Kategoriarkiv: reflektioner

Gillar vi bara sånt som andra gillar? #blogg100

Jag lyssnar på bildradion och deras tio sista minuter i podserie kring fem saker som en fotograf ska tänka på. I avsnitt fyra pratar de om vilken att dela, visa upp det vi gör. Vi lär oss genom att undersöka om det vi vill kommunicera når fram eller inte. I samtalet kommer också en indirekt kritik av sociala medier som verktyg för att få återkoppling på det vi delar. De pratar om faran och risken att vi bara av slentrian bara ”gillar” utan att tänka efter. Att sociala medier gör det lätt för oss att bara gilla.

Jag ver inte om jag håller med. Jag uppfattar inte att det är så sociala medier, som Facebook, fungerar att vi bara slentrian ”gillar” utan att vi har en tendens att gilla sånt som andra gillar, vi delar sånt som andra delar osv. Genom att gillandena säger något om mig och vem jag är så är det viktigt att jag gillar sånt som andra kan förstå, eller som andra också gillar, annars tillhör jag inte. Sedan förstärker algoritmerna på Facebook våra gillanden, så att vi få mer information, bilder, artiklar, länkar som vi gillat tidigare, eller som vänner gillat.

Jag kan ha fel, men jag tror inte att sociala medier kan mäta eller ge en bild av respons på saker som vi gör, de kan ge en indikation på att detta tycks många gilla, eller detta är något som ingen gillar, men bristen på gillanden är svårare att tolka, är det för att jag misslyckas, eller är det för att ingen ser det som jag delar eller är det för att mina vänner aktivt inte ”gillar” det jag delar. Men såklart påverkar gillandena vad jag delar och vad jag väljer att inte dela… det ska jag ärligt tillstå.

Elevers lust att läsa växer om man utgår från Star Wars #blogg100

Jag läser i lärarnas tidning om Catarina Schmidt avhandling i pedagogik där hon följt en grupp elever i årskurs 3–5 under tre år och i artikeln Samtal väcker elevers läslust pratar Catarina om läsförståelse och menar att skolan kan väcläslust väcks av att elever får läsa och prata om sådant som de har intresse för. I artikeln säger Catarina på frågan om hur en pedagog kan få en elev som är mer intresserade av Star Wars än att läsa att utveckla sitt lärande

– I Star Wars, liksom i andra populärvetenskapliga berättelser, finns det ju en lärandepotential, eftersom de innehåller en kronologi, karaktärer och miljöbeskrivningar som eleverna tillmäter väldigt stor betydelse. Men det intresset och engagemanget tillmäts däremot väldigt liten betydelse i skolan. Tyvärr. Skolan borde matcha det intresset och den här lärandepotentialen bättre.

Hur då?

– Genom att låta eleven bygga vidare på den förståelsen. Exempelvis genom att producera egna texter om Star Wars, men också genom att locka vidare mot angränsande texter, som exempelvis faktatexter om rymden. Vi ska utgå från uppställda kunskapskrav, men också vara lyhörda inför elevernas egna erfarenheter.

Ja, tänk om skolan kunde använda mer av elevernas intressen i skolan och starta lärandet där. För visst kan man både lära sig läsa och skriva genom att använda Star Wars.

Behöver jag försvara min lust att fotografera mig själv? #blogg100

Jag läste blogginlägget ”Why people say they take selfies” och inser att de flesta som skriver om varför de tar självporträtt eller selfies gör det för att rättfärdiga sin vilja att fotografera sig själva. Att ta självporträtt eller selfies är en handling som många ser ner på. Men varför är det så? Vad beror det på att vi ser ner på en aktivitet som innebär att jag använder en telefon för att fotografera mig själva. Är det fult att vilja visa bilden av sig själv? Eller beror det på rädslan att den som ser sig själv allt för många gånger likt Narsissos ska bli förälskad i sin egen bild? Eller beror det på att många kvinnor gör det? Eller beror det på Jante – du ska inte tro att du är någon.

Men vi är alla någon, och jag kan inte annat än fascineras av de bilder som andra tar av sig själva, och den självbild som de väljer att dela genom bilderna som de väljer att visa, dela, sprida. Frågan vi kanske ska ställa oss är varför tas det så mycket ”selfies”? Jag tror att ett av svaren är för att vi kan, för att tekniken finns och den är lätt att hantera och använda just för att skapa en bild av mig, just nu och här. I blogginlägget Why people take selfies raddas det upp flera förklaringar. Följande fastnar jag för:

-att acceptera sig själv och sitt utseende
-Upptäcka sig själv och hur man ser ut
-för att vi har tråkigt
-för att minnas stunden/ögonblicket

Sedan tycker jag om slutsatsen att alla dessa selfies ger oss en möjlighet att se en variation av ansikten, äldre, yngre, vackra, mindre vackra, människor av olika etniskt ursprung etc.

Är kärleken till ämneskunskaperna ett villkor för att vara en bra pedagog? #blogg100

Jag lyssnar eller läser en hel del på twitter, ser strömningar och tankar kring skolan fara förbi, en del saker stannar och väcker mitt intresse, annat bara far förbi. I ett twittersamtal kring lärare och kunskap från igår skrev Filippa Mannerheim i en tweet:

De som saknar ämneskunskap i skolan har lärt sig trixa m ”öppna frågor utan svar” för slippa visa okunskap.

I samtalet på twitter handlar det om vikten av att ha ämneskunskaper i det man ska undervisa, vikten att kunna det man som lärare/pedagog ska undervisa i. Filippa förtydligar vad hon menar genom att skriva: ”Nej. Jag menar läraren ställer ”öppna, filosofiska” frågor utan ngt mål för läraren ej har grund i ämnet.”

Jag har under dagen funderat mycket kring detta samtal, kring vikten av att ha gedigna och ett stort intresse för de kunskaper som man som pedagog ska förmedla. Jag tror nämligen att om man inte har det kan det vara svårt att kunna hitta eleven, förstå var de som som sitter i den lärande situationen befinner sig. Jag tror nämligen bara att man kan leda något till ett mål om man kan hitta dem där de befinner sig för att sedan vägleda, handleda och undervisa för att de ska kunna nå målet. Men jag tror inte att bara för att man är kunnig eller har goda ämneskunskaper så är man en god pedagog/lärare, men för att kunna lära ut är det en viktig grundsten. Det tillsammans med kärleken till att vilja lära, och lära ut är A och O.

Tack Filippa för ditt inlägg.

Tankar kring rapporten Duckface Stoneface #blogg100

För inte så länge sedan så kom Medierådet ut med rapporten Duckface Stoneface, som handlar om hur barn konstruerar kön med hjälp av digitala medier, sociala medier och internet. I sig är det en spännande rapport som bygger på intervjuer med ungdomsgrupper om hur de ser på kön och deras användning av medier.

Jag tycker i synnerhet om hur studien tittar på bildanvändningen och hur den närmare sig att söka beskriva hur ungdomar kommunicerar med bilder och vilka bildvärldar som ungdomar skapar med hjälp av digitala medier. I rapporten gör Michael Forsman en överblick över hur fotograferandet har ändats från att vara något som vi mest gjorde vid högtider och sparade i familjealbum till en aktivitet som sker i vardagen mest hela tiden, som en sort dokumentation. I sig är det ingen nyhet, men jag brukar inte tänka på hur snabbt mobilen förändrat vår och kanske framför allt barn och ungas förhållningssätt till bilden som kommunikationskanal.

Enligt rapporten Duckface Stoneface fyller bilder följande funktion som kommunikationsmedel:

-Bilden överför information

-Bilden innebär ett rituellt upprätthållande av en relation (här får du en bild = jag tänker på dig)

-Bilden innebär ett rituellt upprätthållande av en faktisk eller föreställd gemenskap (kolla det här är bilden [eller videon] alla snackar om just nu)

-Bilden bekräftar kommunikationskanalen (här kommer en bild = vi har kontakt, kanalen är öppen och fungerar)

-Bilden gör det möjligt att dela plats och närvaro, särskilt när den kombineras med samtal, textmeddelande etc. (bild = jag är med dig, du är med mig)

- Bilden gör det möjligt att dela tid (detta händer just nu)

Bilder är viktiga i den informella relationen mellan barn och ungdomar, och de regler som finns byggs på de koder som skapas av gruppen.

Enligt Duckface Stoneface bygger dessa koder på att förstärka skillnader mellan pojkar och flickor, samt att nedvärdera flickor användning av medierna. Detta är intressant, i synnerhet eftersom diskussionen kring t.ex. selfies bygger på att de skapa en självupptagenhet och i debatten förringas bilderna, de som gör det förlöjligas eller ombeds göra en anti-aktivitet som ”unselfie” jag kan undra vilken roll spelar då den omgivande vuxenvärlden, om inte rollen att förstärka skillnaderna samt göra flickornas användning av medier ”mindre” värd.

Äsch läs rapporten och fundera på hur du ser på ungdomars användning av medier.

Varför ska Boye skyddas som en klassiker, men inte Dybeck? #blogg100

Jag har på avstånd följt debatten kring Mercedes användande av Boyes dikt i rörelse i sin bilreklam. En debatt som handlar om att det finns litterära verk som har en så ställning att de får ett speciellt klassiker skydd. I DN förklaras det på följande sätt:

Eftersom det är mer än 70 år sedan Karin Boye dog är hennes lyrik inte upphovsrättsskyddade längre. Det innebär dock inte att de är fria att användas hur som helst. I upphovsrättslagen finns det också ett klassikerskydd. Akademien är en av tre instanser som har rätt att föra talan mot bruk av ”litterärt och konstnärligt verk … som kränker den andliga odlingens intressen”.

Englund menar att användningen av Boyes dikt är

”Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.”

Jag undrar mest varför reagerade inte Englund/Svenska Akademin när Volvo använde Richard Dybecks text, eller vår nationalsång i sin senaste reklamfilm? Varför är inte det gravplundring? Är nationalsången inte ett lika klassiskt verk? Det kan väl aldrig vara så att det är ok att ett kinesiskt företag kan använda nationalsången fritt, men ett tyskt bilföretag kan inte använda en svensk nationalskalds text, vari består skillnaden och när är det ok att använda verk vars upphovsrätt slocknat, och vem bestämmer när och hur det är ok?

Bloggar du med dina elever, och om så hur gör du med opassande inlägg? #blogg100

EN fråga som jag ofta får är hur ska lärare/pedagoger göra om och när eleverna publicerar inlägg som inte kanske är i enlighet med god etikett, eller som kanske inte ens är kopplat till ämnet. Vad gör man då? Hur ska man som bloggansvarig pedagog förhålla sig till inlägg som inte hör till ämnet eller som är rent uppåt väggarna?

Alla pedagoger som bloggar med elever känner inte igen dessa situationer, det är många som ser helt oförstående ut, och som brukar intyga att det har aldrig hänt dem. Men det har hänt mig. Jag har haft elever som publicerat opassande inlägg, som med en väldigt välvillig tolkning kan uppfattas som kopplat till ämnet. Hur gör man då? Första gången det skedde var jag helt oförberedd, min första instinkt var att avpublicera materialet. Jag la skulden på mig själv, jag borde följt upp bättre, jag borde ha gett tydligare direktiv.

Det slutade med att jag kommenterade blogginlägget, med frågor om hur de tänkt kring bildval och ordval. Hur de trodde att det uppfattades av mig som pedagog, och hur de tyckte att det avspeglade dem de ville vara. Jag ville förstå mina elevers arbete som en vilja att bli sedda, få en reaktion. Och det kan fungera i vissa sammanhang, men i förhållande till skolarbete på nätet är jag mer tveksam till om det hör hemma.

Mina elever fick naturligtvis förklara sig både i cyberspace och i köttvärlden och jag försökte förstå deras perspektiv och de fick försöka förstå mitt. I slutändan blev det en kompromiss som kom att bli lösningen. Vissa saker kunde de förstå att jag reagerade på andra inte, men tillsammans kunde vi prata om syftet med deras skolarbete, och frågan som jag återkom till var, hur tror ni att de som kommer in på den här bloggen och inte känner er kommer att se på er? Kommer de att förstå ironin, eller skämtet… Om de inte gör det så måste ni antingen bli tydligare eller så får ni ta bort det.

Hur agerar du? Hur lär du elever net-etikett?

Har du sett Webbstjärnans material Schyssta stjärnor ett lärarmaterial för att arbeta med nät-etikett, om du inte har sett det så rekommenderar jag det. Jag kan också rekommendera Medierådets utbildning för unga bloggare och moderatorer.

Lärarens roll är att vara en del av lärandets magi #blogg100

I DN läser jag ledaren som bär rubriken ”Läraren är ingen trollkarl” en spännande ledare som tittar på hur lärande sker, och att det kräver arbete. I sin ledare skriver Lena Andersson att

Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer.

/…/

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”.

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Naturligtvis är det så att läraren inte lär elever något, det är ett arbete som de gör själva. Men jag tror att väldigt få anser att allt som krävs för lärande är en god lärobok, sedan kan eleven sköta resten själv, göra ”lärandet” själv ensam på kammaren. Lärande kräver de som hjälper oss att överbrygga glappet mellan det vi kan och det som vi ska lära och här är pedagogerna/lärarna centrala personer för lärandet. Lärare är inga trollkarlar, men deras roll är att få de som ska lära sig att känna sig trygga, vet var de står och var de är påväg, eller som Sören Kirkegaard har formulerat sig, när det kommer till ödmjukhet.

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Jag tror även att skolutveckling i skolan skulle vinna mycket på att anamma Kirkegaard.

När slutar en teknik vara ”ny” och bli självklar? #blogg100

Jag har ställt frågan tidigare, och då handlade det om Youtube och smygfilmning och behovet av etikettsregler, diskussionen förekommer idag också och vi pratar om behovet av nät-etikett. Den här gången fick jag en kommentar om att ”ny teknik” skapar rädsla och det utifrån mitt inlägg om eldsjälar som behöver stöd, oss och att vi står upp för dem och deras arbete i skolan.

En teknik som är en självklarhet för alla som vuxit upp sedan 1996, då Internet var årets julklapp (källa SVT, via Youtube). Det är 18 år sedan, vilken arton åring kallar vi ”ny”.

 

Reflektioner kring att utveckla färdigheter #blogg100

Att vara med i Blogg100 gör att jag värmer upp fingrarna varje dag och skriver en kort eller längre text varje dag. Det finns ett visst motstånd mot att bara logga in, och en annan utmaning ligger i att söka skapa en text som någon annan ska vilja och kunna läsa.

Jag har under några dagar nu suttit och lyssnat igenom bildradion, gamla respektive nya avsnitt. I ett för inte så länge sedan har Göran Segeholm ett samtal med Mattias Karlsson Sjöberg på Moderskeppet kring lärande och om att utveckla färdigheter. Det kräver träning. I den podden, pratar Mattias om att det handlar om att få motståndet att bli till ett kryss i almanackan. Det är i sig igen svår uppgift, att sätta ett kryss, och få raden av kryss att vara regelbunden, men att skriva en text varje dag, ta en bild varje dag, det kan ses som en uppoffring som ett arbete, som ett måste, men att sätta ett kryss det är en lätt sak att göra.

Sedan kan jag inte sätta krysset med mindre än att jag skrivit texten, tagit bilden eller vad det nu är jag vill lära mig, skriva, fotografera eller om det handlar om att lära sig spela trummor som Mattias Karlsson Sjöberg har satt som mål för sitt lärande under 2014. Just den här podden är spännande att lyssna på. Mattias har en teori kring utvecklande av färdigheter att det handlar om att misslyckas i ett förhållande på 80/20 för att vi ska fortsätta. Alltså lyckas 80% av försöken och misslyckas 20% av gångerna. Jag triggades mycket av hans tankar kring att vi slutar utvecklas i och med att vi håller oss inom vår komport-zon, och det är när vi vågar röra oss utanför den som vi utvecklas. Att skriva varje dag är kanske inte att röra sig utanför min komfort-zon, men jag ser att det är lättare att skriva om jag skriver regelbundet, om jag ser det som ett kryss och att jag ska hålla raden med kryss regelbunden utan uppehåll.

Äsch, min bild av det Mattias Karlsson Sjöberg säger är lite ostrukturerad, lyssna på det han säger i bildradion istället.