Kategoriarkiv: bilder

Kriterierna för att bestämma ett fotografis verkshöjd fungerar den även för text? #blogg100

Jag läser med spänning, som en bra roman, Stefan Högberg och Lennart Guldbrandssons kriterier för att avgöra om en bild är ett verk. Jag håller med om att det är svårt och komplicerat att fotografier har två skyddsformer, att lagstiftaren skiljer på bild och verk, och att det kanske komplicerar saker när det kommer till att tillgängliggöra kulturarvet. Men frågan jag ställer mig är om Lennarts och Stefans utredning gör det enklare.

Sedan undrar jag över vilket problem de vill komma åt och hitta lösningen på, att skilja på fotografiska bilder och fotografiska verk, eller om problemet egentligen är ett annat…

Stefan och Lennart listar tio kriterier som de anser att man bör titta på för att avgöra om en bild är ett verk, jag har inte tänkt att lista dem här.

Jag undrar om problemet är att fotografier inte ska ha samma skydd, liksom annat konstnärligt skapande, eller om problemet de vill komma åt är de långa skyddstiderna? Jag är inte säker. Sedan ställer jag mig frågan om samma kriterier hade fungerat för litterära texter? Om jag skulle överföra kriterierna på andra konstnärliga uttryck skulle de fungera även då? Skulle man kunna säga att en text som uppnår dessa tio kriterier saknar verkshöjd? Utgår vi från att en text/bild/ett musikstycke/drama etc i utgångsläget inte har verkshöjd?

Sedan vänder jag mig mot kriteriet om vardagsskildringar, och undrar kort: hur kom ni fram till det? Och så tänker jag på Sally Mann.

I förhållande till deras lista funderar jag mycket kring vad ett fotografi är och vad en fotograf tillför till bilden. Hur skapas en bild, och i vilken mån kan betraktaren avgöra en bilds ”verkshöjd” utifrån endast bilden? Jag är inte heller säker på att jag håller med dem fullt ut i deras definitioner kring vad som är ett verk och en bild. De har bara exempel på ”bilder”, några som jag utan tvekan skulle kunna se som verk ;)

Som sagt jag är osäker på vilket problem de vill angripa, om det är begreppet verkshöjd, eller fotografiet som konstform, eller lagstiftarens otydlighet när det kommer till bild och verk när det gäller fotografier i upphovsrättslagen, eller om det är oviljan att tillgängliggöra bilder från kulturarvssektorn…

Slutligen undrar jag kring följande formulering:

”Notera alltså att utgångspunkten är att fotografiet inte uppnår verkshöjd, och det faller på bilden att ”bevisa” sin status som fotografiskt verk.”

Hur kan det falla på ”bilden att bevisa sin status som fotografiskt verk”? Bildens status måste väl ändå bero på intentionernas hos den som skapat den, eller? Eller är fotografier bara resultatet av en viss teknik för att leka med ljus?

Äran i att bli ett skolarbete

20140120-165300.jpg

Agnes mejlade mig med ett hjärta och ärendet fotografi, och jag log. Min första tanke var att det handlade om spam. Här skulle den här historien kunna vara slut, med att jag kastade mejlet. Men det gjorde jag inte, jag öppnade och läste.
Mejlet kom från en ung fotograf, som av sin lärare fått i uppgift att göra stilleben.
Uppgiften var tudelad, först skulle de skriva en uppsats om en fotograf som de tyckte om, och som arbetade med genren, sedan skulle de fotografera stilleben. Agnes hittade mig, och mina stilleben, sedan skickade hon ett mejl och det läste jag nu. Mejlet innehöll frågor om mitt fotografi, om min utbildning, frågor som hon hoppades att jag skulle svara på, så att hon kunde genomföra sitt projekt.
Min princip när det kommer till mejl av den här typen är att försöka svara. Det betyder så mycket.
Jag svarade! Med en önskan om att få ta del av resultatet.

I natt kom det i form av en bild, av skolarbetet… Generad, hedrad och väldigt stolt kan jag säga att ”jag är ett skolarbete”, i alla fall ämnet för ett. Det måste vara ett mått på att jag gjort skillnad!

Jag har frågat Agnes om lov för att publicera hennes bild!

Färgfabriken en plats för att få reflektera kring bilder

About to give me some advise – fd färgfabriken (Tescho)

Vi landade på färgfabriken i morse också, idag tillsammans med kollegan och den fantastiska fotografen Therese Tjernström (Tescho). Det var iInte bara att vi var tre, som gjorde skillnad eftersom tre vågar mer än två, utan också nöjet med att ha med sig en som letar efter vinklar och som ser på rummet med andra ögon. Jag bara väntar på att få se mer av hur hennes bilder blev…

Utifrån mitt perspektiv var det roligt att få möjlighet att fotografera vackra Therese i den ruffiga miljö som färgfabriken är, men ljuset var inte med oss, utan snarare mot oss. Solen infann sig inte och vi hade bara de ljus som kom in genom trasiga fönster och öppna dörrar. Man tar vad man har som Kajsa Varg sa, men bristen på ljus gjorde att mina porträtt (det kommer fler under veckan, på Ser du mig) och interiörbilder är brusiga, som ett filter som gör att det är lite större gryn på motivet…

Och när jag tittar på porträtten av Therese så slås jag hur mycket jag gillar just brus. Therese ser ut som hon tittar in i spegeln… och där står jag. Ja, som jag skrev sist, jag föredrar bilder som är nära, och leker med ljuset, men är också väldigt förtjust i brus. Ska fotografera mera i mindre, sämre ljusförhållanden, med stor bländaren och höga iso-tal.

Hoppas solen visar sig imorgon, då ska jag plåta.

En iakttagelse – om ljuset och motivet

Jag gjorde tillsammans med Peter en utflykt till en övergiven färgfabrik, för att plåta för att se om vi kunde fånga det ljuva novemberljuset. Det är märkligt och häftigt att befinna sig i en övergiven fabrik, som naturligtvis inte är helt övergiven. En plats som inte längre används för vad den var tänkt för, står där och förfaller i väntan på att någon ska bestämma sig för vad som ska ske med tomten och huset.

Hela lokalen är fylld med taggar, klotter och street-art, det droppar från taket och i vissa rum finns provisoriska sängar. Och in genom de fönsterlösa fönstrena strömmar morgonljuset, en lokal som gjord för att fotograferas och fotografera i. Svårt, nästintill omöjligt, men också extremt utmanande. Jag vill gärna ta porträtt, med miljön som fond, men så fort jag får Peter att stå framför min kamera framför en fond som jag tror kan göra sig på bild händer två saker:

  1. jag fastnar för hur ljuset leker i hans ansikte eller skapar skuggor eller reflektioner i vattnet…
  2. sedan går jag närmare, tycker om bilder som skildrar ansikten, händer, fötter, nära och gärna än närmare…

Bakgrunden som jag valt som jag vill ha med i bilden, som en del av berättelsen, försvinner, kvar blir mitt motiv och mitt ljus… Platsen får mig att inse, vad som är centralt för hur jag fotograferar… ljuset och människan

 

 

Stilleben – ett stilla liv – kan det finnas något tråkigare?

Jag tänker ofta på stillben, och hur innerligt tråkiga de ytligt sett är. Ofta presenteras stilleben, som en genre av bilder som visar upp frukt, dödskallar, blommor på ett bord, ett stilla liv, som genom konstnären, konventioner och symboliken får liv och betydelse långt utanför det som möter betraktarens öga.

Jag tänker på de klassiska stilleben, med fruktfat, med några flugor, ett fat med körsbär etc. Motiven är vardagliga, ting som tillhör vardagen. Ytligt sett vare sig mer eller mindre, men när vi tittar närmare, börjar skrapa på ytan så finns där så mycket mer, en hel berättelse, med symboler, symbolik som bilden bär och som vi inte ser om vi inte tar oss tid, har kunskaper, saker som vi inte ser eller ens ana, om vi inte ser bortom ytan.

Stilleben som bildgenre är så skenbart enkel, och du kan vara nöjd eller bortse från det du ser, som något som inget säger, som bara är en bild av vardagen. Men du kan också ge dig hän och titta närmare och se mer…

Det senare är det som lockar mig, som drar mig tillbaka till att skapa nya stilleben, under den skenbara ytan finns det så mycket mer som jag vill berätta, med mina bilder. Fast i samtal om dem så fastnar alltid diskussionen någonstans på ytan, om äpplena är äpplen eller inte och om jag får avbilda dessa äpplen eller inte, de tycks ju ägas och vara skapade av någon annan.

 

Vad dokumenterar fotografier?

3ccJag har ställt mig frågan många gånger: Vad dokumenterar fotografiet? Vad vill jag att det ska  dokumentera? Är fotografiet är det ett verktyg för dokumentation, eller bara ett verktyg för min subjektiva verklighetsupplevelse?

Ofta förknippas fotografiet med dokumentation, och minne. Vi pratar om och använder eller ser på bilder som skildringar av verkligheten och som ett minne av vad som skedde och tillfället när det hände.

På ett ytligt och enkelt plan är det så att fotografier kan fånga ögonblick av skeenden, men bilder/fotografier är i sig inte objektiva dokument eller objektiva dokumentationer. De kan fånga skeenden, saker som händer där och då, men betyder det att fotografiet avbildar verkligheten såsom vi upplever den? Jag tror inte det.

När jag tittar på bilder så slås jag ofta av alla val som fotografen gjort, när det kommer till komposition, perspektiv, objektiv och teknik, motiv etc. Och jag förvånas ofta över hur upprörda vi blir när vi upptäcker att fotografer bearbetar sina bilder, och på så sätt förstärker verkligheten, eller den berättelse som han/hon vill berätta.

Fotografiet är ett sätt att kommunicera, ett medium, och när vi använder och skapar bilder/fotografier det gör vi val medvetet och omedvetet. Alla dessa val är personliga och vi kan prata om bilder/fotografier som en skildring av verkligheten, men de är ofta bara en version av en händelse, av en berättelse, men inte den enda och kanske inte heller den som kommer att upplevas som sann. Fotografiet som alla andra medier vi använder bygger på val och urval, gjorda av fotografen och ibland av andra, allt för att berätta/skildra det som vi fotograferar.

Varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild?

Jag fotograferar just nu i och med projektet Ser du mig mycket människor, skapar bilder av människor som jag känner och personer som jag inte alls känner och ofta väldigt ofta möter jag ett avståndstagande från den som jag fotograferat när jag ska visa resultatet, eller visa bilderna. Jag känner igen mig och är på många sätt likadan när jag tittar på mina egna bilder av mig själv.

Jag har funderat mycket på varför vi inte tycker om den bild som ett fotografi ger av oss. Samt när vi lär oss att se på bilder av oss själva så kritiskt och skeptiskt. Ibland undrar jag om det beror på att vi tror att kameran likt spegeln ska fånga det som vi ser?

När jag inledde mitt självporträttsprojekt ”Ser du mig” så var det bland annat med en tanke om att  jag skulle bli bättre på att acceptera bilden av mig själv, lära mig tycka om att se mig själv på bild. Jag tänkte att jag skulle lära mig att tycka om mig själv på bild, och tanken var att när jag kommer gör det så kommer kanske jag att kunna få andra att tycka om de bilder som jag tar på dem…  Naivt, jag inser det.

Lite mer än ett halvår in på mitt andra 365-projekt (självporträtten på Serdumig.se) så inser jag att jag inte alls har lärt mig tycka om mig själv på bild, men jag har lärt mig andra saker, som hur jag kan ta självporträtt, jag har lärt mig en del om att berätta med mig själv som motiv. Jag tror att jag fått en och annan insikt om om varför jag inte tycker om andras bilder av mig. Jag brukar förklara det med att jag har svårt för de berättelser som andra med sina bilder berättar om mig. Att en annans bild är inte stämmer överens med min berättelse om mig. Eller så är det som någon sa: de flesta har ingen tanke bakom de bilder som de tar.

Att ta självporträtt och vara sin egen modell har också fått mig att fundera mycket kring vad ett självporträtt är och varför ”selfie-trenden” väcker så starka känslor. Diskussionen kring att att de som fotograferar sig själva lider av narcissism eller att jag skulle bära en bild av att jag verkligen tycker att jag är värd att beskåda. Jag tror inte att jag lider av det ena eller anser det andra, jag skapar bilder, försöker berätta berättelser, kommunicera med kameran som min penna. Jag använder mig själv som modell i brist på andra, i sökande efter det som jag vill berätta med just de här bilderna.

Men projektet kring Ser du mig har också fått mig att fundera mycket kring: När lär vi oss att tycka illa om den bild som andra skildrar av oss? När och varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild är frågor som jag brottas med och kommer att brottas med under resten av 2013.

Varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild?