Kategoriarkiv: writers block

Mina vanor, början till veckans unblock

Bad Habit by Vermin CC (by, nc, sa)

Veckans unblock är ”Skriv om din värsta vana”. Under gårdagen funderade jag mycket kring just orden ”vana”. Ja, vad är en vana? Något man gör regelbundet, eller som wiktionary säger:

Vana handling som utförs regelbundet, i vissa fall nästan rituellt, Goda vanor är bra att ha.

Wiktionary är för er som inte känner till det:

ett projekt, öppet för alla att delta i, med målsättningen att skapa en fri ordbok för alla ord i alla språk, med förklaringar, uttalsanvisningar, härstamningar, synonymer, antonymer, exempel, översättningar med mera.

Coolt eller hur, som Wikipedia, men syftet är att skapa en ordbok, svenskläraren i mig ler, och njuter fullt ut. Nu till saken, en vana något man gör regelbundet, vad gör jag regelbundet och nästan rituellt?

  • simmar
  • twittrar
  • bloggar
  • är tidsoptimist (som hoppas att jag ska hinna allt jag vill…)
  • etc

”Goda vanor är bra att ha.” Men vilken är min värsta vana, och för vem är den vara värst, för mig eller för dig? Vad ska jag skriva om, och hur? Och måste texten utgå från mig? Kan jag inte skriva om din värsta vana, tror att jag måste fundera ett varv till…

Veckans unblock iv, en svår en…

Make a Wish… by law_keven CC (by, nc, nd)

Måndag och denna vecka är det sportlov, det känns lovande om än som en stor skrivutmaning när jag via twitter fick veckans ”sunblock” av Mona.

”Write about your worst habit”

Veckans lilla utmaning är däremot lite mer personlig än vanligt. Nu får vi chansen att vräka skit över oss själva, blotta oss inför varandra eller helt enkelt ursäkta oss.

Idag gick vi in i en ny dimension, en ny sorts utmaning i vårt unblockande, en svår utmaning, vill jag verkligen blottlägga min värsta vana, på nätet av alla ställen. Hur vrider jag mig ur den?

Jag är glad att vi är fler nu, att Rebecka är på, och att Marie kanske skulle hänga på, vilket jag verkligen hoppas. Kanske kan jag få Nicole att falla till föga också, med lite övertalning kanske det går.


Twitterförtjust är twitterlycklig

Jag har på min bio på Twitter förklarat att jag är twitterförtjust, och idag är jag inte bara förtjust utan mer eller mindre twitterlycklig, för tänk vilka ingångar jag får på twitter… Igår när jag kände att jag hade svårt att få fokus på vad jag ville skrev jag en tweet som sa:

”Vill något men kan inte formulera det ens för mig själv, hur gör man då? #förvirrad”

och fick till min stora lycka ett svar från Karin, @lillmacho

Och efter ett kakbak, en härlig chokladkaka, så insåg jag att jag vill inte bara något, Jag vill MYCKET, och nu handlar det snarare om hur jag ska ta mig dit, undrar om choklad hjälper mot det med, troligen för det hjälper mot allt!.

Jag passade också på att skicka ut en efterlysning på twitter igår, och idag fick jag till min stora lycka napp. Rebecka antar utmaningen och deltar i vår unblock Mona, och läs hennes text, jag har valt att citera en liten del av Voyour, men läs för gud skull hela, den är grym…

Jag går runt i lägenheten, sorterar dina böcker efter färg, äter pastasås på burk, värmd i mikron, slår ett nummer men hör telefonen läggas tillbaka i klykan i nästa sekund.

Välkommen Rebecka, och alla andra som vill vara med i vår unblock utmaning

En Voyeur ii

Inför veckans unblock har jag funderat mycket och ännu mer, i sökandet efter texten, och infallsvinkeln så ramlade jag över följande bild…

my grandfather and I by Wrote CC (by nc)

Jag kände mig verkligen som en voyeur (tjuvkikare), en åskådare, och en betraktare, men insåg att bilden i sig fick mig att fundera kring alla betraktare, som den har.

Bilden är en bild av ett fotografi, som föreställer en pojke, en kamera och en farfar/morfar, som tittar mot en fotograf, som avtecknar sig som en tydlig skugga över bilden. Bilden har dock inte bara mig som betraktare. Det finns så många fler, dels fotografen som har tagit bilden av fotografiet, dels fotografen som tar fotot på pojken med kameran, men också pojken och morfadern/farfadern som betraktar fotografen till bilden och oss som betraktar dem.

Det är en bild med många betraktare, en bild för en voyeur… utifrån den föddes sedan min text…

En Voyeur?

Jag minns kvällarna, fast för mig var det mitt i natten, när vi åkte hem från de som vi besökt.

Jag sitter på pendeltåget tillsammans med familjen. Utanför pendeltågsfönstret lyser alla gatlyktor, lite längre bort lyser det i alla fönstren. I mörkret blir allt det som annars inte syns- synligt, tydligt och klart, och det är där jag ska vara, i tittskåpet.

reflections of… by Darwin Bell CC (by, nc)

Köksbordet är snart dukat, och väntade bara på mig. Min favoritmat står på bordet, framdukad, men jag saknas.

Mamman dukar bordet och från vardagsrummet hörs TV:n avlägset ropa

-Kommer nu rå?
-Vad då?
-Barnprogram i TV 2

Jag sitter med näsan tryckt upp mot fönstret, och är en del av den vardag som far förbi, är en del av värmen, lyckan, friden som finns innanför de fönster som far förbi. De och jag, vi hörde ihop…

Jag tillhör ständigt en ny situation, en ny familj och få genom dem nya möjligheter, långt från natten, tröttheten och vardagen. Långt från pendeltåget som rusar fram genom natten, med en familj på väg hem från ett besök.

En efterlysning…

Jag och Mona Wallin har varje vecka en liten unblock-utmaning, nu efterlyser vi fler som vill vara med och skriva med oss för att 

  • få loss sin blockering, eller
  • få skriva tillsammans med andra,
  • det är himla skoj…

Det hela är helt kravlöst, varje måndag bläddrar Mona i Writers Block, vilket i mångt och mycket är just vad det låter som ett litet block med olika skrivövingar som ska få igång skrivandet, eller hålla igång skrivandet…

Jag kan bara prata för mig själv, men jag tycker att det är en rolig utmaning och ser fram emot måndagarna när jag ska få ett nytt tema, en ny liten spännande skrivuppgift, men jag skulle tycka att det vore ännu roligare om vi blev fler som deltog, och där vet jag att jag pratar för Mona också som i fredags twittrade…

Så känner du minsta lust, vilja intresse haka på, och skriv du med…

 

Veckans ord är Voyeur och så har vi en liten bild till…

 

Spark word 911

Jag måste tillstå att jag älskar utmaningar, veckans var ”spark word” 911, och med hjälp av Monas inlägg om 112 lätt att slå så kom en idé som jag ville pröva. Det blev en text, en historia, om vad? Du får läsa själv…

Back to the Blue Room by bitcelt CC (by, nc, nd)

”Spark word” 911

Call 911! Skriks ut i panik! Can anyone call 911.

Ropar hon genom den sena eftermiddagen. Hon befinner sig på en bro, en viadukt, en väg för bilar. Hon halvsitter på huk, i hennes famn vilar ett barn, och bakom ratten sitter en man, blodig och fastklämd. Hon ropar ut sin förtvivlan i en dimma, i ett moln av småregndroppar som ligger i luften ”Call 911”.

Det är fuktigt grått och skymningen ligger precis i startgroparna. Det är snart mörkt, och framför oss har ett liv förändrats , fått en ny oväntad vändning. Hon, den drabbade, den anhöriga, moder, makan, kvinnan, skriker i panik, i sorg, i bestörtning, i hopp om att någon ska höra henne, att någon ska kalla på hjälp. Vi har genom en knapptryckning blivit betraktare av hennes olycka, scenen som ska förändra hennes liv.

Vi är tysta, uppmärksamma, oförmögna att handla och samtidigt fullständigt uppslukade av det vi ser. Trollbundna och närvarande fast på avstånd. Kan inte påverka, det som sker är utanför oss, med oss som åskådare, för oss och med oss. Vi är där och ändå inte.

DUNS, jag ser mig om, vad var det?
Hörde du det, undrar jag? Nej, du är fortfarande uppslukad av olyckan. Du väntar på samtalet, 911, väntar på ambulans, och räddningstjänst. Det var nog inbillning, det var inget. Tittar på kvinnan igen, barnet i hennes famn. Hon gråter, skriker tyst. Hennes smärta, ensamhet, utsatthet, hjälplöshet bedövar mig. Det är kaos och ändå lugnt.

Ytterligare en duns, och ett hjärtskärande neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej, närmare, högre och entonigt. Alldeles nära ett ”neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej” fyllt av smärta. Ett neeeeeeeeeeeej frampressat av en ljus röst, en genomträngande ilning. Ensam, entonig, ilande hjärtskärande och skräckslagen…

– Vad var det? Frågar jag, och drar dig från kvinnan med barnet
– Vad då?
– Hörde du inte?
– Skriket, dunsarna?

Då kommer ett nytt iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiillande skrik som ersätts av en mörkare röst, som vill något med bestämdhet, ett hot ligger i rösten, rädslan i den första har tystnat. Ytterligare en …

Vi lyssnar, kvinnan med barnet har vi glömt. Hennes sorg, smärta, utsatthet är inte längre vår, inte heller hennes oro, eller hennes väntan.

Det är tyst!

I bakgrunden hör vi sirenerna som når fram till kvinnan med barnet, men vi lyssnar bara på tystnaden, på frånvaron av skriket nära. Vi ser på varandra och lyssnar efter svar, men det förblir tyst! Tyst, inga dunsar inga skrik, inga hot. Tystnaden är total, då du säger

-112, ring 112!

Veckans unblock iii

Fick på twitter från Mona Wallin veckans unblock, ”spark word” (ord som ska sätta igång skrivandet/fantasin)

  • 911

samt en bild på en bil som varit i bättre dager…

Jag sitter här och funderar, vad vill jag berätta för historia? Genast inser jag att jag associerar till bilolyckan i Mörkt vatten av Joyce Carol Oates, fast egentligen går tankarna till Ted Kennedy och Chappaquiddick.

Återigen är jag i skolan, med mina elever och deras läsning av romanen som efter ett rollspel slutade i att de placerade Oates Senator, som inte ringde 911, i Dantes helvete.

Det blir en utmaning att få tillstånd en historia om 911, och en bilolycka.

En utmaning som heter duga

Mitt andra bidrag till Writers Block utmaningen, @monawallin

The Time

Stockholm den 14 februari 2000

Min älskade,

det går inte en stund, inte ett ögonblick utan att jag tänker på dig. På ditt samtal, som väckte mig, dina ord som rörde mig. Din närvaro och din röst följer mig, ständigt. Tänker redan på nästa gång vi ska ses kan inte vänta, vill att det ska vara nu…

Du minns väl att du lovade? Glöm nu inte att du sade att du skulle komma, snälla kom… Snälla, försök komma ihåg. Sist blev jag ensam.

Älskade den här gången vill jag inte…. Nu har du sagt att du ska och du har lovat mig, så snälla försök, försök att komma ifrån, komma ihåg.

Jag vill inte behöva stå där ensam, tom, frågande, igen. Jag vill möta dig min älskade, vill att du ska komma emot mig, vill känna din beröring, din kropp, dina läppar och känna att jag… och inte som sist…

Min älskade försök förstå, det är viktigt för mig att du kommer om inte annat för att visa att du älskar mig.

Visst sa vi klockan ett vid den stora klockan? Visst sa vi vid den stora klockan på Viktoria. Du kommer väl? Du minns väl? Den här gången blir väl inte som sist.

Ditt samtal väckte mig, och jag ler fortfarande åt de du sa. Dina ord gör mig varm, fyller mig inifrån och ut. Jag vill bara att dagarna ska gå. Att då ska bli nu. Jag saknar dig, dina ord, dina tankar, din beröring. Jag står där vid klockan som första gången, och som sist, men den här gången kommer du, visst gör du det min käraste.

Jag älskar dig


Att skriva ett offentligt kärleksbrev

Jag och Mona Wallin har en unblock challenge, som vi erbjuder alla som vill, att delta i. Denna vecka handlar det om att skriva en berättelse i form av ett kärleksbrev.

Från början kändes det inte omöjligt, utan som en rolig skrivuppgift, som en som jag skulle kunna ge till mina elever för att det är spännande att se vad de hittar på för kreativa lösningar, men ju mer jag filade på texten ju svårare blev det, vem var avsändaren? Vem skulle vara mottagare? Och sedan ska alla som eventuellt följer min blogg också kunna läsa, kändes plötsligt omöjligt. Dessutom kärleksbrev som så gärna blir banala, i synnerhet om man lyfter ut dem från sitt sammanhang.

Men mina huvudbry tog inte slut där, utan en historia, vad skulle jag berätta för historia med ett kärleksbrev? Åter i ruta ett, vem var avsändaren, vem var mottagaren och vad skulle jag berätta för berättelse. Vilket syfte hade brevet egentligen?

Våndan har varit svår, men nu sitter jag och filar på slutet av brevet, berättelsen är din, och den får du fylla ut. Här kommer strax mitt kärleksbrev.

Tänk vad det är nyttigt att skriva, själv när man är svensklärare. Jag som verkligen älskar att kasta ut uppgifter som är kluriga, bitvis kanske omöjliga, men mina elever lyckas alltid överraska mig, kanske lyckas jag med…