månadsarkiv: januari 2013

IT i skolan handlar ytterst om vad vi vill att eleverna ska lära och varför

BETT – är en mässa där apparaten är i fokus! Överallt är det skärmar, pekplattor, smartboards, 3D-animantioner som snurrar. Ord som kreativitet far i luften, att gå runt på BETT är som att befinna sig på en stor lekplats med maskiner. Jag går runt och tittar, lyssnar förstrött på försäljningsargument som att detta ska göra eleverna mer kreativa, möjligheterna är oändliga, bara jag köper just den skärmen, den projektorn, eller den prylen.

Jag undrar ofta var finns innehållet och samtalet om vad eleverna ska lära. Var pratas det om hur vi får eleverna att förstå, hur vi arbetar med att skapa medvetna digitala medborgare, som förstår vikten av säkerhet, som har kunskaper om riskerna med bedrägerier, att bli lurade? Var finns samtalet om hur vi arbetar med att få eleverna att bli kritiskt tänkande, att ställa frågor om tekniken, vad den medför och inte medför både för och nackdelar? Var finns samtalet om hur den digitala vardagen krockar med den lagstiftning som vi har? Var finns samtalet om att lära barnen respektera andras rättigheter? Var finns samtalet om färdigheterna som vi behöver lära ut?

Datorn, plattan, den smarta telefonen, och det som kommer med dessa, program, tjänster, appar står i fokus inte vilka färdigheter eller vilket innehåll vi ska lära ut.

När kommer samtalet om IT i skolan att i huvudsak fokusera på:

– det digitala medborgarskapet och vad det kräver för kunskaper, färdigheter?
-kritiskt tänkande, samt hur vi arbetar med att få elever att tänka, fråga och vara nyfikna, inte bara fastna på ytan, välja första svaret…
-innovation och kreativitet och vad det innebär, samt hur vi uppnår det?
-att söka och förstå hur sökandet efter information går till, när kommer vi prata om vikten att inte bara kunna hitta utan också hur vi får eleverna att relatera till den information de tar del av?

Jag tänker att i bästa fall pågår detta samtal redan någon annanstans. Jag hoppas det! I bästa fall i våra skolor och i våra klassrum, i våra kollegierum och vi funderar på hur den teknik som vi omger oss med påverkar vilket innehåll och vilka färdigheter vi behöver förmedla.

 

Insikt från BETT: Ingen använder en lärobok pärm från pärm – utan lånar och skapar eget

På BETT i London hamnade jag idag på en föreläsning om ”the flipped classroom”. En intressant föreläsning som fick mig att tänka på Ylva Pettersson, och hennes elever i Skara. I mångt och mycket uppstår idéen om att flippa-klassrummet i det som Ylva brukar prata om, som ett behov som finns hos eleverna. Lärare flippar sina klassrum för att ge de elever som har långt till skolan, eller som är ”borta” mycket pga träning etc. Lärare skapar möjligheter genom att spela in föreläsningar och undervisning även för de elever som av en eller annan anledning inte är i skolan. Jag har Ylva prata om det passionerat och samma passion hade Aaron Sams och Jonathan Bergmann som pratade idag på BETT.

Det var en intressant föreläsning om motiven till att spela in ”föreläsningsdelen av undervisningen” för att använda tiden i klassrummet tillsammans till ”annat” till att bearbeta, till att lösa uppgifter, till att möta elever där de är och arbeta utifrån deras behov och intressen. EN föreläsning full av passion men också insikter.

En som slog mig var den av lärarnas arbetssätt – en av föreläsarna säger något i stil med:

”Vi säger inte att du som lärare behöver inte skapa allt själv. Du kan använda andras filmer, kanske ta två minuter från inledningen och två i slutet och sedan gör du något eget emellan. Ingen lärare har någonsin arbetat med en lärobok pärm från pärm, gjort övning för övning i arbetsboken. Alla lärare plockar bitar här och sedan bitar där och gör dem till sina egna. Det är så vi arbetar.”

Jag instämmer och tänker tillbaka på hur jag som lärare tittat i olika läroböcker för att hitta rätt, för att inspireras, för att låna idéer, för att plocka ihop och göra till sitt eget. I arbetet med att skapa bra övningar, bra lektionsmaterial fanns aldrig tanken på rättigheter. Att remixa, låna, inspireras, bygga om och skapa nytt det var så jag jobbade. I den beskrivning som gavs av lärarens arbete var det så självklart.

Jag njöt av tanken att lärare bara flyttar över detta arbetssätt från de tryckta läroböcker till digitala medier, till att använda andras filmer, klippa ut delar som vi behöver, göra andra själv så att de fungerar för den undervisning som jag ska ha. Jag njöt av tanken, och tänkte att måtte det förbli så.

Kristina Alexanderson – en av experterna i digitaliseringskommissionen #stolt

Expert är ett ord som väcker så mycket förväntningar, det inser jag om inte annat när jag läser på regeringens webbplats att it-ministern Anna-Karin Hatt har sagt att:

– Digitaliseringskommissionens expertgrupp kommer med sin sammansättning av rika erfarenheter och olika kompetenser kunna bidra mycket till att genomföra Digitaliseringskommissionen blir framgångsrik i att bidra till att Sverige är ett land som drar verklig nytta av digitaliseringens möjligheter

Tur att det finns en expertgruppen så jag inte är ensam. Utan att dessa kloka människor sitter där tillsammans med mig:

  • Johanna Berg,
  • Jenny Birkestad,
  • Niklas Derouche,
  • Anne-Marie Eklund-Löwinder,
  • Daniel Forslund,
  • Mikael Hansson,
  • Jan Hylén,
  • Cecilia Marlow,
  • Per Mosseby,
  • Sofia Svantesson
  • Daniel Westman

Det är en märklig och stor upplevelse att kunna titulera sig ”expert”. Det coolaste är att jag inte är ensam från .SE utan vår fantastiska säkerhetschef Anne-Marie Eklund-Löwinder också sitter i expertgruppen. Det är stort!

Vilka ”dolda” värderingar bär sociala medier med sig?

Det finns saker som jag funderar mycket kring. En sån sak är allt som vi som ”bara är användare av teknik”, vi som bara användare av sociala medier, olika gratistjänster inte tänker på, kanske inte förstår, men som ändå kan påverkar funktionen och vad vi kan/inte kan göra med tjänster och vad tjänsterna gör med oss.

Jag tänker på saker som att vid en google-sökning finns det en ”auto-utfyllnad”, Google hjälper mig vid en sökning med stavning, genom att peka mig i rätt riktning, men vilka ord får jag inte hjälp med och varför? Jag har skrivit om det tidigare – kopplat till en sökning kring begreppet: lesbian. Funktioner som dessa får mig att undra över värderingar, men andra saker också, som hur lär vi oss stava, när Google gör det åt oss? Behöver vi ens kunna stava?

Visst vi kan vilja att Google ska filtera bort pornografi vid bildsökning, visst vi vill kanske att Facebook ska ta bort bilder med nakna bröst. Men jag kan undrar vilka värderingar, som dessa sociala medietjänster har med sig, som jag inte ser, inte upptäcker och som påverkar min världsbild. Jag ställer mig frågor om Facebook genom sin algoritm förstärker mina värderingar? Påverkar Twitter och valet av vilka jag följer påverka, förstärka mina värderingar, positivt, negativt? Är det ekokamrar, som vi befinner oss i? Där jag bara får ta del av andra som tycker som jag? Som förstärker mig? Men jag undrar hur mycket algoritmerna styr vilka värderingar som jag får ta del av, kopplat till mitt beteende… om filterbubblan stämmer så

Och om jag spinner vidare på idéen med filterbubblan och kopplat till det som hände i Göteborg innan jul – Instagram-upploppet, så kan jag undra vilket ansvar har Instagram för det som skedde? Skapar sociala medier bara nätverk som förstärker våra värderingar – ”goda” respektive mindre goda och om det är så vilket ansvar har då de sociala medierna? Vilket är deras ansvar för den världsbild som deras användare tar del av? Kommer vi att ställa Facebook till svars för eventuella upplopp på samma sätt som Radio RTLM ställdes till ansvar för folkmordet i Rwanda?

Och vilket ansvar har leverantörerna för dessa tjänster?

När jag tänker på det är ansvarsbiten är intressant, och extremt svår. För hur vi än vrider och vänder på det så visst måste tjänsteleverantörerna ha ett ansvar, för hur deras tjänster fungerar och de konsekvenser som det kan medföra. De bygger tjänsterna och styr hur de fungerar. Men vad vet vi som användare om vilka värden som de byggs upp kring? Och hur kan ansvar utkrävas och av vem?

Jag funderar också mycket på hur ett delat ansvar påverkar individen. Om vi säger att de sociala medier har ett tydligt ansvar innebär det att användarna får mindre ansvar för det som de gör, för att de tillhör mobben? För att ta en absurd analogi- Visst hade medierna ett ansvar för de värderingar som de förstärkte i Rwanda, men ytterst var det ju inte de som utförde folkmordet.

Och även om vi reglerar leverantörerna och kräver transparens, kan vi dessutom kräva att de upplyser användarna, sedan undrar jag vilka värderingar är universiella, sådana som vi alla är överens om? Är det så att Facebook ska stå bakom de mänskliga rättigheterna och upplysa om dessa, jag skulle vilja säga: självklart, men vilket är syftet med sociala medier, med Facebook? Skapa en humanistiska värderingar, eller är det att tjäna pengar på att sälja annonser och utvinna data om oss som är Facebooks användare? Kanske båda två målen finns i Facebooks affärsplan, men om dessa står i motsättning till varandra, vad går då först? Är det humanismen eller vinstintresset?

Hanterar du stressen att ständigt behöva vara duktig – som @martinfernstrom?

Jag frågade Martin Fernström om han kunde tänka sig att bidra med en text för att hjälpa lärare att hantera nedlåtande kommentarer från kollegor. Det som vi har valt att kalla för skol-jante. En inställning som handlar som kanske kan sammanfattas med orden: ”du ska inte tro dig vara någon”. Martin är lärare på Årstaskolan, en grym lärare som jag beundrar mycket och till min stora lycka sa Martin:

-Javisst, det gör jag gärna.

I fredags hade Matin skrivit klart sin text ”Lasses Requiem över duktigheten”. En text som är så underbar, så fylld av goda råd och som säger så mycket om hur det är att vara lärare, hur det är att hantera läraryrket. Martin skriver:

Det står mig långt upp i halsen att göra ett av Sveriges mest fantastiska/otacksamma/mest givande och kreativa/slitigaste yrken så gott jag bara kan medan valfri politiker med klädsam dialekt men utan pedagogisk utbildning , som utgjuter sig över att jag inte är duktig nog. Jag är inte duktig.

Och sedan följer Martin upp det med följande ord:

Jag är en innovatör och kreatör. Jag är mentor och uppfostrare. Jag är till och med en ganska bra förebild för mina elever och andra i vissa lägen. Jag är prisbelönt. Mina elever når goda resultat och når ibland ett förändrat lärande. Jag är prisbelönt. Men vid min skandinaviska näve knuten i min luddfyllda ficka, jag är inte duktig. Jag är trött småbarnsförälder, notoriskt disträ, nörd och vresig ibland också. Det tänker jag fortsätta vara åtminstone så länge som min son är liten. Sedan bara förälder. Men inte duktig. Glöm det.

Duktig är ett trubbigt ord som innefattar att göra rätt, odefinierbart rätt.

Martins text Lasses Requiem över duktigheten är stark, full med passion, med vilja och ett driv att lärare är viktiga, betydelsefulla och behöver våga… Läs hans text, ta del av hans ord och fundera på hans ord, om de kan vägleda dig…

Våga…

Personligen är det för mig en text som är lika stark som Taylor Malis dikt What Teachers make och jag kommer att läsa Martins text om och om igen, för den säger så mycket om lärarskapet.

Om lyckan att bli hittad på Internet – är jag känd nu?

scottmcnee1

Bild av (c) Scott McNee

Det kom som ett mejl. Ett ganska kort med en kort presentation:

I am a 6th year pupil at Bearsden academy and I’m interested in your work, I find it interesting how you can show emotion in the toys with the natural light. Can you please take the time to answer a few questions?

och därpå en rad frågor korta, tydliga och fokuserade:

1)    What got you interested in photography?

2)    What got you interested in toy photography?

3)    What techniques you use?

4)    What make of camera you use?

Jag log och tänkte på alla de elever som jag gett skoluppgifter, och som sedan skickat iväg mejl till främmande människor i hopp om att få svar. Jag tänkte på den besvikelse som mina elever känt när den de frågat av nyfikenhet, av beundran inte svarat. Jag brukar tänka att varje fråga bär i sig en förväntan om ett svar, och får den inget så slutar den som frågar att undra, eller att fråga. Det gör i alla fall jag.

Jag tog mig den tid det tar och svarade så tydligt jag förmådde på Scotts frågor. Jag försökte att inte bli för teknisk, prata om bländare, slutartid, objektiv, kamera etc, utan ge tydliga och konkreta svar, jag skrev följande i mitt svar:

1)    What got you interested in photography?

I have always loved photography. And I have always taken pictures. Love working with people, trying to capture the moment, it all stated with me taking pictures of friends and family. I can’t get enough of my motive 🙂

2)    What got you interested in toy photography?

I found the genre online, a friend oft mine used pictures of toys on his blog, and in his presentation.

3)    What techniques you use?

I work with a macro lens, and mostly in natural light, outdoor. Backlight if I can. I love working early in the day or just before sunset.

4)    What make of camera you use?

I use a Nikon D800

Sedan avslutade jag mitt mejl med att söka stilla min nyfikenhet och ställde följande fråga:

Can I ask you how did you find my work? And do you take pictures of toys as well?

Och hoppades innerligt att jag skulle få svar, varje fråga bär i sig en förväntan om ett svar… Och ett svar kom:

i found your work from searching toy photogrphy and it came up, i am taking photos of toys as part of my final photogrpy project

Och här kunde den här historien ha slutat. Med att jag kom till insikt om att via Internet så hade en pojke hittat mina bilder, min blogg, min e-postadress och skickat iväg ett mejl i förhoppning om att kunna lära sig mer, om hur jag gör och varför jag gör det jag gör.

Men idag kom ett nytt mejl från Scott med ämnesraden ”toy photogrphy” och följande förklaring:

hi here is some test photos iv done ive use a small photogrphy studio to get the lighting and a peice of cardboard to cast the shadows

Internet är fantastiskt. Jag blir hittad och får frågan och tänk här får jag se hur hans projekt landar, och jag får ta del av två underbara bilder av en robot. Det är så grymt! Så underbart, och jag minns inte ens om jag frågade om jag skulle få se resultatet…  Lyckan är min!

Jag svarade och tackade, berättade att tycker om ljussättningen, om siluettbilden. Jag frågade också om jag fick dela hans bilder och berättelsen kring bilderna på min blogg, skulle det kunna gå bra? Om jag erkände honom som upphovsman? Och det dröjde inte länge förens jag fick det underbara svaret:

Yes I would like that and thank for your thoughts on my photos

scottmcnee2Bild av (c) Scott McNee

Internet och webbpublicering stärker elevernas digitala medborgarskap

Strax före jul var jag i Malmö, för att träffa lärare och prata om deras arbete med Internet och webbpublicering. En av lärarna berättade att hon gjort en utvärdering av sin blogg och funderat mycket kring varför hon gjorde det hon gjorde tillsammans med sina elever.

När hon tittade på sin utvärdering så tyckte hon att det fanns många argument, men ett ville hon lyfta och det var de demokratiska aspekterna på att arbeta med Internet och webbpublicering.

Hon såg arbetet med Internet och webbpublicering som en central del av hennes arbete med att fostra demokratiska medborgare och arbeta med att förankra skolans värdegrund. Genom sitt arbete med Internet ville hon ge eleverna verktyg för att hantera sitt digitala medborgarskap. Hon såg Internet och webbstjärnan som ett verktyg för att se andra delar av Sverige, träffa andra elever, andra sätt att göra skolarbete. På så sätt fick eleverna insikter och kunskaper om olika sätt att arbeta, olika sätt att leva och gå i skolan.

Insikten om att Internet ger lärare möjligheten att låta elever se andras verkligheter, än den som de lever i. Läraren, som jag mötte pratade om hennes vilja att ge eleverna möjligheten att få ta del av andra skolvardagar, runt om i Sverige. Men hon återkom också till att Internet och den webbplats som hon skapade tillsammans med sina elever var och är ett verktyg för att hennes elever ska få en likvärdig utbildning. Alla ska får rätten och kunskapen om att kunna hantera Internet.

Ser du mig? – Ett sätt att lära med Internet som verktyg

Untitled

Min ingång till att bli en mer aktiv Internetanvändare var i mångt och mycket sociala medier, eller bloggar, då jag som lärare använde bloggar/webbplats som en plattform för mina elever att skapa ett resultat som var en del av deras skolarbete att nå de mål som fanns i vår svenskkurs.

Sociala medier blev i och med det projektet sedan ännu ett verktyg för lärande i min undervisning, jag kom att använda andra sociala medier för mitt lärande, för kommunikation, Facebook, Twitter, Flickr etc. Genom sociala medier har jag lärt mig mycket om stort och smått. Allt från hur dessa tjänster fungerar, till vikten av ett nätverk, till hur viktig kommunikation och återkoppling är för mitt lärande. Sociala medier har blivit en del av min vardag, av mitt arbete, av mitt lärande. En central del i sociala medier är kommunikation, återkoppling, samtalet, kommentarerna, det är genom dem som jag har berikas, fått andras synpunkter och synvinklar. Jag har lärt mig massor genom dessa.

Jag har i dagarna inlett ett nytt projekt – en ny webbplats/blogg som jag kallar ”ser du mig?”. Den har till syfte att samla mina bilder på människor och handlar om min vilja att samla de bildberättelser som jag gör om andra, om mig själv, om människor. Tanken är alltså ingen: Star Wars, inga stilleben, inga leksakers bilder, de hittar du på flickr, och på kral.se. Jag har valt en egen webbplats, för att bilderna ska vara på samma plats, jag vill se fram och bakåt… samt ge dig en möjlighet att följa, 2013 i bilder.

Målet är att jag ska försöka ta en bild om dagen. Det kommer nog ske, att jag tar en bild om dagen, men jag vet inte och lovar inte att jag kommer att publicera en bild om dagen. Det är ett fotoprojekt, med fokus på lärande, ett sökande efter att hitta ett språk, ett uttryck för mina bilder och därför har jag valt ett motiv som jag kan hantera som jag vill- mig själv. Jag vill titta på mitt eget fotografi, och samtidigt dela det med andra. Jag har funderat mycket kring om jag ska låta andra kommentera, gilla, dela och sprida vidare det jag gör. Jag kommer själv sprida bilderna, men vad vill jag att betraktaren ska göra? Kan jag bestämma det?

Jag vet att jag inte kan styra vad betraktaren gör, ser eller hur han/hon tolkar bilderna, men jag har valt att till en början låta kommentarsfunktionen vara stängd. Det betyder inte att du inte får ha synpunkter, får berätta om du gillar eller inte gillar. Det betyder inte heller att du inte får kommentera offentligt, men inte på webbplatsen Ser Du Mig? På bloggen kommer bara bilderna ligga, det är en plats för att titta, vill du kommentera, så får du göra det genom att skicka ett mejl, eller kommentera – skicka meddelande på facebook, på flickr eller på twitter eller på den här bloggen. Eller ring och berätta vad du tycker.

Alla bilder som jag publicerar är naturligtvis licensierade under Creative Commons och licensen Erkännande, icke-kommersiell, dela lika och ni får fritt använda dem under de villkoren, om ni så skulle vilja.

Remix – skulle det kunna urholka kreativiteten?

Jag har varit i Karlstad över dagen och pratat om Källor, källhantering, källkritik och Internet för en grupp gymnasielärare. En otroligt givande och dynamisk grupp, frågvis, nyfiken och allert.

En av de saker som jag ofta återkommer till är att vi lär genom att härma, att vi härmar det vi ser, det vi beundrar, det vi vill vara. Jag brukar visa på olika exempel på det, från barnet som härmar mammans rörelser, till mitt fotografi som bygger på en vilja att härma Stéfans bilder, uttryck. Ett försök att efterlikna, bli som förebilden. Och att vi i ett arbete med källkritik och källhantering behöver visa på exempel. Låt eleverna titta på varandra, vägleda och handleda för att vi ska ha en gemensam norm.

I samband med det fick jag frågan om ”sampling” och remix, om jag tror att det finns en risk eller att det skulle kunna innebära att kreativiten urholkas, och att ny musik inte kan uppstå genom att de som skaparen bara tar delar av andras verk och inte skapar nytt.

-Jag inte tror det. Jag tror att i remixen, i användandet av andras verk och musik, bilder så skapas något nytt. Ett annat uttryck som är unikt. Ett uttryck för det som är skaparen. Sedan ser inte jag remixen/samplingen som det enda uttrycket som kommer att finnas, olika kreatörer har olika sätt att uttrycka sig på.

Men det är en spännande tanke, att uttrycken skulle ta slut, och inget nytt skulle uppstå när man lånar andras, eller bygger på andras verk, att till slut skulle inget nytt uppkomma i mötet med tidigare skapande.

”Men det där är ju inte Star Wars”

Jag har ägnat min eftermiddagen åt att vara tillsammans med en grupp barn i fem och sex års åldern. Bland barnens leksaker fanns några Star Wars figurer. Jag tittade med längtan i blicken på figurerna och tänkte om jag bara haft en kamera med mig. Men det hade jag inte, så jag hamnade i ett samtal med en av pojkarna om Star Wars. Och jag berättade: Jag tycker också om Star Wars. Jag brukar också leka med Star Wars, för att sedan fotografera, vill du se?

Barnet tittade upp på mig, förvånat och jag såg min chans. Jag hämtade telefonen och visade min startbild – såhär: Ser Star Wars ut för mig.

bild

 

Ett leende spred sig över barnets ansikte, och sedan sa han: Men det där är ju inte Star Wars och skrattade lite.

Va? sa jag, Är inte det här Star Wars? Vänta jag har massor med bilder på Star Wars, vänta så ska du få se.

Han tittade på mina bilder och skrattade, och återkom till slutsatsen det där är inte Star Wars. Star Wars har inte barn. Star Wars leker inte. Star Wars tvättar inte. Star Wars dricker inte kaffe.

Efter att ha tittat igenom alla mina bilder tillsammans med några av kompisarna så kommer barnen fram till att egentligen har jag bara tagit några få bilder av Star Wars och dessa är tydliga exempel, på bilder som de anser handlar om Star Wars.

sun kissed

a true trooper falling

Men, men sa jag, är inte detta bilder av Star Wars? Tvättar de inte kläder i Star Wars? Dricker inte Darth Vader kaffe? Fotograferar inte Stormtroopers varandra? Har de inte barn… Är inte det Star Wars?

Darth Vader must be dirty

Together

Barnen skrattar och sa: Nej…