månadsarkiv: februari 2013

Creative Commons bygger på att vi använder, bearbetar och skapar nytt

Inom ramen för mitt arbete på .SE får jag möjlighet att sprida kunskaper om bland annat Creative Commons, och vi gör det på många sätt. Kanske främst genom att skapa informationsmaterial som vår film som förklarar Creative Commons. Men vi använder även de möjligheter som Creative Commons medför genom att återanvända material som vi tar fram och skapa nytt.

Att utnyttja möjligheterna med Creative Commons är ett enkelt sätt att visa hur Creative Commons fungerar och hur du kan använda material som är licensierat. I mitt blogginlägg på .SE:s blogg skriver jag om hur Webbstjärnan återanvänder Webbstjärnan, allt för att sprida kunskaper om Creative commons. Läs hur i dagens blogginlägg.

Webbstjärnan handlar om att lära sig mer om Internet

Jag arbetar som chef för Internet i skolan på .SE. Mitt arbete innebär i korthet att jag har lyckan att får vara ansvarig för .SE:s satsning för att utveckla Internetanvändningen i skolan, vi gör det främst genom skoltävling Webbstjärnan, som handlar om att publicera skolarbete på Internet.

Om jag får säga det själv är Webbstjärnan en grym verksamhet, som är skapad för skolan. Vi ger de lärare som deltar i Webbstjärnan valfri .SE-adress och webhotell, samt support och webbpubliceringsverktyg som behövs för att lärare ska kunna, men samtidigt vill vi sprida kunskaper om Internet och hur Internet fungerar.

Vi arbetar med öka kunskaper kring Internet och några frågor som vi vill att lärare tillsammans med sina elever ska närma sig är:

-Vad är Internet?
-Hur fungerar Internet?
-Vem/vilka bestämmer över Internet?
-Hur skapas innehållet på Internet?
-Vem äger innehållet på Internet?
-Hur agerar vi på Internet?
-Vilka rättigheter/skyldigheter har vi på Internet?

Alla dessa frågor är stora, svåra och de är knappast de första som man tänker på när man väljer att publicera skolarbete på Internet tillsammans med elever, men vi på Webbstjärnan tänker oss att det är bara genom ett arbete på Internet som vi kan börja förstå hur Internet fungerar.

Idag är det exakt 10 dagar för dig som vill delta och blogga, eller göra en webbplats inom ramen för skolarbetet och delta i Webbstjärnan 2013, sedan stänger vi anmälan och öppnar först i augusti, då möjligheten att starta nya webbprojekt finns för elever och lärare i svenska ungdomsskolan.

Att starta sociala mediekonton är lätt, men hur avslutar jag dem?

Jag har ägnat en stor del av min kväll åt att rensa i mina sociala mediekonton. Jag har aktivt  avslutat de ”gratis-bloggar” som jag startade som lärare. Jag har tänkt tanken länge, att inte mina elevers arbeten inte ska ligga och driva runt på Internet. Bloggarna uppdateras inte, ingen följer dem, de kommenteras inte på dem längre, och mina elever har inte längre mig som lärare. Men ändå har jag inte kommit mig för förrens ikväll.

Varför är det så?

I samtal kring att använda sociala medier tipsas det om tjänster, hit och dit. Vi ska pröva alla de senaste, lägga till appar, skapa konton, godkänna avtal och bli användare av ännu en tjänst som gör att vi med lätthet kan bygga ut vårt nätverk och få möjligheter att skapa avatarer, bloggar, digitala anslagstavlor etc. I skolvärlden finns det sajter som handlar om vilka digitala verktyg vi kan använda tillsammans med elever. Hur bra de är, att de kostar gratis och att allt vi behöver göra är att skapa ett konto.

Och javisst, det är klart jag testar, kanske är Google + något för mig, vad vet jag, eller Pinterest, eller vad nu tjänsten som alla pratar om heter. Jag testar glatt, och startar konton, som jag sedan använder, eller inte, men vem är jag att stå utanför?

Jag har dock funderat ett tag kring om jag, som lärare, hade rätt att kräva att mina elever skulle använda dessa tjänster? Har vi i skolan rätt att kräva att elever genomför skolarbete genom ”gratis-tjänster”?

Jag vet faktiskt inte om jag kan kräva att mina elever har ett konto på WordPress-com för att de ska kunna blogga som en del av sitt skolarbete, eller om jag kan kräva att de har ett twitter-konto?Och om jag förväntar/kräver det, vilket ansvar har jag för vad det innebär att vara del av tjänsten? Och har jag ett ansvar för att eleverna avslutar dessa konton när de och jag inte längre använder tjänsten?

Idag när jag satt där och tog bort bloggar slog det mig att jag inte ens vet hur man avslutar sitt konto på wordpress.com, eller på Facebook, eller Twitter, eller Pinterest eller hos Google. Jag anar att det inte är riktigt lika enkelt som att starta. Och sedan undrar jag lite över vad det innebär om jag inte slutar, hur används då min data och i vilka syften? Sedan undrar jag vad jag vinner på att avsluta kontona, får jag kontroll över min data då? Om jag avslutar mitt konto på Facebook innebär det att Facebook inte längre får använda min data?

Jag borde läsa på avtalen, jag borde vara bättre informerad. Jag anar att det står något om att de har rätten att använda min data, men i vilken omfattning, och hur länge vet jag inte… men kanske i all evighet, kan det vara så? Och om det är så, vad händer då med min data, med mina uppdateringar, med mina kontaktuppgifter när Facebook inte längre är lönsamt och de bestämmer sig för att sälja sina databaser, sina kunduppgifter, jag bara undrar…

Jag tänker att jag är glad jag att jag som lärare till stora delar använde Webbstjärnan, och den möjlighet som .SE ger lärare och elever att publicera skolarbete på nätet. Webbstjärnan är kostnadsfritt och jag använde möjligheterna som fanns att tillsammans med mina elever skapa bloggar, på egen domän, och med ett eget webbhotellskonto. Sedan behövde vi bara ägna oss åt skolarbete, efter ett år avslutas webbplatserna om inget annat sägs, de tas bort. Jag behövde inget göra. Det känns skönt en dag som denna…

Men hur gör ni? Avslutar ni era gamla klassbloggar, när ni lämnar era elever? Eller låter ni bara dem ligga kvar och skvalpa runt på Internets oändliga hav av information?

Kan en algoritm avgöra vad som är en bra bild? Om att hamna på Explore!

Idag hamnade en av mina flickr-bilder på Explore. Explore är en lista på de femhundra ”bästa” bilder på flickr som laddats upp under det senaste dygnet.  Att hamna på den listan är lite som att få ett kvitto på att jag gjort en bild, som uppskattas av andra. Jag har hamnat på Explore förut och vet att med en placering på Explore får man gratulationer, men ibland kan man även få andra kommentarer som:

So tired of seeing legos on explore. Kinda puts the real artistic photos to shame. Hopefully my upcoming photo of a turd makes it…..just sayin

När jag läser kommentaren så inser jag att han som kommenterat tror att bilderna som hamnar på Explore väljs ut utifrån några konstnärliga ambitioner, men så är inte fallet.

Explore är en lista som skapas av en algoritm. Det jag kan se att Explore-algoritmen gillar är att du är social, kommenterar och går i dialog med andras bilder. En bild får större sannolikhet att hamna på Explore om den får många kommentarer och favoriter, helst fler än du får på en genomsnittlig bild. Sedan gillar flickr aktivitet och att du är aktiv, kommenterar samt gillar på andra kontakters bilder. I algoritmen som väljer ut bilder till Explore finns även en bias till landskap, solnedgångar, klichéer om du så vill. Min bild då?

Min bild är en bild på en kyklop, i lego, tagen i blixtljus. Varför hamnade den på Explore? Kanske för att det är en bra bild, kanske pga motljuset, pga av att den är svartvit? Kanske pga att den har lego på sig? Kanske pga att jag fick snabbt många kommentarer och favoriter… vem vet, kanske hamnade den till och med på Explore för att den är artistisk… vad vet jag. Men det jag vet är att Algoritmen som väljer ut de 500 – bästa? bilderna som laddats upp det senaste dygnet, valde min bild… och det är alltid skoj.

Skulle du känna igen mig – afk?

Jag var i Ystad i veckan för att föreläsa. Innan föreläsningen kastar sig en kvinna fram för att hälsa. Glatt säger hon:

– Hej, jag ska kasta mig över dig, för jag följer dig lite här och var och sedan presenterar hon sig. Jag känner igen hennes ansikte, har sett det någonstans, osäker på var, men ler och tänker: ”Vi känner visst varandra.”.

Jag lyckas inte placera hennes ansikte, men inser på vägen hem från Ystad att vi känner varandra från twitter och hennes avatar har sprungit förbi min ett antal gånger, en viss igenkänning, samma men ändå inte.

Frågan kommer upp igen via en kontakt på flickr som skriver:

Ibland när jag har tittat på dina självporträtt så undrar jag om jag skulle känna igen dig om jag såg dig.

Känner vi igen dem, som vi ser flimra förbi på bild på Internet? Vilka av våra vänner/följare/kontakter skulle vi känna igen? För att svara på frågan som Margareta ställer: skulle hon känna igen mig? Kanske, kanske inte. Det beror sig på, ibland känner vi igen människor vi sett flimra förbi på nätet, ibland inte. Ibland känner vi igen dem vi sett på TV, ibland inte. Ibland känner vi igen någon från tidningen, för det mesta inte.

Det vi måste ha i åtanke är att bilder är bilder, vare sig mer eller mindre. Ibland gör dessa bilder oss rättvisa, ibland inte. En bild är en bild.

Spana in Webbstjärnans nya-gamla infografik -en bloggskola!!!!!

Bloggskola (jpg)

Jag är extra stolt över att vi visar vägen för Creative Commons att vi använder en grafisk form som är licensierad under Creative Commons och sedan gör något nytt. Återanvända och skapa nytt, och visst ser vi att det är samma, som infografiken som vi tog fram för att välja rätt licens, men ändå inte.

Creative-Commons-Webb

Även Webbstjärnans bloggskola är licensierad under Creative commons, Erkännande. Använd sprid och bearbeta, gör din egen, översätt den, lägg till det som vi missat…

 

Att vi ändrar oss är en av svårigheterna med CC – varför är inget enkelt?

Creative Commons är ett enkelt sätt att säga att du låter använda det som du skapat, så länge de följer de villkor som du lagt på det som du skapat. Att använda Creative commons licenserierat material är enkelt. Men inte alltid så enkelt som man önskar i Glyn Moodys bloggpost ”Why Using Creative Commons Licensed Materials Is Not As Easy As It Looks”, som handlar om att licensiera bilder under Creative Commons är enkelt, men lika enkelt som det är att licensiera sina bilder under CC lika enkelt är det att ändra licensen, eller villkoren för licensen och vad händer då?

I sin bloggpost hänvisar Glyn Moody till Bobbi Newman som berättar om en incident där hon anklagas för att ha gjort intrång på en fotografs rättigheter i och med att han ändrat villkoren under vilka han delar sina bilder. En historia som visar på svårigheterna, när upphovsmannen ändrar sig.

Jag har flera kontakter på flickr, som valt att ändra villkoren under vilka de delar sina bilder från Creative Commons till Copyright, troligen av olika skäl. De jag frågat har berättat att de anser att deras bilder blir ”över-användna” och att ”folk” inte bryr sig om villkoren. Men för användaren uppstår en problematik kring bevisbörda kring att  den bild, som jag sprider inte längre är under CC, men som sedan inte längre är tillgänglig under CC, vem har rätt och hur kan jag bevisa att jag de facto fick sprida bilden under de villkor som jag påstår?

Och att hänvisa till att licenserna gäller lika länge som upphovsrätten är en ganska klen tröst, speciellt om man inte vill kränka någons rättigheter.

CC licenses are not revocable. Once a work is published under a CC license, licensees may continue using the work according to the license terms for the duration of copyright protection. Notwithstanding, CC licenses do not prohibit licensors from ceasing distribution of their works at any time. Additionally, CC licenses provide a mechanism for licensors and authors to ask that others using their work remove the credit to them that is otherwise required by the license. You should think carefully before choosing a Creative Commons license.

I Moodys bloggpost finns följande verktyg Imagestamper som kanske kan hjälpa till vid en konflikt, men frågan man måste ställa sig är hur vanligt är detta? Och varför kan inget vara enkelt…

 

 

 

En gång på Internet, alltid på Internet – adorable Stormtroopers

Det finns saker som i efterhand ser så små ut, men som i stunden upplevs som så stora. En sådan är historien med Yahoo-Games. Spelade det någon roll? Var det värt att reagera? Det är svårt att veta, men jag vet att det jag reagerade mest på det som jag fortfarande upplever som märkligt, nämligen att Yahoo valde att fråga om ”tillstånd” för att sedan inte bry sig om att vänta på ett svar.

Jag har idag varit i Ystad och pratat med lärare om Internet i skolan och Creative Commons, om att CC bygger på upphovsrätten och det gör att jag har rättigheter och om de som använder mina bilder inte följer de villkor som jag lagt på mina bilder så har jag rätt att kräva att de tar bort bilderna eller kanske till och med kräva att de ersätter mig för att de gjort intrång på mina rättigheter. Så i korta ordalag berättade jag om historien med Yahoo-Games, och att det går att hävda sina rättigheter gentemot även en Internet-jätte som Yahoo. Kanske ett bevis på att upphovsrätten fungerar, eller att Creative Commons fungerar.

När jag pratade om händelsen berättade jag också att Yahoo tagit bort mina bilder, men samtidigt kan man ta del av bilderna via Yahoo och ändå inte

Skärmavbild 2013-02-07 kl. 7.58.50 PMEn gång på Internet alltid på Internet, som man brukar säga.

 

Vem tar dina porträtt? #nyfiken

01022013-DSC_5076

Via flickr fick jag frågan av Marie Andersson:

– Vem tar dina porträtt? #nyfiken:)

Till en början var jag lite oförstående.  OM jag publicerar en bild på min fotoström, och inget annat anges så är det jag som är fotografen.

Det är självklart jag, ville jag svara kort och gott.

Men frågan, fick mig att tänka på det samtal som jag hade med Christina Löfving i London. Där vi pratade mycket om självbild, sociala medier, och om att bli fotograferad samt att fotografera andra.

Vi pratade om vad jag vill med mina bilder samt vad bilderna skildrar och hur olika bilderna tolkas. Men även vilka bilder som vi tar del av. Vi pratade om kärleken till kameran, som gjort att jag valt att stå bakom, och inte framför. Att jag valt att skapa bilder, kanske mest stilleben, för att kunna få berätta de berättelse som jag vill berätta. Sedan kom samtalet också att handla om mina självporträtt, ett projekt som handlar om mycket. Mer än jag vill prata om, men kanske mest om min vilja att lära, och försöka förstå. Jag vill lära mig mer om fotografi, om ljussättning, om att skapa bild.

Det är många aspekter på självporträttet som är svårt. Att fotografera sig själv är svårt, mycket svårare och mycket större utmaning än jag anat. Det ser så skenbart enkelt ut, att bara ta en bild av sig själv, hur svårt kan det vara? Men jag ställs inför många frågor som: Vem är jag? Vem vill se på mig? Vem vill titta på en bild av en medelålders kvinna? Och vem är jag att vara ett motiv för mitt eget fotografi? Men under januari har jag ställt mig frågan dagligen: Ser du mig?

Med den frågan kommer också en undran om jag vill att någon ska se mig… eller om jag på något sätt kan komma undan, kanske kan jag få er att se en bild, men inte mig.

Det finns det i projektet som har en tydlig koppling till den diskussion som förekommer kring varför vi använder sociala medier. Hela diskussionen om att vi använder sociala medier i mångt och mycket för att bara pratar bara om oss själva, vad vi äter, hur vi tränar, visa att vi är vackra och skryter om vad vi själva gör. Vi använder sociala medier för att leva en ”performance lifestyle” och att vi för våra vänner/följare i sociala medier ser dem som vår publik och att vi agerar för dem. Mathias Klang har skrivit om det i sitt inlägg ”Performance Lifestyle & Coffee Sadism”, och för en tes om att vi använder sociala medier för att försköna vår vardag, våra liv, att vi inte bara delar med oss av vardagen, utan gör den extra ordinär, allt för publiken.

This normality raises a problem in the concept of performance lifestyles. How do we publicize our normality? Well, the answer is often that we don’t. Or rather, we do, but we cheat. The trick for many users is not to create a fictitious life (which nobody would believe) but to present our ordinary (normal, boring) lives in just a slightly odd way.

The simplest way of doing this is to enhance the ordinariness of the situation. So nobody watches a film or reads a book but we watch an excellent film, read an awesome book. Or a terrible book and a horrible film. This is because there is little or no value in publicizing the ordinariness of a situation – so it must be made extra ordinary in some way.

Jag har ingen ambition om att vara extraordinär, det är inte det fantastiska som jag vill skildra, eller så att jag vill skapa den grymmaste av alla grymma bilder… men det är onekligen ett projekt som är en del av den bild som jag ger av mig själv.

Det finns en stor utmaning med att dela bilder som föreställer en själv. Att dela sina bilder publikt är egentligen inget som någon form av fotografi kräver av fotografen, men jag har gjort det valet för att jag i och med att jag delar mina bilder måste göra ett aktivt val. Jag måste välja en bild som jag tycker säger något. Jag väljer bilder som jag förmår att visa eller dela. Det är svårt! Och i valet finns många val jag kan göra kring om jag vill pröva en komposition, en ton, en nyans, eller bara dela den bild jag tycker säger mest. Och jag undrar: Ser du det?

Att fotografera sig själv, handlar om att jag lär mig genom att jag har ett motiv, mig själv, som jag kan arbeta med som fotograf, kanske kan man likna det vid leran som keramikern formar, jag övar på att skapa bilder genom mig att använda mig själv som modell eller lera.

Men för att svara på Maries fråga:

– Vem tar dina porträtt? #nyfiken:)

Det är jag! Jag står både bakom och framför kameran. Det är i sig en teknisk utmaning, att få till skärpan, att få till uttrycket, att lyckas med kompositionen, men det är en utmanande lek. Leken är svår, men lärorik. Att ta porträtt är ett sätt att berätta en eller flera berättelser, när jag tar bilder på mig själv är det ett sätt för mig att få en möjlighet att berätta berättelser om att vara människa, om att vara kvinna, i medelåldern och med varje bild, som jag delar undrar jag: Ser du mig?

Och Marie jag är glad att du frågade, för hur ska du annars kunna få veta 🙂