Kategoriarkiv: reflektioner

Är jag offentlig på Facebook?

Igår var jag på en heldagsutbildning hos datainspektionen kring PuL. Det var en dag fylld med lagstiftning prat om integritet, samtycke och hur den som hanterar personuppgifter får respektive inte får göra med dessa. Otroligt spännande och intressant.

Bland frågorna från publiken kom bland annat en fråga som handlade om Facebook. Likt många andra sociala medier, förväntar sig Facebook av oss som användare att dela med oss av personuppgifter, känsliga såväl som ”okänsliga” i samband med registrering, och/eller profilskapande. Detta gör vi helt frivilligt och vi låter därmed Facebook hantera våra personuppgifter, men frågan handlade om i fall dessa uppgifter ”offentliga” i och med att vi lämnat ut dem på Facebook?

Jag älskar när jurister böjer sig ner och vrider pannan i djupa veck och sedan säger, det beror på… sedan redogjorde juristen att det är en avvägning och att det kanske inte finns ett enkelt svar. Om personuppgifterna är offentliga eller inte handlar om hur offentlig din profil är, hur många som har tillgång till den etc.

Personligen anser jag att vi bör se Facebook som offentligt och tänka att det är ett rum där många fler finns än de som faktiskt syns. Men jag gör det kanske för enkelt för mig, vad anser du?

Lyckan i att få ett samtal från skolan!

Jag har haft min äldsta barn i skolan i sju år. Under dessa sju år har jag fått ett telefonsamtal från skolans lärare som handlar om mitt barn. Och ett mejl!

Tur tänker du, då är ditt barn skötsamt.

Kanske, kanske inte, jag tror det, men vet faktiskt inte. De samtal som jag har haft med skolan har handlat om utvecklingssamtal, eller samtal som jag initierat kring hur vi här hemma uppfattar vårt barns situation i skolan, socialt och kunskapsutvecklingsmässigt. När mitt barn gick i sexan fick jag ett mejl från mentorn för mitt barn om en sjölduppgift som inte blivit så som barnet hade tänkt sig. Men under alla dessa år har skolan aldrig ringt, i stort sett aldrig tagit kontakt för att prata om mitt barn.

I fredags hände det, skolan ringde. Mitt barns mentor ringde för att kontrollera att barnet inte hittade på, att vi skulle träffas om en stund, hos tandläkaren. Jag försäkrade läraren i andra sidan av telefonen att jag visst skulle träffa barnet snart, att jag var på väg.

När vi lagt på, tänkte jag. Åh va skönt att barnets mentor, lärare, tog ansvar, tog sig den extra stund det tog att ringa ett samtal för att fråga. I debatten om att vi föräldrar inte ska störa, att vi ska låta skolan sköta sitt arbete, så visst vi ska inte störa, ni ska få arbetsro, men komihåg att när vi stör kan det vara för att vi inte vet, vi vet bara det som våra barn berättar. Och det kan vara mindre än du tror.

Så när en förälder ringer, mejlar eller knackar på dig som är lärare, är det kanske inte för att ifrågasätta, eller för att kritisera. Det kan ju handla om något så enkelt att vi inte vet, och du som träffar mitt barn i skolan kan ge mig en bild av det, som mitt barn inte alltid kan. Det kan också vara så att vi som föräldrar kan ge en bild av hur våra barn upplever skolan som de inte förmår berätta för dig som arbetar i skolan. Vi vuxna runt barnen är och behöver ibland vara deras språkrör, även när barnen blir större, äldre och ska ta mer ansvar.

Avslutningstal vid skolavslutningen – en lyssnares funderingar

Jag har varit på barnens skolavslutning och undrar varför handlar inte sommartalen om skolans verksamhet, varför handlar de mest om att tacka av, eller om sommarlov, sol och bad, samt om ledigheten…  Vid alla skolavslutningar som skett i dagarna har det hållits tal av

  • lärare till elever
  • rektorer till elever, lärare och föräldrar
  • föräldrar till barn och lärare

Hur många av de tal som du tagit del av har handlat om lärande om insikter om skolans betydelse för barnen och deras kunskapsutveckling. Jag hoppas att du har tagit del av många. Jag har i min roll som förälder  stått och lyssnat på flera av dessa tal vid barnens skolavslutning. Det har varit fina tal av lärare som pratat om eleverna eller något kort pliktskyldigt tal från en och annan förälder inför sommaren, för att tacka av lärare. De tal, som jag hört i år har haft en ton av avsked, men även burit förhoppningar om ett vilsamt sommarlov med sol och bad. Ett av talen som jag tog del av var från en skolledare och handlade om att rektorn inte skulle hålla tal och inte prata om sommarlov, för hon hade redan pratat så mycket…

Förvånad stod jag där och tänkte: varför handlar inte alla sommartal om skolans syfte och verksamhet. De bör handla om allt lärande som skett, alla möten med nya kunskaper, färdigheter och insikter. Naturligtvis vill vi höra om våra barn och barnen vill höra hur fantastiska de är, men bygg upp sommartalet kring det viktigaste i skolan, ta plats, berätta om det lärande som skett… Ta exempel som alla kan känna igen, och låt talen handla om varför sommarlovet finns, för att vi ska få en möjlighet att vila upp oss så att vi vid höstens start än en gång kan ta oss an nya kunskaper, nya insikter och nytt lärande tillsammans i skolan.

Blogg100 – en utmaning att ta sig an de flyktiga idéerna #blogg100

Jag har en stund varje dag, ofta på morgonen, eller strax före lunch då jag känner en skrivlust, en vilja att ta mig an tangenterna och skriva något klokt. Ibland återkommer känslan vid 15.30 strax innan jag ska gå hem, eller på pendeln hem. Otaliga är de blogginlägg som skrivits i tanken på pendeln men som aldrig blivit mer än utkast i tanken eller anteckningarna i iphonen.

Jag vet att jag tänkt att jag ska skriva en text om wikipedia för det projektet fascinerar mig, men blir det av.. knappast, men kanske imorgon. Att delta i blogg100 är en utmaning i att lyckas fånga skrivlustan och hitta ämnet för dagens blogginlägg. Idag blidde det inte mer.

Vilken plats har moderna sagor, som Star Wars, i undervisningen? #blogg100

Jag ser en bloggpost fara förbi som heter ”is there educational value in studying Star Wars in the classroom”. Naturligtvis kan jag inte låta bli att klicka och hamnar på en video-podcast som behandlar Star Wars resurser för skolan. Jag lyssnar en bit in i podcasten och lär mig att det finns poddar som handlar om Star Wars i förhållande till skola och lärande.

Personligen tycker jag att Star Wars borde vara en naturligt inslag i litteratur-undervisningen, eftersom sagan och de berättelser som förekommer i den är en del av den kultur som barnen tar med sig till skolan och in i skolan. Jag tror också att en del av textförståelse handlar om att förstå hur Star Wars-sagan kopplar till de myter som vi berättat i alla tider. För visst känner vi igen element i berättelsen från andra sagor, om ont och gott, prinsar och prinsessor, magi och övernaturliga väsenden. I skolan kan läraren och eleverna mötas och gemensamt se dessa paralleller och det kulturarv som är vårt gemensamma blir det fundament som moderna sagor som Star Wars bygger på.

Ett bra samtal kring litteratur bygger på att vi pratar om hur teman och berättelser kommer igenom i olika former, barnens vardag och de berättelser, samt sagor som de har med sig är en bra utgångspunkt för sådana samtal

 

 

Fyra kriterier för digitala resurser som ska bli använda i skolvardagen #blogg100

Skolan håller på att digitaliseras och användningen av digitala resurser ökar i användning, jag har idag haft ett möte kring digital resurser och funderat kring vad som krävs för att en resurs ska användas i den pedagogiska vardagen. Så här långt har jag kommit fram till följande fyra kriterier:

  1. De behöver vara enkla och tillgängliga för användaren. Kort sagt, användarvänliga.
  2. De behöver vara utvecklade för skolan, eller lätta att anpassa till skolans arbetssätt och mål.
  3. De behöver vara resurser som i sin funktion främjar lärande, eller elevers kunskap.
  4. Sedan behöver varje digital resurs ha ett stöd inbyggt för pedagoger i vardagen så att pedagoger kan utveckla sitt användande i vardagen. Detta stöd kan vara informellt eller formellt, men måste upplevas som tillgängligt.


Vad tycker du vad krävs av en bra digital resurs ?

Varför bloggar jag? #blogg100

Den frågan tror jag alla som bloggar återkommer till. Jag har skrivit om det flera gånger, vad är det som får mig att blogga? Varför skriver jag på den här bloggen? Allt startade med att jag ville ha en yta/plats min plats på nätet där jag kunde reflektera över mitt arbete, mina iakttagelser kring internet, skolan, livet. Den här bloggen startade som en lärarblogg, en blogg om att arbeta med internet i skolan. Jag skrev om det jag läste, det jag funderade kring, det jag gjorde.

Idag är det ingen lärarblogg, kanske var det aldrig det. Kanske skulle min blogg ha kallats  skolblogg från början, eller kanske för en reflektionsyta för mig och mina tankar kring internet och teknik och hur den påverkar mig och det samhälle som jag lever i. De verksamheter som jag arbetar med. Min blogg är också för alla er som eventuellt ville läsa om saker som fascinerar mig, med livet, internet och skolan. Så varför bloggar jag? Jag bloggar för att en stunds reflektion med hjälp av tangentbordet får mig att samla mina tankar, mina idéer.

Jag bloggar helt enkelt för att min blogg ger mig möjlighet att skriva ner saker som jag funderar kring, i synnerhet kring sånt som jag läst och tagit del av på internet. Jag önskar allt oftare att jag skulle ha mer tid att blogga, att jag hann fånga mer av mina funderingar i flykten, och jag lovar mig själv att jag ska försöka göra det mer… kanske oftare även när det inte är #blogg100

Är fotografier samma sak som våra minnen? #blogg100

Jag läser texten ”Overexposed? Camera Phones Could Be Washing Out Our Memories” som handlar om riskerna med att allt det dokumenterande som den smarta telefonen bjuder in till gör att vi inte är lika närvarande i ögonblicket. De tar upp aspekter på fotograferandet som handlar om minnet, och vill ge argument för att fotografier inte alls är som minnen. Minnet av en händelse förändras genom att vi ändras, tänker på situationen i andra sammanhang. Medan ett foto förblir detsamma:

it’s also a mistake to think of photographs as memories. The photo will remain the same each time to you look at it, but memories change over time.

Det kan vara värt att tänka på att när vi fotograferar av saker, händelser eller än hellre ser på bilder vad minns vi händelsen eller bilden? För att vi ska minnas med hjälp av våra bilder behöver vi stanna upp och titta på dem, låta dem ta sin tid och vi måste kanske försöka minnas mer än det som bara bilden fångat.

Balladen om Liten Karin – står du upp för dina ideal? #blogg100

Jag publicerade en bild av fantastiska Karin Nygårds och när jag satt och tänkte på Karin kom balladen om Liten Karin tillbaka till mig. Balladen om Liten Karin är en ganska hemsk historia, som jag ser det. Den handlar om Liten Karin som har så mycket självständighet och vägrar att göra så makten vill. Det gör att mannen/prisen i dikten väljer att straffa med på ett gruvligt sätt.

Balladen påminner oss om vikten av starka människor som står upp för sina ideal, sitt sätt att leva och gör det ända in i döden. Balladen får mig att tänka på studenterna på himmelska fridens torg 1989, de får mig att tänka på kvinnan som slår nynazisten i huvudet etc. Men balladen får mig också att tänka på Karin Nygårds och hur hon arbetar för att öka sina elevers digitala kompetens och deras medvetenhet om hur digitala verktyg fungerar!

Bilden av ”vanliga människor” i allmänhet och selfies i synnerhet #ggm14 #blogg100

Vilka bilder av ”okända” människor fick före internet spridning?

Jag fascineras av sociala medier och teknikutvecklingen, och de känslor och uttryck som ”vanliga” människors användande av sociala medier väcker… Bygger inte det vi delar i sociala medier på den enklas sanningen att vi vill berätta om oss själva, det vi tycker om, det vi vill vara och det vi hoppas att vi är. Jag undrar mycket vad dessa uttryck och åsikter om ”vanliga människors” medieanvädning bygger på, varför väcker det så mycket känslor? Och när går det över?

Jag tänker att i och med att Facebook har varit öppet för alla sedan 2006 och Internet är en självklarhet, smarta-telefoner är var mans egendom, då borde inte ”okända” människors agerande i sociala medier uppröra så mycket som det gör. Men jag möter med jämna mellanrum röster som pratar ner uttrycken, förringar dem som något som bara görs för att vi kan, varför då? Vad är det som har blivit så mycket sämre? Är det att vanliga människor kan ge en bild av sig själva?

När jag växte upp spreds två typer av bilder generellt av vanliga människor i medier eller i offentligheten: Vid brott var det: den självklara bilden passbilden. Jag tänker på bilder som den av Christer Pettersson. Den andra typen var bilder av människor som gjort något bra eller föredömligt till dem skickades det ut en reporter som fick skildra vardagen, den vanliga människan.

Idag kan vi själva berätta med hjälp av medier, sociala medier berätta om bilder, genom att själva ta bilden, dokumentera stunden, maten och då väcker det känslor, ett tydligt tecken på  självupptaget, men är det inte så att media och de som förekommer i media bara känner en konkurrens från vardagens hjältar och kändisar och en rädsla för att vi när vi själva kan skapa våra egna ”kändisar” och dela dem med varandra och inte längre är intresserade av kändisar och traditionella medier?

Imorgon på GeekGirlMeetup kommer jag att prata om selfies i synnerhet och bilder av oss ”okända” i synnerhet :)