Jag funderar mycket kring skillnaden mellan fri och gratis, eftersom det ofta är så att fria resurser är gratis att ta del av, men det finns också resurser som gratis men som inte är fria. Var i ligger skillnaden i att vara fri och gratis? Det är också en fråga som ofta blandas ihop i samband med diskussionen kring Creative Commons.

I många sammanhang skulle jag vilja säga att jag är en fri människa. Jag har friheten att få bestämma och tycka vad jag vill. Jag är fri att välja mitt mitt liv själv, och i många sammanhang är det gratis att få vara med mig, men jag är fri att bestämma om jag vill infinna mig eller inte, om jag vill vara med eller inte.

När det kommer till Creative Commons och kultur så blandas begreppen ständigt ihop, där fri och gratis blir synonymt. Men jag vill hävda att vi bör skilja på begreppen och när det kommer till kultur på nätet så är det skillnad på att vara gratis och fri. Det betyder inte att kultur inte kan vara både fri och gratis men det är inte synonymt. Mycket material på nätet är ”gratis” att ta del av, om du har en internetuppkoppling, en dator eller annan enhet som kan kopplas upp på nätet. Fri kultur innebär att den är fria att använda, fri att bearbeta, fri att bygga vidare på och skapa ny utifrån.

Creative Commons bygger på att genom licenserna kan de som skapar välja att dela det som de skapar fritt, det betyder inte att det behöver vara gratis, eller att de som skapar inte ska få betalt för sitt arbete.

Ibland när jag föreläser ställer jag frågan om de som sitter i rummet använder Internet, alla brukar svara ja på den frågan. När jag sedan frågar om de som sitter i rummet vet: Vem-vilka bestämmer över Internet? Så brukar svaret utebli. Det är en fråga som vi som ”vanliga” Internetanvändare inte vet svaret på, men vi vet eller anar hur beslut fattas över Sverige, vi vet eller anar vem/vilka som bestämmer hur skolan ska fungera, men vi vet inte vem/vilka som bestämmer över Internet.

Jag brukar säga att vi kanske inte behöver veta vem/vilka som bestämmer över Internet, det är kanske en icke-fråga, så länge Internet fungerar och vi kan hitta det vi söker, så länge vi kan koppla upp oss…

Men samtidigt tror jag att vi som ”vanliga” internetanvändare behöver lite mer kunskaper kring Interner och hur Internet fungerar. Vi behöver ha grundläggande kunskaper kring hur Internet fungerar, vilka värden som ligger bakom det Internet som vi tar del av idag, för annars vet vi inte vad vi använder, annars kan inte vi som internetanvändare ta ställning till eventuella förändringar som sker, eller begränsningar som sker i och med olika särintressen.

Jag vet att detta är komplicerade frågor, och att de flesta slår ifrån sig dem, genom att säga att det där fattar jag inte i alla fall, men om vi inte fattar hur ska vi då kunna förstå de eventuella förändringar som sker, och hur ska vi kunna ta ställning till dem?

På SETT-dagarna i Stockholm kommer jag att föreläsa om Internet och internetanvändning i skolan, för att visa på hur lärare tillsammans med sina elever genom ett aktivt och medvetet arbetssätt blir med kunniga och medvetna som Internetanvändare. Min utgångspunkt blir naturligtvis mitt arbete på .SE och mitt ideella arbete med och för Creative Commons.

En kort introduktion av min SETT- föreläsning finns nedan:

Vi kanske ses där

Det var för ett par veckor sedan som jag tjuvlyssnade på ett samtal mellan en grupp skolledare och frågan kom upp kring anställningar och anställningsbarhet. Vem anställer man, och vilken betydelse har den digitala närvaron när man anlitar nya medarbetare? Alla var överens om att de Googlade, och att det var viktigt att ha en närvaro på Google, samt vilken närvaro man har på Google. Det pratades också mycket om vikten av att ha en digital närvaro att kunna visa på att du som lärare hade kompetens kring att använda digitala verktyg som en del av sin undervisning.

I en bisats sa en skolledare att han/hon i första sållningen tog bort kandidater som inte klarat av att skriva ett personligt brev via datorn. Det var enligt hans/hennes uppfattning det lägsta kravet som man kunde ställa, att lärare skulle kunna författa ett brev via ett ordbehandlingsprogram och inte med papper och penna.

Jag minns att jag reagerade på det, och tänkte att just en lärare som lagt ner så mycket tid på ett personligt brev att de till och med skrivit det för hand, den skulle väcka min nyfikenhet och stå ut bland kandidaterna.

Min reflektion att anställa och vikten av närvaro i de digitala kanalerna brukar vara att jag tänker på min goda vän och fd kollega som inte har någon stor digital närvaro. Hennes digitala närvaro finns och på Google, hittar man adress telefonnummer och egentligen är det bara en sak som står ut och det är att min vän har en egen ”fan-page” på Facebook, som heter ”Tänk om alla lärare vore som XX YY”. Det kommer också fram när man googlar min väns namn. Jag vet inte vad det säger om hennes användning av digitala verktyg, men det säger mycket om hennes lärarskap och hur hennes elever ser på henne. Jag tänker att det är viktigt att fundera på sin digitala närvaro, men det är också viktigt att de som anställer funderar på vilken kompetens de söker och vad en Googling egentligen säger om kandidaten som söker arbetet.

 Uppdatering 2013-03-13

Inser när jag läste rubriken att kanske kan man uppfatta det som att Google skapar ett CV åt dig, det gör de inte, och du kan genom din digitala närvaro påverka sökresultatet på Google och det som du kommer att associeras med vid en Googling av ditt namn.

Jag fotograferar en del och det gör också att jag gärna tar del av andra fotografers arbete. Det är inspirerande och väldigt givande. Hur gör andra som använder kameran för att berätta? Jag inser att det alltid finns något som man kan lära sig. När Cig Harvey ställer frågan:

När blir en bild av en människa en bild, en berättelse om att vara människa och inte bara en avbild av en person?

Tycker jag hon fångar en väldigt intressant aspekt av fotografiet, att vi som tittar på bilderna ofta har svårt att se förbi porträttet, eller avbilden och se berättelsen. Jag tycker att hennes svar är lika intressant, att hon ofta valt att beskära, välja bort att avbilda ansiktet för då blir bilden mer allmängiltig och mindre personligt buren.

Tanken i sig är intressant, och jag inser att jag behöver pröva. Hur hon arbetar med modeller är intressant, och jag inser att även det måste jag pröva.

Men samtidigt inser jag att en del av det som jag tycker om när jag fotograferar människor är deras ansikten, och jag tycker om att gå nära, fånga blickar, rynkor, minspel. Jag tycker att många av det berättelser som jag vill berätta händer i ansiktet på den som jag fotograferar. Det är med ansiktet som personen berättar sin historia, eller det är genom min bild av människors ansikten som jag kan berätta de historier som jag vill.

Citatet av Harry Callahan som Cig Harvey avslutar sin presentation med är också värd att dela:

…To be a photographer, one must photograph. No amount of book learning, no checklist of seminars attended, can substitute for the simple act of making pictures. Experience is the best teacher of all. And for that, there are no guarantees that one will become an artist. Only the journey matters… – Harry Callahan

Jag har ägnat en stor del av min kväll åt att rensa i mina sociala mediekonton. Jag har aktivt  avslutat de ”gratis-bloggar” som jag startade som lärare. Jag har tänkt tanken länge, att inte mina elevers arbeten inte ska ligga och driva runt på Internet. Bloggarna uppdateras inte, ingen följer dem, de kommenteras inte på dem längre, och mina elever har inte längre mig som lärare. Men ändå har jag inte kommit mig för förrens ikväll.

Varför är det så?

I samtal kring att använda sociala medier tipsas det om tjänster, hit och dit. Vi ska pröva alla de senaste, lägga till appar, skapa konton, godkänna avtal och bli användare av ännu en tjänst som gör att vi med lätthet kan bygga ut vårt nätverk och få möjligheter att skapa avatarer, bloggar, digitala anslagstavlor etc. I skolvärlden finns det sajter som handlar om vilka digitala verktyg vi kan använda tillsammans med elever. Hur bra de är, att de kostar gratis och att allt vi behöver göra är att skapa ett konto.

Och javisst, det är klart jag testar, kanske är Google + något för mig, vad vet jag, eller Pinterest, eller vad nu tjänsten som alla pratar om heter. Jag testar glatt, och startar konton, som jag sedan använder, eller inte, men vem är jag att stå utanför?

Jag har dock funderat ett tag kring om jag, som lärare, hade rätt att kräva att mina elever skulle använda dessa tjänster? Har vi i skolan rätt att kräva att elever genomför skolarbete genom ”gratis-tjänster”?

Jag vet faktiskt inte om jag kan kräva att mina elever har ett konto på WordPress-com för att de ska kunna blogga som en del av sitt skolarbete, eller om jag kan kräva att de har ett twitter-konto?Och om jag förväntar/kräver det, vilket ansvar har jag för vad det innebär att vara del av tjänsten? Och har jag ett ansvar för att eleverna avslutar dessa konton när de och jag inte längre använder tjänsten?

Idag när jag satt där och tog bort bloggar slog det mig att jag inte ens vet hur man avslutar sitt konto på wordpress.com, eller på Facebook, eller Twitter, eller Pinterest eller hos Google. Jag anar att det inte är riktigt lika enkelt som att starta. Och sedan undrar jag lite över vad det innebär om jag inte slutar, hur används då min data och i vilka syften? Sedan undrar jag vad jag vinner på att avsluta kontona, får jag kontroll över min data då? Om jag avslutar mitt konto på Facebook innebär det att Facebook inte längre får använda min data?

Jag borde läsa på avtalen, jag borde vara bättre informerad. Jag anar att det står något om att de har rätten att använda min data, men i vilken omfattning, och hur länge vet jag inte… men kanske i all evighet, kan det vara så? Och om det är så, vad händer då med min data, med mina uppdateringar, med mina kontaktuppgifter när Facebook inte längre är lönsamt och de bestämmer sig för att sälja sina databaser, sina kunduppgifter, jag bara undrar…

Jag tänker att jag är glad jag att jag som lärare till stora delar använde Webbstjärnan, och den möjlighet som .SE ger lärare och elever att publicera skolarbete på nätet. Webbstjärnan är kostnadsfritt och jag använde möjligheterna som fanns att tillsammans med mina elever skapa bloggar, på egen domän, och med ett eget webbhotellskonto. Sedan behövde vi bara ägna oss åt skolarbete, efter ett år avslutas webbplatserna om inget annat sägs, de tas bort. Jag behövde inget göra. Det känns skönt en dag som denna…

Men hur gör ni? Avslutar ni era gamla klassbloggar, när ni lämnar era elever? Eller låter ni bara dem ligga kvar och skvalpa runt på Internets oändliga hav av information?

BETT – är en mässa där apparaten är i fokus! Överallt är det skärmar, pekplattor, smartboards, 3D-animantioner som snurrar. Ord som kreativitet far i luften, att gå runt på BETT är som att befinna sig på en stor lekplats med maskiner. Jag går runt och tittar, lyssnar förstrött på försäljningsargument som att detta ska göra eleverna mer kreativa, möjligheterna är oändliga, bara jag köper just den skärmen, den projektorn, eller den prylen.

Jag undrar ofta var finns innehållet och samtalet om vad eleverna ska lära. Var pratas det om hur vi får eleverna att förstå, hur vi arbetar med att skapa medvetna digitala medborgare, som förstår vikten av säkerhet, som har kunskaper om riskerna med bedrägerier, att bli lurade? Var finns samtalet om hur vi arbetar med att få eleverna att bli kritiskt tänkande, att ställa frågor om tekniken, vad den medför och inte medför både för och nackdelar? Var finns samtalet om hur den digitala vardagen krockar med den lagstiftning som vi har? Var finns samtalet om att lära barnen respektera andras rättigheter? Var finns samtalet om färdigheterna som vi behöver lära ut?

Datorn, plattan, den smarta telefonen, och det som kommer med dessa, program, tjänster, appar står i fokus inte vilka färdigheter eller vilket innehåll vi ska lära ut.

När kommer samtalet om IT i skolan att i huvudsak fokusera på:

- det digitala medborgarskapet och vad det kräver för kunskaper, färdigheter?
-kritiskt tänkande, samt hur vi arbetar med att få elever att tänka, fråga och vara nyfikna, inte bara fastna på ytan, välja första svaret…
-innovation och kreativitet och vad det innebär, samt hur vi uppnår det?
-att söka och förstå hur sökandet efter information går till, när kommer vi prata om vikten att inte bara kunna hitta utan också hur vi får eleverna att relatera till den information de tar del av?

Jag tänker att i bästa fall pågår detta samtal redan någon annanstans. Jag hoppas det! I bästa fall i våra skolor och i våra klassrum, i våra kollegierum och vi funderar på hur den teknik som vi omger oss med påverkar vilket innehåll och vilka färdigheter vi behöver förmedla.

Jag har varit i Karlstad över dagen och pratat om Källor, källhantering, källkritik och Internet för en grupp gymnasielärare. En otroligt givande och dynamisk grupp, frågvis, nyfiken och allert.

En av de saker som jag ofta återkommer till är att vi lär genom att härma, att vi härmar det vi ser, det vi beundrar, det vi vill vara. Jag brukar visa på olika exempel på det, från barnet som härmar mammans rörelser, till mitt fotografi som bygger på en vilja att härma Stéfans bilder, uttryck. Ett försök att efterlikna, bli som förebilden. Och att vi i ett arbete med källkritik och källhantering behöver visa på exempel. Låt eleverna titta på varandra, vägleda och handleda för att vi ska ha en gemensam norm.

I samband med det fick jag frågan om ”sampling” och remix, om jag tror att det finns en risk eller att det skulle kunna innebära att kreativiten urholkas, och att ny musik inte kan uppstå genom att de som skaparen bara tar delar av andras verk och inte skapar nytt.

-Jag inte tror det. Jag tror att i remixen, i användandet av andras verk och musik, bilder så skapas något nytt. Ett annat uttryck som är unikt. Ett uttryck för det som är skaparen. Sedan ser inte jag remixen/samplingen som det enda uttrycket som kommer att finnas, olika kreatörer har olika sätt att uttrycka sig på.

Men det är en spännande tanke, att uttrycken skulle ta slut, och inget nytt skulle uppstå när man lånar andras, eller bygger på andras verk, att till slut skulle inget nytt uppkomma i mötet med tidigare skapande.

Jag har svårt för tävlingar, mest för att jag är en så dålig förlorare. Jag deltar inte i tävlingar för jag hatar att förlora. Men som ansvarig för en tävling till vardags har jag insett att det finns andra fördelar med tävlingar. De kan vara lärorika och ganska spännande att administrera. Dessutom är det spännande att undersöka hur de får genomslag, eller inte.

I Sparbankstiftelsen Sjuhärads Sociala Medier-Pris kan du nominera, personer som gjort väsentliga insatser genom sociala medier, de som du anser är värdiga som vinnare. Alltså ger tävlingen mig en möjlighet att uppmärksamma andra som jag tycker borde få ett pris för sitt arbete. Det är alltid roligare än att tävla. Tävlingen har som syfte är att:

att uppmärksamma en person som gjort väsentliga insatser sett ur ett samhällsutvecklingsperspektiv inom sociala medier.

Du kanske också har någon/några som du tycker är värdiga att bli nominerade och få möjligheten att bli en vinnare för sina insatser i sociala medier för att främja demokrati.  Så passa på…

Ska bli spännande och se…

Jag föreläser ofta, och det är en del av min yrkesvardag. Till veckan ska jag till exempel hålla miniseminarier på Bokmässan, såväl som jag att sitta i en panel, för att veckan där på åka till Umeå (den lärande människan)  och Piteå (Norrlär) för att föreläsa om källkritik och Internet i skolan.

Jag föreläser regelbundet. Idag har jag varit tillbaka på min ”gamla” arbetsplats för prata om projektarbete och hur du skriver en rapport för det. I min värld är det en likt vilken föreläsning som helst, så jag gör precis som jag brukar: Jag förbereder mig, tittar igenom mina slides, byter ut någon bild, ändrar ordning. Med mina presentationer följer mina bilder. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter göra nya. Jag vill ha nya bilder i min presentationer, inte för publikens skull utan för mig, och för att jag ha lite bilder att välja på, som fungerar för det jag vill just då och där. Att ha valmöjligheter.

Jag pratar vanligtvis för ”vuxna”, för lärare, för insatta, på konferenser där många samlas. I de flesta presentationerna brukar jag presentera mig, prata lite kort om vem jag är för att sedan fokuserar jag på innehållet. Det som de som bjudit in mig bett mig att prata om.

Idag ”att skriva en rapport – hur gör du det?”

Att prata inför nittio 18-19 åringar om hur du skriver en vetenskaplig rapport, är en utmaning. En rolig sådan och gruppen jag mötte idag, var extremt positiv. Energin var på topp. Så jag började såsom jag så ofta börjar, pratade lite kort om mig själv, att jag varit lärare på skolan, undervisat i samhällskunskap och svenska. Sedan gav jag mig på ämnet, pratar om en rapports delar. Det märkliga är att gruppen framför mig, skrattar och beter sig som jag vore ”rolig”.

Jag har varit lärare på gymnasiet, men jag har inte varit med om att en hel grupp gör narr av mig, skrattar åt mig, när jag vet att jag är tråkig. Jag hade kommit för att prata om det som ingen egentligen vill lyssna på. För vem tycker det är roligt att få en genomgång om hur du skriver en rapport. Jag tycker inte att jag ska behöva finna mig i det så jag säger ifrån. Jag säger som det är:

-Jag tycker inte det är roligt. Jag tycker att ni gör narr av mig, och jag förstår inte. Om det är något som är roligt, med ”vetenskapliga rapporter” så förstår jag inte vad det är. Om jag inte förstår så kommunicerar vi inte.

Min föreläsning fortsätter tills jag kommer till nästa bild, ännu en med mina troopers, och helt plötsligt slås jag av vad det är som de reagerar på. Det är mina bilder, mitt bildval. Bilderna och mitt träiga innehåll går inte hand i hand, och de reagerar på bilden och inte på mitt innehåll. Deras reaktion är spontan och genuin. Hjärtligt varm.

Då inser jag att jag måste säga några ord om mina bilder, varför jag använder Stormtroopers, varför jag fotograferar, lite kort om Creative Commons. Så jag frågar: Ni kanske undrar varför jag använder bilder på Stormtroopers…

Ungdomarna framför mig pustar lättade:

-ja…

Så jag berättar om mitt fotografi. De frågar, de undrar. De är nyfikna, vill veta, accepterar mig, ser på mig som någon som kommit från en annan planet. Jag blir en som kommit från Internet där man fotograferar Stormtroopers och blir förälskad. De ser i mig en som lever ut en del av sin passion.

När jag berättat om bilderna kan vi gå vidare, fokusera på innehållet, men inför varje ny bild måste vi först gemensamt uppleva bilderna tillsammans. I samband med någon bild måste jag berätta en liten anekdot och de skrattar. Vi har hittat varandra. I ett skratt berättar jag:

-Jag föreläser ofta för lärare, och jag visar alltid mina bilder. Bilder på Stormtroopers, bilder på leksaker och i mötet med lärargrupper får jag aldrig den här reaktionen. De är alltid stumma, tysta, ingen skrattar högt, ingen visar att de tappar fokus, kontrollen, att de har svårt att ta mig på allvar. De är alltid stumma, men ni lever er in i bilderna. Ni följer med bilderna och det är ovant för mig. Härligt, men ovant.

Och inför nästa bild suckas det högt i aulan:

-Åh så gulligt…

När jag lämnar Aulan, så går jag med lätta steg. Jag går därifrån efter ett omtumlande möte, och de har mött mina bilder. Och jag som inte fattade att det var bilderna… Jag mötte en annan värld, en skolvardag utan Stormtroopers och i det mötet skedde något. Min bubbla sprack, med en insikt om att vi lever i olika världar, med olika vanor…