månadsarkiv: februari 2014

Efter ett fantastiskt mötet med skolledare i Göteborg

Inom ramen för mitt arbete har jag varit talare i Göteborg för stadens rektorer, kring digitala verktyg i skolan, vilket var en fantastisk upplevelse och jag har fått så många spännande nya insikter och perspektiv. De som var inbjudna som talare belyste skolledares erfarenheter kring it, och de möter jag inte alltid till vardags. När jag möter skolan och de som arbetar där, möter jag mindre ofta rektorer i grupp, utan mest som enskilda öar av skolledare, kanske för att jag mest pratar om användning av it, ikt och internet. Mina föreläsningar har vardagen, klassrummet som utgångspunkt och då möter jag vanligtvis pedagoger som arbetar med elever, eller it-pedagoger som arbetar med att stödja lärare i arbetet med digitala verktyg.

En av de saker som slog mig efter dagens upplevelse är just att jag saknar det mötet, mest för att jag inte får vara med det möte som sker mellan vad lärare och rektorer kring it, och internet i skolan. Jag skulle vilja skapa en arena, eller ett möte kanske till och med få möjlighet att komma till en konferens där många pedagoger och många rektorer möts och tar del och delar samma och varandras innehåll och perspektiv på it och internet i skolan. Det skulle skapa en spännande samsyn och intressanta perspektiv. Och jag tänker att det skulle föda många samtal och spännande perspektiv.

Jag förstå att det är svårt, eftersom skolan behöver sin personal på plats för att verksamheten ska kunna fungera… Men tänk dig en kommun där pedagoger och skolledare har ett gemensamt möte där de ger sina olika perspektiv på it i skolan, de kommer att vara olika och ändå samma på samma gång. Jag tror att ett sånt möte skulle ge möjligheter för lärare såväl som skolledare att få prata ihop sig om den pedagogiska vardagen och förstå att de möter samma elever, men brottas med frågorna från olika mandat och med olika perspektiv. Jag tänker att ett sånt möte skulle skapa en samsyn kring hur skolan hanterar it-frågan. Och jag skulle vilja vara där om inte annat som en fluga på väggen.

Tänker wow…

Å andra sidan tror jag att det sker massor med sådana möten i skolan, efter min dag i Göteborg är jag övertygad om det…

Min presentation från Göteborg

Livet i molnet – vad innebär det för barnen?

Molntjänster är fantastiska. Vi kan spara allt vi vill och till en kostnad som vi upplever som försvinnande liten. Kostnaden är så liten att vi inte ens räknar med den. Det tillsammans med att molnet finns ständigt tillgängligt, ständigt närvarande genom våra uppkopplade prylar gör att det blir naturligt att använda molntjänster av olika slag för att skapa och spara våra minnen.

Men att placera minnet i molnet ställer också krav på oss. Kanske måste vi vara lyhörda för andras behov och önskningar. Jag var på en skola i förra veckan och pratade med en grupp föräldrar där en av pedagogerna berättade följande:

– Min sons kompisar leker en lek som bygger på att de Googlar varandras namn på Google och sedan ser de vad de hittar. När de Googlade på min sons namn kom alla bebisbilderna upp och det tyckte vår pojk var genant, och jobbigt.

Det fick oss att inse att vi kanske delat lite för mycket utan att tänka på honom, sedan fick vi försöka rensa bland bilderna som kopplades till hans namn.

Att minnas på nätet kräver eftertanke och kanske lite kunskaper, kring hur digitala tjänster fungerar och samt en eftertanke om vad vi delar, samt hur. Kanske inte allt ska vara sökbart, och hur gör man när barnen vill ta bort bebisbilderna från Google? Kan man det?

”Saknar din röst – dina tankar i skoldebatten”

-Visst du tar fina bilder och så, men jag saknar din röst i diskussionen. Sa en själsfrände i fredags till mig.

Orden fick mig att fundera, är jag tyst och om så varför? Det beror inte på att jag inte har något att säga, utan det beror på olika faktorer.

En är tid, den enda rättvisan i världen är att alla endast har 24 timmar att disponera på dygnet, och jag har prioriterat annat.

En annan orsak är att diskussionen blommar så gott utan mig.

En tredje är att jag inte riktigt ser var och hur jag ska bidra i en diskussion som främst handlar om varumärken och tjänster, och pedagogiska metoder som ser sina vinster med tekniken. Jag kan inte säga vilka appar som ska användas. De appar, som jag tar del av övar mest färdigheter – och jag tänker var finns samtalet om de kritiska apsekterna kring teknikens begränsningar. Visst behöver barn få öva och öva igen med ett verktyg som inte tröttnar. Det är en av fördelarna med it. Men jag har svårt att se att det leder till kreativitet eller kritiskt tänkande. Jag tänker att de som kan appar, och använder dem, vet vilka som skapar samarbete och som fördjupar elevers digitala kompetens. De lärarna är medvetna om hur tekniken ska använda samt för vad. Jag följer inte den diskussionen, och kan inte bidra med mer än frågor…

I samtalet kring it:s vara eller inte vara, är jag inte en som säger att digital verktyg har ett värde i sig. De måste vara bättre, eller enklare än de analoga för att de ska användas. Och i det samtalet finns en stark argumentation kring att it, eller digitala verktyg skulle vara en easy-fix för skolan, men alla lärare som jag pratar med, säger att de är hjälpmedel med sina för- och nackdelar. Det är inte så att skolarbete med en dator, en ipad eller med rätt app per automatik blir mer relevant, mer spännande eller mer intressant. För att skolarbete ska bli det behövs eftertanke och en pedagog som vet varför och hur han/hon vill använda tekniken i undervisningen och för lärande. Jag tvivlar lika mycket på att it eller digitala verktyg i sig skapar skolutveckling, utan för skolutveckling krävs en vision och en ledare som vet vad han/hon vill och som styr mot det målet.

När jag tittar på varför jag är tyst så slås jag av att jag redan sagt det så många gånger: it, digitala verktyg i sig har inget egenvärde om det inte används för det syfte som leder till att stödja, förbättra elevers lärande och kunskapande. Jag tror att vi behöver titta på vilka färdigheter, kunskaper som skolan ska uppnå, samt hur it, digitala verktyg är ett stöd för detta.  Jag lyssnar, eftersom jag känner att det jag har att säga har jag sagt så många gånger, ställ frågan vad du vill uppnå och sök sedan det verktyg som stödjer det arbetet. Ibland kommer en app att vara svaret, ibland ett digitalt verktyg, ibland ett vanligt samtal och ibland något helt annat.

Var Lego 1981 mer jämställt än idag?

Jag gillar lego. Jag har alltid lekt med lego. Lego var ett naturligt inslag bland de leksaker, som fanns i barnrummet. Legosklossar var så självklara att jag aldrig funderade över varför det bara fanns ”lego-gubbar”, eller varför det bara fanns motorfordon, vägar, tåg och bilar. Lego är och förblir en av mina favoritleksaker.

I debatten kring dagens legosatser förekommer en diskussion kring genus, färgsättning och design. Jag lyssnar på diskussionen, tänker och funderar på vad jag tycker. Bland argumenten finns en annonsbild på en flicka. Bilden sägs vara en del av legos kampanj för klossarna från 1981. Och den används som ett argument för att det var bättre förr. Lego, var för alla, med lego lekte alla, det behövdes inga speciella lego-satser för flickor.

Men om du stannar upp en stund och tittar på bilden, vad föreställer den? En flicka, som står leende och håller i sitt legobygge. Det skulle kunna varit jag, för jag var just en sån flicka, med ärvda jeans från min bror, med en leksakspistol i linningen och ett legobygge i handen. Med den skillnaden att jag var kortklippt och såg ut som en pojk. Flickan på bilden är i mina ögon en symbol för pojkflickan, hon visar upp resultatet av leken med leksakerna. Men jag kan ju ha fel… Hur såg flickor ut på reklamannonser 1981? Kanske såg flickor ut så som på legos reklambild, det vet jag inte.

Medan jag grunnar på det läser jag texten, vad står det för information om produkten?

Det står:

Younger children build for fun. LEGO universal building set for children ages 3 to 7 have colorful bricks, wheels and friendly lego people for lots of fun.

Older children build for realism. Lego universal building  sets for children 7-12 have more detaild pieces, like gears, rotors and treaded tires for more realistic building. One set even has a motor.

Och jag undrar igen… Var det verkligen bättre förr, eller tror vi bara det? Var Lego-setsen verkligen för alla och är annonsen ett bevis för det vi vill att den ska vara?