Kategoriarkiv: gästinlägg

Wikipedia är en viktig källa i skolan

Inledningen till mitt gästinlägg på Wikimedia Sveriges blogg

Hur ska man som lärare förhålla sig till en källa som Wikipedia? En källa som vem som helst kan redigera i, som vem som helt kan bidra till, som har som mål att samla all världens kunskap. Hur ska vi förhålla oss till en källa, som är så naturlig och självklar för våra elever att om det inte står på Wikipedia, så finns det inte?

men läs hela mitt gästinlägg Belys Wikipedias storhet i skolan på Wikimedias blogg…

Det här är pipnsamt, inte roligt att publicera

Jaha, tejpa för backspaceknappen löd uppmaningen på Twitter – ahhh rtedan här var jag väldigt nära backspacekanappen – se här avslöjas jag driekt. Jag snitter och småfnittrar för mig själv när jag inser vad hemskt det er ut – röda streck under var och vartannat ord – huuu! Smatdiigt – nääääääääääää samtidigt går ett ljudklipp bakom dokumentet so jag skriver. Klockan är alldeles för myckset. 23.23 – den tiden är alledeles frö sent för mig. Jag kanske kan skylla på klockaslaget då texten är rent förskräcklig – till formen. Ooooops där tryckte jag p å backspaeknappen – – busted! Det är är förskräckligt. Medvetet drar jag ner på hastigheten när jag skriver – för jag skriver väldigt fort när jag väl lagt mina fingrar på tangentbordet. Och när hastigheten har dämpats en aning blir de röda strecken under de felstavade orden allt färre. Det känns lugnande, lite bättre. Om jag nu ökar på hastigheten ska vi se vad som händer med det svenska språket som flödar ut ur mina fingertoppar. Hmmm än så länge känns det alldeles utmärkt. Jag tror att känsklan av att nte få trycka på backspaceknappen skapade en ivss känsla av panik – o jag får inte ändra, rätta till, juster a och få det att se bättre ut än vad det är när skrivandet är ett ren t råmatereial. Uppmaningen i unblocken var att det bara skulle flöda, innehållet var inte så noga (som du kanske har märkt vid det här tillfället) bla bla bla bla bal bla bla. Uppgiften är i och för sig ganska rolig. Oftast när jag ska skriaa ska det vara genomtänkt, det ska ha en mottagare som faktiskt ska läsa och värdera det skrivan. Jag hör ofta att om man inte kan stava och formulera sig värderas man som en mindre klok och intellektuell människa. Kanske det tämmer – jag är inte speciellt nöjd över det som frinner ut ur mina fingar, det måste jag erkänna. Undrar föresetn om jag kommit upp till 2500 tecken fid det här laget? Jag får helt enekelt kolla. Vnäta…..1921, mmm det tar sig sa mordbrännaren och eldade på en extra vecpinne- opps backspacetangenten igen. Mona sa att jag inte fick röra den och inom loppet av en mening har jag varit drä – två gånger! 21118 nä nu blev det fel igen 2118 –jag närmar mig slutet. Svettig oc h en aning missnöjd lämnar jug nu denna unblock. De var försrkäckligt att skriva den – adlrig mer! Men du är ju inte i mål änoch astighetn hökar hela tiden och de röda srtecken här nu fler än nåogn sin. Tänk vad man skan skriva just ingenting och ingen människa är egentligen intresserad av vad jag skriver. Skön känsla som jag tar med mign är jag nu kryper till kojs. 2567 ord. God natt!

En absurd situation

Våra blickar möts. Hennes blick känns en aning främmande och hon stirrar tillbaka på mig. Jag står där och tittar på hennes livfulla ögon, hennes mjuka mun, hennes smala näsa. Jag ser hennes vackra mörka hår och kan känna hur det kändes när jag drog det genom mina fingrar. Hon finns bara några meter framför mig och alla som går förbi kan se henne men ingen tar notis, ingen stannar till. Det är en märklig känsla jag får av hela situationen. Jag vet, de andra har ingen aning. Hennes livfulla ögon är släckta för all framtid, hennes mjuka mun har stelnat och ingen luft passerar längre genom hennes näsa. Det vackra håret är nu smutsigt och tovigt av lera, grus och löv.

Det är en absurd situation – kvällspendlarna springer mellan oss, hon på den ena sidan och jag på den andra. En liten märklig man i plommonstop pratar i mobiltelefon medan en storbystad kvinna i fuskpäls mycket koncentrerad genomsöker sin handväska. En äldre man i rullstol zickzackar sig fram mellan stressade människor. Mannen verkar irriterad, han himlar med ögonen och säger något som jag inte hör. Två ungdomar diskuterar något och skrattar sedan högt medan de kastar en hastig blick på mig där jag står.

Jag vet, men alla dessa människor vet ingenting. Jag riktar åter min blick mot henne, hon som har varit borta i flera veckor. Jag läser löpsedeln: ”Vet du något om Linnea? Polisen vädjar till allmänheten”. Ja, jag vet men tänker inget säga. Jag öppnar dörren till affären och går in för att köpa tidningen. Jag småpratar med den unga flickan bakom disken, betalar, viker ihop tidningen, tar ett fast grepp om den och går ut bland kvällspendlarna. Jag går mot tunnelbanan som kommer att ta mig hela vägen hem, inte långt från platsen där hon finns.

// Marie