Kategoriarkiv: Idéer

Tre tips, till din undervisning på måndag

Jag älskar lärare, har alltid gjort och hoppas att jag alltid ska göra. Det är något magiskt med lärare. De är alltid på jakt efter nya saker som de kan göra i sin undervisning. Alltid på jakt efter nya idéer, nya infallsvinklar, nya sätt att engagera sina elever på. Det är en av de saker som jag älskar med lärare.

Jag älskar också att de kan så mycket, att de kan förklara saker, vill förmedla saker, vill att jag ska förstå. Jag älskar lärarrösten, den eftertänksamma pedagogiska rösten på någon som vill att jag ska förstå.

Jag fick en förfrågan om att föreläsa för en grupp lärare med uppmaningen: Ta med tre saker som vi kan använda och göra i klassrummet redan på måndag, när vi träffar våra elever.

Oj, vilken utmaning! Det är lite som att själv starta en termin, vad ska jag inleda min undervisning med? Hur ska jag få eleverna att känna att det här kommer att bli en spännande termin, men min tanke är också att övningar som man gör ska leda till något, till en eftertanke, till en insikt och då räcker det inte med att bara ha en ingångsättare, utan den ska också följas upp och ge ett mervärde.

Mina tips blir idag följande:

1. Prata om teknikens möjligheter och våra begränsningar: En enkel utgångspunkt skulle följande YouTube-film (en klassiker som jag rekommenderat förr) kunna vara.

Naturligtvis måste man prata om detta är möjligt eller inte. Jag som har begränsade kunskaper i fysik, kan inte säga om det är möjligt att genomföra det hopp som göra på filmen, eller inte. Men jag tittar naturligtvis på andra saker, som vem som är avsändaren och om det är sant eller inte. Vilka kunskaper behöver jag för att kunna avgöra om detta YouTube-klipp är vad det utger sig för att vara?

2. Diskutera: Begreppen plagiat, ”copy-paste”, erkännande, citat, referat. Jag tror att det många gånger är lättare att prata om citat, referat, erkännande om man utgår från exempel som ligger nära eleverna, eller dig själv. Prata om hur lätt det är att kopiera, ”låna” andras texter, bilder och vad det innebär att utge sig för att ha gjort något som någon annan skapat…

-Utgå från Wikipedia. Hur gör man på Wikipedia? Hur refererar de till källor, till referenser? Om och när citerar de källor? Titta på artikeln som handlar om din stad, by, skola eller något som du känner till. Hur gör Nationalencyklopedin? Hur vill du att dina elever ska göra? Hur gör du som lärare? Hur refererar du till dina källor?

– Eller ta upp och diskutera exempel från populär-kulturen, som Coltings bok 60 years later: Coming through the rye som är en fortsättning på Salingers Catcher in the Rye, som stoppades för att den ansågs vara plagiat av Catcher in the Rye. Jag undrar ofta om  samma sak skulle kunna ha hänt med romanen romanen För Lydia, som Gun Britt Sundström på 70-talet med utgångspunkt från Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken.

– Eller för all del utgå från mina bilder. Får jag/du/vi fotografera och skapa bilder av Stormtroopers, publicera och sprida dem på Internet? Eller måste jag erkänna George Lukas, varje gång? Eller måste jag ha hans tillstånd? Är det ett plagiat, är det ett intrång eller inte, är det en bearbetning av hans verk, eller skapar jag något eget?

3. Prata om vilket innehåll som finns på webben – vem/vilka som skapar innehåll

-Googla skolans namn och se vilka länkar ni får upp, vilka är det som skapar innehållet och hur hittar vi det? Diskutera hur Google, fungerar? Vem som skapar innehållet samt i vilken ordning det presenteras, spelar det roll för vårt sätt att se på vår verklighet?

-Prata om varför Wikipedia-artikeln om För Lydia bara är tre rader (idag och jag referat till den med en permanent länk) medan den om Den allvarsamma leken består av åtta rader, och rubriker som kuriosa där Sundströms roman nämns ;)

4. Skapa skolarbete på Internet .

Utnyttja Webbstjärnans erbjudande om att får en egen webbplats där ni kan publicera ert skolarbete, eller använd Wikipedia som plattform för att skapa en artikel kring skolarbetet, ni kommer att stöta på frågeställningar som rör allt från innehåll och hur man strukturerar det, till hur ens innehåll blir hittat till vilket innehåll man får publicera och sprida

5. Skriv en text om dig själv och din sommar genom att göra en skrämdump av din profilsida på Facebook och stryk över de ord, bilder som inte fångar den känsla som du vill förmedla kring din sommar. Vad säger det du delar-gillar-rekommenderar-kommenterar på Facebook om din sommar? Om dig själv? Låt dina elever fundera och ta ställning. Idéen kommer från TED-talk.

 

Intertextualitet, fan-fiction, mina fotografier och några reflektioner

Det här är ett inlägget är de tankar som Camilla Lindskoug tweet om att genom mina bilder introducera begreppet intertextualitet för sina elever. Det här mina reflektioner kring mitt fotoprojekt kring att arbeta med Star Wars figurer i allmänhet och Stormtroopers i synnerhet. Men också hur jag förhåller mig till andras texter, bilder genom mina bilder.

Mina bilder – ett exempel på lärande

Jag brukar använda mina bilder som ett konkret exempel på hur lärande går till. Mina bilder, mitt val av kamera och teknik kan illustrera hur lärande kan se ut. Hur utveckling sker genom övning. Det är bara att titta på mina första försök och jämför med de senaste (samma stövlar, samma skor, samma omgivning), sedan kan du ta egentligen vilken bild däremellan för att se vad som händer. Men det är en annan ingång. Det här inlägget har sitt ursprung i ett samtal med Camilla kring hur hon med en av mina bilder tänkte sig att öppna en lektion kring begreppet intertextualitet. En spännande tanke, att min bild där Troopern prövar skor skulle hamna någon annanstans. Historien bakom bilden är att den är en beställingsbild, till en kollega som skulle gifta sig. Hon hade förälskat sig i en tidig version av Troopern i Barbie-skor, det finns tidigare, det finns senare, jag tycks återkomma  till samma situation, skorna och troopern som provar. När kollegan visade sin förälskelse öppet så valde jag att göra en ny version, ett plagiat (!?), en kopia av bilden  till henne, eller ska jag kalla det en ny version? Den nya versionen är gjord med mer kunskap, med bättre ljussättning, men historien är densamme och idén om att ta en Stormtrooper bort från det som vi vanligtvis förknippar dem med. Kan en Stormtrooper ha rosa högklackade skor? Och om de har de vad händer då? Vilka normer utmanar det? Kan en soldat ha högklackat och rosa? Vad är manligt? Vad är kvinnligt?

Bilden finns i olika versioner…

I mina bilder, i mitt foto återkommer gärna till samma berättelser eller samma motiv. Det är historier som berör mig, saker som jag vill berätta om och om igen. Jag vet att långt ifrån alla ser de berättelser, som jag vill berätta och långt ifrån alla förstår att jag skildrar något annat än en lego-gubbe och en Hasbroleksak.

Att kalla sig själv eller sitt fotografi för postmodernt, känns konstigt, men jag är ett barn av min tid och som litteraturvetare har jag alltid tyckt om det är begreppet intertexualitet. I korthet innebär intertextualitet att texter, litterära går i dialog med andra litterära texter. Intertextualitet innebär att texten/författare blinkar åt den bildade läsaren det finns mer här att se. Det finns fler lager med text i texten, det kan vara genom citat, genom allusioner, metaforer liknelser som kommer igen.

Fan-fiction

Den tydligaste referensen som finns i mina Stormtrooper bilder är att de är ett fan-fiction projekt. Att jag som Star Wars intresserad, eller som en del av Star Wars-generationen har skapat en serie bilder som bygger på dess film-karaktärer. Jag  bygger vidare på Star Wars historien och skapar en egen berättelse eller ett eget avsnitt. Fast det är också en tydlig blinkning till Toy Story och leksakernas hemliga värld. De har ett liv när vi inte ser, när vi ägnar oss åt annat, åt livet.

Stormtrooper – huvudkaraktären

I mina bilder är fan-fiction en tydlig del. Jag vill skildra en annan sida av Stormtrooper-karaktärerna. I ursprungsberättelsen är de i mina ögon ganska platta figurer: soldater, s.k. kanon-mat, som egentligen inte fyller någon funktion, annat än att vara just kanon-mat, och söka efter droids. Jag har lyft ut dem för att göra dem till huvudpersoner i mina berättelser. Jag bygger alltså mina bilder på att betraktaren har och känner till vad en Stormtrooper är, en soldat som strider på Rymdimperiets sida. Jag blinkar åt betraktaren och säger: Är detta din bild av en Stormtrooper? Vad gör en Stormtrooper på fritiden? Kan de ha barn? Har de känslor? Kan de uttrycka känslor?

Jag har dock insett att alla som tycker om mina bilder har inte ens sett eller ens förstått storheten med Stjärnornas krig, och det är spännande. Jag har dessutom funderat mycket kring vilken roll Brownings Ordinary men har spelat för mitt val av motiv.

Alla mina bilder som bygger på Star Wars har en koppling till filmen Stjärnornas krig från 1977. I och med att jag har valt att använda en känd karaktär, och placera dem i en ny miljö är inget nytt utan här sållar mina bilder sig till en tradition som är stark inom litteratur och konst. Det är inte collage, och det är inte citat. Men om ni läser t.ex. Eva Ströms dikt Törnrosa så ser ni att hon gör samma sak, genom sin dikt placerar hon tar sagans Törnrosa i en ny situation, en ny miljö, i en ny tid. Lite av det söker jag också göra med mina bilder.

Performance lifestile

Men jag alluderar även på andra texter vid sidan av George Lukas, Star Wars filmer. Jag kan inte låta bli. Jag skulle kunna ta fram massor med exempel, men väljer att visa på två. Ett exempel är Performance lifestile, som startade i en reflekterande text kring ett inlägg om kaffe, sociala medier och bilder som vi delar och kommunicerar med. Allt det förenades med myten om Narcissus i en bild. Jag förväntar mig inte att läsaren ska se alla dessa referenser, men jag leker med dessa ledtrådar och bygger upp bilder så och det finns ledtrådar som ger betraktaren hintar. Allt det brukar kallas intertextualitet.

The usual suspects

Ett annat exempel på hur en bild går i dialog med andra texter är bilden som heter I think it’s number two, den är en ren kopia, kanske ett plagiat eller en ny version av en scen från The Usual Suspects och en av de mest avgörande scenerna i den filmen. De som sett filmen ska känna igen sig. Och tänka åh… i det fallet vill jag att referensen ska vara tydlig, men för de som inte har referenserna ser förhoppningsvis annat, en bild, som de gillar eller inte, en historia, en berättelse om sig själv, om mig eller någon annat.

Nu då?

Frågan som du kan ställa sig är om du som betraktare ska se allt detta? Det kan jag inte svara på, men jag kan säga att texten, i mitt fall bilden ofta har flera lager och du som betraktare, eller den som ska närma dig texten måste våga titta närmare, undersöka flera aspekter och kanske låta din upplevelse av bilden ta tid, fundera kring vad bilden berättar för dig, kanske inte fundera så mycket kring vad jag vill berätta, men ibland kan det vara roligt att fundera på…

Du behöver närma dig bilderna på samma sätt som du närmar dig texter och ställa frågor kring bilden. Vad föreställer den? Vad heter bilden? Varför heter den så? Och vad vill egentligen fotografen säga? Ju fler frågor du ställer ju mer kommer du att se, förstå. Det är i sig en rolig lek, ibland svår. Ställ frågorna och sök svaren i bilden, våga tro…

Byter till ett responsive ” responsible theme” på bloggen efter WordCamp

Efter att ha varit hemma i en vecka, och sakta och säkert kommit in i vanliga gängor, så kändes det som att det var dags att ta tag i bloggen igen. Alla intryck från San Francisco ligger och väntar på att jag ska bearbeta och ta tag i dem. På WordCamp pratades det mycket om ansvarfulla teman, sådana som går att läsa och fungerar på alla sorters plattformar, verktyg. Efter att hört om alla möjligheter tänkte jag att jag måste nog testa att installera ett ”ansvarfullt” tema och se om jag använder de olika formaten som finns, om jag kan använda Zen-mode etc, så min blogg kommer att ändra innehåll och utseende, jag ska nämligen pröva temat fullt ut, så häng med nu kör jag Twentyeleven som tema på Kristina Alexandersons blogg.

Ska skriva mer om San Francisco, wordpress och annat, men nu ska jag testa mitt tema.

Drar till San Francisco till WordCamp 2011

Kristina och Pernilla av Rebecka Gustafson CC (by, nc, sa)

Jag åker idag den 10 augusti tillsammans med min kollega Pernilla Rydmark till San Francisco. Vi ska åka till WordCamp som går av stapeln den 12-14 auguti. När vi ändå är i San Francisco kommer vi att passa på att besöka några av de stora internetföretagen, samt andra institutioner.

Jag och Pernilla ska bland annat besöka:

Internet Archive

Creative Commons

Facebook

Google

Orcals tävling Think Quest

– Sony Ericsson

Sedan vet vi att det kommer att hända massor på plats, med spontana möten och annat och med det i bakhuvet har vi bestämt oss för att ni ska få dela vår resa och våra erfarenheter på .SE-bloggen, så under vår vistelse i San Francisco kommer vi att blogga om våra erfarenheter och våra upplevelser, dels på .SE-bloggen, dels här, dels genom att fotografera, så följ bildbloggandet på min flickr-ström, eller på min bildblogg K.Alexandersons bilder eller http://kral.se. Sedan kommer vi naturligtvis att twittra och Facebooka en del också.

För er som undrar så kommer jag också att ta med mig mitt 365-projekt och genomföra det på plats i SF. Allt annat är otänkbart.

Så häng på

Kristina och Pernilla

Undervisa i resurser i samhällskunskapen med hjälp av animation

Tänk vad man kan göra med teknik och animationer, och tänk vilka visualiseringar vi kan få syn på, eftersom jag inte själv undervisar får jag tipsa er som gör det, spana in :)

Show(r)/world

Dödsstraff

Åldrande befolkning

Sedan är det bara att ställa frågorna, hur hanterar vi det? Var finns dödsstraff och varför? Jag tänker att reflektionerna kring olika samhällsfrågor, Nord/syd konflikten blir lättare att belysa med hjälp av visualiseringar. Så använd!

Tack @briankotts för tipset

Kära nån, hur få jag eleverna att ”använda” Creative Commons?

Frågan kommer i en liten annan form, och med anknytning till en fråga om jag gör rätt nu, eller snarare hur gör jag rätt? Det viktigaste är att du gör, att du vill, att du tänker jag ska visa på de möjligheter som Creative Commons medför. Det är Ingela Clarin som ställer frågan på twitter. Och jag blir så STOLT, glad och inspirerad.

-Gör jag rätt, nu?

Och jag vill svara

-Det får bli fel, och det blir fel ibland. De flesta gångerna går det att rätta till. Världen är inte svart-vit, den är full av gråa zoner, eller rosa eller lila eller blå för den delen. Vi är olika och lika. Det finns många olika sätt att se på rätt och fel. Och javisst är det rätt, att våga är rätt…

Min Lisa Larsson-samling. Två är gamla, en är ny.

Min Lisa Larsson-samling. Två är gamla, en är ny. av Anna-Stina Takala CC (by)

I samtal om Creative Commons kommer det ofta upp en fråga om hur man gör, så att man gör rätt! Hur lärare kan använda Creative Commons bilder i skolan? Finns det ett rätt sätt? Den första frågan jag ställde mig var: Varför vill jag att mina elever ska använda bilder som ligger under Creative Commons?

Jag inbillar mig inte jag har alla svar, men bland de svar som jag hittar är:

  • för att mina elever ska få berika sina skolarbeten med bilder som de få använda lagligt
  • för att mina elever ska lära sig hur upphovsrätten fungerar
  • för att jag som lärare vill leda med exempel, visa på möjligheter i en värld där upphovsrätten begränsar möjligheterna att använda andras skapande
  • för att hylla någon annans skapande
  • för att elever ska inspireras av andras skapande
  • för att elever ska kunna bearbeta andras skapande
  • för att visa att på nätet finns möjligheter, oanade möjligheter…

Men varför, varför ska vi lära dem att de måste hänvisa till upphovsman, till titel till licensen, när alla på nätet bara kopierar friskt?

Normerna, reglerna och rollen som byråkrat krockar, eller? (Jag har alltid sett mig själv som en byråkrat i mina lärartofflor), vad är rätt, vad är fel? Hur ska man göra? Och varför? Det finns inte ett rätt svar, men jag fegar ofta och säger att så länge vi i skolan som lärare är tjänstemän så måste vi förhålla oss till den lagstiftning som finns, eller?

Dessutom brukar jag fega än mer och skylla på någon annan, eftersom mina elever gjorde sina webbprojekt inom ramen för Webbstjärnan skyllde jag på deras regler, och de var ju tydliga.

Webbplatsen ska följa svensk lag (t ex lagen om UpphovsrättPUL och Yttrandefriheten).

Men det var ju inte frågan som jag fick, utan hur får man eleverna att göra allt det här?

Jag har inte ett svar, men jag kan visa på hur jag gjorde, och det var så där enkelt jobbigt. Jag visade på möjligheterna. Jag lät mina texter bländas av bilder från andra som andra tagit och lagt upp på flickr, under Creative Commons, sedan var jag sådär äckligt jobbig och gjorde tre länkar, tänk tre länkar det är inte så mycket, en till bilden, en till upphovsmannen och en till licensen i samband med att jag skrev ut verkets namn, dess upphovsman och licensen som följer med verket.

Jag lät mina elever arbeta med bilder för att komplettera sina texter, för att illustrera en tanke, en bild av något. I mitt fall var det av mig och min undervisning, och de bilder som mina elever valde var undersköna, kolla bara själv på några av dem:

High School Teacher Appreciation Cupcakes by clevercupcakes CC (by, nc, nd)

Modern Nursery Design with Circle Dot Decals by Chris Moseley CC (BY, NC, DW)

Cow lomo no.5 by Skinnyde CC (NC, NDW)

Jag tror alla förstå det enkla i att erkänna någon annans arbete. Speciellt om den andres arbete på ett enkelt sätt berikar och förgyller mitt arbete.

En bild till en text, skapar en helhet, och med nätet och den rikedom som finns där så blir bilder som ligger under Creative Commons en godtagbar lösning. En journalist och en fotograf samarbetar och skapar något tillsammans, med Creative Commons som verktyg. Vi måste lära våra elever att det är viktigt att ange upphovsman, verkets titel och licensen. I min värld är det så grundläggande för att berätta att jag gillade det du gjorde, och det erkännandet måste vi som lärare, pedagoger, bloggare, användare surfare ska värna om och hylla.

Att nämna verkets titel och dess upphovsman är för mig Grundläggande och ett sätt att visa att man har koll och ett sätt att visa att tacksamhet för någon annan generositet, samt att man visar att det jag skapat har skapats i samspel, i mötet med någon annans skapande.

Det visar även Ingela när hon för att hennes elever ska bli inspirerade att själva skriva reportage väljer en bild som illustrerar det hennes reportage handlar om. Ett första steg är att visa på möjligheterna, sedan kommer resten på vägen…

Modebloggerska för en dag för upphovsrätten

Idag ska jag ta min blogg ur min comfort-zon och bli modebloggerska. Allt för att visa att jag även kan använda upphovsrättsligt skyddat material, så länge jag ber om tillstånd. Ni som läser modebloggar vet att bilderna är i centrum och de ska vara snygga, läckra och jag antar att de även ska vara rätt.

Igår hade vi en heldag om upphovsrätt på Webbstjärnan och en av de idéer som vi fick var att försöka vara lite mer hippa, lite mer rätt, lite unga, ja allt det där som jag inte är. Men i vilket fall som helst man kan ju alltid försöka och eftersom jag inte tänker börja plåta mig själv i dagens outfit så bestämde vi oss för att fråga om lov och  låna lite cred av en annan modebloggare, av The Cobra Snake, som jag kontaktade igår för att be om lov för att få använda en av hans bilder, mitt mejl såg ut så här:

Hi, my namne is Kristina Alexanderson, and I’m a swedish blogger and I would like to use one of your picture on my blog? Is that ok?

Kind regard Kristina Alexanderson

Site: http://kristinaalexanderson.se

Imorse när jag vaknade så fanns följande mejl i min inbox:

hello kristina
you can use one of my photos as long as you credit and link to thecobrasnake
thanks

Vad vill jag säga med det här, att möjligheterna finns, att det inte är speciellt svårt att fråga och det värsta som kan hända är att du får nej. Jag fick ju ja, så snart inom några timmar så kommer mitt första inlägg som modebloggerska. Håll i dig.

Delar vi så kan vi bara vinna, eller?

I don't want to share

Jag vill inte dela, jag vill bara hålla min framgång för mig! Det jag har skapat är bara mitt! Låt bli det för det är mitt! Så känner jag ibland men frågan jag måste ställa mig är vad det leder till? I bästa fall så jag klara mig, och kan leva gott på min framgång, men jag undrar alltid vad vinner jag på det? Sedan undrar jag varför är det så svårt att förstå vinsterna med att dela? Och hur gör man för att lära ut det?

Jag fick häromdagen en kommentar av Peter Ellwe som delvis nämner att alla skolor inte vill att deras lärare ska dela. Jag glömde naturligtvis att fråga varför. Varför vill inte din skola att du ska dela? Vad är de rädda för? Att du ska bli upptäckt? Att någon ska göra något ännu bättre av idéen? Att du ska lämna dem? Eller…

Jag tänker att vi måste våga stå upp för motsatsen. Visa och orka stå upp för att om jag är generös så får jag det tillbaka, kanske inte samma sak/samma idé som du delade, men i bästa fall andra, eller åtminstone insikter och kunskaper om hur andra tänker, hur andra ser på din idé. Genom att dela kan du få kunskaper och insikter om idéen håller i ett större sammanhang eller om det bara fungerar för dig och den speciella situation som du och dina elever, din skola befinner sig i.

Jag tänker ofta att vi i skolan, vi lärare inte kan bli bättre än vår svagaste länk, och om vi delar, om vi hjälper varandra kan vi kanske stärka den svagaste länken och få den att bli starkare, klara sig bättre, uppnå bättre resultat, och på sikt kan det bara gynna oss alla. Skolan är en liten värld, med många liknande problem. Delar vi generöst med oss av våra lösningar så kan det bara utveckla skola, göra den bättre.

Ett exempel på en skola som verkligen delar, som visar oss andra i skolvärlden hur det kan ske, på ett generöst och storsint sätt är Årstaskolan i Stockholm som valt att hjälpa sina elever/föräldrar att följa undervisningen, få stöd för att förstå den uppställning som används i matematiken genom att göra filmer som de publicerar på sin kunskapshubb. Sedan är Årstaskolan dessutom så generösa att de lagt ut alla sina filmer under Creative Commons (erkännande-icke kommersiellt- inga bearbetningar). Jag får sprida deras filmer så länge jag berättar att de kommer från Årstaskolans kunskapshubb, sprids icke-kommersiellt och så länge jag inte bearbetar filmerna. Det är generöst och stort!

Jag vet att det kan ta emot att dela, att ge, att det är svårt, tungt att inte få tillbaka, att inte erkännas för det man gjort, att inte får ta del av hur ens verk används, och den som tar emot har också ett ansvar att berätta, att återkoppla, inte bara ta eller låna, utan även berätta hur det landar, hur det fungerade, vad du gjorde med idéen också. Men att det kan vara tungt det vet jag och kanske måste vi ha överseende med att det tar emot för det större perspektivet, vi måste se möjligheterna speciellt i november.

Sedan är det så att man måste börja i det lilla, med att dela med sina kollegor i sin vardag, på sin skola. Att börja med att dela i vardagen innebär att säga att jag säger att det jag gör något är värt något, kan kanske komma dig till del, det kanske är bra, och tillsammans kan vi bara bli bättre.

Så dela, börja i det lilla, och ta det lilla steget först, sedan kan du ta det större och sist men inte minst dela till oss andra. Tillsammans kan vi göra skillnad, så låt oss

Kolla källan – Så stor är den afrikanska kontinenten!

Vår bild av Afrika är ett spännande ämne. Jag har egentligen aldrig fått en bild av hur stor den afrikanska kontinenten är tills BrianKotts via twitter delade med sig av den här bilden:

Jag bara säger jämför kartan (ovan) med den som vi vanligtvis tittar på, inte ser det ut som att Kina, Indien, USA, Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, Japan och östeuropa alla får plats på den afrikanska kontinenten. Fast det beror väl på att den karta som vi brukar titta på i skolan vilar på en västeuropeisk världsbild, eller?

Kartan på Afrika som kontinent kan bli en spännande utgångspunkt för ett samtal om vår karta och den världsbild som den förmedlar.

Fast enligt Måns ska Afrika visst vara såhär stort

Tack Måns :)