En kulturkrock – en bubbla som sprack – ett möte med elever

Jag föreläser ofta, och det är en del av min yrkesvardag. Till veckan ska jag till exempel hålla miniseminarier på Bokmässan, såväl som jag att sitta i en panel, för att veckan där på åka till Umeå (den lärande människan)  och Piteå (Norrlär) för att föreläsa om källkritik och Internet i skolan.

Jag föreläser regelbundet. Idag har jag varit tillbaka på min ”gamla” arbetsplats för prata om projektarbete och hur du skriver en rapport för det. I min värld är det en likt vilken föreläsning som helst, så jag gör precis som jag brukar: Jag förbereder mig, tittar igenom mina slides, byter ut någon bild, ändrar ordning. Med mina presentationer följer mina bilder. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter göra nya. Jag vill ha nya bilder i min presentationer, inte för publikens skull utan för mig, och för att jag ha lite bilder att välja på, som fungerar för det jag vill just då och där. Att ha valmöjligheter.

Jag pratar vanligtvis för ”vuxna”, för lärare, för insatta, på konferenser där många samlas. I de flesta presentationerna brukar jag presentera mig, prata lite kort om vem jag är för att sedan fokuserar jag på innehållet. Det som de som bjudit in mig bett mig att prata om.

Idag ”att skriva en rapport – hur gör du det?”

Att prata inför nittio 18-19 åringar om hur du skriver en vetenskaplig rapport, är en utmaning. En rolig sådan och gruppen jag mötte idag, var extremt positiv. Energin var på topp. Så jag började såsom jag så ofta börjar, pratade lite kort om mig själv, att jag varit lärare på skolan, undervisat i samhällskunskap och svenska. Sedan gav jag mig på ämnet, pratar om en rapports delar. Det märkliga är att gruppen framför mig, skrattar och beter sig som jag vore ”rolig”.

Jag har varit lärare på gymnasiet, men jag har inte varit med om att en hel grupp gör narr av mig, skrattar åt mig, när jag vet att jag är tråkig. Jag hade kommit för att prata om det som ingen egentligen vill lyssna på. För vem tycker det är roligt att få en genomgång om hur du skriver en rapport. Jag tycker inte att jag ska behöva finna mig i det så jag säger ifrån. Jag säger som det är:

-Jag tycker inte det är roligt. Jag tycker att ni gör narr av mig, och jag förstår inte. Om det är något som är roligt, med ”vetenskapliga rapporter” så förstår jag inte vad det är. Om jag inte förstår så kommunicerar vi inte.

Min föreläsning fortsätter tills jag kommer till nästa bild, ännu en med mina troopers, och helt plötsligt slås jag av vad det är som de reagerar på. Det är mina bilder, mitt bildval. Bilderna och mitt träiga innehåll går inte hand i hand, och de reagerar på bilden och inte på mitt innehåll. Deras reaktion är spontan och genuin. Hjärtligt varm.

Då inser jag att jag måste säga några ord om mina bilder, varför jag använder Stormtroopers, varför jag fotograferar, lite kort om Creative Commons. Så jag frågar: Ni kanske undrar varför jag använder bilder på Stormtroopers…

Ungdomarna framför mig pustar lättade:

-ja…

Så jag berättar om mitt fotografi. De frågar, de undrar. De är nyfikna, vill veta, accepterar mig, ser på mig som någon som kommit från en annan planet. Jag blir en som kommit från Internet där man fotograferar Stormtroopers och blir förälskad. De ser i mig en som lever ut en del av sin passion.

När jag berättat om bilderna kan vi gå vidare, fokusera på innehållet, men inför varje ny bild måste vi först gemensamt uppleva bilderna tillsammans. I samband med någon bild måste jag berätta en liten anekdot och de skrattar. Vi har hittat varandra. I ett skratt berättar jag:

-Jag föreläser ofta för lärare, och jag visar alltid mina bilder. Bilder på Stormtroopers, bilder på leksaker och i mötet med lärargrupper får jag aldrig den här reaktionen. De är alltid stumma, tysta, ingen skrattar högt, ingen visar att de tappar fokus, kontrollen, att de har svårt att ta mig på allvar. De är alltid stumma, men ni lever er in i bilderna. Ni följer med bilderna och det är ovant för mig. Härligt, men ovant.

Och inför nästa bild suckas det högt i aulan:

-Åh så gulligt…

När jag lämnar Aulan, så går jag med lätta steg. Jag går därifrån efter ett omtumlande möte, och de har mött mina bilder. Och jag som inte fattade att det var bilderna… Jag mötte en annan värld, en skolvardag utan Stormtroopers och i det mötet skedde något. Min bubbla sprack, med en insikt om att vi lever i olika världar, med olika vanor…

 

 

4 reaktion på “En kulturkrock – en bubbla som sprack – ett möte med elever

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: Några träffar på Bokmässan | Anne-Marie Körling

Kommentarer inaktiverade.