Selfies som pedagogiskt verktyg #blogg100

När det kommer till självporträtt eller selfies finns det många åsikter, tankar och funderingar. Just nu har Friends en kampanj mot selfin som uttryckssätt. Jag under om var problemet med självporträttet som uttryck finns, är det inte fint nog?

Mina barn har i de tidiga skolåren alla fått i uppgift att rita av sig själva, ofta i samband med föräldrasamtal, eller som en del av en introduktion i samband med nya lärare. Eller som en del av ett projekt som handlar om människan. Det senaste självporträttet tog jag del av på min yngsta pojkes utvecklingssamtal, och jag frågade honom då om  teckningen var en bild av honom. Han tittade underfundigt upp på mig och sagt:

– Ja

En annan gång var en annan teckning utgångspunkt för ett annat skolsamtal, än en gång en teckning gjord av ett av mina barn, ett självporträtt och jag sa:

Vilken fin, är det du? Fick som svar:

-Det är inte särskilt likt!

I dessa exempel har självporträttet fungerat som ett verktyg i skolan, ett verktyg för att ge en bild av mig själv, vara en utgångspunkt för ett samtal, ett skolarbete eller något annat. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att teckna av sig själv, när vi fick uppgifter att ge en bild av oss själva i skolan. Och än idag tycker jag att det är väldigt svårt det är att ge en bild av mig själv, en som stämmer överens med den jag vill vara som också kan ge en bild av hur andra ser på en.

I skolan används självporträttet som en genre att arbeta med, kanske mest i de tidiga skolåren, innan eleverna har mobiltelefoner och själva producerar selfies. När de har mobiltelefoner och själva frivilligt skapar självporträtt tycks dessa väcka en diskussion om att barnen är självupptagna och inte intresserade av sin omgivning. Jag undrar när blir det så att självporträttet slutar att presentera personen som avporträtterar sig, till att illustrera en generations självupptagenhet, något som vi (vuxna) ska se ner på… Blir självporträtt mindre värda när de tas med hjälp av mobiltelefoner med plutande läppar, jämfört när de skapas med pennor på papper, med en tunga som tittar fram i en leende mun?

I diskussionen kring selfies, finns det delade meningar, var jag stå är inte så svårt att gissa, men jag undrar ofta om de lärare som ber sina elever att göra självporträtt funderar på om de själva inte borde gör ett eget självporträtt också. Eller kanske använda mobilen som verktyg, för att den bild som skapas ska vara så lik som möjligt den man har av sig själv. Men de vuxna som ser ner på barn och ungdomars vilja att avporträttera sig själva borde fråga sig hur ser din självbild ut, hur ser du på barnen som finns runt om oss? Jag skulle vilja se fler pedagoger och vuxna som delade sina självporträtt med barnen, det ser jag alltför sällan.

2 reaktion på “Selfies som pedagogiskt verktyg #blogg100

  1. Ylva Pettersson

    Jag har använt selfies i Historia 2b nu i ett par år. Vi har kört temat ”Makt och uppror” där vi har studerat målningar, foton och statyer av makthavare respektive upprorsmän i historien för att se om ”selfies” kan användas som historiska källor. Vi har studerat allt från Erik XIV och Vittorio Emanuele till Stalin och Johnny Rotten. I samband med det temat har eleverna fått göra selfies där de väljer att porträttera sig antingen som makthavare eller som upprorsmän med hjälp av de markörer vi studerat. Himla kul har det varit, och enormt lärorikt. Jag har sett en stor pedagogisk vinst med att jobba med selfies, och precis som du säger breddas diskussionen om image och hur vi vill se oss själva.

Kommentarer inaktiverade.