månadsarkiv: oktober 2012

Att leka med lego, som flicka och som vuxen

Jag tycker om lego, kanske skulle jag kunna säga att jag älskar lego. Har alltid gjort, och kommer troligen alltid göra. Det tog lång tid innan jag såg att ”lego-gubbarna” som jag lekte med var män, i uniform, i hattar, i kepsar, i hjälmar och att det saknas kvinnor/barn. Men som barn minns jag inta att jag saknade det, eftersom barbie fanns, dockor fanns och erbjöd andra lekar. Mer ointressanta [åtminstone för mig] som handlade om att ”sköta barn” eller ”sköta sitt yttre”. Jag ville jobba, jag ville vara någon och det blev jag genom lego, genom att jag fick konstruera, köra bilar, genom att jag fick skapa, vara kreativ.

Jag såg det aldrig som att jag var tvungen att vara man för att vara det, för gubbarna och klossarna och gubbarna var lika mycket mina som någon annans.

Jag leker med lego även som vuxen, men idag är leksaken mer komplicerad, men jag undrar om det beror på att jag som vuxit upp, lärt mig problematisera. Se på världen fyllt med genus och idag undrar jag liksom Malins Ströman var finns de kvinnliga förebilderna, och jag kan även undra varför de är så ”stereotypa”?Jag kan undra varför jag tycker att de kvinnliga stereotyperna är tråkiga, och främst skildras som några som ägnar sig åt att vårda sitt yttre eller sin publik. Jag vet inte, men jag har liksom många andra svårt för  uppdelningen mellan ”pojk-” och ”flickleksakerna” mellan de rosa hyllorna och de coola actionhyllorna.

Jag skulle att det handlade om leken som leksakerna erbjuder. Leksakerna bör svara på frågan: vilken lek jag vill leka? och inte vilket kön jag tillhör. Jag vill leka pirat, jag vill bygga, skapa och konstruera och jag vill ha fart och fläkt…

Jag vill att mitt val av lego som leksak handlar om den lek som erbjuds, och att jag i den leken tillåts vara människa …

Vad väcker bilden för tankar?

Jag tror att varje språklärare har gjort uppgifter som handlar om att vi låter eleverna skriva med bilder som utgångspunkt. Jag tycker om att skriva ner mina intryck av bilder som jag tycker om, som berör, som berättar historier för mig, eller om det är bilden i sig som väcker en historia som jag lyssnar till.

En av de tankar som jag haft bakom 365-projektet med CClones var att bilderna skulle berätta historier. Varje bild skulle berätta en historia. En bild som jag tog i början av året är bilden (the minitroopers on the ice) BFF on the ice.

Det är alltid spännande att ta del av vad andra ser i ens bilder. Vilka tankar bilden väcker hos en betraktare. Genom Jonas Lindahl, som valt att använda min bild för att stimulera flödesskrivning, fick jag ta del av en hel elevgrupps texter, och upplevelser av vad de ser för berättelser i bilden.

Det är spännande att ta del av andras berättelser kring min bild, att den är del av en större historia som i texten som inleds med orden:

i think hmmm this photo have a long long story…

 Jag inser att jag inte alls äger historien som min bild väcker, och njuter av att få reda på att det en annan elev ser är:

/…/I know… Still a better lovestory then twilight.

<3

Jag får även berättelser kring varför de är där de är:

The two stormtroopers was just on a restaurant and enjoying their meal when Darth Wader comes in and throws them out, so now, they are walking home to their ship. They are going over the ice, and one falls and the other one laughs.

eller

Dark Vader wanted war on the Ice planet against Luke and his army. Vader sent 100 Stormtroopers there. But after a while the most of them died. They had failed but two where still alive.

För mig är bilden i sig är ganska typisk, med paraplyet, med motljuset som jag inte kan motstå, vattenpölen som är is-täcket och sedan ”mina” mini-troopers som går tillsammans, gemensamt.

Jag vill säga tack till Jonas och hans elever för att ni lät mig ta del av era texter, det är en stor ära.