Stilleben – ett stilla liv – kan det finnas något tråkigare?

Jag tänker ofta på stillben, och hur innerligt tråkiga de ytligt sett är. Ofta presenteras stilleben, som en genre av bilder som visar upp frukt, dödskallar, blommor på ett bord, ett stilla liv, som genom konstnären, konventioner och symboliken får liv och betydelse långt utanför det som möter betraktarens öga.

Jag tänker på de klassiska stilleben, med fruktfat, med några flugor, ett fat med körsbär etc. Motiven är vardagliga, ting som tillhör vardagen. Ytligt sett vare sig mer eller mindre, men när vi tittar närmare, börjar skrapa på ytan så finns där så mycket mer, en hel berättelse, med symboler, symbolik som bilden bär och som vi inte ser om vi inte tar oss tid, har kunskaper, saker som vi inte ser eller ens ana, om vi inte ser bortom ytan.

Stilleben som bildgenre är så skenbart enkel, och du kan vara nöjd eller bortse från det du ser, som något som inget säger, som bara är en bild av vardagen. Men du kan också ge dig hän och titta närmare och se mer…

Det senare är det som lockar mig, som drar mig tillbaka till att skapa nya stilleben, under den skenbara ytan finns det så mycket mer som jag vill berätta, med mina bilder. Fast i samtal om dem så fastnar alltid diskussionen någonstans på ytan, om äpplena är äpplen eller inte och om jag får avbilda dessa äpplen eller inte, de tycks ju ägas och vara skapade av någon annan.