När blir en bild en bild av en människa och när är det en avbild av personen?

Jag fotograferar en del och det gör också att jag gärna tar del av andra fotografers arbete. Det är inspirerande och väldigt givande. Hur gör andra som använder kameran för att berätta? Jag inser att det alltid finns något som man kan lära sig. När Cig Harvey ställer frågan:

När blir en bild av en människa en bild, en berättelse om att vara människa och inte bara en avbild av en person?

Tycker jag hon fångar en väldigt intressant aspekt av fotografiet, att vi som tittar på bilderna ofta har svårt att se förbi porträttet, eller avbilden och se berättelsen. Jag tycker att hennes svar är lika intressant, att hon ofta valt att beskära, välja bort att avbilda ansiktet för då blir bilden mer allmängiltig och mindre personligt buren.

Tanken i sig är intressant, och jag inser att jag behöver pröva. Hur hon arbetar med modeller är intressant, och jag inser att även det måste jag pröva.

Men samtidigt inser jag att en del av det som jag tycker om när jag fotograferar människor är deras ansikten, och jag tycker om att gå nära, fånga blickar, rynkor, minspel. Jag tycker att många av det berättelser som jag vill berätta händer i ansiktet på den som jag fotograferar. Det är med ansiktet som personen berättar sin historia, eller det är genom min bild av människors ansikten som jag kan berätta de historier som jag vill.

Citatet av Harry Callahan som Cig Harvey avslutar sin presentation med är också värd att dela:

…To be a photographer, one must photograph. No amount of book learning, no checklist of seminars attended, can substitute for the simple act of making pictures. Experience is the best teacher of all. And for that, there are no guarantees that one will become an artist. Only the journey matters… – Harry Callahan