månadsarkiv: mars 2013

Kommer du att prata bilder och bildpublicering vid fikabordet på måndag?

Jag läser Jockes inlägg Får jag fotografera dig naken? och svaret på hans fråga blir instinktivt:

-Nej, det får du inte 😉

Men i sitt inlägg väcker Jocke några av de frågor som alla behöver ha kunskaper kring. Frågorna är följande:

  • Får jag lov att fotografera dig utan att fråga om lov?
  • Får jag lov att publicera den bilden på nätet?
  • Får du lov att publicera bilden jag tagit av dig?
  • Gör det någon skillnad (för fotograferingen eller publiceringen) om du är naken på bilden
  • Kan jag sälja bilden av dig, när någon vill använda den i en annons?

Med inlägget väcker han fem frågor kring digitala medier och bilder, publicering av bilder och spridning av bilder. Viktiga frågor i en vardag där vi dagligen använder teknik som gör att vi alla är fotografer och alla som vill, kan publicera bilder på nätet. Många av oss använder digitala tjänster/sociala medier för att sprida vårt skapande, och alla borde ställas inför Jockes frågor om: Vad får vi fotografera, utan att fråga om lov? Vad får vi sprida? De blir centrala i och med de möjligheter som den digitala tekniken ger oss och de trösklar som sänks, och de trösklar som skapas.

Frågan jag ställer mig är vem som hjälper de som är osäkra på svaren att hitta rätt? Vem eller vilka som leder samtalet kring vad som tillåts och inte tillåts när diskussionen lämnas därhän. Sedan är det viktigt att göra en skillnad mellan vad vi kan och vad vi får, och vad vi gör, och det är väl där samtalet kring normer och sociala konventioner kommer i fokus och hur dessa skapas på nätet.

Jag tycker att initiativet som Jocke startat är grymt, och jag hoppas att det är många som hjälper till att föra samtalet och prata om hur och vad vi får och inte får på Internet. Jag hoppas att du också för samtalet, ställer frågorna och söker svaren, för att se till så att fler får kunskaper. Sedan hoppas jag innerligt att samtalet kring bilder/bildpublicering leder till nya frågor, nyfikenhet och en vilja att ta reda på mer.

Vad behöver vi egentligen kunna om Internet?

Ibland när jag föreläser ställer jag frågan om de som sitter i rummet använder Internet, alla brukar svara ja på den frågan. När jag sedan frågar om de som sitter i rummet vet: Vem-vilka bestämmer över Internet? Så brukar svaret utebli. Det är en fråga som vi som ”vanliga” Internetanvändare inte vet svaret på, men vi vet eller anar hur beslut fattas över Sverige, vi vet eller anar vem/vilka som bestämmer hur skolan ska fungera, men vi vet inte vem/vilka som bestämmer över Internet.

Jag brukar säga att vi kanske inte behöver veta vem/vilka som bestämmer över Internet, det är kanske en icke-fråga, så länge Internet fungerar och vi kan hitta det vi söker, så länge vi kan koppla upp oss…

Men samtidigt tror jag att vi som ”vanliga” internetanvändare behöver lite mer kunskaper kring Interner och hur Internet fungerar. Vi behöver ha grundläggande kunskaper kring hur Internet fungerar, vilka värden som ligger bakom det Internet som vi tar del av idag, för annars vet vi inte vad vi använder, annars kan inte vi som internetanvändare ta ställning till eventuella förändringar som sker, eller begränsningar som sker i och med olika särintressen.

Jag vet att detta är komplicerade frågor, och att de flesta slår ifrån sig dem, genom att säga att det där fattar jag inte i alla fall, men om vi inte fattar hur ska vi då kunna förstå de eventuella förändringar som sker, och hur ska vi kunna ta ställning till dem?

På SETT-dagarna i Stockholm kommer jag att föreläsa om Internet och internetanvändning i skolan, för att visa på hur lärare tillsammans med sina elever genom ett aktivt och medvetet arbetssätt blir med kunniga och medvetna som Internetanvändare. Min utgångspunkt blir naturligtvis mitt arbete på .SE och mitt ideella arbete med och för Creative Commons.

En kort introduktion av min SETT- föreläsning finns nedan:

Vi kanske ses där 🙂

 

Vilket CV spelar mest roll – ditt eller Googles?

Det var för ett par veckor sedan som jag tjuvlyssnade på ett samtal mellan en grupp skolledare och frågan kom upp kring anställningar och anställningsbarhet. Vem anställer man, och vilken betydelse har den digitala närvaron när man anlitar nya medarbetare? Alla var överens om att de Googlade, och att det var viktigt att ha en närvaro på Google, samt vilken närvaro man har på Google. Det pratades också mycket om vikten av att ha en digital närvaro att kunna visa på att du som lärare hade kompetens kring att använda digitala verktyg som en del av sin undervisning.

I en bisats sa en skolledare att han/hon i första sållningen tog bort kandidater som inte klarat av att skriva ett personligt brev via datorn. Det var enligt hans/hennes uppfattning det lägsta kravet som man kunde ställa, att lärare skulle kunna författa ett brev via ett ordbehandlingsprogram och inte med papper och penna.

Jag minns att jag reagerade på det, och tänkte att just en lärare som lagt ner så mycket tid på ett personligt brev att de till och med skrivit det för hand, den skulle väcka min nyfikenhet och stå ut bland kandidaterna.

Min reflektion att anställa och vikten av närvaro i de digitala kanalerna brukar vara att jag tänker på min goda vän och fd kollega som inte har någon stor digital närvaro. Hennes digitala närvaro finns och på Google, hittar man adress telefonnummer och egentligen är det bara en sak som står ut och det är att min vän har en egen ”fan-page” på Facebook, som heter ”Tänk om alla lärare vore som XX YY”. Det kommer också fram när man googlar min väns namn. Jag vet inte vad det säger om hennes användning av digitala verktyg, men det säger mycket om hennes lärarskap och hur hennes elever ser på henne. Jag tänker att det är viktigt att fundera på sin digitala närvaro, men det är också viktigt att de som anställer funderar på vilken kompetens de söker och vad en Googling egentligen säger om kandidaten som söker arbetet.

 Uppdatering 2013-03-13

Inser när jag läste rubriken att kanske kan man uppfatta det som att Google skapar ett CV åt dig, det gör de inte, och du kan genom din digitala närvaro påverka sökresultatet på Google och det som du kommer att associeras med vid en Googling av ditt namn.

 

Vad är digitala verktyg och Internet förknippad med i skolvardagen?

Jag åt lunch med en god vän och samtalet kom att handla om arbetet kring skolan och teknik, kring användningen av IT, datorer och Internet. Vi var överens om att ofta beskrivs problemet som att lärare använder digital teknik i för liten utsträckning i sin undervisning. Skolan är i sig traditionell, många gånger har vare sig elever eller lärare tillgång till datorer för att lösa sina arbetsuppgifter. Men egentligen är det bara ett problem om lärare eller elever inte kan lösa sina uppgifter eller om de skulle kunna lösa sina uppgifter mer effektivt med hjälp av dessa verktyg.

Personligen kan jag inte förstå hur någon lärare eller elev kan lösa en enda uppgift utan dator, utan Internet, utan digitala hjälpmedel. Jag tror personligen att många uppgifter löser man mer effektivt med hjälp av digitala verktyg. Att digitala verktyg kan medför att vi blir mer effektiva och kan skapa förutsättningar för lärande, kommunikation och samarbete.

Men om det är så att lärare inte upplever att digitala verktyg/Internet är ett hjälpmedel för att de ska kunna genomföra sitt uppdrag, då kommer de naturligtvis inte att använda dem.

-Om datorn/internet i skolan förknippas med att skolarbete blir ”copy-paste” eller plagiat från Internet, eller att göra skolarbete är att googla planlöst och klicka på första träffen oreflekterat. Hur ska då se Internet som ett verktyg som stödjer lärande?

-Om Internet i skolvardagen är att sköta frånvaro och skriva omdömen i hopplösa administrativa system som inte inser att man måste klicka minst 300 gånger för att få in alla omdömen, hur ska lärare då få syn på vinsterna?

-Om lärare inte ens har tillgång till en egen dator, hur ska de se verktyg som en del av sin verktygslåda? Hur ska de då se vinsterna med att använda digitala verktyg i sin vardag?

Frågan jag ställer mig är: Vad förknippas digitala verktyg med i skolvardagen?

”jag älskar att bli tagen på allvar” – säger jag i @Skolsnack (nr 22) #podradio

(c) Kristina Alexanderson, Skolsnack, Fotograf Fredrik Svensson

Kristina Alexanderson, Skolsnack, Fotograf Fredrik Svensson (c)

Det roliga med att arbeta med det Internet och Internets möjligheter är att få göra saker som garageradio. I förra veckan tog jag mig till en liten radiostudio på Fredrik Svenssons kontor (RAU:s kontor) och få prata om sitt arbete med Webbstjärnan och Creative Commons. Sedan fick jag också en möjlighet att får prata andra saker som jag har en stark passion för i den här podcasten om mina fotoprojekt Ser du mig (självporträtten) och mina Stormtrooper-bilder.

Otroligt roligt och givande. Tack för att jag blev jag inbjuden. Det är underbart 🙂

Du kan ta del av podcasten här och min är nr 22.

Några av bilderna som jag pratar om:

Let's get home, now

 

The Imperial family

 

Går tekniken före pedagogiken – varför då?

Jag läser i Skolvärlden att Sverige har god tillgång till datorer i skolan och i jämförelse med Europa så ligger vi bra till, i artikeln och studien tar de upp att problemet med är IT inte används i samma utsträckning som i övriga Europa och en anledning som anges är bristen på utbildning hos lärare.

Det finns gott om apparater i svenska skolan, enligt den studie som artikeln i Skolvärlden refererar till finns det i genomsnitt 59 datorer på 100 elever i Sverige jämfört med 32 i Europa. Men användningen är lägre i genomsnitt i Sverige jämfört med Europa.

I artikeln säger Peter Karlberg från Skolverket:

– Det är ingen tvekan om att tillgången till datorer relativt sett är mycket god i de svenska skolorna och att situationen blir bättre och bättre för varje år. Men den goda tillgången svarar inte mot ett större användande av it i undervisningen jämfört med andra EU-länder. Där ligger vi fortfarande på genomsnittet eller till och med lite under, säger Peter Karlberg på Skolverket.

/…/

En viktig förklaring till den låga it-användningen är att lärarnas fortbildning inte har hunnit med i den snabba utvecklingen, menar Peter Karlberg:

– Vi vet att många lärare efterfrågar mer kompetensutveckling på just det här området. Tyvärr är det något som många kommuner har missat. Man avsätter inte tid för lärarna att planera undervisningen och fundera igenom hur undervisningen ska läggas upp. Det kräver en sorts mental resa för läraren, säger Peter Karlberg.

Jag undrar vilken typ av kompetensutveckling som lärare efterfrågar, om nu bristen på användning av IT beror på brist på utbildning. Jag undrar över om PIM är svaret på utbildningsbehovet, eller om den kompetensutveckling som behövs är någon annan.

Men det jag undrar också över de beslut som görs i skolan, varför satsning på teknik, apparater/dator går före utbildning och användning för att uppnå pedagogisk nytta.

 

När blir en bild en bild av en människa och när är det en avbild av personen?

Jag fotograferar en del och det gör också att jag gärna tar del av andra fotografers arbete. Det är inspirerande och väldigt givande. Hur gör andra som använder kameran för att berätta? Jag inser att det alltid finns något som man kan lära sig. När Cig Harvey ställer frågan:

När blir en bild av en människa en bild, en berättelse om att vara människa och inte bara en avbild av en person?

Tycker jag hon fångar en väldigt intressant aspekt av fotografiet, att vi som tittar på bilderna ofta har svårt att se förbi porträttet, eller avbilden och se berättelsen. Jag tycker att hennes svar är lika intressant, att hon ofta valt att beskära, välja bort att avbilda ansiktet för då blir bilden mer allmängiltig och mindre personligt buren.

Tanken i sig är intressant, och jag inser att jag behöver pröva. Hur hon arbetar med modeller är intressant, och jag inser att även det måste jag pröva.

Men samtidigt inser jag att en del av det som jag tycker om när jag fotograferar människor är deras ansikten, och jag tycker om att gå nära, fånga blickar, rynkor, minspel. Jag tycker att många av det berättelser som jag vill berätta händer i ansiktet på den som jag fotograferar. Det är med ansiktet som personen berättar sin historia, eller det är genom min bild av människors ansikten som jag kan berätta de historier som jag vill.

Citatet av Harry Callahan som Cig Harvey avslutar sin presentation med är också värd att dela:

…To be a photographer, one must photograph. No amount of book learning, no checklist of seminars attended, can substitute for the simple act of making pictures. Experience is the best teacher of all. And for that, there are no guarantees that one will become an artist. Only the journey matters… – Harry Callahan