Varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild?

Jag fotograferar just nu i och med projektet Ser du mig mycket människor, skapar bilder av människor som jag känner och personer som jag inte alls känner och ofta väldigt ofta möter jag ett avståndstagande från den som jag fotograferat när jag ska visa resultatet, eller visa bilderna. Jag känner igen mig och är på många sätt likadan när jag tittar på mina egna bilder av mig själv.

Jag har funderat mycket på varför vi inte tycker om den bild som ett fotografi ger av oss. Samt när vi lär oss att se på bilder av oss själva så kritiskt och skeptiskt. Ibland undrar jag om det beror på att vi tror att kameran likt spegeln ska fånga det som vi ser?

När jag inledde mitt självporträttsprojekt ”Ser du mig” så var det bland annat med en tanke om att  jag skulle bli bättre på att acceptera bilden av mig själv, lära mig tycka om att se mig själv på bild. Jag tänkte att jag skulle lära mig att tycka om mig själv på bild, och tanken var att när jag kommer gör det så kommer kanske jag att kunna få andra att tycka om de bilder som jag tar på dem…  Naivt, jag inser det.

Lite mer än ett halvår in på mitt andra 365-projekt (självporträtten på Serdumig.se) så inser jag att jag inte alls har lärt mig tycka om mig själv på bild, men jag har lärt mig andra saker, som hur jag kan ta självporträtt, jag har lärt mig en del om att berätta med mig själv som motiv. Jag tror att jag fått en och annan insikt om om varför jag inte tycker om andras bilder av mig. Jag brukar förklara det med att jag har svårt för de berättelser som andra med sina bilder berättar om mig. Att en annans bild är inte stämmer överens med min berättelse om mig. Eller så är det som någon sa: de flesta har ingen tanke bakom de bilder som de tar.

Att ta självporträtt och vara sin egen modell har också fått mig att fundera mycket kring vad ett självporträtt är och varför ”selfie-trenden” väcker så starka känslor. Diskussionen kring att att de som fotograferar sig själva lider av narcissism eller att jag skulle bära en bild av att jag verkligen tycker att jag är värd att beskåda. Jag tror inte att jag lider av det ena eller anser det andra, jag skapar bilder, försöker berätta berättelser, kommunicera med kameran som min penna. Jag använder mig själv som modell i brist på andra, i sökande efter det som jag vill berätta med just de här bilderna.

Men projektet kring Ser du mig har också fått mig att fundera mycket kring: När lär vi oss att tycka illa om den bild som andra skildrar av oss? När och varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild är frågor som jag brottas med och kommer att brottas med under resten av 2013.

Varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild?