Klassbloggen – en möjlighet att följa barnens vardag i skolan

Dagarna går så fort, men det finns intryck som består. Den tredje dagen på Internetdagarna hade jag äran att moderera en session kring den öppna skolan och vem som efterfrågar den. I panelen satt Johan Ronnestam och Eva Lilliestierna. Båda två var lysande och gav personliga och insiktsfulla perspektiv på skolan och Internet i skolan.

Johan pratade om vikten av att ha aktuell teknik, att våga byta, våga se nya möjligheter, att inte låsa sig vid ett system. Eva rörde alla besökare och mig fullständigt genom sin berättelse om hur hon arbetat med sina elever. Hon presenterade sig själv och sin relation till datorer på följande sätt:

Min relation med datorer och internet var långtifrån lättsam. Jag kunde nog skriva ett mail och skicka det, men definitivt inte bifoga något. Kort sagt: Jag gillade inte datorer. Jag hade faktiskt rykte om mig på skolan att det räckte med att jag kom in i ett rum så strejkade datamaskiner. Med det utgångsläget kändes det knappast självklart att starta en blogg.

Men efter tjat från hennes dotter, en av mina underbara kollegor så bestämde sig Eva för att delat i Webbstjärnan och skapade en klassblogg tillsammans med sina elever och ta in Evas ord när hon beskriver sin och elevernas relation till sitt skolarbete med följande ord:

Tänk er lyckan när de första bilderna hamnade där de skulle, när den första länkningen funkade, att lyckas lägga in en filmsnutt med ljud. Det är fantastiskt att lära sig saker som man trott varit omöjligt.

Jag var omåttligt stolt och tvingade alla i bekantskapskretsen att lotsas av mig genom sidorna i vår blogg.

Jag blev nog till och med lite asocial under en period, satt hemma på helger och kvällar och fixade med vår sida. Min man gick omkring därhemma och muttrade: internet connecting people! Men det var ju så himla roligt! Och det var inte bara jag som tyckte det utan även barnen, deras föräldrar och deras släktingar.

Ungarna var otroligt stolta när de hade skrivit och ritat eller fotat något som de kunde lägga ut på bloggen. De började tänka blogg i alla olika sammanhang och påminde om att kameran skulle med varje gång vi gjorde något kul. Mitt i en aktivitet kunde någon säga; det här ska jag skriva om på bloggen.

Så ska det vara att arbeta med Internet i skolan, att arbeta med skolarbete i skolan. I Evas ord skiner det av stolthet, en lärares stolthet, och sedan fångar hon barnens stolthet och samt hur den sammansvetsade föräldrarna.

Något som överraskade oss var gensvaret vi fick från föräldrar och anhöriga. Helt otroligt! Jag tror att vi fick från februari till början av juni, alltså fyra månader, nästan 300 kommentarer. Mammor och pappor, deras far- och morföräldrar, kusiner, mostrar och morbröder alla möjliga lämnade kommentarer och glada tillrop. De kände väl att de nu hade möjlighet att följa barnens vardag i skolan.

Jag önskar att alla, och då menar jag alla skulle kunna få möjlighet att ta del av Evas berättelse, om klassbloggen, om skolarbetet, om deras arbete. Möjligheten finns genom att du tar del av vår gerilla-sändning från Internetdagarna. Se längst ner eller klicka på länken till Bambuser, men du kan också läsa Evas egna ord om sitt arbete, för nedan finns Evas presentation (som jag har fått tillstånd att publicera.)

Eva ä snel åocså jälpsam ho ä gråhåri .

Eva ä bra som lärare och ho ser te at vi jör vårat jobb

Eva ä tjöti och snäl sköji och roli och ho hitar på så roliga saker heja heja Eva.

 

Så presenterade några av mina skolbarn mig på vår blogg. Själv så skulle jag vilja presentera mig så här:

Jag heter Eva Lilliestierna och arbetar på en liten skola utanför Mariestad i Västergötland. Den lilla byn som skolan ligger i heter Tidavad och vi har 100 barn från förskoleklass till åk 6. Själv är jag klasslärare i en åk 1-2.

 

Att jag står här idag är ett under av mod. Jag menar alltså anledningen till att jag står här. Att jag vågade starta en klassblogg med mina barn.

Det var väl inget tänker ni, men för mig så var det faktiskt det. Min relation med datorer och internet var långtifrån lättsam. Jag kunde nog skriva ett mail och skicka det, men definitivt inte bifoga något. Kort sagt: Jag gillade inte datorer. Jag hade faktiskt rykte om mig på skolan att det räckte med att jag kom in i ett rum så strejkade datamaskiner. Med det utgångsläget kändes det knappast självklart att starta en blogg.

Det var min dotter (hon jobbar på .SE) som la ner timmar på att övertala sin mamma i början på det här året. Hon fick det att låta så enkelt och lovade att ställa upp med support. Nu visade det sig att Webbstjärnan ställde upp med all support man ville ha, men det visste jag ju inte då. Vad jag däremot visste var att jag skulle bli tvungen att ställa de simplaste och mest korkade frågor man kunde tänka sig.

I det här skedet såg jag nog bara en stor vinst med en klassblogg och det var att det antagligen skulle sporra en del elever till att komma igång och skriva lite mer. Jag hade några som tyckte att det var väldigt jobbigt och helst ville göra så lite som möjligt. Så det var nog detta som fick mig att ta steget. Att det sen skulle ge så otroligt mycket mer det hade jag inte en aning om då. Och att jag själv skulle tycka att det var så roligt…..det hade jag ju aldrig trott.

Nåväl var jag övertygad och då återstod det för mig att få min kollega med på noterna också. Det visade sig vara väldigt enkelt. Konstigt att den yngre generationen är så orädd av sig. Hon var ju också långt ifrån någon datanörd, men det bekymrade inte henne. Så då var det bestämt!

Tänk er lyckan när de första bilderna hamnade där de skulle, när den första länkningen funkade, att lyckas lägga in en filmsnutt med ljud. Det är fantastiskt att lära sig saker som man trott varit omöjligt.

Jag var omåttligt stolt och tvingade alla i bekantskapskretsen att lotsas av mig genom sidorna i vår blogg.

Jag blev nog till och med lite asocial under en period, satt hemma på helger och kvällar och fixade med vår sida. Min man gick omkring därhemma och muttrade: internet connecting people! Men det var ju så himla roligt! Och det var inte bara jag som tyckte det utan även barnen, deras föräldrar och deras släktingar.

Ungarna var otroligt stolta när de hade skrivit och ritat eller fotat något som de kunde lägga ut på bloggen. De började tänka blogg i alla olika sammanhang och påminde om att kameran skulle med varje gång vi gjorde något kul. Mitt i en aktivitet kunde någon säga; det här ska jag skriva om på bloggen.

En person på skolan som jag vet uppskattade vår blogg väldigt mycket var vår kock. Han är mycket uppskattad av barnen för att han lagar så god mat och självklart ville de skriva om honom. Våran kok heter Peter, han ä den bästa koken., Jag tror jag sprengs av Peters goa mat, och andra liknade kommentarer gjorde förstås honom till en av våra trogna supportrar.

Jag vet att även hela hans bekantskapskets fick stå ut med guidning genom våra sidor.

Något som överraskade oss var gensvaret vi fick från föräldrar och anhöriga. Helt otroligt! Jag tror att vi fick från februari till början av juni, alltså fyra månader, nästan 300 kommentarer. Mammor och pappor, deras far- och morföräldrar, kusiner, mostrar och morbröder alla möjliga lämnade kommentarer och glada tillrop. De kände väl att de nu hade möjlighet att följa barnens vardag i skolan.

Redan några månader efter att vi startat så började föräldrarna komma med förslag att vi skulle kunna förbättra sidan så att den blev mer lättillgänglig för dem att läsa. Många kom också och uttryckte sin glädje över att äntligen kunna följa med på allt som barnen gjorde i skolan. Det är ju så att många glömmer vad som hänt under dagen när de kommer hem på kvällen.

Jag tror att deras engagemang, föräldrarnas alltså, kom sig av att barnen var så himla stolta över sin blogg. Och att de var det, berodde säkert på att vi lärare var så himla stolta. Vi hade alla fått något gemensamt som vi arbetade kring.

Naturligtvis sporrade själva tävlingen ganska mycket också men egentligen kom det först på slutet. Vi trodde ju inte att vi skulle gå vidare.

Jag har haft många klasser men jag har aldrig tidigare känt att pedagoger, barn och föräldrar varit ett så´nt starkt team som alla strävat mot ett gemensamt mål. Nämligen vinst i Webbstjärnan.

 

Jag är tjänstledig från skolan i år men vet att klassen kommer fortsätta med sin blogg. Dessutom är det två lärare till på skolan som allvarligt funderar på att börja.

På vår vänskola i nästa lilla by, är det också flera som är intresserade och däribland förskoleklassen.

Man får verkligen säga att det spridit sig som ringar på vattnet.

Ytterligare ett plus med bloggadet var att i våras när vi skulle lämna in vår kvalitetsredovisning hänvisade vi bara till vår sida. Varsågoda alla som är intresserade av vad vi gjort. Gå in på tidavadsbarn.se, där står allt.

Det kändes otroligt skönt att slippa lägga tid på den dokumentationen kan jag säga!!

Vi vet ju, alla vi som jobbar i skolan, att det är tillräckligt mycket av den varan ändå.

I april månad blev det riktigt spännande när det hade gjorts två gallringar och vi fortfarande var kvar i tävlingen. Jag fick rapporter från barnen att det ibland var lite svårt att sova eftersom det killade så i magen. Och det gjorde det på mig också. Jag fick nypa mig för att förstå att det faktiskt var sant. Vi i lilla Tidavad skulle åka till den stora kungliga huvudstaden och kanske vinna ett pris.

Vad var det som var så bra med vår blogg??

Vi tittade förstås på många av de andra lagen och tyckte att alla bidrag var väldigt proffsiga. Mycket snitsigare än vårt. Men kanske var det glädjen med arbetet som lyste igenom. Jag vet fortfarande inte.

I alla fall så slutade det med att jag och min kollega fick ta med oss två sjuåringar och åka x-2000 till Stockholm. Det var inga problem, rektor betalade gärna. Det var ju jättebra reklam för skolan!

Väl i Stockholm så vann vi allmänhetens pris, tack vare våra engagerade föräldrar, plus priset för att vi blivit nominerade. Men framför allt så vann vi all den ära som det innebar att ha kommit så långt i tävlingen som de nybörjare vi var.

Vinstpengarna finns fortfarande kvar men jag vet att klassen planerar en spännande resa nu i höst.

 

Tack för att ni har lyssnat, men nu tror jag att ni är mätta på mig och på tal om att vara mätt så ska jag be att få avsluta med några visdomsord från en sjuåring som jag satt bredvid i matsalen en gång.

Han hade ganska mycket mat kvar på tallriken och jag undrade om han inte skulle äta upp. Han svarade: hä när ja ä mätter så är jag mätter. Dä ä me mek som ena resväska. Dä ä så möe en vill ha å en plöckar på å plöckar på. Å sän går´nte löcket på. Å så ä dä mä mek öj, när ja ä mätter så ä jag mätter.

Kloka ord eller hur?

Tack för mig!

9 reaktion på “Klassbloggen – en möjlighet att följa barnens vardag i skolan

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: .SE Webbstjärnan

  3. Pingback: KristinaAlexanderson

  4. Pingback: Kristina Johansson

  5. Pingback: Lilian Varnander

  6. Pingback: Cecilia Dufva

  7. Pingback: Annichen Morken

  8. Pingback: DBGY

  9. Pingback: Kreativt Centrum

Kommentarer inaktiverade.