Lyckan i att få ett samtal från skolan!

Jag har haft min äldsta barn i skolan i sju år. Under dessa sju år har jag fått ett telefonsamtal från skolans lärare som handlar om mitt barn. Och ett mejl!

Tur tänker du, då är ditt barn skötsamt.

Kanske, kanske inte, jag tror det, men vet faktiskt inte. De samtal som jag har haft med skolan har handlat om utvecklingssamtal, eller samtal som jag initierat kring hur vi här hemma uppfattar vårt barns situation i skolan, socialt och kunskapsutvecklingsmässigt. När mitt barn gick i sexan fick jag ett mejl från mentorn för mitt barn om en sjölduppgift som inte blivit så som barnet hade tänkt sig. Men under alla dessa år har skolan aldrig ringt, i stort sett aldrig tagit kontakt för att prata om mitt barn.

I fredags hände det, skolan ringde. Mitt barns mentor ringde för att kontrollera att barnet inte hittade på, att vi skulle träffas om en stund, hos tandläkaren. Jag försäkrade läraren i andra sidan av telefonen att jag visst skulle träffa barnet snart, att jag var på väg.

När vi lagt på, tänkte jag. Åh va skönt att barnets mentor, lärare, tog ansvar, tog sig den extra stund det tog att ringa ett samtal för att fråga. I debatten om att vi föräldrar inte ska störa, att vi ska låta skolan sköta sitt arbete, så visst vi ska inte störa, ni ska få arbetsro, men komihåg att när vi stör kan det vara för att vi inte vet, vi vet bara det som våra barn berättar. Och det kan vara mindre än du tror.

Så när en förälder ringer, mejlar eller knackar på dig som är lärare, är det kanske inte för att ifrågasätta, eller för att kritisera. Det kan ju handla om något så enkelt att vi inte vet, och du som träffar mitt barn i skolan kan ge mig en bild av det, som mitt barn inte alltid kan. Det kan också vara så att vi som föräldrar kan ge en bild av hur våra barn upplever skolan som de inte förmår berätta för dig som arbetar i skolan. Vi vuxna runt barnen är och behöver ibland vara deras språkrör, även när barnen blir större, äldre och ska ta mer ansvar.