Kategoriarkiv: Kristinas kommentarer

Tänk om inte sådana som Joakim fanns

Jag har funderat mycket på mitt bloggande, mina engagemang, min vilja, vad jag vill, och om det leder någonstans. Vad gör jag och varför gör jag det? Och när jag funderar som mest kommer ofta ett svar från Joakim Jardenberg och idag är det min tur att säga tack. Tack för alla underbara ord, tack Joakim för att du den 29 november skriver följande med en länk till Gert:

13. Bloggtips: Jocke och Kristina | Motviktigt

    Made me happy. Jag gillar ju Gert, och håller Kristina extremt högt. Hon är en makalös superstar – så det här var både kul och smart.

Eller när du kallade mig och Grafström för Gröna prickar (den är jag extra stolt över)

Visst blir det självklart. Vi behöver vara den gröna pricken, och vi behöver de som är våra gröna prickar. Jag vet vilka ni är, som hjälper mig genom den röda zonen. Tusen tack!

The bigger your red zone, the louder your green dot needs to be.

För att konkretisera, titta på det här klippet från Sweden Social Webcamp.@grafstrom och @kalexanderson är typiska gröna prickar. Jag tror alla på #sswc är gröna prickar.

Är du?

Eller den grymma film och session om Creative Commons som vi gemensamt skapade på #sswc

Fantastiska @kalexanderson och @grafstrom, tillsammans med en ansenlig delmängd av de 404 nördarna på ön, diskuterar Creative Commons. Avslutas med ett call to action…

Vårt upprop som jag ser resultat av varje vecka, för att inte säga varje dag. Det är otroligt, tack!

Att bli ett bevis för att din spaning om att Open Source och kollaborativt skapande smittar av sig var om något så otroligt. Det har aldrig hänt att jag varit ett exempel för att belägga ett argument.

I korthet, öppen källkod, allt som arbetsmaterial och gemensamt skapande handlar inte längre bara om

  • nördar som hackar linux, apache, php och skapar wordpress-magi
  • eller wikipettrar som redigeringskrigar på Wikipedia

Det har blivit något helt annat, något mycket mer. En rörelse som spränger gränser och som går att hitta långt utanför #wpsthlm.

/…/

INDIVIDERNA Flera av dem på oväntande ställen. Johan Grafström (SVT, numera på UR), Kristina Alexandersson (skolan, numera på .se), Magnus Kolsjö(politik/förvaltning) – för att de är cowboys på insidan! Det finns många fler, det de har gemensamt är att de aktivt arbetar med att ändra attityder. Jag är deras största fan!

Tack för alla dina länkar och upprop. Tack för att du är du!

Jag vet handsken är kastad, och jag har just plockat upp den ska skriva under veckan. Du vet jag har CC-tema för tredje veckan i rad, nu. Sedan ska jag ta tag i bloggposten om vi över trettio som tycker att det är jobbigt att föräldrarna har insyn i våra liv.

Alla dina YES, YES!!! betyder så mycket, tack! Du gör skillnad för mig, få mig att tro, vilja och göra mer. Fortsätt med det!

Tack @jocke, du gör skillnad!

Jag modebloggar om Dagens Outfit (enl upphovsrätten)

Nu har jag efter inrådan av min kloka kollega, Rebecka Gustafson försökt lära mig mer om den Street-mode-bloggare som jag skulle använda läckra coola bilder av, och jag tillstå hans bilder är mycket, kanske lite väl mycket för min smak.

Den delen av hans sajt som handlar om mode handlar om second-hand-kläder, gott, men ändå fastnar jag länge och väl i partyträsket och njuter fullt ut av partybilderna. Men jag inser att det vore att fega att välja en partybild eftersom jag tidigare lovat att skriva ett inlägg som modebloggerska för upphovsrätten.

En bild som faller mig fullständigt på läppen är den nedan den klänningen skulle jag vilja ha och den är tagen av ingen mindre än The Cobra Snake. Så dagens outfit blir:

SUPER 70’S ”AUTUMN FLOWERS” FRINGE COLLAR MAXI-DRESS av  The Cobra snake

Klänningen får mig att tänka på köket hemma i barndomshemmet i samma gula färg som blommorna på klänningen. Sedan har klänningen vackert fall. Jag gillar dessutom detaljerna i halsen. Sedan älskar jag blommorna så tidstypiska och de får mig att minnas min barndomssomrar. Njuter fullt ut. Den klänningen skulle jag vilja ha i min garderob. Själva bilden är också i sin konstruktion underbar, med modellens röda hår som kommer igen i bakgrunden. Kanske skulle jag byta ut mina kloner och välja andra motiv för mina bilder, The Cobra Snakes bilder ger onekligen mersmak.

Bilden får jag använda trots att den ligger under copyright eller är skyddad av upphovsrätten, eftersom jag har bett om lov, och sedan gör jag det som jag i löftet om att få använda bilden gör, uppger upphovsmannen på det sätt som han har önskat.

.

Barn har rätt till en utbildning för sin samtid, sin framtid

ljus och mjuk

Skolan behöver förändras, men också bilden av barn eller snarare de bilder som vi använder för att beskriva den uppväxande generationen. De är barn, men vad är ett barn om inte en människa. Jag vet att det kan tyckas självklart men FN antog barnkonventionen så sent som 1989, och den kom till för att i många länder sågs inte barn som människor med samma värde som vuxna. Barn hade inte och har i många sammanhang inte samma rättigheter som vuxna för att de är barn.

Personligen tycker att vi ska vara försiktiga med de bilder som vi sätter på den uppväxande generationen, en bild som jag har svårt för är den som beskriver barnen, de som föds in i en digital verklighet, som digitala infödingar. Den bilden är stigmatiserande.

Samtidigt blir glad när personer som har en så stark övertygelse som PO Arnäs har läst Pensky, som lanserad begreppet 2001. Och när jag läser inlägget Föräldrar, lärare och politiker och andra immigranter läs detta! på Third Opinion så håller jag med om att skolan i sig är konservativ, att skolan (politiker behöver tänka om). Att skoldebatten handlar om att bevara, den handlar om blindkartor istället för miljödiskussion etc. Eller som PO skriver:

Tyvärr är det nog så att även politiker färgas av sin egen skolgång där alla fick lära sig att kunskap hittas i böcker och att en tyst elev är en bra elev. Att kommunikation under skoltid hindrar barn att fokusera på det som är viktigt. Att en snygg skrivstil är ett tecken på att man har en god utbildning. Att TV-spel är av ondo. Att dagens ungdom är slapp och att de kan tillbringa en hel natt framför ”den där datan” utan att ”göra något vettigt”.

Jag tror att skolan behöver förändras, politiker behöver tänka om, läsa PO Arnäs, och eventuellt Pensky, för att inse att världen har förändrats. Kunskapssynen måste nog ifrågasättas, prövas och samtalas kring. Vår verklighet har förändrats av digital teknik, av teknik på gott och ont, och för att vi och våra barn ska kunna hantera den verklighet, den vardag som är deras/vår, för att de ska kunna hantera och vara förberedda för den framtid som är deras behövs kunskaper om den digitala vardagen, de digitala verktygen.

Vi, jag och PO, är överens, och jag håller med om att vi behöver tänka i termer av vana/ovana digital om vilka värderingar som styr oss samt varför. Vi behöver prata om de rädslor som vi har, de risker som finns. Vi behöver prata om rätten att bestämma över vår information, vår data på nätet. Att vi och våra barn inte bara är konsumenter på nätet utan även medborgare. Vi behöver lära våra elever hantera medier, internet, men vi behöver också lära våra barn allt det där ”vanliga” allt det där om värden, värderingar, samspel och relationer. Att vara närvarande på nätet innebär att befinna sig i ett socialt sammanhang och hur det fungerar behöver vi också lära våra barn.

Våra barn växer upp i en digital värld, men de är människor som behöver kunskap för att kunna förhålla sig till tekniken och dess möjligheter, de behöver kunskaper om vad de olika tjänsterna innebär, möjligheter att hantera, använda samarbeta. De digitala verktygen borde vara självklara, lika självklara som att min son tycker att han ska lära sig skrivstil i skolan (till vilken nytta, undrar jag).

I PO Arnäs inlägg diskuteras Penskys begrepp som i sig bilder eller metaforer för att vår verklighet har förändrats, men samtidig finns i begreppet ”digital inföding” ett tydligt avståndstagande från de unga, de är infödingar med alla de konnotationer som begreppet bär på.

Begreppet digital inföding skriker i sig blir i mina öron att barnkonvention behövs, och med den rätten till att få en adekvat utbildning för den tid som våra barn lever och ska leva i.

Stéfan, Stormtroopers, Clones, Cupcakes och bildens betydelse

Igår blev jag pingad på twitter av awaze och rörd över hans inlägg Stormtrupper, plåtburkar, Darth Vader och att vara kommunikativ där mina presentationer bildar en egen kategori av användande av StarWars. Mina presentationer där jag lånar bilder av Stéfan och hans fotoserie Strormtrooper 365. Det är otroligt att bilder kan få en sådan effekt. Jag kan höra de som lyssna på mina föreläsningar går därifrån och säga:

det bästa var ändå bilderna

Idag lever vid i en värld där bilder är vardag och där elever läser bilder som vardagsmat, och ändå berättade en kollega för mig att hennes elever inte visste hur de skulle arrangera en bild så att den förmedlade ett budskap som korresponderade med texten.

Hon sa:

jag måste lära dem berätta med hjälp av bilder, de kan inte, de har aldrig testat. De konsumerar bara…

Stéfans bilder är för mig vardag. De följer mig och mina presentationer, men jag väljer ibland en annan fotograf som abakedcreation, kolla in hennes muffins, för att variera, för att pröva nya uttryck i presentationen. Silvias bilder av muffins är bara otroliga, effektfulla och illustrativa. Någon gång har jag försökt mig på att använda mina egna bilder, men det känns lite beige.

När jag sitter med andras bilder, som Peter Keyngnaert (pkeyn) eller Sylvias (abakedcreation) för den delen saknar jag ofta Stéfans och de ständiga Stormtrooperna. Deras uttryck blir på något sätt lätt att tolka och använda. Igår i Umeå stannade jag upp för att bara prata om bilderna och vad de föreställer, hur otroliga de är. Vilken effekt de får i synnerhet om man visar dem för en grupp elever. De har ofta, eller sällan sett något liknande.

Samtidigt ger bilderna så mycket idéer om hur man kan arbeta i skolan, istället för att skriva en berättelse. Låt eleverna berätta med bilder, ta en bildserie som utgångspunkt och låt eleverna provar att berätta med bilder, jag visade följande berättelse igår:

berättelse 4 playing Mario

När jag kör presentationer med Stormtroopers för elever så blir effekten något oväntad, de reagerar nämligen mer på bilderna än det jag säger, och om inte bild och budskap korresponderar så ser/hör de bara bilden. Det gör att jag ofta får vänta ut reaktionen, låta dem reagera klart innan jag fortsätter. Det händer inte med vuxna, med lärare, varför är det så?

Varför ska bokstäverna skrivas så?

Igår stod jag i skolan och pratade med en lärare. Vi pratade om hur vi skriver bokstäver, att jag inte gör som som ”man” ska, inte börjar uppe och drar strecken neråt. Jag har skrivit sedan jag var sju år, och det är en lång tid, ett helt liv. På pappret, som jag sett, en kopia av en kopia som gått i generation efter generation på skolan ser jag att det finns ett rätt, ett sätt.

Ett rätt!

Jag med tiden lärt mig ett eget sätt, att göra bokstäver så att det är läsbart, men mest för mig, ibland för andra. Men mest skriver jag med datorn, mindre med penna och om jag skriver med penna är det det mest för min egen del för att jag tycker om raspet av pennan mot pappret, tycker om att forma bokstäver, rita rutor, figurer.

Läraren som står framför mig tillstår att hon också gör ”fel”, eller snarare på ett eget sätt, men frågar jag då varför ska barnen lära sig att skriva just så, uppifrån ner? Varför ska de lära sig att det bara finns ett sätt att forma bokstäver? Som svar får jag de underlättar när de ska lära sig skriva skrivstil…

Men avbryter jag, tror du att dessa barn kommer att använda skrivstil? Kommer de skriva på något annat än datorer? Kanske behöver de lära sig tangentsättningen, före skrivstilen? Då skrattar läraren lite generat och säger jo, det är kanske så…

Samtalet, anekdoten illustrerar en av de svårigheter som skolan står inför närmligen traditionen, normen, rättet och felet, att läraren tror att den ska lära ut ett rätt… Stig Roland Rask formulerar några av skolans problem i sin krönika i DIU Framtiden börjar i  klassrummet:

Skolans problem är sällan att den förändras för mycket

Dess stora problem är att den är sig lik

Läser du inte Creative Commons Sverige än, då är det dags att börja nu!

Jag har puffat för sajten förut men ska passa på att göra det igen, eftersom jag är så himla stolt över att Rebecka skrivit ett underbart och ärligt inlägg om hur det är att ”tvingas” arbeta med Creative Commons bilder, när hon med mig som arbetskamrat utsmyckat Webbstjärnans sajt med text och bild. Hon skriver om det så här:

Under sommaren har jag jobbat med att förnya en hemsida och en av mina uppgifter har varit att hitta bilder att komplettera texterna med. Men inte vilka bilder som helst, vi skulle använda bilder licenserade under Creative Commons.

Till en början var jag föga imponerad. Det var jobbigt att leta sig igenom Flickr:s aldrig sinande utbud utan att garanteras ens ett par användbara bilder. Det var omständigt att skriva erkännanden, hålla reda på vilken förkortning som hör till vilken licens och att slutligen länka all information tillbaka till källan. Jag kände hur mitt tålamod minskade i takt med de sidor med bilder jag betade av.

Sedan vänder det naturligtvis men hur det går till får ni läsa om på Creative Commons Sverige i hennes inlägg Creative Commons ett hemligt sällskap eller en genväg till bilder.

Sedan tycker jag att ni ska surfa in på Webbstjärnan och kolla in de härliga bilderna som Rebecka valt. De gör hela skillnaden.

Att lära är att våga pröva, göra fel och försöka igen…

Ett litet svar från din räddare i nöden…

Öppet brev till Kristina Alexanderson:

Kära Kristina, Stockholm den 29 augusti 2010

Jag har ibland problem med små ilskna detaljer i min blogg. Så då pillar jag lite i dem, trycker mig fram i min bloggs baksida och säger ok med mitt pekfinger. Vips försvinner allt och ingenting fungerar. Ibland känns det som om jag sätter en ödestumme på alltsammans, jag försvinner från Bloggportalen, försvinner från något annat jag vill finnas på och så är rubrikerna för små och … svetten lackar… och då känner jag mig vilsen och blir ledsen och ibland blir jag självförtroendeskadad… och tekniken får mig att gå på knäna… men oj så jag överdriver… om jag sände ett telegram skulle jag kort och gott ha skrivit… kanske ett telegram. Med detta handskrivna brev tackar jag å det ödmjukaste för all hjälp,

Med vänliga hälsningar

Anne-Marie Körling

Vad ska jag säga kära systa mi, vad ska jag säga… Att lära är att pröva, våga göra fel och sedan få försöka igen… Du gör så mycket själv nu och jag njuter, ser och tycker att det är underbart…

TELEGRAM!

Kristina Alexanderson. Stop. Jag är i panikbehov av hjälp. Stop. Kontakta min bloggs baksida så fort du någonsin hinner. Stop. Jag förtvivlar! Stop. Om jag tar hänsyn till din lediga helg? Stop. Sådant svarar jag inte på men sänder nog vit choklad per ord. post. Stop.

Har aldrig fått ett telegram tidigare, bästa, det bästa jag fått! Tack!

SMS

Tusen tack för all hjälp. Nu fungerar allt som det ska. Livet känns plötsligt så mycket enklare. Tusen tack =)

Skönt att höra, så ska det vara, tveka inte att pröva igen, och glöm inte att fråga om det går fel, tillsammans löser vi det…

Samtal per telefon.

Det är bara min röst som jag lämnar ut. Kristina Alexandersons röst vill jag inte lämna ut för det får hon i så fall skriva i sin blogg:

– Tjenahureremere?

Det är bra, mycket nytt bara, hur har du det själv?

– Allså så härere, jag råka trycka på nån tangent och okeya nåt som inte va så bra, nu (snörvel, harklingar, snyft och snörvlande) som inte funkar, kaaaaaaaaaan du hjelpa mej… ja… nu jenast… barn? näääää måste du va me dom nu – det eju bara en pyttegrej du ska fixa…

Oj! Vilken tangent? Vad hände? Hur kan jag hjälpa dig? Med vad?

– jettegulligt av dej, verkligen jettegulligt av dej, hur ska ja tacka… kan jag göra något för dej… jaså… ingenting….så praktiskt … ja, ja… jag får vel tacka dåra…

Jag hjälper dig så gärna, det vet du… Bra att du våga pröva och bra att du fråga när det gick lite snett, nästa gång går det lättare…

Att lära är att våga, pröva, göra fel och lära sig av det och sedan våga pröva igen. Jag finns här, vet du!

Fem meningar för att förklara Creative Commons

Jag läser en underbar bloggpost How do you explain Creative Commons? av Jonas Öberg där han uppmanar läsaren att förklara Creative Commons med fem meningar eller i fem punkter. Ingen lätt uppgift, men eftersom jag är naiv, lite korkad kan jag inte låta bli att anta utmaningen, men inser när jag ska börja att Jonas sista punkt sammanfattar bilden av Creative Commons:

People through all times have enjoyed a shared culture — it’s a part of what makes us human

During the last 150 years, more barriers than bridges have been made, restricting that shared culture

Creative Commons takes away those barriers and gets the law out of the way in the process

Creative Commons is about giving creators a choice to join a global community.

Protecting your right to be acknowledged for the work, but allowing others to share it with you.

Creative Commons är ett ”verktyg” som skyddar din rätt att bli erkänd för ditt arbete, för ditt skapande, men som tillåter andra att dela det med dig.

Sedan vill även jag puffa för det Youtube-klipp som Jonas länkar till, mkt bra! Mycket relevant. Kolla in:

Bästa Anne-Marie, ett svar från en skolombudsman på CC

Jag läser ditt öppna brev och inser att du har många frågor och det kommer att ramla in massor med svar. Inte bara från mig, du befinner dig ju i en delande värld. Kanske borde jag inte posta mitt svar här utan på Creative Commons Sveriges blogg, men jag tänker jag svarar från min horizont, från min blogg.

Du skriver så här:

Ibland ser jag mina fotografier hos någon och jag kan känna mig ledsen över att ingen har frågat. De som frågar säger jag ja till. Men jag vill gärna ha frågan. Är jag snål och misstänksam då? Är jag inte med och spelar på det villkor som jag givit mig in på? Hur signalerar jag min vilja att dela med mig och samtidigt åtnjuta respekt för att jag gör det?

Jag undrar också – om jag skriver till Er, vem är det egentligen jag skriver till? Vem svarar mig? Om det är så att jag undrar – är det ett massutskick av svar jag får och så får jag själv leta mig igenom texten för att hitta svar på mina frågor – eller kommer jag få en personlig rådgivare innan jag sätter Creative Commons på mina alster?

Om jag börjar med frågan från slutet, så är jag gärna din ciceron, i din jakt på svar om Creative Commons, din vägledare genom alla frågor… Tillsammans kan vi utforska svaren. Sedan till känslan av att känna sig sviken då någon lånat utan att fråga är bara djupt mänskligt. Den känslan följer oss ständigt. Vi vill veta, vi vårdar det vi tycker om och vi vill veta att det vi skapar hamnar i goda händer. Det är lite som att vi vill att våra barn ska ha det bra, vara väl omhändertagna. Det är så med det vi skapar också…

Så vad tror du Anne-Marie ska vi ta varandra i handen och ge oss ut på resan och söka svaren på de frågor du har om Creative Commons.

Din CC-ciceron

Hur motiverar jag en Creative Commons licens?

Som jag ser det finns det många motiv eller argument till att Du ska licensiera ditt verk under Creative Commons, och jag har lovat @sundhult att motivera och förklara hur jag brukar säga.

TravelBug-Butterfly_02

TravelBug-Butterfly_02 by Sundhult CC (by, sa)

Till att börja med måste man inse vad upphovsrätt är, men det grundläggande kunskapen bortser jag från här… Så varför ska man licensiera sitt verk?

Det är frågor som alla som befinner sig i större eller mindre omfattning på nätet bör fundera kring. För en naturlig följdfråga blir ju om du i någon omfattning använder Wikipedia eller Open Source verktyg hur kommer det sig att du kan använda det? Vad bygger dessa på för värden?

Sedan kan ju svaret på frågorna vara att man använder dessa i större eller mindre i omfattning.

Vad har Creative Commons med detta att göra? Från ett perspektiv kan man säga att CC bygger på samma idé, en dum idé om att människor kommer att skapa, dela och låta andra bygga vidare på sitt skapande utan att ta betalt… Men att välja en Creative Commons licens är stort, svårt och kräver en del eftertanke och kunskap är min erfarenhet. Licensen ska dessutom följa med verket lika länge som upphovsrätten, alltså i hela min livstid och 70 efter min död, det är länge, en hel evighet. Inte uppskattningsbart, inte möjligt att överblicka, och tänk om, tänk om jag skapar något stort, vackert, fint lägger den under en CC licens och sedan kan jag inte tjäna pengar på mitt mästerverk. Tänk om jag blir lurad!

Creative Commons och möjligheten att tjäna pengar står inte i motsättning mot varandra. I vilken omfattning du låter andra bearbeta, sprida använda ditt verk bestämmer du ju genom licensvillkoren.

Ofta förenklas valet till att det bara handlar om olika frågor. Den första brukar handla om:

  1. Vill du att andra ska kunna använda, sprida dina verk utan att de varje gång måste fråga om lov?
    1. Kommer du fram till nej på första frågan så ska du inte licensiera ditt verk under Creative Commons.
    2. Säger du ja, kan du börja fundera på under vilka villkor du vill att andra ska kunna ta del av ditt verk.

Då kommer frågan om vilken licens du ska välja i vilken omfattning som du vill att andra ska får ta del av ditt verk. Att välja licens är svårt och många av mina elever upplever dessutom att det är ”läskigt” att lägga sina bilder/sina texter under Creative Commons. Man vet ju inte hur de kommer att användas, eller hur eller av vem eller var, eller till vad…

Sedan kan man naturligtvis ställa frågan om man vet hur ens verk kommer att användas, återpubliceras, spridas om det ligger på nätet, vet man det ändå? Troligen inte…

Vill du inte att dina bilder, dina texter, dina verk ska spridas digitalt så ska du nog inte publicera dem på nätet, men om du väljer att publicera på nätet kan du nog räkna med att de sprids vare sig du vill det eller inte, men jag tror att med kunskap och med hjälp av ett licenssystem som Creative commons så kan spridandet av mitt verk ske på mina villkor och på ett sätt som jag tycker är ok. Allt annat är faktiskt ännu mer läskigt.

Man måste också fundera på varför man skapar det man skapar, varför skriver jag den här bloggen? Varför tar jag bilder på kloner? Varför? För att jag tycker att det är roligt, jag tror inte att vare sig min blogg eller mina klonbilder kommer att förändra mitt liv eller mitt levene. Kanske ser man annorlunda på det om man är författare, eller fotograf, det respekterar jag. Å andra sidan får mina bilder spridning på ett sätt som de annars inte skulle fått om jag inte lagt ut dem med en Creative Commons licens, och det gör mig glad. Mina bilder inspirerar sedan även andra att ta bilder på platsfigurer på olika platser i olika situationer och det gör mig också glad. Den effekten medför mitt skapande och att jag delar det, låter andra använda.

Upphovsrätten är en fantastisk grej, som finns för att skydda verket, men den skapades inte för en tid, för en era där var man kan tillgängliggöra sina verk till en bred allmänhet genom en enkel knapptryckning, för en digital era. Mathias Klang skriver så i inlägget Vem tänker på skolan och biblioteken? på Stjärnkikarna himla bra. Han motiverar det bättre än alla andra och eftersom jag brukar låta som en raspig kopia av Mathias när jag pratar CC så jag väljer att låta hans ord tala istället för mina:

Teknologiutvecklingen har suddat ut skillnaden mellan original/kopia. Idag har vi tagit bort de spärrar tid/geografi utgjorde för kommunikation. Vi har skapat en värld där flerparten kan delta i skapande av den gemensamma kulturen. Och det gör vi som aldrig förr. Vi skriver, filmar, facebookar, tar bilder, skapar musik… kort sagt ingår vi i en dialog som skapar samhället. Men nu när vi har fått verktygen för att kunna delta riskerar vi att förhindras genom en allt starkare upphovsrätt. För varje teknisk spärr som faller finns ett intresse att skapa artificiella juridiska hinder istället… men varför?

Måste inte samhällsnyttan av dialogen, delaktigheten och lärandet ha företräde framför den enskildes absoluta ägande? Om vi förlorar möjligheten att använda teknikens verktyg kommer endast den laglydiga delen av samhället skadas… den offentliga delen kommer att skadas. Och skolan kommer att drabbas hårdast genom misslyckade kommunikationsförsök och bristande relevans till barn och ungdomars vardag och framtid.

I ett samhälle där vi alla deltar i ”den största dialogen, utbytet av erfarenheter, kunskaper, bilder etc. någonsin där måste också upphovsrätten reformeras, och anpassas till den teknologi som är en del av vår vardag. Men så har inte skett, utan i stället sker det åtstramningar och debatten handlar om pirater, och intrång, varför är det så? Jo, för att förhindra missbruk av det upphovsrättsliga systemet. Idén är att när de fysiska spärrarna försvinner behövs juridiska spärrar. Det som blir tekniskt möjligt blir juridiskt fel.

Vem tänker på skolan och biblioteken?

Världen fokuserar på pirater, men vem tänker på skolan och biblioteken? Vem tänker på oss som skall kommunicera med en generation som är födda med webben ”i blodet”.

Lärare kommunicerar över generationsgränser. Illusionen är att det är vi som kan som skall hjälpa de som inte kan förstå, lära, mogna, växa… tänka. Men att kommunicera med barn och ungdomar utan den infrastruktur som de är vana vid är att sätta allt för stora hinder i vägen för lärandet. Det är ett missbruk av den potential som tekniken erbjuder.

Det går inte att på ett enkelt sätt reformera upphovsrätten i tid, för teknologin är redan här. Skolor och skapare behöver kunna använda tekniken nu. Fram till att balansen återställs behövs olika lösningar och en sådan lösning handlar om att använda sig av licenser. Det största licenssystemet idag heter Creative Commons (CC).

Eftersom CC hjälper de som skapar upphovsrättsligt skyddat material att dela med sig så finns det nu enorma mängder med texter, bilder, filmer mm som lärare kan använda i sin utbildning utan att behöva oroa sig över att de gör något fel eller riskerar att bryta mot upphovsrätten.

Det är några av skälen, och det är bara början för jag kan tänka på så många fler…

Ja, sedan bör man fundera på om inte upphovsrätten låser in vår samtidskultur, och vem vill ta del av det jag skapar idag 70+1 år efter min död? Vem bryr sig om kloner då? Eller om twitter? Eller så…