Vilket är syftet med sociala medier? #blogg100

Jag tycker att samtalet kring sociala medier är spännande, där vårt användande av sociala medier kokas ner till att handla om att samla följare, få återkoppling, nätverka eller marknadsföra oss själva eller våra varumärken. Men är det verkligen så enkelt att sociala medier har som syfte att bara nätverka, bara samla följare och få bekräftelse på att vi finns och syns av vår omgivning? Jag vet inte. Det verkar lite för enkelt.

Är det inte så att sociala medier utnyttjar vårt intresse för att tillhöra, nätverka, ta del av andras kunskaper, samtal och erfarenheter för att samla information om oss, genom att sociala medier genom vår data kan tjäna pengar på vårt beteende och vår data. Det är väl kanske så enkelt att sociala medier fyller ett syfte för oss som användare och ett annat för de företag som tjänar pengar på dessa sociala kanaler.

Född i en digital vardag och myten om de digitala infödingarna #blogg100

Jag tänker ofta att ingen tror på idéen om de digitalt infödda som automatiskt är digitalt kompetenta, men samtidigt möter jag med jämna mellanrum begreppet om att barn och unga idag är digitalt infödda, och i samband med det finns en implicit antagande om att de födda med internet har kunskaper eller förståelse för de regler och den verklighet som finns i den digitala vardagen. Det tror som sagt inte jag. Lika lite som jag visste eller förstod TV:s möjligheter när jag växte upp.

Naturligtvis är Internet som teknik en självklarhet för dagens unga, precis som Tv:n var för mig när jag växte upp. Den hade alltid funnit och naturligtvis var den självklar, och det var omöjligt för mig att förstå hur det hade varit att växa upp utan TV. Men inte förstod eller kunde jag allt om TV:n möjligheter bara för att den var en del av min vardag när jag växte upp. Jag fick med mig kunskaper om mediet, TV problematiserade i skolan, vi pratade om förtjänster och vinster med TV och andra medier. Vi pratade om hur affärsmodellerna såg ut och varför. Vi fick grundläggande kunskaper för att förstå medierna och hur de fungerade.

Jag vet inte hur det ser ut när det kommer till internet, men jag hoppas att det är internet och hur internet fungerar är en självklar del av samhällskunskapen idag, så att barn och unga som växer upp idag får en grundläggande förståelse för tekniken och hur den fungerar. Vilka som är de stora förtjänsterna, vilka som är bristerna. Vilka möjligheter internet medför, men även vilka risker som finns.

I mitt arbete på Webbstjärnan har vi tagit fram en enkel presentation kring Internet för dig som vill lära dig lite mer. Kolla in, läs och lär dig kanske lite mer om internet.

 

När ska jag lära mig säga: ”Jag är bra på…”? #blogg100

Det är inte ofta jag känner att min blogg ska handla om så triviala saker som hur tafflig jag är på sätta ord på vad jag är bra på, men idag stirrade oförmågan mig i ansiktet. Jag satt på bussen och var påväg hem efter en bra dag på arbetet. Mitt emot mig sitter en granne som är uppfylld av sin dag, en dag på en annan skola där hon fått perspektiv på sin undervisning och inspiration för sitt arbete. Vi pratar en stund om vikten att se andra verksamheter och hur viktigt det är att få ta del av andras vardagar, det är ett enkelt sätt att se sig själv och de förtjänster som finns i den egna organisationen och samtidigt få inblickar i hur man kan göra det annorlunda.

Sedan kommer samtalet in på mig och min vardag, framför allt arbetet och vad vi gör på Webbstjärnan. Vad vi kan och vad vi bidrar med och jag ska helt plötsligt försöka ge en bild av vad jag faktiskt är bra på, inte vad vi på Webbstjärnan gör eller är bra på, utan vilka som är mina specialiteter, vad är jag ”expert” på. Och jag börjar som jag så ofta gör genom att prata om Webbstjärnans betydelse, men hon är inte intresserad utan vill veta: men vad bidrar du med?

Och jag tittar generat ner i bussgolvet och säger nu vet jag inte hur jag ska formulera detta… och taffligt får jag fram att jag är bra på frågor som rör källkritik, upphovsrätt, men även frågor som rör integritet på nätet och hur användningen av internet ser ut bland barn och unga. Min generade presentation av mina hjärtefrågor är inte speciellt säljande och allt annat än bra, varför är det så himla svårt att säga jag är bra på allt detta och sedan räkna upp alla sina specialiteter för att sedan kort och gott stå för det.

Jag är ju genom mitt arbete på Webbstjärnan expert på:

- hur webben används i skolan, som ett verktyg i undervisningen
- frågor som rör Creative Commons och hur skolan ska förhålla sig till att använda andras material
- hur pedagoger kan använda webben för att prata om nät-etikett där det verkligen gäller
- hur text på webben ska presenteras för att nå sina mottagare
-att ställa kritiska frågor kring webbplatser och deras innehåll och syfte

och mycket mycket mer… men nu är jag generad igen, jag har nog tagit i för mycket ;)

Kreativa dilemman #blogg100

Jag läste Jespers inlägg Kreativitet det sista egentliga folk vill ha om kreativitetens dilemma. Alla pratar om vikten av ha kreativitet inom en organisation, men i själva verket vill alla bara ha resultatet, de nya tankarna att det finns personer som genom att sammanföra två tankar kan skapa en ny kreativ insikt, tanke, idé. Jag kan bara instämma i Jespers analys, men vill också uppmärksamma ett annat dilemma.

Vi pratar om kreativitet, och vikten av att vara kreativa, men jag tror inte att de ens tänker på det som Jesper ser som kreativitet. jag tror vi ofta tänker att vi vill att vi ska tänka lite nytt. Men att tänka kreativt såsom Jesper säger att tänka helt annorlunda, genom att sätta två idéer samman för att skapa något helt nytt det är i de flesta sammanhang helt otänkbart, för det kräver mod, tilltro och tillit till den kreatives kompetens och förmåga och det tror jag att vi många gånger  saknar. Mitt stora problem med allt tal om kreativitet är att vi pratar om helt olika saker och sällan har kulturen för att använda den kreativitet som kanske finns i vår omgivning. Och då blir det att vi använder det som vi gjort tidigare.

Skolan behöver utgå från elevernas intressen och ingen annans! #blogg100

I Jenny Maria Nilssons debattartikel ”Läsrörelsens chocksiffror är mer till för sin egen skull än för eleverna”, där hon argumenterar för att skoldebatten styrs av särintressen och dessa särintressen använder olika metoder för att bevisa sin tes och få sin fråga som huvudsak på agendan.

I Nilssons artikel kommer hon fram till att skolan måste få vara ifred och sköt sitt uppdrag. Det är befriande att hon tittar på de siffror som har presenteras om att:

”För tio år sedan läste 70 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, men nu är det bara 35 procent som läser för sina barn”

Dessa siffror kommer från en undersökning som inte uppfyller de krav på statistiskt säkerställt underlag menar Nilsson och vi behöver titta på skoldebatten med kritiska ögon, vem säger vad och varför? Vad är det för myter och föreställningar som förekommer i skoldebatten och varför ifrågasätts de inte. Jag tycker också om att Nilsson tittar på myterna som sprids om lärare och deras kompetens. Det är skönt att höra en debattör som möter argument om att lärare skulle vara verktygslösa i arbetat med sin profession med ord som dessa:

/…/lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det? [hon hänvisar till Martin Widmarks artikel i DN Jag skäms över hur vi har svikit barnen i skolan]

Naturligtvis behövs insatser för att främja läsförmågan bland barn och unga, det vet jag med, men frågan är vem som ska får beskriva problemet och vem som ska få komma med lösningen? Är det de som står utanför skolan och som står för ett särintresse eller de som tillhör skolan och skolans profession. Jag instämmer med Nilsson skolan har kompetensen att sköta sitt uppdrag, låt dem gör det.

 

Är Volvos användning av Fröding också gravplundring? #blogg100

Debatten startade hos Peter Englund när reklambyrån ARN använde Boye för sin reklam för Mercedes och han skrev upprört om gravplundring, och hävdade klassikerskyddet som argument i debatten mot att använda litterära klassiker i reklam. Englund skriver på sin blogg:

Vad väntar härnäst? Att Edith Södergran sätts att göra reklam för hamburgare, Gunnar Ekelöf används för att sälja blöjor, och Erik Johan Stagnelius får kränga bonvax?

De döda har onekligen svårt att protestera mot missbruk av det här slaget. Låt oss pröva tankeleken att Karin Boye skulle ha levat idag. Skulle hon då godkänt vad ANR gjort med hennes dikt? Inte en chans. Hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté.

Lyckligtvis finns det något i upphovsrättslagen som kallas ”Klassikerskyddet”. Det innebär att Svenska Akademien – som en av tre institutioner i Sverige – har rätt att i domstol föra talan mot bruk av ”litterärt och konstnärligt verk … som kränker den andliga odlingens intressen”. Det tänker vi göra nu.

Men varför reagerade inte Englund på Volvos reklam för V40, som kom för över ett år sedan, där Mando Diao sjunger Frödings Strövtåg i hembygden, är inte det att använda Frödings text som copy i reklam, är det en annan sorts gravplundring för att de köpt en tolkning av Mando Diao av Fröding?

Jag tänker att om Akademin vill jaga användningen av fria verk så har det att göra. När de reagerar på Boye borde de väl också ha reagerat på Fröding, och vad ingår i fri användning och inte? Jag ser massor med svårigheter att avgöra var gränserna ska gå.

Gillar vi bara sånt som andra gillar? #blogg100

Jag lyssnar på bildradion och deras tio sista minuter i podserie kring fem saker som en fotograf ska tänka på. I avsnitt fyra pratar de om vilken att dela, visa upp det vi gör. Vi lär oss genom att undersöka om det vi vill kommunicera når fram eller inte. I samtalet kommer också en indirekt kritik av sociala medier som verktyg för att få återkoppling på det vi delar. De pratar om faran och risken att vi bara av slentrian bara ”gillar” utan att tänka efter. Att sociala medier gör det lätt för oss att bara gilla.

Jag ver inte om jag håller med. Jag uppfattar inte att det är så sociala medier, som Facebook, fungerar att vi bara slentrian ”gillar” utan att vi har en tendens att gilla sånt som andra gillar, vi delar sånt som andra delar osv. Genom att gillandena säger något om mig och vem jag är så är det viktigt att jag gillar sånt som andra kan förstå, eller som andra också gillar, annars tillhör jag inte. Sedan förstärker algoritmerna på Facebook våra gillanden, så att vi få mer information, bilder, artiklar, länkar som vi gillat tidigare, eller som vänner gillat.

Jag kan ha fel, men jag tror inte att sociala medier kan mäta eller ge en bild av respons på saker som vi gör, de kan ge en indikation på att detta tycks många gilla, eller detta är något som ingen gillar, men bristen på gillanden är svårare att tolka, är det för att jag misslyckas, eller är det för att ingen ser det som jag delar eller är det för att mina vänner aktivt inte ”gillar” det jag delar. Men såklart påverkar gillandena vad jag delar och vad jag väljer att inte dela… det ska jag ärligt tillstå.

Elevers lust att läsa växer om man utgår från Star Wars #blogg100

Jag läser i lärarnas tidning om Catarina Schmidt avhandling i pedagogik där hon följt en grupp elever i årskurs 3–5 under tre år och i artikeln Samtal väcker elevers läslust pratar Catarina om läsförståelse och menar att skolan kan väcläslust väcks av att elever får läsa och prata om sådant som de har intresse för. I artikeln säger Catarina på frågan om hur en pedagog kan få en elev som är mer intresserade av Star Wars än att läsa att utveckla sitt lärande

– I Star Wars, liksom i andra populärvetenskapliga berättelser, finns det ju en lärandepotential, eftersom de innehåller en kronologi, karaktärer och miljöbeskrivningar som eleverna tillmäter väldigt stor betydelse. Men det intresset och engagemanget tillmäts däremot väldigt liten betydelse i skolan. Tyvärr. Skolan borde matcha det intresset och den här lärandepotentialen bättre.

Hur då?

– Genom att låta eleven bygga vidare på den förståelsen. Exempelvis genom att producera egna texter om Star Wars, men också genom att locka vidare mot angränsande texter, som exempelvis faktatexter om rymden. Vi ska utgå från uppställda kunskapskrav, men också vara lyhörda inför elevernas egna erfarenheter.

Ja, tänk om skolan kunde använda mer av elevernas intressen i skolan och starta lärandet där. För visst kan man både lära sig läsa och skriva genom att använda Star Wars.

Behöver jag försvara min lust att fotografera mig själv? #blogg100

Jag läste blogginlägget ”Why people say they take selfies” och inser att de flesta som skriver om varför de tar självporträtt eller selfies gör det för att rättfärdiga sin vilja att fotografera sig själva. Att ta självporträtt eller selfies är en handling som många ser ner på. Men varför är det så? Vad beror det på att vi ser ner på en aktivitet som innebär att jag använder en telefon för att fotografera mig själva. Är det fult att vilja visa bilden av sig själv? Eller beror det på rädslan att den som ser sig själv allt för många gånger likt Narsissos ska bli förälskad i sin egen bild? Eller beror det på att många kvinnor gör det? Eller beror det på Jante – du ska inte tro att du är någon.

Men vi är alla någon, och jag kan inte annat än fascineras av de bilder som andra tar av sig själva, och den självbild som de väljer att dela genom bilderna som de väljer att visa, dela, sprida. Frågan vi kanske ska ställa oss är varför tas det så mycket ”selfies”? Jag tror att ett av svaren är för att vi kan, för att tekniken finns och den är lätt att hantera och använda just för att skapa en bild av mig, just nu och här. I blogginlägget Why people take selfies raddas det upp flera förklaringar. Följande fastnar jag för:

-att acceptera sig själv och sitt utseende
-Upptäcka sig själv och hur man ser ut
-för att vi har tråkigt
-för att minnas stunden/ögonblicket

Sedan tycker jag om slutsatsen att alla dessa selfies ger oss en möjlighet att se en variation av ansikten, äldre, yngre, vackra, mindre vackra, människor av olika etniskt ursprung etc.

Är kärleken till ämneskunskaperna ett villkor för att vara en bra pedagog? #blogg100

Jag lyssnar eller läser en hel del på twitter, ser strömningar och tankar kring skolan fara förbi, en del saker stannar och väcker mitt intresse, annat bara far förbi. I ett twittersamtal kring lärare och kunskap från igår skrev Filippa Mannerheim i en tweet:

De som saknar ämneskunskap i skolan har lärt sig trixa m ”öppna frågor utan svar” för slippa visa okunskap.

I samtalet på twitter handlar det om vikten av att ha ämneskunskaper i det man ska undervisa, vikten att kunna det man som lärare/pedagog ska undervisa i. Filippa förtydligar vad hon menar genom att skriva: ”Nej. Jag menar läraren ställer ”öppna, filosofiska” frågor utan ngt mål för läraren ej har grund i ämnet.”

Jag har under dagen funderat mycket kring detta samtal, kring vikten av att ha gedigna och ett stort intresse för de kunskaper som man som pedagog ska förmedla. Jag tror nämligen att om man inte har det kan det vara svårt att kunna hitta eleven, förstå var de som som sitter i den lärande situationen befinner sig. Jag tror nämligen bara att man kan leda något till ett mål om man kan hitta dem där de befinner sig för att sedan vägleda, handleda och undervisa för att de ska kunna nå målet. Men jag tror inte att bara för att man är kunnig eller har goda ämneskunskaper så är man en god pedagog/lärare, men för att kunna lära ut är det en viktig grundsten. Det tillsammans med kärleken till att vilja lära, och lära ut är A och O.

Tack Filippa för ditt inlägg.