Kategoriarkiv: reflektioner

Är fotografier samma sak som våra minnen? #blogg100

Jag läser texten ”Overexposed? Camera Phones Could Be Washing Out Our Memories” som handlar om riskerna med att allt det dokumenterande som den smarta telefonen bjuder in till gör att vi inte är lika närvarande i ögonblicket. De tar upp aspekter på fotograferandet som handlar om minnet, och vill ge argument för att fotografier inte alls är som minnen. Minnet av en händelse förändras genom att vi ändras, tänker på situationen i andra sammanhang. Medan ett foto förblir detsamma:

it’s also a mistake to think of photographs as memories. The photo will remain the same each time to you look at it, but memories change over time.

Det kan vara värt att tänka på att när vi fotograferar av saker, händelser eller än hellre ser på bilder vad minns vi händelsen eller bilden? För att vi ska minnas med hjälp av våra bilder behöver vi stanna upp och titta på dem, låta dem ta sin tid och vi måste kanske försöka minnas mer än det som bara bilden fångat.

Balladen om Liten Karin – står du upp för dina ideal? #blogg100

Jag publicerade en bild av fantastiska Karin Nygårds och när jag satt och tänkte på Karin kom balladen om Liten Karin tillbaka till mig. Balladen om Liten Karin är en ganska hemsk historia, som jag ser det. Den handlar om Liten Karin som har så mycket självständighet och vägrar att göra så makten vill. Det gör att mannen/prisen i dikten väljer att straffa med på ett gruvligt sätt.

Balladen påminner oss om vikten av starka människor som står upp för sina ideal, sitt sätt att leva och gör det ända in i döden. Balladen får mig att tänka på studenterna på himmelska fridens torg 1989, de får mig att tänka på kvinnan som slår nynazisten i huvudet etc. Men balladen får mig också att tänka på Karin Nygårds och hur hon arbetar för att öka sina elevers digitala kompetens och deras medvetenhet om hur digitala verktyg fungerar!

Bilden av ”vanliga människor” i allmänhet och selfies i synnerhet #ggm14 #blogg100

Vilka bilder av ”okända” människor fick före internet spridning?

Jag fascineras av sociala medier och teknikutvecklingen, och de känslor och uttryck som ”vanliga” människors användande av sociala medier väcker… Bygger inte det vi delar i sociala medier på den enklas sanningen att vi vill berätta om oss själva, det vi tycker om, det vi vill vara och det vi hoppas att vi är. Jag undrar mycket vad dessa uttryck och åsikter om ”vanliga människors” medieanvädning bygger på, varför väcker det så mycket känslor? Och när går det över?

Jag tänker att i och med att Facebook har varit öppet för alla sedan 2006 och Internet är en självklarhet, smarta-telefoner är var mans egendom, då borde inte ”okända” människors agerande i sociala medier uppröra så mycket som det gör. Men jag möter med jämna mellanrum röster som pratar ner uttrycken, förringar dem som något som bara görs för att vi kan, varför då? Vad är det som har blivit så mycket sämre? Är det att vanliga människor kan ge en bild av sig själva?

När jag växte upp spreds två typer av bilder generellt av vanliga människor i medier eller i offentligheten: Vid brott var det: den självklara bilden passbilden. Jag tänker på bilder som den av Christer Pettersson. Den andra typen var bilder av människor som gjort något bra eller föredömligt till dem skickades det ut en reporter som fick skildra vardagen, den vanliga människan.

Idag kan vi själva berätta med hjälp av medier, sociala medier berätta om bilder, genom att själva ta bilden, dokumentera stunden, maten och då väcker det känslor, ett tydligt tecken på  självupptaget, men är det inte så att media och de som förekommer i media bara känner en konkurrens från vardagens hjältar och kändisar och en rädsla för att vi när vi själva kan skapa våra egna ”kändisar” och dela dem med varandra och inte längre är intresserade av kändisar och traditionella medier?

Imorgon på GeekGirlMeetup kommer jag att prata om selfies i synnerhet och bilder av oss ”okända” i synnerhet 🙂

Lever vi i ”självbespeglingens gyllene epok, narcissismen” ? #blogg100

Jag läser krönikan Ta selfies är som att slicka sitt kön av Robert Aschberg på Aftonbladet där han skriver om selfies och drar slutsatsen att dessa självporträtt skapas för att vi har tillgång till tekniken och möjligheten finns i och med den kamera som alla har. Men är det ett tecken på att vi lever i narcissism gyllene epok?

Jag vet inte om jag håller med, myten om narcissos handlar väl om just det som vi alla vet att vi är huvudpersoner i våra egna liv. Och är det inte som Oscar Wilde har sagt:

Att älska sig själv är början till en livslång kärlekshistoria.”

Är det mindre värt för att alla gör det? Är det sämre för att selfin generellt skildrar framgång, lycka, skönhet? Och om det är så varför är det så? Är det för att selfien ger oss möjligheten att själva välja vilken bild vi vill dela av oss själva och det gör att vi alla får makten att berätta berättelsen om oss själva.

När definierade tekniken ett uttryck? #blogg100

En bok är väl ändå en bok även om den ges ut i pocket eller skrivs som e-bok? Eller är det så att en bok som bara finns digitalt inte är en bok, utan bara en text, och en pocket är något annat än en bok med hård pärmar?

Och en bild tagen med i-phone är väl ändå fortfarande ett fotografi, även om den inte är tagen med en ”traditionell” kamera, eller är ett mobil-telefon-fotografi en annan sort fotografi? Och blir fotografiet något helt annat om man använder en i-phone jfr med en analog-kamera, visst upplösningen blir annorlunda, lägre, men bilden är väl fortfarande en bild, precis som en pocket på grått-papper lika mycket är en bok som är tryckt i ett fransk band… eller?

En organisation som fungerar… #blogg100

Jag läser den intressanta texten Jag, en visselblåsare och får presenterat tre kriterier på en organisation som fungerar:

  1. Låg nivå av rädsla.
  2. Mycket information.
  3. Att man erkänner problem och försöker lösa dem.

Jag undrar vem eller vilka definierar om en organisation uppnår dessa kriterier? De som arbetar i den eller de som berörs av den? Artikeln handlar om skola och vikten att skapa förutsättningar för skolan att fungera. Frågan jag ställer mig är om vem i skolan som ska definiera om skolan som organisation fungerar är det lärarna, eleverna, skolledarna, föräldrarna eller ska alla uppleva att organisationen uppfyller kriterierna. Jag tänker att i bästa fall ska alla som berörs av organisationens verksamhet uppleva att den uppfyller kriterierna. Skolans dilemma är att den berör så många grupper och frågan är hur styrningen av en skola ska ske för att den ska vara en fungerande organisation gentemot alla grupper som berörs av den är en svår nöt att knäcka.

Artikeln Jag, en visselblåsare handlar om några av de svårigheterna… värd att läsa och fundera kring.

Tio skäl till att icke-läsare inte läser #blogg100

I skoldebatten förekommer det en viktig diskussion kring läsandet, och de grupper av barn som är svaga läsare. Jag ramlade av en händelse över en artikel  som handlar om 10 skäl till att icke-läsare inte vill läsa, och vad man ska göra för att hantera dessa situationer. Från min skolgång minns känner jag igen… Jag hoppas innerligt att inte skälen till att svenska barn inte läser ligger här:

-de får ont i huvudet

-de läser långsammare än sina klasskamrater och lämnas ensamma

-de har en rädsla för att behöva läsa högt inför klassen
Jag fasade alltid för att jag skulle bli den som fröken skulle säga läsa texten högt i skolan. Ofta var det texter som var helt obekanta som vi skulle läsa, och det ska inte något barn utsättas för. Högläsning är en konst som kräver övning och de som läser högt ska alltid ha en möjlighet att förbereda sig, så att de kan texten, förstår vad den betyder och hur okända ord ska uttalas, allt annat är omöjligt läskigt och svårt.

-förväntar sig att få ett test på vad de läst och att de ska misslyckas

-de tror att de måste läsa klart allt
jag slutar i stort sett alltid att läsa böcker, texter som jag inte tycker om, det är bara om jag måste som jag verkligen läser klart… Läsning ska inte bara vara ett måste.

-de har en känsla av att deras upplevelse av läsandet är fel
hur bedöms elevers uppfattningar om lästa texter?

-de hamnar alltid i gruppen med de ”långsamma läsarna” och känner sig dumma

-de tror att de är så långt bakom att de inte tror sig kunna komma ikapp, någonsin

-de är inte intresserade i det material som de förväntas läsa
minns läseböckerna, de handlade om allt annat än det som engagerade mig… Alla dessa böcker om hundar, hästar och annat som jag inte brydde mig om…

-de tappar bort sig och glömmer vad de läst

Är den teknik som Google erbjuder värderingsfri? #blogg100

Tillgängligheten och användbarheten i fokus, gör att vi alla tycker om Googles tjänster. De är enkla och användarvänliga, erbjuder precis det som vi vill ha. Dessutom är de billiga, kostar lite eller inga pengar alls. Molntjänster är perfekta i och med att de finns tillgängliga överallt där vi har tillgång till internet. Kan det bli bättre?

Jag och min kollega Pernilla fick en presentation om Googles förtjänster och alla de tjänster som de kan erbjuda, allt målas upp perfekt, och som skapat för oss. För skolan, billigt, tillgängligt och skapat för skolan, så att den blir digital. Men är teknik värderingsfri? Jag tror inte det, all teknik skapas av människor och med dem kommer värden, värderingar och föreställningar. Vilka värden är Googles tjänster uppbyggda på? Vad tror Google på, och hur förmedlar de det som de tror på genom hur deras tjänster är konstruerade? Bygger Google apps for Educations på samma värden, som de som finns i vår skolas värdegrund?

Det kanske är så, men hur vet vi? Hur vet vi de värden som Googles tjänster på bygger är samma som de som vi har? har vi samma sätt att se på människor, på demokrati och frihet? Om vi inte vet är kanske inte är ett problem, men hur vet vi?

Vad sker det för möten när det är tyst? Om sk. tysta möten #blogg100 #SETT2014

Jag har haft lyckan att får återigen prata på Sett-dagarna. Det var fullt med skolmänniskor, pedagoger, bibliotekarier, skolledare och andra skolintressenter. Nytt i år är att Settdagarna har sk. tysta möten i vissa salar. Ett tyst möte innebär att de som lyssnar på föreläsningen får ett par hörlurar på sig och kan ställa in så att de kan lyssna på föreläsningen som pågår i den sal som man sitter.

På Facebook motiveras inlaget med tysta möten på följande sätt:

provar ny teknik för att höja er upplevelse på plats! /…/ använda tysta möten”

Och jag förstår syftet, eftersom jag föreläst i dessa salar tidigare och jag vet att publiken störs av ljud från den andra föreläsningen, eftersom det inte finns några väggar utan salarna skärmas av tyg som hängs upp i taket.

Men vilka möten kan ske i tystnad? Det är ett hån att kalla detta för möten, kalla det för vad det är ”broadcasting”. Att kalla det tysta möten, är en vacker skönskrivning, för det sker inget möte, i alla fall inte under föreläsningen. Publiken kan inte ställa några frågor, de kan inte höra de andra i salen, de kan inte få bekräftelse på om deras upplevelser är bara deras eller om andra upplever samma sak. Som föreläsare är innebär denna teknik att jag pratar med publiken  genom en ”radio”. Jag frågar mig lyssnar de på mig? Förstår de vad jag säger? Varför skrattar de inte?

En föreläsning är en gemensam upplevelse, den sker tillsammans med de som är i rummet, och det möte som sker är mellan föreläsaren och publiken, men det sker också ett möte mellan de som igår i publiken. Ett tyst möte är inget möte, det är endast en broadcast av min presentation till var och en av alla de som sitter i salen.

Du tänker men mötet kan ju ske digitalt, ja men inte i realtid, det blir ett asynkront möte, där jag som föreläsare inte ingå i realtid, eftersom jag föreläser. I bästa fall kan vi mötas efteråt på webben och bryta oklarheter, och andra frågor som min föreläsning väckt. Men i föreläsningssalen är jag bara en sändare som broadcastar, osäker på om mitt budskap, min tanke når fram , eller förstås av mottagaren.

Ett tyst möte är inget möte!

Imorgon ska jag utmana tekniken och göra ett möte som bjuder in till aktivitet…

Är det så att vi gillar att ogilla ”selfies”? Varför då? #blogg100

Jag läser bloggpost efter bloggpost om laddningen i ”selfien” som företeelse, och undrar är det verkligen så? Är selfies laddade som begrepp och företeelse?

Om så varför? Är det för att bilden är tagen av den som bilden föreställer? Är det för att man vill ge en bild av sig själv? Eller är det för att uttrycket har vuxit fram bland unga människor, unga män och unga kvinnor, och de ska inte kunna ge en bild av sig själva? Är inte den bild som de vill ge av sig själva representativ?

Om du tittar på selfies, kan inte du känna igen dig i ungdomen, i leken, i möjligheterna och kaxigheten. Föreställningen om att jag kan styra hur ni ser mig, och jag är ändå den som vet bäst. Fast när vi tittar på bilderna är det inte det vi ser, vi ser nog snarare en bild som bygger på att unga män och kvinnor inte förstå, inte ser att den bild som de ger av sig själva är ett resultat av vårt samhälle och de av medierna skapade  könsrollerna…

Jag tror att en del av laddningen i selfie-kulturen ligger i att de som göra selfies unga/såväl som äldre kan, vill och vågar, och det är något som vi andra också skulle vilja göra….