månadsarkiv: juni 2013

Har jag hackat Star Wars universum?

thx for helping me

thx for helping me

I ett mejl om mina bilder, om mina leksaksbilder, ska jag väl tillägga fick jag en rad frågor. Frågor som handlade om bilderna och tankarna bakom bilderna, men också om mina bilder i förhållande till det universum som de lånat figurerna från – Star Wars. Bland frågorna fanns en som jag stannande upp vid och har sedan funderat mycket kring. Det är frågan:

The universe of Star Wars has been embraced primarily by boys. Is this why you hacked it, turned it into something else by the poetry of your images?

Det finns mycket i frågan som jag smickras av, men också förvånas av. Är Star Wars universumet främst omfamnat av pojkar/män? Jag som alltid sett Star Wars som en del av mitt vardag, en del av min verklighet, en del av den populärkultur som jag tog av som barn, ungdom och vuxen, en del av den kultur som mina barn tar del av. Är Star Wars något som pojkar främst omfamnat och jag är en hackare som förändrar detta universum med mina bilder…

När jag frågar barnen om jag skildrar Star Wars säger de ”men det där ju inte Star Wars” och de menar att jag något annat, det är kanske ett hack, men det känns märkligt. Allt jag gjort är att ha lagt in vardagen, livet och kanske en och annan känsla till de bilder som hämtat karaktärer från Star Wars universum.

För att svara på frågan: Nej, jag har inte hackat Star Wars för att det är ett manligt universum, utan för att det är en kultur som jag känner igen och som jag känner att jag har en relation till.

Blir verkligheten ”mindre verklig” genom en kamera?

Jag läser inlägget ”Is Smartphone Photography Killing Our Memories and Experiences?” som handlar om hur vi i avgörande ögonblick söker dokumentera dem med hjälp av våra smart-phones-kameror. Kolla in filmen:

Frågan som ställs om kameran förstärker vår upplevelse och hjälper oss att minnas dem bättre eller om de distanserar oss i de ögonblick som vi upplever, så vi inte upplever utan bara ägnar oss åt att dokumentera.

Frågan är intressant, men jag undrar lite över den och om vi skapar ett problem som inte finns, för om vi tittar på den yrkeskår vars arbete är att berätta, dokumentera om viktiga händelser genom olika medieformer som: text, film eller bild vi kanske kan fråga dem om de upplever verkligheten som mindre, eller om de minns händelser sämre för att han/hon använder teknik för att uppleva, dokumentera händelsen? Dödade tekniken deras minnen eller deras upplevelser?

Så fort det är ”allmänheten”, eller var mans egendom att kunna göra samma sak så blir det ett problem, eller snarare ett potentiellt problem. Vi kanske upplever verkligheten ”mindre”, vi kanske ägnar oss mer åt att dokumentera den för att imponera på andra, vi kanske ”dödar” våra minnen genom att vi dokumenterar det som sker, men om det är så lär vi inte veta skillnaden för att det blir  normen och i och med det också så vi kommer uppleva verkligheten och minnas den.

 

 

Varför skylls skolans brister bara på lärarna?

Jag följer skoldebatten lite på avstånd. Min känsla är att den är inriktad på att hitta ”vad” som är fel i skolan. Jag är så innerligt trött på att lärare ständigt ställs i skamvrån, eller pekas ut som syndabockar för att skolan inte fungerar. Det är lärarna det är fel på, deras arbetssätt, deras inställning, på hur de rättar nationella prov etc.

När jag då läser ”alla lärare är inte bra” en artikel om Hattie i SvD suckar jag och tänker inte igen, Inte ännu en artikel som pekar ut lärarna som syndabock för att resultaten i skolan sjunker. Men när jag läst artikeln och funderar kring det som Hattie säger:

De svenska skolresultaten har fallit ända sedan 1990-talet i internationella jämförelser. Samtidigt konstaterar Skolverket att resultatskillnaden mellan olika skolor har ökat markant. Och ja, det är oroande, enligt John Hattie.

– Titta på de länder som ligger ovanför er, där tror jag definitivt att man fokuserar på lärarens roll. Man ger lärarna resurser och stöd och gör dem till experter. Och man betalar dem.

Läraren – och goda ledare i skolan – är nämligen de som kan göra skillnad, är John Hatties slutsats. Men istället för att bygga ett långsiktigt system med professionella lärare, så stressar vi och försöker plocka de bästa bitarna från länderna i topp.

så tänker jag hmm…

Äntligen någon som ger lärarna mandat och pratar om vikten av att utvärdera och skapa en professionell lärarkår. Men jag upplever också att Hattie säger att om det är lärarna som gör skillnad så kan bara lärare göra skillnad om de har rätt förutsättningar för att kunna göra skillnad.

Vem är det som ska stå upp för att lärarna sk få de förutsättningar som behövs för att de ska kunna göra sitt arbete, för att de ska kunna göra skillnad för eleverna som går i skolan? Jo, det måste var de som ”bestämmer” de som sitter på resurserna, som sätter förutsättningarna för skolan och skolans arbete:

        • skolledare
        • skolförvaltning
        • skolverk och
        • skolpolitiker

Vem tar ansvar för att se till så att lärarna får de bästa förutsättningarna för att klara sitt uppdrag? Vem definierar lärarnas uppdrag? Vem undersöker hur det har ändrats under samma period som resultaten fallit? Kanske finns det beslut som gjorts av andra än lärarna som gör att resultaten i skolan faller… Kanske finns det ett behov av att arbeta långsiktigt istället för att stirra sig blind på kortsiktiga resultat och kanske behövs det beslut som ger lärare förutsättningar för att arbeta långsiktigt och medvetet med att utveckla sitt arbete, sin profession.

Sluta peka på lärarna som de som bär ansvaret för skolans försämrade resultat, och börja titta på hur förutsättningarna för lärarna har ändrats samt peka på de som har ansvar för de besluten och de som genomfört besluten, och utkräva ansvar av dem också.