Vilken bild ger Statens medieråd av skolan och oss föräldrar?

Att föräldrar har ett ansvar för sin barn är inget som jag ifrågasätter. Jag ifrågasätter inte heller initiativ som vill hjälpa vilsna föräldrar som vill förstå sina barns liv på nätet. Men efter att tagit del av Statens medieråds film som ska lansera kampanjen ”Sociala medier för föräldrar” är jag fundersam kring vilken bild som Statens medieråd ger av

  • skolan
  • föräldrar
  • byråkraten (läraren?)

Filmen som inte är mer än en minut lång utspelar sig i vad vi känner igenom som ett klassrum. I centrum för klassrummet står en kvinna klädd i kostym  det är oklart om hon är statstjänsteman eller läraren. Hon tilltalar föräldrarna. I filmen har kvinnan som leder mötet en assistent som har handskar och som sköter de två OH-apparaterna, som används för att presentera ”stoffet”. Kanske är det tänkt att mannen och kvinnan som står längts fram, är representationer av Statens medieråd, byråkrater som vägleder de vilsna föräldrarna. Till sitt förfogande har de som sagt två OH-apparater ör att berätta mer om ”Sociala medier för föräldrar”. I klassrummet sitter en grupp vuxna som vi uppfattar som föräldrar, vi vet det eftersom kvinnan pratar till dem med initierad ton och säger om Facebook ”dina barn hänger inte där”.

I statens medieråds film skildras föräldrar som en grupp som fortfarande för anteckningar med papper och penna och läraren (myndigheterna) som de som förmedlar kunskaper/insikter via Overhead-apparater. Jag blir lite upprörd, är vi föräldrar verkligen en generation som inte förstår vad Stories är eller som ska förstå Snapchat som en ”videobandspelare utan band i. Man spelar in men ingenting sparas”. Jag vet inte, men jag är inte säker på att vi som har barn som lever en del av sitt liv på nätet och i sociala medier inte känner till stories. Jag tror inte att tjänster som Snapchat blir lättare att förstå om de liknas vid videobandspelare utan band i men som inte sparar det man spelar in… hur fungerar det? Jag vet inte ens om jag tycker att det är en korrekt beskrivning av tjänsten – det är en kommunikationsapp där man kan dela filmer, bilder och korta klipp.

Jag är än mer tveksam till att skildra skolan som en plats där 90-talets tekniken fortfarande är levande, en plats dit föräldrar går för att lära sig mer om sociala medier. Jag är än mer tveksam till hur föräldrar skildras och implicit den okunskap som föräldrar har om sociala medier. Jag vet att föräldrar inte använder snapchat, men visst förstår vi hur tjänsterna fungerar om vi pratar med våra barn. Filmen som ska få föräldrar att bli nyfikna på sociala medier, driver med dem, deras okunskap och världsbild, samtidigt som statens medieråd driver med skolan som en helt förlegad plats och kvar i en teknikera långt före projektorer och smarta tavlor, en skola som lever kvar i Overheadens förlovade land, där penna och papper är verktygen för att bearbeta stoffet som auktoriteten förmedlar.

Jag tycker att statens medieråds initiativ att förmedla kunskaper om barnen sociala medievanor är intressant, men jag tror inte på att driva med de som man vill nå: oss föräldrar. Jag tror inte heller på att ge en bild av skolan som en plats helt passé. Jag tror alltså inte att metoden att driva med oss föräldrar och vår okunskap, kommer göra oss nyfikna på att ta del av materialet. I satsningen ”sociala medier på förälderiska” finns ett antal pdf:er som bygger på statistik, fakta som ger en bild av sociala medier. Kanske är de något schematiska och fick jag önska något skulle jag vilja att frågorna som föräldrarna ska ställa till barnen borde egentligen bara vara öppna och nyfikna av karaktären: Kan du visa mig vad du brukar titta på Youtube, eller hur använder du och dina kompisar Snapchat? Och inte handla om att ställa krav på att barnet ska ha börja med att berätta om de råkat ut för mobbning, fått taskiga kommentarer, eller metoder för att bemöta näthat, koll på avtal och regler, etc. Att lära sig om sina barns sociala verklighet på nätet kan inte handla om att jag som förälder ska ha husförhör eller söka efter de kränkningar som barnen eventuellt utsatts för…

Ta reda på mer om ditt barns liv på nätet med nyfikenhet och be dem visa och berätta, var nyfiken, sedan kommer barnet också att berätta om eventuella avigsidor, men börja inte där…