Inlägg taggade: innehåll

Vi skulle aldrig ha träffats, utan våra bloggar…

Av Kristina Alexanderson, 21 augusti 2010

Jag pratar med Anne-Marie Körling i telefon, och för att vara jag är det ganska ofta. Vi pratar webb, blogg, skola och livet. Det är underbart, berikande och dynamiskt. Men som det är när vänner som inte pratar så ofta med varandra i telefon så går vi loopar, vi återkommer till samma ämnen, samma frågor och alltid, varje gång vi pratar så kommer följande fras:

-Vi skulle aldrig ha träffats om det inte vore för sociala medier, för webben, för bloggeriet.

Kanske är det så… Om inte sociala medier funnit då hade vi kanske möts, på någon konferens, på någon studiedag, eller genom att jag hade läst hennes bok men vi hade inte utvecklat vår vänskap, vårt systerskap, våra samtal, vår dialog som sociala medier gör att vi kan. Det som jag och Anne-Marie slår fast om och om igen i våra samtal är att i sociala medier blir det fokus på innehållet, inte på mitt utseende, på min ålder på min akademiska kompetens, vi kan mötas som mer jämlika.Om det inte vore för bloggen för sociala medier och för det innehåll som vi delar, som vi vill prata om hade vi aldrig fått tillfälle att berika varandra.

Eller för att citera Jardenberg och hans underbara kommentar som jag av en händelse hittade i min ”spamkorg”

(btw, att content inte är kung har vi väl slagit fast för länge sedan. För att citera Cory Doctorow: ”content isn’t king, conversation is. Content is just the stuff we talk about ;)

Åh, vad jag är tacksam för att sociala medier finns, att Anne-Marie finns, att du som läser det här finns. Att vara en bloggerska berikar mitt liv…

Ett positivt tonläget i bloggsamtalet

I min undervisning har bloggen, som pedagogiskt verktyg, blivit ett naturligt inslag. Bloggen är ett verktyg bland andra verktyg som vi använder för att redovisa kunskap, inget märkligt. Mina elever bloggar för att redovisa sina framsteg, lämna in sina uppsatser, redovisa lektionsuppgifter, för att publicera podcast. Jag bloggar i sin tur för att följa upp och ge tips och råd. Jag gillar verktyget för att det skapar dynamik, och ger mycket möjligheter.

Jag tycker dessutom om att arbeta i offentligheten. Jag tycker att det finns stora fördelar med att alla elever kan ta del av allas arbeten och alla mina kommentarer och råd. Allt för att alla ska kunna lära, ta del av goda exempel. Men det ställer också krav både på mig och mina elever.

Jag är mycket medveten om att det är att jag som är den som initierar samtalet så är mina kommentarer viktiga, min återkoppling är viktig. Det är jag som sätter tonen, tonläget, jag talar om vad som är tillåter och inte tillåtet. Men ytterst är jag ansvarig för vad som är tillåter och inte tillåtet, precis som i mitt analoga klassrum.

I mitt arbete med att kommentera, har jag valt att söka en positiv ingång, att ta fram det som är positivt. Jag lyfter det som andra kan lära av, jag arbetar aktivt för att ha en konstruktiv ton och ta fram det positiva, det som varje elevgrupp tillför till gemensamma arbetet. Min uppgift är att se det som tillför något hos alla elever i alla elever insatser. Det kräver en del, men framför allt kräver det aktivitet hos eleverna. Så här kan det till exempel se ut:

skriver också källkritik till min glädje, visst ironi tycks kunna skönjas bakom orden… kring Skatteverket

Bakom sidan står en myndighet vars vision är: ”ett samhälle där alla vill göra rätt för sig.”

Ännu en snygg källkritik från Louise och Sofia, ni följer verkligen regelboken och jämför med andra källor…

Småfnissar lite i inlägget om Kristina Alexanderson-Källkritik Och inser att ni har blivit lurade, och använder dessutom Mathias Klang i fel sammanhang. Han har skrivit en guide om Copyright/Copyleft och den har jag använt, men inga guider om wordpress eller om hur man skapar en webbplats. Hihihihi

Jag är grymt impad av ert arbete tjejer, men det gäller att kolla upp frökens källor, samt hur hon använder dem, och försöker ni ju göra …. härligt!

Tonläget, och samtal kring tonläget har varit något som jag och eleverna kom tillbaka till i många sammanhang, och det är ett arbete som vi gemensamt och tillsammans skapar. Vi pratar också om tonläge och ton i klassrummet, gemensamt, vi belyser frågor kring hur det är att arbeta på internet, att får taskiga kommentarer, vad man kan göra etc. Och jag tycker att vi vårt gemensamma arbete hitta ett tonläge där jag kunde puffa och knuffa och stödja, hjälpa och finnas närvarande. Men det är inte alltid enkelt.

Ett av de finaste inlägg jag någonsin fått, den finaste bekräftelsen på att mitt arbete verkligen hjälpte någon, fick en annan människa att ta ett steg framåt, är när Emelie skrev följande en kommentar som visar på hur stark IKEA-effekten är och blir för skolarbete när elever arbetar med sociala medier…

Jag vill tillägna det här inlägget till min blogg som fyller 100 inlägg idag och till min handledare Kristina .

Idag har jag skrivit mitt hundrande inlägg i min lilla blogg ! Och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Inte för att jag har världens mest revolutionerande och coolaste blogg men för att jag faktiskt har skapat någonting. Jag tycker om min blogg, den är min och bara min, och så brukar jag inte känna med mycket. Kärleken till min blogg har sakta men säkert vuxit. Eftersom det är jag som skrivit alla texter, valt alla bilder osv känns bloggen som något viktigt. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på den att jag vill skydda den mot allt ont. Den har blivit som min lilla bebis som jag måste ta hand om, och jag älskar det.

Jag är så himla glad att jag valde att just skapa en blogg som projektarbete. Processen har varit jobbig och trälig men riktigt rolig och lärorik. Jag har verkligen tyckt om att hålla på med bloggen och det lutar åt att jag kommer att fortsätta blogga trots att projektarbetet är över.

Det är en fin kommentar, den är underbar för när hörde du senast en elev prata om sitt skolarbete som ”bebis”, jag bara undrar. Samtidigt så ser jag den som en fin biljett på att vårt bloggsamtal har fungerat.

Att blogga rätt eller att blogga för topplistor?

I förmiddags var jag på ett väldigt intressant seminarium om sociala medier i Almedalen.

Det kom att handla en hel del om politometern som är en samlingsplats för alla svenska politiska bloggar. På politometern rankas även Sveriges främsta politiska bloggar. En av de viktigaste algoritmerna för hur en blogg placerar sig dessa toplistor är antalet länkar, och det medför att det finns de som strösslar sina bloggar med ”spamlänkar”. Det tror jag de flesta av oss som befinner oss mer eller mindre regelbundet på nätet känner till. Samtalet kom att handla en hel del kring den länkekonomi som internets infrastruktur bygger på.

Och med sanningar som att politiska bloggare (och alla andra) som bloggare ska länka intelligent, länka brett, inte bara till kompisar. Att det inom bloggosfären, eller den politiska bloggosfären finns en tendens att ägna stor del åt att skapa länkinflation för att hamna högt på topplistor, i knuffs rankning eller på politometern. Länkar bör handla om content, innehåll och inte om topplistor.

Jag, som inte har fattat det där med topplistor, undrar stilla varför finns dessa topplistor? Varför har skapas topplistor, om inte för att mäta tävla, ranka, mäta, eller för att bli bäst? Eller? Är det inte så att vi får det som vi mäter, och inget annat?

Vad är ett tal? En fråga om tid, eller?

Jag sitter på eftermiddagen och lyssnar på en maratonpresentation av tal på temat ”Oss emellan”. Mina fantastiska treor ska avsluta sitt nationella prov med att hålla sina tal, som ska vara fem minuter, enligt instruktionen.

Jag får frågan om och om igen: Vad händer om mitt tal är längre än fem minuter, säg om det är fyra minuter, eller om det är sex? Vad händer då?

Jag svarar som jag tror att jag ska svara: Fem minuter är fem minuter och fyra är fyra och sex är sex. Men jag tror inget händer med ditt tal, det blev bara inte fem minuter utan fyra eller sex, eller fem minuter och trettio sekunder.

Men frågar då frågar mina elever: Hur bedöms det? Vad händer med mitt betyg om jag inte gör fem minuter utan fyra, eller sex?

Jag svarar så gott jag kan, och inser att det är svårt, för vad händer om talet blir fyra minuter istället för fem eller sex. Vad säger det om talaren? Vad är det som ska bedömas innehållet eller formen? Är inte bara tidsavgränsningen till för att eleverna ska ha ett rimligt riktmärke, för att de ska ha tydliga ramar för uppgiften. Talet ska väl ändå bedömas utifrån innehållet, hur de förmedlar innehållet och sin huvudtanke, eller?

Jag kanske har fel, ska läsa på instruktionerna än en gång. Kanske är det så att fem minuter är fem minuter, och ett tal är ett tal, och inget annat. Kanske är själva formen, ramverket lika viktigt som att eleverna kan förmedla en tanke, till sina åhörare så att de lyssnar, förstår och blir intresserade. Men vad vet jag, jag får läsa på igen.

Panorama Theme by Themocracy