Kategoriarkiv: sociala medier

Vem ska granska valkampanjen som pågår i våra privata flöden?

Jag har länge funderat hur sociala medier påverkar vår världsbild. I en digital verklighet, eller i en verklighet där vi inte längre delar samma beskrivningar av vår omgivning och vår verklighet, hur håller vi den samman? Ser vi samma problem?

Det är valkampanj i Sverige, det är snart bara två veckor kvar till vårt riksdagsval. Den 9 september 2018 är det val, och jag trodde att detta val skulle jag se och märka av politiken mycket mer än jag gjort tidigare i mina sociala flöden. Jag bävade inför det faktum att mina sociala flöden skulle sköljas över av de politiska partiernas digitala valkampanjer. Men såhär långt (idag är det den 20 augusti 2018) har jag inte upplevt att det snart är ett val. Och ja, jag följer aktivt den politiska debatten. Mina förklaringar till bristen på politisk kampanj i mina flöden tänker jag beror på att jag aktivt valt att inte ”vara politisk” på sociala medier. Jag har inte gillat några politiska partier, inte heller diskuterar jag politik, men jag har vänner som är politiskt aktiva, som jag tycker om och respekterar från olika partier och med olika politiska uppfattningar.  Men mina flöden är långt ifrån fyllda av politisk reklam, eller kampanjmaterial. Jag har sett ett sponsrat inlägg från ett riksdagsparti (såhär långt). Inte heller ser jag någon fördjupande politisk diskussion, eller pajkastning. Därför var det med stor förvåning som jag  idag mötte följande inlägg av min goda vän Ylva Pettersson:

”Mitt flöde fylls med hånfulla inlägg om intervjuer med SD representanter, nidbilder av lådcyklar, teckningar av Moderater som vill flyga billigt till grannstaden och påhopp på diverse partiledare. Gärna med ett hånflin som emoji. Jag tycker att vi borde vara bättre än så här. Jäkla pinsamt helt enkelt att se vilken nivå som tydligen är acceptabel. Att ständigt med vilje missförstå och vantolka varandra är så jädra tröttsamt. Att sen bre på med idiotiska memes osv är en sandlåda jag tycker det är dags att vi klättrar upp ur.”

Mitt svar på hennes inlägg var en ärlig nyfikenhet: hur ser det ut i ditt flöde? Och så bad jag att får några bilder på hur det kan se ut…

Jag fick några exempel och jag håller med Ylva att nivån är allt annat än hög. Den bild som Ylva ger är att nivån är låg, men i mitt flöde är det helt tyst. Jag ser inget av detta och står helt förundrande utanför och vet inte ens att jag borde reagera. Jag undrar: vem granskar detta? Hur blir fler medvetna? Att den bild man får av verkligheten i digitala kanaler är väldigt individuell. Krävs det att jag måste aktivt prata politik? Måste jag aktivt gilla alla riksdagspartierna för att Facebook ska ge mig en bild av den politiska kampanjen… Eller för att jag ens ska märka att det är val… Hmm … jag undrar jag. Hur ska jag kunna förstå? Och hur ska någon kunna granska den politiska debatten som pågår i sociala flöden.

Man kan hävda att vi inte kunde granska den politiska debatten som pågick vid köksborden innan Facebook, men det är en väsentlig skillnaden mellan det samtal som pågår runt köksbord och de samtal som pågår i grupper och flöden på Facebook. I det samtal som pågår på Facebook kan andra påverka de som deltar genom att köpa närvaro, reklam och göra kampanjer som stämmer överens eller som förstärker/ger en annan bild av den som jag beskriver i mina sociala medier. Jag tänker att det är viktigt att förstå att när ett politiskt samtal pågår i kanaler som Facebook är svåra/kanske omöjliga att granska. Om det är svårt för mig att förstå Ylvas digitala vardag, det samtal som hon möter är det också svårt för mig att förstå varför och hur människor formar sina åsikter.

För mig är det viktigt att det demokratiska samtalet behöver kunna ske utan påverkan och i den mån det påverkas av kampanjer/reklam ska vi kunna förstå hur och kunna granska hur det sker. Sedan är det också viktigt att samtalet som förs, har en acceptabel nivå så att alla som vill vågar och kan delta. Plattformar som Facebook gör det svårt för oss som vill förstå hur det politiska samtalet först och på vilken nivå det förs, för vi kan inte se, jag kan inte ta del av Ylvas flöde och Ylva ser inte mitt. Hur ska vi då kunna komma överens om vilka problem som behövs hanteras?

En brasklapp

Det är flera veckor kvar till valet och det kan ju tänkas att mitt flöde kommer ändras helt innan dess… om så återkommer jag i ärendet.

 

Integritet på nätet för unga – en ny internetguide och diskussionsmaterial

Tänker du kring dina barn eller elevers integritet på nätet? IIS, Internetstiftelsen i Sverige, har just släppt en ny guide tillsammans med BRIS, som heter Ungas integritet på nätet. Det är en guide som är viktigt för alla vuxna som arbetar med barn eller som har barn som använder nätet, med andra ord alla 🙂

Det fina är att du kan läsa guiden alldeles gratis på nätet, genom att surfa in på guidens sida Ungas integritet på nätet. Det du möter är en presentation av vad du kommer att lära dig om du läser guiden och det är bland annat vad integritet på nätet kan betyda för unga, hur du som vuxen kan prata om integritet, men i guiden finns också tips som ökar integritetsinställningarna i de smarta mobilerna som de flesta barn använder när de surfar på nätet.

Jag vill också passa på att tipsa som Webbstjärnans lärarmaterial kring integritet, vilket är ett diskussionsmaterial som hjälper dig att sätta igång ett samtal kring integritet och nätvanor.

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 17.33.20

Varför berättar vi saker för Facebook? #blogg100

Metro har de sammanställt Buzzfeeds lista om saker som Facebook vet om sina användare, eller saker som användarna på Facebook berättat för Facebook. Jag har under en längre tid funderat mycket på varför vi berättar saker som vem vi är gift med, vad vi tror på, om vi ska rösta eller inte på Facebook. Jag har också funderat mycket på om och varför Facebook vill veta det.

Jag tror att det är så enkelt att vi gör det som alla andra gör, eller det som vi anser är normen. När vi bli med på Facebook förväntas vi berätta vårt namn, vårt födelsedatum, vår e-post, var vi studerat, var vi bor så att Facebook kan koppla ihop oss med våra vänner. Facebook berättar sedan för oss om vi delar våra kontakter med dem, liksom våra vänner gjort så kommer vi få en bättre upplevelse av tjänsten, och då tänker vi ”ja, alla andra har ju gjort det, då är det så man gör”, och så sätts normen.

Förklaringen till att Facebook vill ha dessa uppgifter om oss är för att det är deras affärsmodell, genom vår personliga data kan de sälja tillgång till olika målgrupper för potentiella annonsörer… Kanske säljs datan annorlunda…

Vad vet Facebook om oss.. kolla listan:

1. Ditt fullständiga namn.

2. Ditt födelsedatum.

3. Din religiösa åskådning.

4. Din politiska uppfattning.

5. Vilka språk du talar.

6. Ditt visningsnamn.

7. Ditt mobilnummer.

8. Dina favoritcitat.

9. Dina mejladresser.

10. Tillgång till alla kontakter i din privata mejl.

11. Hur du ser ut och vilka bilder du har i dina fotoalbum.

12. Vilka skolor du har gått i.

13. Vilket år du tog examen från respektive skola.

14. Din hemstad.

15. Högskola eller universitet som du gått på.

se mer på Metro 

Identitetskapande i sociala medier -Internetdagarna mest spännande spår #blogg100

Det bästa med att ha en egen blogg är att man får skriva om sådant som berör en. När jag läste och tog del av Medierådets rapport Duckface/stoneface så väcktes en stor lust att göra något kring rapportens innehåll om hur identitet och sociala medier hör ihop. Hur används sociala medier för att skapa en identitet bland barn och unga. För att kunna få möjlighet att göra något roligt kontaktade jag Medierådet och frågade om de ville göra ett spår på internetdagarna tillsammans med oss på .SE med utgångspunkt från deras rapport. Lyckan är stor, för de sa .. ja

Så den 25 november smäller det… programmet kommer vi ha på plats inom kort… Visst låter det spännande 🙂

Vill du veta det bästa? Jo att jag också har lyckan att ha ett spår den 24 nov som handlar om digital kompetens samt hur och var barn/unga får den till livs, vilken roll informella kanaler och formella kanaler har… Då i år kommer internetdagarna att vara dubbelt så spännande från min horisont!

Gör dagens Rembrandt ”selfies”? #blogg100

Jag tror precis som självporträtten blev självklara under 1600-talet pga billigare speglar kommer dagens Rembrandt att avbilda sig själv med hjälp av mobiltelefonen. Teknikutveckling gör att genrer populariseras och används av fler, det är selfieskulturen ett bevis för idag. Skälen till att vilja avbilda sig själv är också desamma, både personliga och professionella…

Igår hade Godmorgon världen ett reportage kring ”selfien” och jag blev intervjuad och fick uttala mig om selfies syfte och funktion. Om du inte hörde programmet så finns avsnittet på selfies på nätet, såklart. Jag känner mig lite extra stolt över att få vara del av ett av mina favoritprogram. Ett program som gör analyser om politik och samtidens skeenden och tänk i det fick jag var med i.

 

Bilden av ”vanliga människor” i allmänhet och selfies i synnerhet #ggm14 #blogg100

Vilka bilder av ”okända” människor fick före internet spridning?

Jag fascineras av sociala medier och teknikutvecklingen, och de känslor och uttryck som ”vanliga” människors användande av sociala medier väcker… Bygger inte det vi delar i sociala medier på den enklas sanningen att vi vill berätta om oss själva, det vi tycker om, det vi vill vara och det vi hoppas att vi är. Jag undrar mycket vad dessa uttryck och åsikter om ”vanliga människors” medieanvädning bygger på, varför väcker det så mycket känslor? Och när går det över?

Jag tänker att i och med att Facebook har varit öppet för alla sedan 2006 och Internet är en självklarhet, smarta-telefoner är var mans egendom, då borde inte ”okända” människors agerande i sociala medier uppröra så mycket som det gör. Men jag möter med jämna mellanrum röster som pratar ner uttrycken, förringar dem som något som bara görs för att vi kan, varför då? Vad är det som har blivit så mycket sämre? Är det att vanliga människor kan ge en bild av sig själva?

När jag växte upp spreds två typer av bilder generellt av vanliga människor i medier eller i offentligheten: Vid brott var det: den självklara bilden passbilden. Jag tänker på bilder som den av Christer Pettersson. Den andra typen var bilder av människor som gjort något bra eller föredömligt till dem skickades det ut en reporter som fick skildra vardagen, den vanliga människan.

Idag kan vi själva berätta med hjälp av medier, sociala medier berätta om bilder, genom att själva ta bilden, dokumentera stunden, maten och då väcker det känslor, ett tydligt tecken på  självupptaget, men är det inte så att media och de som förekommer i media bara känner en konkurrens från vardagens hjältar och kändisar och en rädsla för att vi när vi själva kan skapa våra egna ”kändisar” och dela dem med varandra och inte längre är intresserade av kändisar och traditionella medier?

Imorgon på GeekGirlMeetup kommer jag att prata om selfies i synnerhet och bilder av oss ”okända” i synnerhet 🙂

Kommer någon att titta på de bilder du delar? #blogg100

Jag läser om forskningsprojektet What makes an image populär? genomfört av A. Khosla, A. Das Sarma and R. Hamid som vill förutsäga vilka bilder som vi gillar och tycker om. Samt vilka bilder som är populära. De har ställt sig frågor som handlar om de kan förutsäga om bilden blir sedd eller inte och på ett plan vill de undersöka hur många ”likes” som dina bilder får. De bakom forskningsprojektet har skapat en algoritm som bygger på data från flickr och den vill ge en bild av hur populära dina bilder är. Testa!!!

Jag tycker att det är spännande att vi alla gillar samma, och att men med en algoritm kan bestämma i vilken grad en bild kommer bli populär eller inte. Den kanske inte fungerar, men att man kan beskriva vår ”gemensamma” bildsmak i med hjälp av en algoritm (matematisk uträkning) tycker jag säger att vi är ganska lika allihop 🙂

Tankar kring rapporten Duckface Stoneface #blogg100

För inte så länge sedan så kom Medierådet ut med rapporten Duckface Stoneface, som handlar om hur barn konstruerar kön med hjälp av digitala medier, sociala medier och internet. I sig är det en spännande rapport som bygger på intervjuer med ungdomsgrupper om hur de ser på kön och deras användning av medier.

Jag tycker i synnerhet om hur studien tittar på bildanvändningen och hur den närmare sig att söka beskriva hur ungdomar kommunicerar med bilder och vilka bildvärldar som ungdomar skapar med hjälp av digitala medier. I rapporten gör Michael Forsman en överblick över hur fotograferandet har ändats från att vara något som vi mest gjorde vid högtider och sparade i familjealbum till en aktivitet som sker i vardagen mest hela tiden, som en sort dokumentation. I sig är det ingen nyhet, men jag brukar inte tänka på hur snabbt mobilen förändrat vår och kanske framför allt barn och ungas förhållningssätt till bilden som kommunikationskanal.

Enligt rapporten Duckface Stoneface fyller bilder följande funktion som kommunikationsmedel:

-Bilden överför information

-Bilden innebär ett rituellt upprätthållande av en relation (här får du en bild = jag tänker på dig)

-Bilden innebär ett rituellt upprätthållande av en faktisk eller föreställd gemenskap (kolla det här är bilden [eller videon] alla snackar om just nu)

-Bilden bekräftar kommunikationskanalen (här kommer en bild = vi har kontakt, kanalen är öppen och fungerar)

-Bilden gör det möjligt att dela plats och närvaro, särskilt när den kombineras med samtal, textmeddelande etc. (bild = jag är med dig, du är med mig)

– Bilden gör det möjligt att dela tid (detta händer just nu)

Bilder är viktiga i den informella relationen mellan barn och ungdomar, och de regler som finns byggs på de koder som skapas av gruppen.

Enligt Duckface Stoneface bygger dessa koder på att förstärka skillnader mellan pojkar och flickor, samt att nedvärdera flickor användning av medierna. Detta är intressant, i synnerhet eftersom diskussionen kring t.ex. selfies bygger på att de skapa en självupptagenhet och i debatten förringas bilderna, de som gör det förlöjligas eller ombeds göra en anti-aktivitet som ”unselfie” jag kan undra vilken roll spelar då den omgivande vuxenvärlden, om inte rollen att förstärka skillnaderna samt göra flickornas användning av medier ”mindre” värd.

Äsch läs rapporten och fundera på hur du ser på ungdomars användning av medier.

Bloggar du med dina elever, och om så hur gör du med opassande inlägg? #blogg100

EN fråga som jag ofta får är hur ska lärare/pedagoger göra om och när eleverna publicerar inlägg som inte kanske är i enlighet med god etikett, eller som kanske inte ens är kopplat till ämnet. Vad gör man då? Hur ska man som bloggansvarig pedagog förhålla sig till inlägg som inte hör till ämnet eller som är rent uppåt väggarna?

Alla pedagoger som bloggar med elever känner inte igen dessa situationer, det är många som ser helt oförstående ut, och som brukar intyga att det har aldrig hänt dem. Men det har hänt mig. Jag har haft elever som publicerat opassande inlägg, som med en väldigt välvillig tolkning kan uppfattas som kopplat till ämnet. Hur gör man då? Första gången det skedde var jag helt oförberedd, min första instinkt var att avpublicera materialet. Jag la skulden på mig själv, jag borde följt upp bättre, jag borde ha gett tydligare direktiv.

Det slutade med att jag kommenterade blogginlägget, med frågor om hur de tänkt kring bildval och ordval. Hur de trodde att det uppfattades av mig som pedagog, och hur de tyckte att det avspeglade dem de ville vara. Jag ville förstå mina elevers arbete som en vilja att bli sedda, få en reaktion. Och det kan fungera i vissa sammanhang, men i förhållande till skolarbete på nätet är jag mer tveksam till om det hör hemma.

Mina elever fick naturligtvis förklara sig både i cyberspace och i köttvärlden och jag försökte förstå deras perspektiv och de fick försöka förstå mitt. I slutändan blev det en kompromiss som kom att bli lösningen. Vissa saker kunde de förstå att jag reagerade på andra inte, men tillsammans kunde vi prata om syftet med deras skolarbete, och frågan som jag återkom till var, hur tror ni att de som kommer in på den här bloggen och inte känner er kommer att se på er? Kommer de att förstå ironin, eller skämtet… Om de inte gör det så måste ni antingen bli tydligare eller så får ni ta bort det.

Hur agerar du? Hur lär du elever net-etikett?

Har du sett Webbstjärnans material Schyssta stjärnor ett lärarmaterial för att arbeta med nät-etikett, om du inte har sett det så rekommenderar jag det. Jag kan också rekommendera Medierådets utbildning för unga bloggare och moderatorer.