Via flickr fick jag frågan av Marie Andersson:

- Vem tar dina porträtt? #nyfiken:)

Till en början var jag lite oförstående.  OM jag publicerar en bild på min fotoström, och inget annat anges så är det jag som är fotografen.

Det är självklart jag, ville jag svara kort och gott.

Men frågan, fick mig att tänka på det samtal som jag hade med Christina Löfving i London. Där vi pratade mycket om självbild, sociala medier, och om att bli fotograferad samt att fotografera andra.

Vi pratade om vad jag vill med mina bilder samt vad bilderna skildrar och hur olika bilderna tolkas. Men även vilka bilder som vi tar del av. Vi pratade om kärleken till kameran, som gjort att jag valt att stå bakom, och inte framför. Att jag valt att skapa bilder, kanske mest stilleben, för att kunna få berätta de berättelse som jag vill berätta. Sedan kom samtalet också att handla om mina självporträtt, ett projekt som handlar om mycket. Mer än jag vill prata om, men kanske mest om min vilja att lära, och försöka förstå. Jag vill lära mig mer om fotografi, om ljussättning, om att skapa bild.

Det är många aspekter på självporträttet som är svårt. Att fotografera sig själv är svårt, mycket svårare och mycket större utmaning än jag anat. Det ser så skenbart enkelt ut, att bara ta en bild av sig själv, hur svårt kan det vara? Men jag ställs inför många frågor som: Vem är jag? Vem vill se på mig? Vem vill titta på en bild av en medelålders kvinna? Och vem är jag att vara ett motiv för mitt eget fotografi? Men under januari har jag ställt mig frågan dagligen: Ser du mig?

Med den frågan kommer också en undran om jag vill att någon ska se mig… eller om jag på något sätt kan komma undan, kanske kan jag få er att se en bild, men inte mig.

Det finns det i projektet som har en tydlig koppling till den diskussion som förekommer kring varför vi använder sociala medier. Hela diskussionen om att vi använder sociala medier i mångt och mycket för att bara pratar bara om oss själva, vad vi äter, hur vi tränar, visa att vi är vackra och skryter om vad vi själva gör. Vi använder sociala medier för att leva en ”performance lifestyle” och att vi för våra vänner/följare i sociala medier ser dem som vår publik och att vi agerar för dem. Mathias Klang har skrivit om det i sitt inlägg ”Performance Lifestyle & Coffee Sadism”, och för en tes om att vi använder sociala medier för att försköna vår vardag, våra liv, att vi inte bara delar med oss av vardagen, utan gör den extra ordinär, allt för publiken.

This normality raises a problem in the concept of performance lifestyles. How do we publicize our normality? Well, the answer is often that we don’t. Or rather, we do, but we cheat. The trick for many users is not to create a fictitious life (which nobody would believe) but to present our ordinary (normal, boring) lives in just a slightly odd way.

The simplest way of doing this is to enhance the ordinariness of the situation. So nobody watches a film or reads a book but we watch an excellent film, read an awesome book. Or a terrible book and a horrible film. This is because there is little or no value in publicizing the ordinariness of a situation – so it must be made extra ordinary in some way.

Jag har ingen ambition om att vara extraordinär, det är inte det fantastiska som jag vill skildra, eller så att jag vill skapa den grymmaste av alla grymma bilder… men det är onekligen ett projekt som är en del av den bild som jag ger av mig själv.

Det finns en stor utmaning med att dela bilder som föreställer en själv. Att dela sina bilder publikt är egentligen inget som någon form av fotografi kräver av fotografen, men jag har gjort det valet för att jag i och med att jag delar mina bilder måste göra ett aktivt val. Jag måste välja en bild som jag tycker säger något. Jag väljer bilder som jag förmår att visa eller dela. Det är svårt! Och i valet finns många val jag kan göra kring om jag vill pröva en komposition, en ton, en nyans, eller bara dela den bild jag tycker säger mest. Och jag undrar: Ser du det?

Att fotografera sig själv, handlar om att jag lär mig genom att jag har ett motiv, mig själv, som jag kan arbeta med som fotograf, kanske kan man likna det vid leran som keramikern formar, jag övar på att skapa bilder genom mig att använda mig själv som modell eller lera.

Men för att svara på Maries fråga:

- Vem tar dina porträtt? #nyfiken:)

Det är jag! Jag står både bakom och framför kameran. Det är i sig en teknisk utmaning, att få till skärpan, att få till uttrycket, att lyckas med kompositionen, men det är en utmanande lek. Leken är svår, men lärorik. Att ta porträtt är ett sätt att berätta en eller flera berättelser, när jag tar bilder på mig själv är det ett sätt för mig att få en möjlighet att berätta berättelser om att vara människa, om att vara kvinna, i medelåldern och med varje bild, som jag delar undrar jag: Ser du mig?

Och Marie jag är glad att du frågade, för hur ska du annars kunna få veta