Kategoriarkiv: bilder

Skapar internet vår identitet? #ind14

Påverkar internet vår sätt att vara, vilka vi är och bli vi verkligen annorlunda online? Gör internet  att vi gör andra saker som vi utan internet inte skulle ha gjort? Vilken betydelse som sociala medier för vilka är, eller vilka vi blir?

Naturligtvis påverkas vi av det som vi tar del av i sociala medier, även om den verklighet som vi tar del av är styr och filtrerad av de funktioner som de som skapat dessa medier har byggt in. Jag brukar tänk på hur vi pratade om internet i början av 2000-talet om att vi inte skulle dela information om oss själva inte lägga ut bilder på nätet och sedan kom sociala plattformar som Facebook som bygger på att vi ”umgås” som oss själva, med våra bilder, vårt liv som den berättelse kring vilket vi umgås och så skedde en förändring, ”våra vänner” började dela bilder av sig själva, till det kom ”smarta mobiler” som medförde att vi med enkelhet kunde dela bilder, uppdateringar om vår liv. I den filterade verkligheten som sociala medier ger oss av våra vänner vardag får vi en bild av att ”alla” delar vardagsbilder av sin lunch, sitt utseende och sakta men ganska säker så börjar vi se det som självklart och tröskeln för att dela bilder, vardagen på nätet blir lägre. I sig påverkar dessa bilder och medier vår identitet, vilka vi är och hur vi ser på oss själva som personer. Vem är jag och vem är du, definieras i samspelet med andra?

Detta är spännande och viktiga frågor och därför har vi på .SE tillsammans med Statens medieråd en spår Duckface och Stoneface, på Intenetdagarna som handlar om just identitet och bilddelning på internet och i andra medier samt hur det påverkar vårt sätt att se på oss själva och vilka vi är.

Det finns ännu biljetter kvar till detta spår och jag hoppas innerligt att vi ses där.

 

Bilden av ”vanliga människor” i allmänhet och selfies i synnerhet #ggm14 #blogg100

Vilka bilder av ”okända” människor fick före internet spridning?

Jag fascineras av sociala medier och teknikutvecklingen, och de känslor och uttryck som ”vanliga” människors användande av sociala medier väcker… Bygger inte det vi delar i sociala medier på den enklas sanningen att vi vill berätta om oss själva, det vi tycker om, det vi vill vara och det vi hoppas att vi är. Jag undrar mycket vad dessa uttryck och åsikter om ”vanliga människors” medieanvädning bygger på, varför väcker det så mycket känslor? Och när går det över?

Jag tänker att i och med att Facebook har varit öppet för alla sedan 2006 och Internet är en självklarhet, smarta-telefoner är var mans egendom, då borde inte ”okända” människors agerande i sociala medier uppröra så mycket som det gör. Men jag möter med jämna mellanrum röster som pratar ner uttrycken, förringar dem som något som bara görs för att vi kan, varför då? Vad är det som har blivit så mycket sämre? Är det att vanliga människor kan ge en bild av sig själva?

När jag växte upp spreds två typer av bilder generellt av vanliga människor i medier eller i offentligheten: Vid brott var det: den självklara bilden passbilden. Jag tänker på bilder som den av Christer Pettersson. Den andra typen var bilder av människor som gjort något bra eller föredömligt till dem skickades det ut en reporter som fick skildra vardagen, den vanliga människan.

Idag kan vi själva berätta med hjälp av medier, sociala medier berätta om bilder, genom att själva ta bilden, dokumentera stunden, maten och då väcker det känslor, ett tydligt tecken på  självupptaget, men är det inte så att media och de som förekommer i media bara känner en konkurrens från vardagens hjältar och kändisar och en rädsla för att vi när vi själva kan skapa våra egna ”kändisar” och dela dem med varandra och inte längre är intresserade av kändisar och traditionella medier?

Imorgon på GeekGirlMeetup kommer jag att prata om selfies i synnerhet och bilder av oss ”okända” i synnerhet :)

Lärande sker alltid i ett möte #blogg100

Jag fotograferar en del. Man skulle kunna säga att det är ett av mina fritidsintressen. Ett av de projekt som jag gör just för tillfället är ett som mina barn bjudit in mig till. De har gett mig fotograferingstid, varje vecka. Och jag är glad.

Men i deras värld är det ganska enahanda och de tycker att bilderna blir väldigt lika, kanske till och med samma. En av barnen har bytt ut sin vardagliga min med grimaser och till en början opponerade jag mig. Tyckte att vi kanske kunde vara ”ordentliga” ta vanliga bilder. Men sittandes där med kameran och med ett grimaserande barn framför mig inser jag att det här är så mycket roligare. Jag skrattar, barnet skrattar och bilderna blir annorlunda, kanske inte de bästa, men de utmanar oss. Barnet får mig att se andra sätt att se på porträtt, på mina barn och deras färdigheter…

Jag tänker att vi möts och vi utvecklas och lär av varandra, och så ska väl allt lärande ske.  I ett möte mellan den som ska lära och den som lär ut. Mitt barn lär mig se att bilder på barn och porträtt av barn kan vara fulla av liv, bus och framför allt på bådas villkor.

Igår skedde det igen, kollegans barn ställde upp på att vara med på bild och strax var leken inte bara min, utan även deras… bilderna blev så underbart roliga och fulla av barn.

Geek Girl Meetup 2014 – Make it #blogg100

Snart är det dags för årets upplaga av Geek Girl Meetup 2014 och jag ska som vanligt vara med, både som deltagare och talare. Troligen också som bloggare och kanske som dokumentationsfotograf. Min presentation har jag ska handla om bilder och självporträttet som uttryckssätt, göra en historisk exposé över självporträtt för att landa i en diskussion kring selfies, och försöka reda ut varför dessa bilder väcker så mycket känslor och varför de är så populära.

Har du input att komma med gör gärna det här :)

Vem får synas på bild och varför är det så? #blogg100

Via min kollega Pamela Davidsson (ansvarig för internetstatistik på .SE) fick jag en kolumn om konsten att synas på bild, skriven av Catrin Pihl. En journalist på Uppsala Nya Tidning som har en egen spalt, och med den kommer en tillhörande bild. Idag handlar den om hur svårt det är att få medelålders kvinnor att vilja vara med på bild. Hon skriver bland annat:

Av egen erfarenhet vet jag därför att de som är alldra svårast att fånga på bild är kvinnor i min egen ålder. Svarar på frågor gör vi gärna. Men vill helst slippa visa upp vår rynkor och vår övervikt för andra.

Så avslutar hon sin kolumn med att fråga vem som har bestämt att det är så, att åldrade kvinnor också behövs synas på bild. Jag instämmer såklart fullt ut, men tänker att det är kanske vi som samhälle som lär ut detta, genom att skambelägga och göra det till något ytligt. Det är fult att visa upp sig, spegla sig, göra selfies, visa dagens outfit i alla fall bland unga flickor. När samhället förmedlar dessa föreställningar om att du inte ska få synas på bild som kvinna, så måste åtminstone vi själva leva upp till det, och vi kanske också förstärker det med att ”inte” vilja vara med på bild. Kvinnor i medelåldern är vackra med sina rynkor, sin övervikt och sin livserfarenhet.

 

Kriterierna för att bestämma ett fotografis verkshöjd fungerar den även för text? #blogg100

Jag läser med spänning, som en bra roman, Stefan Högberg och Lennart Guldbrandssons kriterier för att avgöra om en bild är ett verk. Jag håller med om att det är svårt och komplicerat att fotografier har två skyddsformer, att lagstiftaren skiljer på bild och verk, och att det kanske komplicerar saker när det kommer till att tillgängliggöra kulturarvet. Men frågan jag ställer mig är om Lennarts och Stefans utredning gör det enklare.

Sedan undrar jag över vilket problem de vill komma åt och hitta lösningen på, att skilja på fotografiska bilder och fotografiska verk, eller om problemet egentligen är ett annat…

Stefan och Lennart listar tio kriterier som de anser att man bör titta på för att avgöra om en bild är ett verk, jag har inte tänkt att lista dem här.

Jag undrar om problemet är att fotografier inte ska ha samma skydd, liksom annat konstnärligt skapande, eller om problemet de vill komma åt är de långa skyddstiderna? Jag är inte säker. Sedan ställer jag mig frågan om samma kriterier hade fungerat för litterära texter? Om jag skulle överföra kriterierna på andra konstnärliga uttryck skulle de fungera även då? Skulle man kunna säga att en text som uppnår dessa tio kriterier saknar verkshöjd? Utgår vi från att en text/bild/ett musikstycke/drama etc i utgångsläget inte har verkshöjd?

Sedan vänder jag mig mot kriteriet om vardagsskildringar, och undrar kort: hur kom ni fram till det? Och så tänker jag på Sally Mann.

I förhållande till deras lista funderar jag mycket kring vad ett fotografi är och vad en fotograf tillför till bilden. Hur skapas en bild, och i vilken mån kan betraktaren avgöra en bilds ”verkshöjd” utifrån endast bilden? Jag är inte heller säker på att jag håller med dem fullt ut i deras definitioner kring vad som är ett verk och en bild. De har bara exempel på ”bilder”, några som jag utan tvekan skulle kunna se som verk ;)

Som sagt jag är osäker på vilket problem de vill angripa, om det är begreppet verkshöjd, eller fotografiet som konstform, eller lagstiftarens otydlighet när det kommer till bild och verk när det gäller fotografier i upphovsrättslagen, eller om det är oviljan att tillgängliggöra bilder från kulturarvssektorn…

Slutligen undrar jag kring följande formulering:

”Notera alltså att utgångspunkten är att fotografiet inte uppnår verkshöjd, och det faller på bilden att ”bevisa” sin status som fotografiskt verk.”

Hur kan det falla på ”bilden att bevisa sin status som fotografiskt verk”? Bildens status måste väl ändå bero på intentionernas hos den som skapat den, eller? Eller är fotografier bara resultatet av en viss teknik för att leka med ljus?

Äran i att bli ett skolarbete

20140120-165300.jpg

Agnes mejlade mig med ett hjärta och ärendet fotografi, och jag log. Min första tanke var att det handlade om spam. Här skulle den här historien kunna vara slut, med att jag kastade mejlet. Men det gjorde jag inte, jag öppnade och läste.
Mejlet kom från en ung fotograf, som av sin lärare fått i uppgift att göra stilleben.
Uppgiften var tudelad, först skulle de skriva en uppsats om en fotograf som de tyckte om, och som arbetade med genren, sedan skulle de fotografera stilleben. Agnes hittade mig, och mina stilleben, sedan skickade hon ett mejl och det läste jag nu. Mejlet innehöll frågor om mitt fotografi, om min utbildning, frågor som hon hoppades att jag skulle svara på, så att hon kunde genomföra sitt projekt.
Min princip när det kommer till mejl av den här typen är att försöka svara. Det betyder så mycket.
Jag svarade! Med en önskan om att få ta del av resultatet.

I natt kom det i form av en bild, av skolarbetet… Generad, hedrad och väldigt stolt kan jag säga att ”jag är ett skolarbete”, i alla fall ämnet för ett. Det måste vara ett mått på att jag gjort skillnad!

Jag har frågat Agnes om lov för att publicera hennes bild!

Färgfabriken en plats för att få reflektera kring bilder

About to give me some advise – fd färgfabriken (Tescho)

Vi landade på färgfabriken i morse också, idag tillsammans med kollegan och den fantastiska fotografen Therese Tjernström (Tescho). Det var iInte bara att vi var tre, som gjorde skillnad eftersom tre vågar mer än två, utan också nöjet med att ha med sig en som letar efter vinklar och som ser på rummet med andra ögon. Jag bara väntar på att få se mer av hur hennes bilder blev…

Utifrån mitt perspektiv var det roligt att få möjlighet att fotografera vackra Therese i den ruffiga miljö som färgfabriken är, men ljuset var inte med oss, utan snarare mot oss. Solen infann sig inte och vi hade bara de ljus som kom in genom trasiga fönster och öppna dörrar. Man tar vad man har som Kajsa Varg sa, men bristen på ljus gjorde att mina porträtt (det kommer fler under veckan, på Ser du mig) och interiörbilder är brusiga, som ett filter som gör att det är lite större gryn på motivet…

Och när jag tittar på porträtten av Therese så slås jag hur mycket jag gillar just brus. Therese ser ut som hon tittar in i spegeln… och där står jag. Ja, som jag skrev sist, jag föredrar bilder som är nära, och leker med ljuset, men är också väldigt förtjust i brus. Ska fotografera mera i mindre, sämre ljusförhållanden, med stor bländaren och höga iso-tal.

Hoppas solen visar sig imorgon, då ska jag plåta.