram emot att få ta del av olika perspektiv på de frågeställningar som seminariet vill belysa:

1. Varför anses det bra när vuxna görs digitalt delaktiga genom stora nationella kampanjer men ofta farligt och fel när barn är på nätet?

2. Är det riktigt att kalla barn ”digital natives”?

3. Och har alla barn verkligen möjlighet att vara digitalt aktiva?

4. Vilken roll spelar klass och kön i detta sammanhang?

5. Folkbiblioteket är en viktig demokratisk mötesplats, men har man kunskap, motivation och vilja att möta barnet på deras individuella nivå?

Seminariet är på torsdag klockan 17.00 i K2 på svenska mässan, det kommer att spelas in av UR och du kommer att kunna ta del av det i efterhand.

Creative Commons licenserna är skapade för lärande

I flera sammanhang har jag kommit i kontakt med föreställningen om att det borde finnas en Creative Commons licens som är riktade mot skolan. Jag möter föreställningar som Creative Commons kan vi inte använda: eftersom det saknas en licens som är enbart för skolbruk. Det borde finnas en licens som riktas mot skolan och som skulle kunna användas när ”man vill låta elever använda andras innehåll fritt för undervisning och för lärande”. Då skulle fler använda Creative Commons för ”alla” vill ”hjälpa” stötta skolan/barnen/eleverna

Min första reaktion är: Men, men hur menar ni då?

Är Creative Commons licenserna för ”generösa”? Eller hur menar ni? Alla Creative Commons licenser fungerar väl för undervisning, för barn, för elever. Jag kan jag tycka att vissa licensvillkor, begränsar vår eller elevers användning mer än andra. Personligen kan jag tycka att licenser som innehåller ”inga bearbetningar” bitvis är begränsande för att de inte tillåter oss, som användare eller ungdomar, skolbarn, elever att få bearbeta ”verket”. Men jag inser att verk som ligger under Inga bearbetningar kan och bör användas för att illustrera skeenden eller fungera som illustrationer.

Jag tror dock att det som vi får bygga vidare på, det som vi får vara med och bygga. Det skapar vi en relation till och det kommer vi att vårda, annars skulle inte IKEA vara så framgångsrikt. Vi skulle inte flytta med oss våra billy-hyllor i flyttlassen om vi inte hade en relation till de där spånskivorna som vi byggt ihop. Men det är snarare ett argument för att vi som licensierar material som vi vill att skolan ska använda bör göra det med en så generös licens, som vi förmår, eller som är möjligt. Men att inte använda Creative Commons för att det inte finns en ”skol-inriktad-licens” tycks märkligare och än mer begränsande…

Skol-inriktad-licens? Varför skolan/elever/barn ska särbehandlas? Är det för att de går i skolan? Är det för att det är barn, som går i skolan? Varför ska skolan ses som en ”aktivitet” som ligger utanför den vanliga användningen av upphovsrättskyddat innehåll. Jag tycker att bara tanken ger en felaktig bild av hur vi ska se på skolan, och vad skolan har för syfte. Skolan ska väl förbereda elever för livet, för den s.k. ”verkligheten”, och då bör skolan använda samma regler/licenser som ”vi” andra. Ge elever möjligheter och kunskaper om hur de ska hantera upphovsrättskyddat material i skolan, ge dem kunskaper om Creative commons.

Kort och gott är alla Creative Commons licenserna skapade för lärande och för undervisning.

En kulturkrock – en bubbla som sprack – ett möte med elever

Jag föreläser ofta, och det är en del av min yrkesvardag. Till veckan ska jag till exempel hålla miniseminarier på Bokmässan, såväl som jag att sitta i en panel, för att veckan där på åka till Umeå (den lärande människan)  och Piteå (Norrlär) för att föreläsa om källkritik och Internet i skolan.

Jag föreläser regelbundet. Idag har jag varit tillbaka på min ”gamla” arbetsplats för prata om projektarbete och hur du skriver en rapport för det. I min värld är det en likt vilken föreläsning som helst, så jag gör precis som jag brukar: Jag förbereder mig, tittar igenom mina slides, byter ut någon bild, ändrar ordning. Med mina presentationer följer mina bilder. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter göra nya. Jag vill ha nya bilder i min presentationer, inte för publikens skull utan för mig, och för att jag ha lite bilder att välja på, som fungerar för det jag vill just då och där. Att ha valmöjligheter.

Jag pratar vanligtvis för ”vuxna”, för lärare, för insatta, på konferenser där många samlas. I de flesta presentationerna brukar jag presentera mig, prata lite kort om vem jag är för att sedan fokuserar jag på innehållet. Det som de som bjudit in mig bett mig att prata om.

Idag ”att skriva en rapport – hur gör du det?”

Att prata inför nittio 18-19 åringar om hur du skriver en vetenskaplig rapport, är en utmaning. En rolig sådan och gruppen jag mötte idag, var extremt positiv. Energin var på topp. Så jag började såsom jag så ofta börjar, pratade lite kort om mig själv, att jag varit lärare på skolan, undervisat i samhällskunskap och svenska. Sedan gav jag mig på ämnet, pratar om en rapports delar. Det märkliga är att gruppen framför mig, skrattar och beter sig som jag vore ”rolig”.

Jag har varit lärare på gymnasiet, men jag har inte varit med om att en hel grupp gör narr av mig, skrattar åt mig, när jag vet att jag är tråkig. Jag hade kommit för att prata om det som ingen egentligen vill lyssna på. För vem tycker det är roligt att få en genomgång om hur du skriver en rapport. Jag tycker inte att jag ska behöva finna mig i det så jag säger ifrån. Jag säger som det är:

-Jag tycker inte det är roligt. Jag tycker att ni gör narr av mig, och jag förstår inte. Om det är något som är roligt, med ”vetenskapliga rapporter” så förstår jag inte vad det är. Om jag inte förstår så kommunicerar vi inte.

Min föreläsning fortsätter tills jag kommer till nästa bild, ännu en med mina troopers, och helt plötsligt slås jag av vad det är som de reagerar på. Det är mina bilder, mitt bildval. Bilderna och mitt träiga innehåll går inte hand i hand, och de reagerar på bilden och inte på mitt innehåll. Deras reaktion är spontan och genuin. Hjärtligt varm.

Då inser jag att jag måste säga några ord om mina bilder, varför jag använder Stormtroopers, varför jag fotograferar, lite kort om Creative Commons. Så jag frågar: Ni kanske undrar varför jag använder bilder på Stormtroopers…

Ungdomarna framför mig pustar lättade:

-ja…

Så jag berättar om mitt fotografi. De frågar, de undrar. De är nyfikna, vill veta, accepterar mig, ser på mig som någon som kommit från en annan planet. Jag blir en som kommit från Internet där man fotograferar Stormtroopers och blir förälskad. De ser i mig en som lever ut en del av sin passion.

När jag berättat om bilderna kan vi gå vidare, fokusera på innehållet, men inför varje ny bild måste vi först gemensamt uppleva bilderna tillsammans. I samband med någon bild måste jag berätta en liten anekdot och de skrattar. Vi har hittat varandra. I ett skratt berättar jag:

-Jag föreläser ofta för lärare, och jag visar alltid mina bilder. Bilder på Stormtroopers, bilder på leksaker och i mötet med lärargrupper får jag aldrig den här reaktionen. De är alltid stumma, tysta, ingen skrattar högt, ingen visar att de tappar fokus, kontrollen, att de har svårt att ta mig på allvar. De är alltid stumma, men ni lever er in i bilderna. Ni följer med bilderna och det är ovant för mig. Härligt, men ovant.

Och inför nästa bild suckas det högt i aulan:

-Åh så gulligt…

När jag lämnar Aulan, så går jag med lätta steg. Jag går därifrån efter ett omtumlande möte, och de har mött mina bilder. Och jag som inte fattade att det var bilderna… Jag mötte en annan värld, en skolvardag utan Stormtroopers och i det mötet skedde något. Min bubbla sprack, med en insikt om att vi lever i olika världar, med olika vanor…

 

 

Crowdsourca skolarbetet – i sydtillnorr.se

I skolan är ord som samarbete, lära tillsammans något som lärare återkommer till. När jag tar del av webbplatsen sydtillnorr.se, och deras idé om att göra en sajt om Sverige tillsammans med de som vill vara med. Så här beskriver de sin idé:

Vi Löderups fyror startar Sverigeresan genom att berätta om platsen vi bor på, Skåne och Österlen. Detta gör vi i text, bilder och film. Vi berättar om sevärdheter, kända platser, några okända platser, skånska djur, vad spettekaka är för något och så en hel del annat smått och gott som vi tycker att ni bör veta.

 

Därefter lämnar vi över stafettpinnen för Sverigeresan till er därute i landet. Vi vill lära oss av er! Snälla ni kan väl berätta något om platserna ni bor på för oss.

Hur lite eller mycket ni berättar spelar ingen roll. Ni kanske kan berätta om er skola och byn eller staden den ligger i, städer som ligger nära, ni kanske vill berätta om ert landskap, vilken mat man äter hos er, vilka djur som finns, ovanliga traditioner eller annat smått och gott som ni tycker att vi ska ha koll på. Sedan skickar ni det till oss så publicerar vi det här på Sydtillnorr.se. Hur ni berättar är helt upp till er, blanda gärna text och bilder eller varför inte lite film.

Wow, vilket underbart fint exempel på att använda Internet och de möjligheter till att samarbeta med andra i stort och smått. Jag undrar om jag också kan vara med, eller om samarbetet bara är till för de som går i skolan…

Du vet väl att alla lärare och elever som ingår i svenska skolan också kan skapa en webbplats som Löderups fyror genom att vara med i Webbstjärnan, .SE:s skolsatsning för att utveckla och bredda kunskaperna om Internet i skolan. Jag ser fram att ta del av hur deras idé tar form och ser fram emot att ta del av deras arbete och era bidrag till att kartlägga Sverige.

 

”Gratis är gott” – Hur förhåller du dig till den frågan?

Jag älskar Internet, och de möjligheter som Internet innebär. Samtidigt är jag fascinerad över hur ekonomin på Internet fungerar. Att vi betalar med information, med data om oss själva, vårt beteende, för att det sedan ska kunna riktas annonser mot oss. Och när jag pratar om det säger alla, men jag klickar aldrig på annonserna, ok, men någon måste ju klicka annars skulle inte ekonomin gå ihop, tänker jag. Hur skulle annars Google få in sina pengar, Facebook sina, etc. Men en sak som jag ofta undrar över och det är hur resonerar skolor kring dessa frågor, kring information, integritetsaspekter, och personlig data. Hur skolor arbetar kring aspekter som att tjänster på Internet kostar gratis.

Jag läser just nu Fredrik Alveréns bok Såld på nätet, och undrar: Har inte skolan något sorts ansvar vid användande av tjänster som kostar ”gratis på Internet”?

Jag undrar hur och vilka diskussioner förs kring den personliga data som läses av tjänster för att kunna rikta reklam till oss? Hur förhåller sig skolan till att lära barn hantera ”gratis” när skolan tillhandahåller personliga enheter som är uppkopplade, och som följer eleverna under skoldagen? Hur informerar skolan kring det?  Hur arbetar skolor kring att medvetandegöra och höja kunskapsnivån om hur och varför tjänster på nätet är ”gratis”?(fast skolan kanske inte använder gratis-tjänster eller så är det bara jag som är gammaldags). Hur resonerar man kring filter-bubblor och att informationen som vi får genom sökmotorerna som Google är personligt inriktade, styrda av våra tidigare sökningar och vårt agerande på nätet?

Jag bara undrar, och gärna vill veta… var lär vi oss hur tjänsterna på Internet fungerar, vi som användare kan behöva lära oss och söka förstå för bli bättre på att hantera ”gratis på nätet”. Så vi vet vad vi betalar med när vi använder dessa tjänster på nätet.

Att blogga med klassen – vad innebär det?

I samband med Webbstjärnan har vi en serie med frukostseminarier i samarbete med lärarförbundet och till dessa har vi bland annat bjudit in lärare som arbetar med webben och webbpublicering i skolan, men vi har även haft svenska wikimedias ordförande på besök och vi kommer att ha ett frukostseminarium om Creative commons i samband med tio års jubileet i december.

Idag var det Malin Stensdotter som pratade om sin klassblogg Brommabobarn och vad den hade för roll i hennes undervisning. Det var flera saker som Malin kom tillbaka till i sin presentation, vikten av att skolarbetet var levande, och tillgängligt att hennes elever kunde gå tillbaka till det som de gjort tidigare, att de kunde se sin utveckling. ”Så här skrev jag då, nu skriver jag så här…”

Vikten av att kunna visa upp sitt skolarbete, för föräldrar, släkt och klassen. Att det är viktigt att skolarbete har mottagare.

Malin var också inne på att hennes elever lär sig saker kring hur vi agerar mot andra på nätet, att det kan vara bra att fråga om lov innan man publicerar bilder av andra och ”taggar” dem med namn på Internet. Och hur diskussionen ser ut och vad den leder till.

Det härligaste var ändå Malins kommentar kring vilken roll bloggen hade i undervisningen, jag tänkte, vilket ämne ska jag välja bort för att ”hinna” med det här, men det visade sig ju att bloggen passade i alla ämnen.

Du kan ta del av Malins presentation på webben, eftersom vi spelade in den. Du kan ta del av våra andra frukostseminarier på webben också:

Vad är Wikipedia?
Att arbeta med temabloggar i undervisningen

Att möta ”betraktaren” – vad berättar jag med mina bilder…

@kalexanderson in action! av Sara Fritzon CC (by)

flickr där jag delar många av mina bilder får jag en av de finaste kommenterar som jag fått om mitt Star Wars-fotografi. Det var från en av mina foto-vänner Margareta, som i samband med en av mina bilder skrev:

vill bara berätta att i måndags tittade jag på ditt trooper-set tillsammans med en 6-årig starwarsexpert och han var överförtjust: ”Jag vill träffa den där killen, Kalexanderson, han har ju förstått allting”

Kommentaren är underbar, och det är så roligt att höra en expert kommentera mina bilder. Sammanfattningen ”Kalexanderson, han har ju förstått allting.” Och jag undrar genast vad är det som jag har förstått? Vad ser betraktaren av det som jag vill berätta, och vad upplever du när du ser mina bilder?

Ibland undrar jag vad betraktaren ser, och om jag borde berätta det som jag vill säga…

Margareta svarade på mitt svar: ”säg till när och hur så kommer jag 🙂” med följande kommentar:

När jag sa att du var en tjej, och dessutom en mamma, så tittade han på sin egen mamma, och undrade nog om även hon har dolda möjligheter…

Bara tanken på att mina bilder skulle få någon att se sådana möjligheter, det är stort…

Wikimedia loves photo – du deltar väl i Wiki <3 monuments

I september har Wikimedia en foto-utmaning/tävling som heter Wiki-loves-monuments och den är öppen för alla.

Tävlingen innebär i korthet att du utifrån tre olika kategorier:fornminnen, fartyg och byggnader. Det finns en lista på objekt som du kan fotografera, sedan laddar du upp dina bilder på Wikimedia Commons, under en Creative Commons licens.

Så om du bidrar med bilder till Commons under september är du med och tävlar.

Jag har fått äran att ingå i juryn och hoppas att få se många fina bidrag. Men framför allt ser jag fram emot att den fria bildbank som finns i Commons kommer att berikas med era bilder.

Så var det filmen också, om fantastiska SSWC

Linda 13:36 in i filmen finns dina underbara maskerna med, och sedan kommer ett klipp med mig som pratar om min session. Filmen i helhet är en dokumentation av SSWC, som på ett fint sätt fångar det som är speciellt med SwedenSocialWebbCamp.

Jag är stolt över att vara med i filmen, extremt stolt över att de valt att ta med några av mina bilder, men det bestående intrycket av filmen som helhet är ändå att det är som att återuppleva de där dagarna igen, och det är en skön känsla.

Jag känner att det pockar på att skriva ett inlägg om bilderna och några av de tankar som finns med bilderna, men… vi får se.