Kategoriarkiv: gästinlägg

Sammanfattning av min presentation från Internetdagarna

En bild säger mer än tusen ord – på Internetdagarna hade vi på Webbstjärnan Linda Svanberg som gjorde anteckningar och ritade samtidigt, sk. sketch notes. Det är en otrolig ego-boost att få en sådan kopplade till sin egen föreläsning. Här är min.Kristina-Alexanderson-cc-by-Linda-Svanberg-for-Webbstjarnan-460x460Tusen tack Linda!

Min presentation och mina slides hittar du här nedanför.

 

 

Vad är Creative Commons? – Gästbloggat hos Webbtanten

Jag har gästbloggat kring Creative Commons hos Webbtanten. Jag har försökt göra det överskådligt och tydligt, samt försökt ge några skäl till att jag tycker att det är viktigt att fundera kring hur du vill dela sitt material på nätet. ett litet smakprov:

ta dig en funderar hur vill du att dina bilder, dina filmer på Internet ska spridas? Vill du att andra ska få hjälpa dig att sprida dem, vill du att andra ska få bearbeta dem? Vill du att andra ska kunna göra det utan att behöva fråga dig om lov först? Om det är så, ja då är kanske Creative Commons något även för dig.

Läs resten här

 

Lärare och elev -vänner på Facebook?

Jag hittade henne via Fotosöndag och flickr leapox, för att hon tar grymma bilder, började följa henne på twitter. Det visade sig att hon var lärare och efter ett samtal på twitter så frågade jag om Katarina Pocs om hon kunde tänka sig att skriva ett gästinlägg om hur hon ser på vänskapen mellan elever och lärare på Facebook. Och till min lycka och till er, så sa hon ja…

The mini-stormtrooper is a Hero

Kan man vara vän med elever på Facebook?

Det finns olika svar på den frågan och ställs frågan till mig är svaret ”ja”. Det är inte så att jag söker upp elever, men om jag får en vänförfrågan väljer jag att acceptera. Men, för det finns ett litet men, jag lägger eleverna i en särskild mapp som för enkelhetens skull är döpt till ”elever”. Då har jag kontroll via sekretessinställningar över vad eleverna får se på min sida. Smidigt och tryggt, tycker jag. Så tryggt det nu kan vara att ha en profil på Facebook.

Varför är jag vän med mina elever?

Endast vid ett tillfälle har jag känt att en elev börjat missbruka möjligheten att chatta med mig, men det gick att lösa ganska smidigt genom samtal i skolan. Fördelarna med att ha kontakt med elever via Facebook är flera och överväger. Av de drygt hundra elever som lagt till mig som vän har cirka tjugo kontaktat mig för att ställa skolrelaterade frågor. Dels vågar elever ställa frågor de av någon anledning inte ställt i skolan. Några då de har haft praktiska frågor inför en studieresa, andra för att räta ut frågor om hemuppgifter, vissa för att ta reda på vad som gjorts på lektionen då de varit sjuka. Dessutom har några kontaktat mig via chatten för att berätta något som är svårt att säga ansikte mot ansikte. Vid de tillfällena känner jag att det var rätt beslut av mig att ”bli vän”.

I och med beslutet får jag även ta del av elevernas privatliv. Något som jag inte annars har tillgång till. Majoriteten av mina elever går på högstadiet och det är ju en period då mycket händer i livet. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att jag upptäckt nya sidor hos ungdomarna. Några är till exempel duktiga fotografer och andra ambitiösa gymnaster. Flera har blivit blixtförälskade. Roliga upptäckter med andra ord. Ibland kan dessa upptäckter ge mig idéer till skolarbeten och jag är alltid tacksam för bra idébanker.

Vid några få tillfällen har jag även stött på tråkigheter, som mycket depressiva statusuppdateringar. Vad är min skyldighet som lärare då? Eller – vad är min skyldighet som vuxen? Det finns tyvärr inga klara riktlinjer, men jag gör så som jag skulle göra för vem som helst som mår dåligt: stötta. Det har hänt att jag skickat ett privat meddelande till eleven med väl valda och förhoppningsvis kloka ord. Eller vid ett passande tillfälle i skolan frågat eleven hur hon mår. Eller tagit upp elevens välmående med mentorn på skolan. Som tur är är dessa mycket depressiva uttryck sällsynta, men när de väl skrivits har jag upptäckt att det finns många händer som tar emot den som är på väg att falla. Många av elevens Facebook-vänner, ofta skolkamrater men även mostrar och grannar, skriver stöttande ord och det är faktiskt något som är häftigt – elever som inte umgås med varandra i skolan, umgås på Facebook. Jag får ta del av och se den gemenskapen och utvecklingen och det tycker jag är rätt så fantastiskt.

Det är upp till var och en att välja

Självklart är det upp till var och en att välja vilka man vill ha som vän på Facebook. Det är ju trots allt en fritidsaktivitet och därför fullt förståeligt att vilja ha sitt privatliv privat. För mig är det dock varken tidskrävande eller jobbigt att kunna ha kontakt med elever via Facebook, jag ser det snarare som en väldig smidig kommunikationsplattform som många använder i sin vardag. Mitt intresse i ”vara vän” ligger varken i att dela med mig av allt på min profil eller att systematiskt surfa in på elevernas profiler för att kommentera status eller fotografier. Intresset ligger snarare i att jag faktiskt hellre på min fritid svarar på frågor via mail eller chat än på hemtelefon eller mobil och, viktigast av allt, för att jag tycker fler vuxna behövs på Internet som stöd för våra ungdomar. Bara vissheten av att vuxna finns nära till hands kan vara trygghet nog.

En elev-berättelse om skolvardagen med ”en-till-en” eller ”varsin”

Extra life
Extra life av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Jag fick ett mejl, för att inleda som en politiker, från en elev som undrade om jag kunde tänka mig att delta i en undersökning kring hur lärare ser på datorer och internet i undervisningen. Hon berättade i sin introduktion att hon var lite skeptisk till att ge elever varsin dator. Hon var skeptisk till att ”datorn” i sig gör någon skillnad för skolans arbetssätt, på resultaten, på pedagogiken, men vill gärna undersöka lärares uppfattningar. Hon undrade helt enkelt om jag kunde delta. Jag svarade: ja men på ett villkor, nämligen att du skriver om din skolvardag, och att jag få publicera din berättelse om din skolvardag här på min blogg. Jag fick ett mejl tillbaka som sa, ja, men jag vill vara anonym.

Detta är ett gästinlägg från en elev och en subjektiv berättelse från en skola i Sverige som inför en till en.

Jag går sista terminen på en gymnasieskola där alla elever har fått varsin dator att använda på lektioner och till studier. Min klass fick dem för precis ett år sedan, så jag tänkte berätta lite om hur det har varit.

Först och främst är det väldigt viktigt vad för slags dator vi har fått. Våra är små HP-datorer som lätt får plats i väskan och som inte väger alls mycket. De är inte tillräckligt avancerade för att kunna spela spel på och har inte ens CD-romspelare. Men detta är inte heller funktioner, som jag har saknat.

Till datorerna har vi fått ladda ner gratisprogrammet Open Office att använda till att göra presentationer och dokument. Det har väl inte fungerat så bra som man hade kunde hoppas, men det är också en vanesak. Det är ju även en programvara som kommer utvecklas och man förstår att skolorna inte vill lägga ner tusentals kronor på ett Word-program, när det finns liknande gratis online.

Användandet av datorerna har fungerat olika bra, på olika lektioner. I de flesta ämnen har vi bara använt dem till att skriva uppsatser på lektionerna, söka källor och liknande, som man förut har gjort i bokade datorsalar. Det kanske viktigaste med datorerna är att de har inneburit att det är lättare att anteckna på lektionerna. Jag personligen tycker det är jättebekvämt, medan jag har kompisar som antecknar för hand fortfarande.

Hur datorerna används på lektionerna beror allra mest på läraren. Jag tror att de på vår skola inte har utbildats tillräckligt väl i hur användbart det faktiskt är med tekniken. Det finns lärare som fortfarande skriver ut ett häfte var till eleverna, när vi lika väl själva kan hitta det på internet, eller att läraren skickar det till oss så att vi kan läsa det på skärmen.

Men om jag ska vara helt ärlig så går nog den mesta datortiden i skolan åt Facebook eller annat slösurfande. Sorgligt men sant. En riktigt tråkig lektion när datorn är där framför sig så är det oundvikligt. Jag har faktiskt glömt hur det var att sitta på tråkiga lektioner utan dator. Vad gjorde man? Inte lyssnade i alla fall.

Jag känner inte att mitt studieresultat eller effektivitet har påverkats varken i negativt eller positiv riktning sen vi fick datorerna. Jag lyssnar lika mycket nu som innan. Om jag kanske inte förstår något, eller missar något kan jag snabbt googla det och hänga med i lektionen igen. Men det varierar från person till person. Vissa kanske inte alls kan ta ansvaret med att vara aktiv på lektionerna och ha en dator framför sig, medan andra, som jag själv, kan det. Det är ju också upp till läraren att ha intressanta och bra lektioner så att man faktiskt vill lyssna, eller kanske bara säga till oss att stänga datorerna.

Om jag ska sammanfatta så är jag positiv till att alla elever ska ha en dator var. Men innan en skola lägger ner pengar på att alla elever ska ha det, borde de börja med att utbilda lärarna så att de vet hur de ska förändra sin undervisning så att datorerna faktiskt blir nödvändiga. Då kan lärarna sedan visa eleverna hur de kan arbeta med datorerna på bästa smidiga sätt. Jag har ju kommit mitt i denna förändringsfas och jag tror mycket kommer utvecklas efter att jag har gått ut gymnasiet, till det positiva. Jag tror helt klart att datorerna är en viktig del av den nya moderna skolan och det är lika bra att barn och ungdomar får lära sig redan nu att använda en dator (och internet!) på rätt sätt, eftersom de i framtiden är högst troligt att de kommer jobba framför en.

Jag ska inte tolka, eller tänka åt er, men den bild som den här eleven ger är intressant och tänkvärd. Kanske finns det något som alla som står i startgroparna för ett en till en projekt bör tänka kring. Helst skulle jag såklart vilja att alla skolledare läste och tänkte igenom hur arbetet från ”datorsalar till en-till-en ska ske” samt att övergången sker med tydliga mål.

Jag har ju gästbloggat om Creative Commons på Gotland

Jag gör en Klang, väljer ett passande citat och länkar. Jag tycker att ni ska läsa inlägget Vad kan en turistbyrå vinna på att dela? Det ger en del tankar som jag har om vad turistbyråer kan vinna på att licensiera sitt material under Creative Commons

Turistbyråns själva affärsidé är i mina ögon att sälja en plats, eller flera platser, och den/de upplevelser som platsen kan medföra.

Hur görs det? Jo, genom berättelser för när vi ska beskriva platser som vi har besökt eller som vi ska besöka använder vi bilder för att fånga platsens magi och förmedla de känslor, som vi har med platsen eller som vi hoppas få.

I en digital vardag sprids många av dessa berättelser online, av ”turisterna” eller de blivande turisterna, av och genom turistbyrån också så klart. Men besökarna är viktiga, de berättar för sina vänner på Facebook att de ska till Gotland, att de varit på Gotland, och aldrig tidigare har det varit så lätt att dela och sprida bilder, en del av den marknadsföringen av en plats sker idag precis som igår av användarna, men den stora skillnaden är att idag är det mycket lättare att dela andras berättelser, turistbyråns, kompisen eller bloggaren och det ska naturligtvis en turistförening använda och Creative Commons är ett juridiskt verktyg som möjliggör detta utan att användaren/den möjliga turisten begränsas av upphovsrätten.

Har du funderat på vad du skulle vinna? Vad du skulle förlora? Vad som skulle hända om du delade mer generöst av ditt material? Dina texter, dina bilder, din musik…. Fundera du med!

What goes around comes around

Skriver om medias synsätt på skolan på Second Opinion

kristina alexanderson bilden är tagen av Mathias Klang CC (by,nc)

Jag blev tillfrågad, smickrad och kände mig utmanad, så jag tacka ja till att skriva ett mediegranskande inlägg av hur SvD och Metro skildrar historien om Douglas Berglunds debutbok ”En lat jävels guide till MVG i alla ämnen”.

Idag publicerades det med den underbara rubriken Gulligt istället för granskande:

Ett litet smakprov sedan får ni läsa hela inlägget där:

Varför ifrågasätter inte journalisten dessa råd? Menar Samuelsson på fullaste allvar att han tror att lärare betygsätter beteende, och inte kunskaper? När Douglas Berglunds råd får stå oemotsagda och artikeln rubriksätts med ”Så får du MVG i alla ämnen” är det solklart att jag som läsare upplever att det är så. Här behövs en granskning av innehållet.

Om Google Generation och vår världsbild

Jag blev för några veckor sedan intervjuad av min kollega Kristina Alexanderson, lärare på Enskilda Gymnasiet, tillika utbildningsansvarig på Webbstjärnan/.se och bloggare på Kolla källans idélåda. Kristina dyker alltid upp på skolan på tisdagar, vilket är trevligt även om det ofta blir alltför snabba hälsningar eller korta utbyten av jobbtankar, mellan lektioner, möten och bibliotekslåntagare…

***

Denna tisdag hann vi dock med ett lite längre möte då vi hade bokat tid för intervju inför artikel i Kolla källans idélåda som lades ut 4 maj. Kristina ville skriva om hur jag arbetar med att undervisa elever på skolan i informationssökning, vilket jag tycktes kändes lite svårt och prestationsladdad. Men jag hade bestämt mig för att låta mig intervjuas ändå och som tur var hade jag nyligen haft lektioner i infosök inom ett pågående projekt på skolan, färskt i minnet och lämpligt att utgå ifrån under samtalet. (Sedan blir vi väl ”alla” glada för ett och annat tillfälle att få visa upp det vi gör i våra jobb ;).

Ett givande samtal

Det blev ett givande samtal som kom att handla om allt från elevers frågor i biblioteket till deras olika sökvägar och informationskompetens. Jag tänkte efteråt att här finns ju flera uppslag att både prata och skriva mer om, vilket Kristina troligtvis också gjorde, då hon följde upp inlägget i Kolla källan med ett uppföljningsinlägg i sin egen blogg under lördagen: Elevers informationskompetens, hur ser den ut?

Vilka är bibliotekariens svårigheter?

Innan jag blir alltför självupptagen i detta inlägg ska jag försöka komma till saken ;-). Mot slutet av vårt samtal frågade Kristina mig vad jag upplever för svårigheter i mitt jobb med att lära elever att söka information. Överhuvudtaget är det ju relativt svårt att försöka lära ut något till en målgrupp som denna redan anser sig rätt bra på – internet är ungdomarnas arena som Kristina skriver. Likväl som elever kan läsa, skriva, cykla så kan de som regel även googla och hitta fakta på internet. Men det stannar ju inte där egentligen, inte om vi pratar om riktig informationssökning i ett djupare sammanhang…

Hittar elever schyssta webbresurser?

Nu ska jag genast säga att av det jag sett av elevers sökande efter information på internet, så har de blivit markant bättre på att just googla sedan jag började som skolbibliotekarie 2002. Ökad tillgång i hem och skola med dagligt internetanvändande som följd har naturligtvis gett vissa resultat. Men också av denna anledning tycker jag att det svåraste att nå fram med till eleverna är just söktekniker i Google. Här gäller det att kunna komma med något nytt och överraskande för att fånga intresset, men utrymmet finns inte alltid… Så länge jag kan visa eleverna skolans databaser såväl som fria webbresurser som Länkskafferiet och andra schyssta portaler, så är detta relativt nytt och nyttigt för dem – det tycker de även själva ibland (tror jag). Men när det kommer till att visa hur man kan effektivisera sina googlesökningar så är det genast ”stopp och belägg”, Google kan vi faktiskt, vad vill du tillföra här egentligen…?

Eleverna ställer smarta frågor…

Här ställer eleverna gärna smarta frågor, som varför ska vi gå igenom just Google när det finns andra sökmotorer som Alta Vista, eller det där man göra i ”Avancerad sök” osv. … Helt rätt – som jag tidigare skrev har eleverna generellt blivit hyfsade på att googla och det finns nog en eller ett par i varje klass som hanterar flera smarta söktekniker. Men det betyder inte att alla i varje klass känner till dessa genvägar eller att jag som bibliotekarie inte har något nytt att komma med här… Jag tycker ändå att det är värt att lägga lite tid under en infosöklektion på att prata Google (eller för allt del någon annan likvärdig sökmotor), söktekniker och funktioner. Det behöver inte vara jag som talar om för eleverna hur de ska söka, det kan lika gärna vara ett utbyte av kunskaper och sökvägar – alla kan vi lära oss något nytt i en sådan dialog. Allra minst jag!

Google generationen och internet

Under samtalet med Kristina försöker vi sätta fingret på vad det är med just googlesökningar som gör eleverna lite provocerade, som gör det svårt att nå fram till dem på ett bra sätt. Då slår mig uttrycket ”Google generation”, vilken spridning det begreppet fått och vilket synsätt det har fört med sig. Nu kanske de flesta unga inte har hört talas om just Google generation och den forskning som föregått begreppet. Men under sin uppväxt har de troligtvis matats med liknande föreställningar om sig själva, från media och annat vuxet håll. Hur duktiga ”alla ungdomar” är på datorer, vad mycket de kan om internet och hur vana de är på att söka och hitta information”. Så mycket bättre ”alla unga” är på ”allt på internet” än dem som är äldre. Ok, kanske jag generaliserar lite grovt här. Men jag tror att detta synsätt är relativs spritt över åldersgrupperna, vilket både skapar missförstånd och gör oss alla en otjänst. Den bild de unga har av sig själva är att de är just Google generation. De och inte vi (vuxna).

Vi tillhör alla google generationen

Jag vill inte förminska de unga här på något sätt, mycket av dessa förutfattade meningar stämmer. Många barn och unga är smarta nätanvändare, snabba på att anamma nya tekniker och webbtjänster. Men vad rapporten som delvis ligger bakom begreppet Google generation visar, är ju att de inte tillhör denna generation mer än vad någon annan gör. Vi (vana nätanvändare) tillhör alla Google generation och när det gäller att använda internet för att hitta bra information, att kunna värdera och hantera all denna information på ett medvetet sätt, så är det inte en ålders- eller generationsfråga. Långt därifrån. Där tror jag faktiskt att vi vuxna, lärare och bibliotekarier, har en del kunskaper att tillföra. Och det vore synd om vi inte gjorde just det. Samtidigt har de unga en hel del annat att lära oss vuxna, massor rentav, ifråga om datorteknik, kommunikation och internettjänster.

Informationskompetens handlar nog om ett evigt givande och tagande, helt enkelt. En kunskapsvärld där ingen någonsin kommer att kunna luta sig tillbaka och känna sig fullärd ;).

Hanna Johansson bibliotekarie på Enskilda Gymnasiet (min bibliotekarie) i Stockholm, ämnesredaktör för Länkskafferiet, aktiv i Nätverket för informationskompetens och som medlem i skolbibliotek bloggar även Hanna för SkolbibliotekÖst.

—-

För mer information om Google generation och de forskningsresultat som Ian Rowlands och hans forskarteam (Storbritannien) kommit fram till, läs gärna rapporten ” Behaviour of the Researcher of the Future”. Rapporten kom ut januari 2008.

Läs även Stefan Pålsons artikel på Kolla källan om den  brittiska rapporten som har genomförts av Ian Rowlands och forskargruppen CIBER: Informationskompetens — nyckeln till lyckade studier.

Ian Rowlands var huvudföreläsare på NIK-konferensen 2009 då han pratade om Google generation och forskningsrapporten. Här finns Dokumentation och blogginlägg från konferensen.

Ett suveränt gästinlägg och jag är stolt!

Jag skrev igår ett inlägg om termen ”begreppet digital inföding ger skolan en dålig ursäkt” och försökte belysa en del av de problem som begreppet skapar. Ett annat begrepp delvis skapar samma problematik är ”google generation”. Jag har skrivit om begreppet i inlägget ”The google generation finns den?” på Stjärnkikarna i samband med NIK konferensen i höstas som belyste ju problematiken med och svårigheterna med att använda begrepp som ”the google generationen” för att beskriva ungas förhållningssätt till internet och informationssökning.

Jag har av min goda vän, kollega och bibliotekarie Hanna Johansson fått äran att publicera ett inlägg som hon skrivit på temat Google generationen och i vilket hon belyser de problem som hon som bibliotekarie möter i sin vardag som en följd av dessa föreställningar som dessa begrepp skapar. Det är ett inlägg som är initierat intressant och väldigt spännande att läsa.

Hannas inlägg kan ses som en naturlig avslutning på en liten serie om informationskompetens i skolan, som jag publicerat på Kolla Källans idélåda och på min egen blogg med ett inlägg om elevers informationskompetens, som alla handlar om Hannas arbete. Nu tar hon ordet själv och berättar :)

Imorgon kommer Hannas inlägg, så läs det! Det är bra! Jag är så stolt som får publicera Hannas inlägg på min blogg!

En lärare som inspirerar mig

Det här inlägget är tillägnat alla de engagerade lärare jag mött och i synnerhet Martin Fernström.

Jag träffade Martin redan i höstas, när vi på Webbstjärnan åkte ut till Årstaskolan för att titta på deras kunskaphubb. Jag minns att Martin är satt i soffan och pratade engagerat om filmerna som han spelat in, om mattefilmerna. Jag minns att han ständigt tittade på sin telefon, och berättade att han snart skulle få en bebis.

Där i höstas berättade Martin för mig som i förbigående: ”Jag har en bokblogg tillsammans med min sexa, kan inte du spana in den.”

Visst spanade jag in den redan då, och har med jämna mellanrum spanat in deras blogg för att se vad som händer med den. Jag ser har iakttagit hur eleverna vuxit, skrivit till varandra i engagerade inlägg. Det är underbart att se eleverna resa och utveckling och att det dokumenteras så tydligt som med en blogg.

Nu har jag blivit inbjuden att gästblogga där, det är stort, väldigt stort. Jag har just publicerat mitt första inlägg.

Jag har också fått reda på att eleverna i Martins sexa ska ha ett samarbete med en annan klass i Ystad som bloggar om sin läsning med på Backabloggen. Jag hoppas i mitt stilla sinne att jag ska få åka ut till Årsta och träffa dem, auskultera och få vara med en dag i deras vardag.

Jag får säga som Martin: ”May the force be with you!”

Gästbloggar för UR om valet

Jag har blivit inbjuden att gästblogga för UR-valet kring valet och skolan samt sociala medier i förhållande till det.

Jag blir onekligen generad när jag läser presentationen av mig själv som en som brinner för nätdialogen, och jag får stå bakom citat som följande:

Jag anser inte att skolan har ansvar för sociala medier. Men samtal, dialog och kommunikation är en del av undervisningen i skolan, och därför tycker jag att lärare ska använda sociala medier om inte annat för att främja dialog. Idag är internet ett verktyg lika naturligt som papper och penna. Vårt ansvar i skolan är att förmedla och gestalta människors lika värde, att förse eleverna med det som de behöver som medborgare – i alla former.

Kort om mitt inlägg Politiker på Facebook hur ser elever på det handlar om frågor som skulle kunna vara en utgångspunkt för att diskutera sociala medier och politik.

Men hur ser egentligen elever på det? Vill de ”umgås” med politiker i dessa arenor? Det är en fråga som jag ska låta mina elever ta ställning till i mitt arbete med att förbereda dem inför valet. Frågor som jag tänka mig att vi kommer att fundera kring är:

Kan eleverna tänka sig att bli vän med partiledarna på Facebook för att få en personligare relation till dem? Eller att gå med i det tilltänka partiets grupp på Facebook? I vilken utsträckning och varför i sådana fall?

Så läs gärna mitt gästinlägg, och den trevliga presentationen av mig som bloggare :)