Kategoriarkiv: Kristinas kommentarer

Kriterierna för att bestämma ett fotografis verkshöjd fungerar den även för text? #blogg100

Jag läser med spänning, som en bra roman, Stefan Högberg och Lennart Guldbrandssons kriterier för att avgöra om en bild är ett verk. Jag håller med om att det är svårt och komplicerat att fotografier har två skyddsformer, att lagstiftaren skiljer på bild och verk, och att det kanske komplicerar saker när det kommer till att tillgängliggöra kulturarvet. Men frågan jag ställer mig är om Lennarts och Stefans utredning gör det enklare.

Sedan undrar jag över vilket problem de vill komma åt och hitta lösningen på, att skilja på fotografiska bilder och fotografiska verk, eller om problemet egentligen är ett annat…

Stefan och Lennart listar tio kriterier som de anser att man bör titta på för att avgöra om en bild är ett verk, jag har inte tänkt att lista dem här.

Jag undrar om problemet är att fotografier inte ska ha samma skydd, liksom annat konstnärligt skapande, eller om problemet de vill komma åt är de långa skyddstiderna? Jag är inte säker. Sedan ställer jag mig frågan om samma kriterier hade fungerat för litterära texter? Om jag skulle överföra kriterierna på andra konstnärliga uttryck skulle de fungera även då? Skulle man kunna säga att en text som uppnår dessa tio kriterier saknar verkshöjd? Utgår vi från att en text/bild/ett musikstycke/drama etc i utgångsläget inte har verkshöjd?

Sedan vänder jag mig mot kriteriet om vardagsskildringar, och undrar kort: hur kom ni fram till det? Och så tänker jag på Sally Mann.

I förhållande till deras lista funderar jag mycket kring vad ett fotografi är och vad en fotograf tillför till bilden. Hur skapas en bild, och i vilken mån kan betraktaren avgöra en bilds ”verkshöjd” utifrån endast bilden? Jag är inte heller säker på att jag håller med dem fullt ut i deras definitioner kring vad som är ett verk och en bild. De har bara exempel på ”bilder”, några som jag utan tvekan skulle kunna se som verk ;)

Som sagt jag är osäker på vilket problem de vill angripa, om det är begreppet verkshöjd, eller fotografiet som konstform, eller lagstiftarens otydlighet när det kommer till bild och verk när det gäller fotografier i upphovsrättslagen, eller om det är oviljan att tillgängliggöra bilder från kulturarvssektorn…

Slutligen undrar jag kring följande formulering:

”Notera alltså att utgångspunkten är att fotografiet inte uppnår verkshöjd, och det faller på bilden att ”bevisa” sin status som fotografiskt verk.”

Hur kan det falla på ”bilden att bevisa sin status som fotografiskt verk”? Bildens status måste väl ändå bero på intentionernas hos den som skapat den, eller? Eller är fotografier bara resultatet av en viss teknik för att leka med ljus?

Kristina Alexanderson- Guldäpplevinnare 2010? #wtf

Internet skapar en del spratt, och det gäller för oss att hålla kolla och se om det vi hittar är sant. Men ibland undrar jag om det inte går lite för fort när information postas. Jag hittade följande information idag den 30 maj 2011 på Guldäpplets sida:

Härligt Kristina Alexandersson (fast jag stavar med ett ”s”) vann visst Guldäpplet och du kan inspireras av mig :) För länken går till en artikel om mitt arbete med sociala medier i skolan. Ja, jag hoppas verkligen att jag kan inspirera, men dessvärre kan jag inte titulera mig vinnare även om det står så på Guldäpplets webbplats.

Så några korrigeringar:

Jag hade äran att bli nominerad till Guldäpplet 2010 för mina lärarinsatser. Att bli nominerad innebär att av någon eller några skickade mitt namn med motivering till Guldäpplets jury och jag hamnade på den lista över möjliga kandidater till att få lärarpriset Guldäpplet.

Sedan blev jag till och med finalist, dvs jag kom att utses till en av de tre möjliga vinnarna tillsammans med Martin Fernström och Josef Sahlin samt Ann-Charlotte Keiller, men vinnare blev jag inte utan jag blev brädad av konkurrensen av Martin Fernström och Josef Sahlin som vann priset (grattis).

Du kan nominera dina kanidater nu också… lycka till

En sprudlande entusiastisk lärare om lärande

Förra året hade Framtidens lärande temat Lärares lärande och föreläsare efter föreläsare pratade om lärare, elever pratade om lärare, men ingenstan från stora scenen hördes en enda lärarröst. Jag skrev några rader om det i inlägget för ett år sedan De pratas om oss men inte med oss. I år sitter jag här igen, mina förväntningar om att höra en lärare prata om sin vardag, om sin utveckling ser ut att komma på skam.

Metta Fjelkner pratar om resurser, om att öka lärares status att hon inte är så insatt i it-frågor, men komigen…

Sedan är det Inger Carlgren som pratar om forskningspraktiken och problemen står i fokus, bristerna på skolnära forskning… Jaha. Spännande, men …

En liten stund, kanske för sent kommer Erica Lövgren upp på scen, och pratar sprudlande entusiastiskt om sin vardag, som lärare och lärande, om kunskaper och vardagen som lärare i skolan. Mer sånt, mer entusiasm, glöd, passion och vardag på scen. Det är mina råd.

Lärare måste våga berätta vad de gör -delta i TeachMeet

Is the Clones cloning Dolly?
Is the Clones cloning Dolly? av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Igår fick jag en stark deja-vu av den osäkerhet som ofta följer med oss som arbetar i skolan. Jag fångade följande tweet på twitter från Ingela Clarin, en av de lärare som jag verkligen imponeras:

Blivit ombedd att tala på TeachMeetSyd – uschiamig! Det vågar jag aldrig… #tms2011

TeachMeet är en un-conferens för pedagogisk personal i skolan, lärare, it-pedagoger, bibliotekarier etc. I korthet går kan man säga att det är ett möte där lärare (eller it-pedagoger/bibliotekarier) berättar för andra lärare(eller it-pedagoger/bibliotekarier) om sina idéer, projekt, större såväl som mindre. Det är en informell sammankomst där de som deltar berättar för andra vad de gör på lektionerna.

Åter till Ingela och den tweeten som fångade min tanke, för när Ingela, skriver

uschiamig! Det vågar jag aldrig…

så fångar hon det som på många sätt är så vanligt bland de lärare som jag känner . Det är en känsla av att

”inte ska jag inte”, ”jag har gör väl inget speciellt”, ” jag är bara en vanlig lärare, jag”,

Kanske  finns det något mer där bakom som ”vad ska mina kollegor då tycka?”

Jag har varit lärare i hela mitt yrkesverksamma liv, och jag har länge burit med mig den känsla som jag läser in i Ingelas ord, ”inte jag inte”,”äsch vad kan jag tillföra” och känslan av att ”alla vet ju vad en lärare gör, kan och inte kan, så varför skulle någon vilja lyssna på mig”.

Men när jag tog bladet från munnen, när jag valde att visa vad jag gjorde, när jag började berätta, så visade det sig att min upplevelse, mina tankar och reflektioner delas av andra. Jag blev också varse att jag genom att prata om mitt yrke, skriva om mitt yrke kunde sätta ord på min kompetens, som jag många gånger knappt visste att jag hade. Men det jag också insåg när jag börja prata om min undervisning och som jag tycker att alla lärare som tvivlar på att de har något att berätta, eller ge till någon annan bör tänka på, är att det är bara du som har varit på alla dina lektioner, ingen annan. De flesta har inte sett det du gjort, eller tagit del av det som du inspireras av, så om du berättar kan di få andra lärare att bli inspirerade och våga pröva, kanske nästa gång våga delge och berätta.

Åter till Ingela och TeachMeet, som jag vet att Ingela ser fram emot eftersom jag sett hennes svar på Martin Ekholms tweet

Jag känner mig lite ensam på listan över talare på TeachMeet Syd den 31/3. Tycker att du också ska anmäla dig!http://bit.ly/hAAUzc #tms2011

@marekh75 var någonstans? Äntligen händer ngt här nere!!! :)

Ingela, jag vet att du tvivlar, tycker att det du gör inte är något märkvärdigt, men det är just därför du och alla andra lärare ska ta chansen att dela och berätta om ert arbete. För är det behöver vi i skolan: lärare, it-pedagoger, bibliotekarier ska träna på och lära oss. Vi behöver tro på vår egen kompetens och våra erfarenheter och att de har ett värde, så Ingela (och alla andra), ta möjligheten, ta erbjudandet (tänk på att det var någon som bjöd in dig, som vet att du har mycket att berätta) berätta om ett av dina projekt för det är bara du som kan göra det, som en lärare.

Vilka är de centrala digitala färdigheterna?

Jag läste i helgen Brit Stakstons inlägg om BEFRIAD ZON: bristande digital kunskap är allvarligt för alla, hummade och tänkte hon är klok, hon. Bland annat skriver hon:

Det är allvarligt att så många ännu inte insett hur mycket makt den digitala kunskapen och förståelsen idag redan ger. Makt över beslutsprocesser och makt över den verklighetsbild vi möter. Det handlar om samma grundläggande maktförhållanden som finns mellan de som kan skriva och läsa och de som inte kan.

Kanske är det så att det i första hand handlar om att de digitala medierna förskjuter makten Stakston skriver så här:

Digitaliseringen påverkar redan idag möjligheterna till likvärdig vård eller utbildning, påverkar rättssäkerheten och påverkar den politiska beslutsprocessen. Men vi låtsas som om den inte gör det. De digitala strategierna sker fortfarande alldeles för ofta oerhört slumpmässigt och dessutom ofta med en rudimentär kunskap om den egentliga påverkan på den verksamhet man bedriver. Implementeringen sker ofta med extremt fokus på bara teknik. Kan jämföras med att använda ett språk genom grammatiska termer.

Det hjälper ofta inte ens att själv ha digital kunskap. Det skyddar inte mot de negativa konsekvenserna av för lite kunskap om digitaliseringen i samhället i stort. Kunskapen måste öka inom alla sektorer i samhället.Viljan att lära sig det nya språket som digitaliseringen på sitt sätt är, är allas ansvar.

Just den delen om att alla måste vilja ta del av språket känns viktig, men om man inte har språket, så kan man inte ta del av, förstå betydelsen av det digitala landskapet. Frågan är vad, eller vilka delar som språket består av, vilka är bokstäverna? Vad behöver man kunna vid sidan av att sätta på datorn, koppla upp sig på internet, vilka är de digitala färdigheterna? Är det att öppna webbläsaren, Googla? Eller vilka är de grundläggande färdigheterna? Jag sätter mig och funderar vilka är de grundläggande kunskaperna behövs?  Var ska man lägga ribban? Vilka delar av det ”nya” språket, av digitaliseringen är grundläggande? Vari består den grundläggande bildningen? Vad är digital kompetens?

Personligen anser jag att de centrala handlar om att förstå mediet, internet som arena, vad är det? Sociala medier vad är det, hur fungerar de, och varför? Hur påverkar dessa tekniska plattformar oss som användare, vårt samhälle, vår vardag?

Och jag menar inte att det är enkelt, eller lätt, men om vi ska kunna förstå hur vi ska kunna använda, bruka och deltar i den digitala världen. På så sätt kan vi förstå hur det påverkar oss, och sedan måste vi lära oss och anamma strategier för att kunna hantera det informationsbrus som finns på nätet, färdigheter om hur webbplatser byggs upp så att vi vet var vi ska söka information om vem/vilka som står bakom en webbplats. Vi behöver kunna skilja olika kanaler åt, precis som vi lärde oss skilja en morgontidning från en kvällstidning kan vi behöva lära oss skilja en blogg från en wiki.

Vi behöver färdigheter i hur vi hanterar bedragare på nätet, vad vi ska tänka på när vi handlar online. Vi behöver färdigheter i att hantera, vardagsproblem även på nätet.

Om jag kunde mer om musik så skulle jag göra en musikalisk anspelning, till words, ord det är bara ord, men den digitala klyftan handlar om så mycket mer och insikten om det gör det svårt, för vi behöver orden för att prata om samma sak, men vi behöver inte bara kunna prata vi behöver också lära oss läsa och skriva, och de färdigheterna kan alla erövra. Bekämpa den digitala analfabetismen.

Fråga först, använd sen…

Bilden heter Maggio är tagen av Rebecka Gustafsson (c)

Upphovsrätten snubblar alla vi som befinner oss på nätet från tid till annan. Och frågan som man som webbpublicist måste ställa sig är:

  • vad innebär den, samt
  • hur ska jag förhålla sig till den?

Min uppfattning är att utan att ha kunskap om en fråga kan du knappast förhålla dig medvetet till det. Där för ägnar vi på Webbstjärnan ganska mycket tid och resurser till att försöka förklara vad upphovsrätten innebär. Men när jag som är projektledare för .se|Webbstjärnan tittar igenom webbsidor i vårt projekt så inser jag att det inte riktigt är så enkelt att det räcker med en artikel här eller där, ett seminarie hit eller dit (nästa den 16 mars), en guide mer (som Klangs Copyright-copyleft) eller mindre (som min om Creative Commons).

Alla som publicerar sig på webben måste på ett eller annat sätt göra ett försök att förhålla sig till upphovsrätten.

I mitt arbete ser jag många väldigt bra sajter. Det är många som väljer bilder, bra bilder som den av Veronica Maggio och sedan skriver de en länk till en google-sökning som källa. I dessa exempel kan jag inte hitta referenser till vem som tagit bilden, på vilken webbplats bilden hittades på nätet eller om den som publicerat den har bett om tillstånd av upphovsmannen.

I mitt arbete på Webbstjärnan ställer jag mig då frågan:

Hmmm varför? Varför gör de så? Varför ser det ut så här?

http://www.google.com/imgres?imgurl=http://farm5.static.flickr.com/4101/4953617349_62acec9959.jpg&imgrefurl=http://www.flickr.com/photos/rebeckagustafson/page4/&usg=__sH4_SnYL1_iKeo3xASMTbwiXWG4=&h=334&w=500&sz=126&hl=sv&start=0&sig2=Waz1pZ6jAmTjdMqOl3cp8w&zoom=1&tbnid=JRgmgCK71AX0JM:&tbnh=114&tbnw=161&ei=BwA3Tf-3JcehOvXC9M0C&prev=/images%3Fq%3Dmaggio%252Bheroesonthemoon%26hl%3Dsv%26client%3Dsafari%26rls%3Den%26biw%3D1256%26bih%3D664%26tbs%3Disch:1&itbs=1&iact=hc&vpx=110&vpy=73&dur=1458&hovh=183&hovw=275&tx=154&ty=102&oei=BwA3Tf-3JcehOvXC9M0C&esq=1&page=1&ndsp=23&ved=1t:429,r:0,s:0

Det är egentligen inte min sak att spekulera, och det är absolut inte min sak att döma, men jag lockas att tro att dessa bilder med en google-sökning som referens är exempel på hur svårt det är att förstå upphovsrätten, för jag tror de vill erkänna källan, och upphovsmannens verk. Men det är inte så lätt att förstå vad upphovsrätten innebär och hur vi som publicerar oss på webben ska förhålla oss till den.

Min tolkning behöver inte vara den rätta, eller den enda. Det kan tänkas att det finns många förklaringar som att den som publicerar:

  • tror att det räcker med att ange google-sökningen som adress, sedan är det fritt fram att använda bilden
  • inte bryr sig om upphovsrätten och vill göra en markering, här hitta jag bilden
  • har frågat om lov och tror att länken till bildsökningen på Google är en fullgod källreferens

Sedan finns det naturligtvis massor med andra förklaring. Men om min hypotes stämmer att de som anger söklänken, eller länken till webbplatsen där de hittat bilden så är det så att många har svårt att förstå hur upphovsrätten fungerar på nätet. Och om det är så att de som gör som ovan tror att länken räcker så behövs det kanske information så att de ska kunna förhålla sig medvetet. Kunskap ger oss användare makt att fatta ett övervägt beslut.

Vad är upphovsrätten?

Upphovsrätten är en lag som skyddar och ger upphovsmannen ensamrätt att bestämma över sitt verk.

Det innebär att i mitt exempel ovan är det Rebecka Gustafson som har ensamrätten att bestämma hur hon vill att hennes verk ska spridas. Och för att jag ska få föra ut det till allmänheten måste jag fråga henne om lov. Jag måste få upphovsmannens tillstånd och det är bra att få det skriftligt. Ett väldigt enkelt sätt är att skicka ett mejl. Det gjorde jag till Rebecka som svarade:

Hej Kristina,

Vad kul att du gillar min bild. Självklart får du låna den, tack för att du frågade först. Ange bara mig som upphovsman och länka gärna till bilden på Flickr så går det jättebra.

Rebeckas tillstånd innebär att jag får återpublicera hennes bild på min blogg, men jag måste vara tydlig och ange henne som upphovsman och titeln på verket. Jag har hennes tillstånd att använda bilden/verket i detta sammanhang, om jag vill använda den i andra sammanhang till exempel i min bok så måste jag fråga om lov igen. Det är enligt upphovsrätten Rebecka Gustafson som har ensamrätt att bestämma över sitt verk så länge som upphovsrätten gäller.

Även Michaela Mueller har jag frågat om lov genom att skicka ett mejl och berättat vad jag vill och hur jag vill använda hennes bild samt i vilket sammanhang och jag har fått hennes tillstånd.

Michaela Mueller  är tydligt  i förhållande till hur hon vill att jag som användare ska förhålla mig till hennes bild på flickr, under bilden har hon lagt till en text som säger vad som gäller:

Ruins av Michaela Mueller

Så kort och gott, upphovsrätten ger skaparen eller upphovsmannen ensamrätt att bestämma hur du får sprida hans/hennes verk, och att publicera någon annans verk på internet innebär onekligen att sprida.

Du måste

1. fråga först och tillstånd
om du får ja
2. ska du ange upphovman och verkets titel

För att du inte ska kränka upphovsmannens rätt att bestämma över sitt verk i enlighet med upphovsrätten. Min erfarenhet är att om jag frågar så får jag för det mesta ja. Jag har frågat Harding och fått ja, CobraSnake, Rebecka Gustafson, Michaela Mueller och fått ja…

Vad kan den unga generationen om nätet?

Jag hör ofta tankar om att dagens barn är annorlunda, mer tekniskt begåvade än tidigare generationer upp. Att bara för att de har vuxit upp i en tid med w-lan, digital teknik och datorer så kan de tekniken, per automatik, och de kan så mycket mer än vi, i den äldre generationen. De är liksom kunniga om teknikens användning by birth.

Men samtidigt sitter jag i mitt arbete på Webbstjärnan och svarar på mejl efter mejl ofta från elever på gymnasiet som vill, men inte vet hur de ska bygga en webbplats, som vill men inte vet hur de får upp en webbmejlen. Dessa elever är födda 93-95, alltså vuxit i en tid där internet är och har varit en självklar del av deras vardag.

Visst vi på Webbstjärnan, har inget representativt urval, men det jag kan säga att de elever som aktivt deltar i Webbstjärnan vill och är intresserade av webben. Det är elever, som ser möjligheter, som vill lära sig. Många av dem har stöd av lärare som ser att kunskaper om webbpublicering, internet är viktigt och de stödjer dessa elever aktivt, men kunskapen om webben, om tekniken har eleverna inte fötts med. De kunskaperna måste de liksom all annan kunskap erövra och göra till sin egen. En del har lättare för det, andra svårare, det är olika. Många av dessa elever når målet och erövrar mer kunskap om internet, men inte alla.

Visst dagens barn växer upp i en digital verklighet, med tekniska prylar som naturliga inslag, men tro inte att de kan allt om hur de fungerar, eller hur man skapar med dem bara för det. De behöver fortfarande stöd, hjälp och vi lärare behövs för att skapa ramar kring deras lärande, för att stötta, stödja, hjälpa, för att fråga och för att belöna, glöm inte det!

Vårt gemensamma kulturarv – låt det bli klickbart

Idag har jag tillsammans med Lars Aronsson (Projekt Runeberg), Richard Gatarski (weconverse), Lars Ilshammar (it historiker) Joakim Jardenberg (Mindpark), Mathias Klang (Creative Commons), Anders Mildner (skribent, initiativtagare Popstad Lund) Johan Ronnestam (debattör och bloggare) Karl Sigfrid (riksdagspolitiker), Pelle Snickars (KB), Brit Stakston (mediestrateg JMW Kommunikation) och Jonas Öberg (föreningen fri kultur och programvara) skrivit under en debattartikel på SVD Publicera kulturskatterna där folk söker.

Den som stått bakom tangenterna är Lennart Guldbrandsson ordförande för Wikimedia Sverige.

Debattinlägget, som vi skrivit, tar upp många aspekter som är intressanta, som delen nedan

Minnesinstitutionerna behöver också en licens som gör det enkelt att sprida den kulturella allmänningen. Creative Commons har en sådan licens, CC0 (inga kända upphovsrättsanspråk). För att de ska komma igång, ser vi gärna att staten går före och lägger allt den skapar under CC0. Det går! Den amerikanska staten gör det redan, eftersom medborgarna redan har betalt för det via skatten. Därför är NASA:s bilder fria.

Alltfler lärare vet att fria licenser har ett pedagogiskt värde. Eleverna lär sig att förstå och respektera upphovsrätten.

Personligen tycker jag det är ett märkligt system där det vi betalar, det som skapas och sparas till kommande generationer på våra museer, våra arkiv inte ska vara tillgängligt. Jag vet att du säger, men arkiven är öppna. Du är välkommen, och jag vet men jag har vuxit upp i en värld där jag lärt mig att inte störa, så jag stör inte, och om jag stör så hittar jag bara det jag söker. På webben hittar jag många gånger saker som jag inte ens visste att jag letade efter. Vi pratar om

Serendipity is a propensity for making fortunate discoveries while looking for something unrelated.

Jag bara tänker på de bilder som Nordiska museet lade ut på WikiMedia Commons under public domain. Dvs att bilderna inte längre omfattas av upphovsrätten och är fria att använda. När jag tittar igenom deras bilder så upplevar jag att jag hittar saker, får infallsvinklar som jag inte visste att jag sökte. Det är stort.

Jag tänker till exempel på min Stormtrooper/Tanja och Lars Lundqvist och den tradition som bilden befinner sig i. Kan man skriva om honom, om hans tankar, han uttryck, hans samtid, hans sett att se på bilden av sig själv. Och den här bilden känner jag ändå igen från de skolantologier som jag arbetat med mina elever med:

Sedan är det dessutom är det vårt gemensamma kulturarv och jag frågar mig vad blir vi för samhälle om inte de kommande generationerna på ett enkelt och lättillgängligt sätt kan ta del av våra gemensamma skatter, som vi knappt vet att vi har.

Läs även Lennart Guldbrandssons inlägg på Wikimedia Sveriges blogg där han skriver om artikeln med orden och ger exempel på ställen där man kan hitta material på nätet spana in Lennarts tips:

Tillsammans med 12 andra internet-veteraner har jag skrivit en debattartikel på Svenska Dagbladets webbplats där vi uppmanar regering och riksdag att göra det enklare för våra minnesinstitutioner (arkiv, muséer och bibliotek) att publicera sina kulturskatter på nätet. Som det är nu finns det inte mycket som tyder på att vår kulturskatt digitaliseras inom kort. I ingressen står det: ”Vi kommer ha flygande bilar innan kulturarvet finns på nätet”. Ironiskt nog skrev Per Gudmundsen i SvD nyligen om att det nog inte blir några flygande bilar – men vi hoppas ändå på att kulturskatterna ska föras ut till allmänheten. Förhoppningsvis blir det fler museer som lägger ut sina bilder såsom Nordiska museet har gjort på Wikimedia Commons (se här), fler museer som lägger ut sina bilder såsom Regionarkivet har gjort på samma ställe (se här), och fler ämbeten som lägger ut sina bilder såsom Riksantikvarieämbetet har gjort på Flickr (se här).

Tänk om inte sådana som Joakim fanns

Jag har funderat mycket på mitt bloggande, mina engagemang, min vilja, vad jag vill, och om det leder någonstans. Vad gör jag och varför gör jag det? Och när jag funderar som mest kommer ofta ett svar från Joakim Jardenberg och idag är det min tur att säga tack. Tack för alla underbara ord, tack Joakim för att du den 29 november skriver följande med en länk till Gert:

13. Bloggtips: Jocke och Kristina | Motviktigt

    Made me happy. Jag gillar ju Gert, och håller Kristina extremt högt. Hon är en makalös superstar – så det här var både kul och smart.

Eller när du kallade mig och Grafström för Gröna prickar (den är jag extra stolt över)

Visst blir det självklart. Vi behöver vara den gröna pricken, och vi behöver de som är våra gröna prickar. Jag vet vilka ni är, som hjälper mig genom den röda zonen. Tusen tack!

The bigger your red zone, the louder your green dot needs to be.

För att konkretisera, titta på det här klippet från Sweden Social Webcamp.@grafstrom och @kalexanderson är typiska gröna prickar. Jag tror alla på #sswc är gröna prickar.

Är du?

Eller den grymma film och session om Creative Commons som vi gemensamt skapade på #sswc

Fantastiska @kalexanderson och @grafstrom, tillsammans med en ansenlig delmängd av de 404 nördarna på ön, diskuterar Creative Commons. Avslutas med ett call to action…

Vårt upprop som jag ser resultat av varje vecka, för att inte säga varje dag. Det är otroligt, tack!

Att bli ett bevis för att din spaning om att Open Source och kollaborativt skapande smittar av sig var om något så otroligt. Det har aldrig hänt att jag varit ett exempel för att belägga ett argument.

I korthet, öppen källkod, allt som arbetsmaterial och gemensamt skapande handlar inte längre bara om

  • nördar som hackar linux, apache, php och skapar wordpress-magi
  • eller wikipettrar som redigeringskrigar på Wikipedia

Det har blivit något helt annat, något mycket mer. En rörelse som spränger gränser och som går att hitta långt utanför #wpsthlm.

/…/

INDIVIDERNA Flera av dem på oväntande ställen. Johan Grafström (SVT, numera på UR), Kristina Alexandersson (skolan, numera på .se), Magnus Kolsjö(politik/förvaltning) – för att de är cowboys på insidan! Det finns många fler, det de har gemensamt är att de aktivt arbetar med att ändra attityder. Jag är deras största fan!

Tack för alla dina länkar och upprop. Tack för att du är du!

Jag vet handsken är kastad, och jag har just plockat upp den ska skriva under veckan. Du vet jag har CC-tema för tredje veckan i rad, nu. Sedan ska jag ta tag i bloggposten om vi över trettio som tycker att det är jobbigt att föräldrarna har insyn i våra liv.

Alla dina YES, YES!!! betyder så mycket, tack! Du gör skillnad för mig, få mig att tro, vilja och göra mer. Fortsätt med det!

Tack @jocke, du gör skillnad!

Jag modebloggar om Dagens Outfit (enl upphovsrätten)

Nu har jag efter inrådan av min kloka kollega, Rebecka Gustafson försökt lära mig mer om den Street-mode-bloggare som jag skulle använda läckra coola bilder av, och jag tillstå hans bilder är mycket, kanske lite väl mycket för min smak.

Den delen av hans sajt som handlar om mode handlar om second-hand-kläder, gott, men ändå fastnar jag länge och väl i partyträsket och njuter fullt ut av partybilderna. Men jag inser att det vore att fega att välja en partybild eftersom jag tidigare lovat att skriva ett inlägg som modebloggerska för upphovsrätten.

En bild som faller mig fullständigt på läppen är den nedan den klänningen skulle jag vilja ha och den är tagen av ingen mindre än The Cobra Snake. Så dagens outfit blir:

SUPER 70′S ”AUTUMN FLOWERS” FRINGE COLLAR MAXI-DRESS av  The Cobra snake

Klänningen får mig att tänka på köket hemma i barndomshemmet i samma gula färg som blommorna på klänningen. Sedan har klänningen vackert fall. Jag gillar dessutom detaljerna i halsen. Sedan älskar jag blommorna så tidstypiska och de får mig att minnas min barndomssomrar. Njuter fullt ut. Den klänningen skulle jag vilja ha i min garderob. Själva bilden är också i sin konstruktion underbar, med modellens röda hår som kommer igen i bakgrunden. Kanske skulle jag byta ut mina kloner och välja andra motiv för mina bilder, The Cobra Snakes bilder ger onekligen mersmak.

Bilden får jag använda trots att den ligger under copyright eller är skyddad av upphovsrätten, eftersom jag har bett om lov, och sedan gör jag det som jag i löftet om att få använda bilden gör, uppger upphovsmannen på det sätt som han har önskat.

.