Jag hatar november, och om något så hatar jag nog december och julen ännu mer. Varför säger du? Ja, det är enkelt, november är grå, och utan slut, oändlig. December är lika grå, men med förväntan om jul, julefrid och familjelycka. Det är med julen som i mumindalen något alla väntar på, men vad är det egentligen vi väntar på, vad är det som ska komma. Det har jag aldrig insett.
Jag har ägnat många av mina skoljular åt att förmedla Lundells julskildring, från romanen Sömnen 1977, med viss lättnad har jag haft högläsning, och låtit min julångest pysa ut och ge eftersmak hos mina elever.

I fjol för första gången kunde jag inte längre, jag tyckte inte att mina elever skulle behöva utstå Lundells julskildring. Jag ville att de skulle få ha kvar sin barndoms julkänsla ett tag till. I år har jag hjälp till att göra en julkalender för de som tävlar i webbstjärnan, märkligt, kanske vinner julen även på mig?

November är slut och i söndags lös solen och gav hopp om att december snart är här och snart över, för då kommer ett nytt år med nya möjligheter. Men det hoppet grusades snabbt av dimman som täckte allt sin väg.

Related posts:

1. Lyckan är total! Jag läste just igenom kommentarerna på min projekthandledarblogg, och såg...
2. Om min lilla sköra bubbla Tänker just starta, men inser att jag har massor i...
3. Är jag som Madame Bovary? Jag har tidigare pratat om mitt förhållande till nätet som...
4. Det är söndag, och jag jobbar igen Sista söndagen på terminen och jag sitter här och småpillar...
5. Ett prat och flera bekännelser Be...