Vill du bli säkrare i arbetet med net-etikett? #blogg100

Jag vill verkligen passa på att rekommendera Webbstjärnans material om net-etikett som vi tog fram i höstas, och som heter Bli en schysst Stjärna på nätet. Jag har bäddat in materialet nedan. Det är fritt att använda bearbeta och sprida, eftersom det är tillgängligt under CC (by).

Använd och sprid.

Bloggar du med dina elever, och om så hur gör du med opassande inlägg? #blogg100

EN fråga som jag ofta får är hur ska lärare/pedagoger göra om och när eleverna publicerar inlägg som inte kanske är i enlighet med god etikett, eller som kanske inte ens är kopplat till ämnet. Vad gör man då? Hur ska man som bloggansvarig pedagog förhålla sig till inlägg som inte hör till ämnet eller som är rent uppåt väggarna?

Alla pedagoger som bloggar med elever känner inte igen dessa situationer, det är många som ser helt oförstående ut, och som brukar intyga att det har aldrig hänt dem. Men det har hänt mig. Jag har haft elever som publicerat opassande inlägg, som med en väldigt välvillig tolkning kan uppfattas som kopplat till ämnet. Hur gör man då? Första gången det skedde var jag helt oförberedd, min första instinkt var att avpublicera materialet. Jag la skulden på mig själv, jag borde följt upp bättre, jag borde ha gett tydligare direktiv.

Det slutade med att jag kommenterade blogginlägget, med frågor om hur de tänkt kring bildval och ordval. Hur de trodde att det uppfattades av mig som pedagog, och hur de tyckte att det avspeglade dem de ville vara. Jag ville förstå mina elevers arbete som en vilja att bli sedda, få en reaktion. Och det kan fungera i vissa sammanhang, men i förhållande till skolarbete på nätet är jag mer tveksam till om det hör hemma.

Mina elever fick naturligtvis förklara sig både i cyberspace och i köttvärlden och jag försökte förstå deras perspektiv och de fick försöka förstå mitt. I slutändan blev det en kompromiss som kom att bli lösningen. Vissa saker kunde de förstå att jag reagerade på andra inte, men tillsammans kunde vi prata om syftet med deras skolarbete, och frågan som jag återkom till var, hur tror ni att de som kommer in på den här bloggen och inte känner er kommer att se på er? Kommer de att förstå ironin, eller skämtet… Om de inte gör det så måste ni antingen bli tydligare eller så får ni ta bort det.

Hur agerar du? Hur lär du elever net-etikett?

Har du sett Webbstjärnans material Schyssta stjärnor ett lärarmaterial för att arbeta med nät-etikett, om du inte har sett det så rekommenderar jag det. Jag kan också rekommendera Medierådets utbildning för unga bloggare och moderatorer.

Lärarens roll är att vara en del av lärandets magi #blogg100

I DN läser jag ledaren som bär rubriken ”Läraren är ingen trollkarl” en spännande ledare som tittar på hur lärande sker, och att det kräver arbete. I sin ledare skriver Lena Andersson att

Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer.

/…/

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”.

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Naturligtvis är det så att läraren inte lär elever något, det är ett arbete som de gör själva. Men jag tror att väldigt få anser att allt som krävs för lärande är en god lärobok, sedan kan eleven sköta resten själv, göra ”lärandet” själv ensam på kammaren. Lärande kräver de som hjälper oss att överbrygga glappet mellan det vi kan och det som vi ska lära och här är pedagogerna/lärarna centrala personer för lärandet. Lärare är inga trollkarlar, men deras roll är att få de som ska lära sig att känna sig trygga, vet var de står och var de är påväg, eller som Sören Kirkegaard har formulerat sig, när det kommer till ödmjukhet.

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Jag tror även att skolutveckling i skolan skulle vinna mycket på att anamma Kirkegaard.

Filterbubblan har du koll på den? #blogg100

I veckan blev min krönika ”När jag säger Google vad tänker du då?” för Stockholm stads utbildningsförvaltning om filterbubblan publicerad på pedagogstockholm. I den skriver jag bland annat om de risker som jag kan se med att vi våra sökningar beror på våra tidigare sökningar…

Risken är stor att jag inte får tillgång till alternativa perspektiv utan hamnar i en ekokammare, som gör att jag inte ifrågasätter det som jag redan känner till och är bekväm med. Googles tjänst bygger på att förstärka de föreställningar som vi redan har och göra dem än mer förankrade och på så sätt stärka vår världsbild. När jag googlar får jag ta del av det som jag redan känner till och tidigare varit intresserad av.

Idag ramlade jag på Don’t bubbla us som tydligt illustrerar filter bubblan. Kolla mina sökningar beror på:

Vem du är, som bestäms av dina tidigare sökningar och mina tidigare klick, och eftersom du klickar på saker som du gillar/tycker är viktiga och då filtreras det övriga bort…

Så fungerar sociala medier, som Google, Facebook och Amazon… Vad missar vi? Och hur påverkar det vår världsbild och vår förmåga att vara förstående för oliktänkande, andra som tar del av andra världsbilder som bygger på deras intressen, sökningar och klick?

När slutar en teknik vara ”ny” och bli självklar? #blogg100

Jag har ställt frågan tidigare, och då handlade det om Youtube och smygfilmning och behovet av etikettsregler, diskussionen förekommer idag också och vi pratar om behovet av nät-etikett. Den här gången fick jag en kommentar om att ”ny teknik” skapar rädsla och det utifrån mitt inlägg om eldsjälar som behöver stöd, oss och att vi står upp för dem och deras arbete i skolan.

En teknik som är en självklarhet för alla som vuxit upp sedan 1996, då Internet var årets julklapp (källa SVT, via Youtube). Det är 18 år sedan, vilken arton åring kallar vi ”ny”.

 

Reflektioner kring att utveckla färdigheter #blogg100

Att vara med i Blogg100 gör att jag värmer upp fingrarna varje dag och skriver en kort eller längre text varje dag. Det finns ett visst motstånd mot att bara logga in, och en annan utmaning ligger i att söka skapa en text som någon annan ska vilja och kunna läsa.

Jag har under några dagar nu suttit och lyssnat igenom bildradion, gamla respektive nya avsnitt. I ett för inte så länge sedan har Göran Segeholm ett samtal med Mattias Karlsson Sjöberg på Moderskeppet kring lärande och om att utveckla färdigheter. Det kräver träning. I den podden, pratar Mattias om att det handlar om att få motståndet att bli till ett kryss i almanackan. Det är i sig igen svår uppgift, att sätta ett kryss, och få raden av kryss att vara regelbunden, men att skriva en text varje dag, ta en bild varje dag, det kan ses som en uppoffring som ett arbete, som ett måste, men att sätta ett kryss det är en lätt sak att göra.

Sedan kan jag inte sätta krysset med mindre än att jag skrivit texten, tagit bilden eller vad det nu är jag vill lära mig, skriva, fotografera eller om det handlar om att lära sig spela trummor som Mattias Karlsson Sjöberg har satt som mål för sitt lärande under 2014. Just den här podden är spännande att lyssna på. Mattias har en teori kring utvecklande av färdigheter att det handlar om att misslyckas i ett förhållande på 80/20 för att vi ska fortsätta. Alltså lyckas 80% av försöken och misslyckas 20% av gångerna. Jag triggades mycket av hans tankar kring att vi slutar utvecklas i och med att vi håller oss inom vår komport-zon, och det är när vi vågar röra oss utanför den som vi utvecklas. Att skriva varje dag är kanske inte att röra sig utanför min komfort-zon, men jag ser att det är lättare att skriva om jag skriver regelbundet, om jag ser det som ett kryss och att jag ska hålla raden med kryss regelbunden utan uppehåll.

Äsch, min bild av det Mattias Karlsson Sjöberg säger är lite ostrukturerad, lyssna på det han säger i bildradion istället.

Varför lär sig inte pojkar att läsa i skolan? #blogg100

Igår kväll lyssnade jag på Studio Ett. Jag är en P1-lyssnare och brukar lyssna igenom mina favoritprogram på kvällen innan natten, eller under natten om sömnen inte vill infinna sig. Vilket fall som helst så hade de ett reportage kring pojkars och flickor läsförmåga, och hänvisade till att 31% av pojkar lämnar årskurs nio och kan bara läsa och förstå enklare texter. Och det handlar även om att de inte läser böcker. I reportaget framkom det att det fanns flera förklaringar som en forskare Ulf Fredriksson i pedagogik lyfter fram. En är hur vi läser framför skärmar, där vi sökläser efter fakta, snarare än att läsa hela texter. Men så lyfter han fram följande förklaringar:

-försämrad läsförståelse

-attityden till skolan ”de kan inte tvinga mig”

-brist på likvärdighet i skolan, eleverna blir inte sporrade att bli bättre i klassrumssituationen, och lärarens bild av eleverna är att de inte kan bli bättre utan accepterar lägre nivåer

-sedan lyfter Ulf Fredriksson fram undervisningsmetoderna som en förklaring att eleverna lämnas åt sig själva, utan struktur och stöd från de undervisande lärarna. Och det skulle kunna medför att elever som inte får stöd från hemmet tappar intresset för undervisningen och skolan

När jag hör reportaget tänker jag att läsandet är en kollektiv handling, något som vi gör gemensamt och vi behöver bryta text tillsammans, genom att vi pratar om det vi läser, vad vi förstår och vad vi tar del av i skolan.

Reportaget avslutas med att prata om regeringens satsning på läslyftet, och att det ska innebära att skolan/pedagoger får möjlighet att ta sig an uppgiften att stimulera läsandet och utveckla elevers läsförmåga. Jag hoppas innerligt att den satsningen kommer med en förståelse för pedagogerna arbetssituation och en insats som gör att de ger pedagoger mer tid tillsammans med eleverna…

Kränkande fotografering – vad innebär det? #blogg100

Om och när man får fotografera är en fråga som vi som bär runt en kamera i fickan behöver kunna ta ställning till. Jag har diskuterat det tidigare, från 1 juli 2013 har vi en lag som förbjuder kränkande fotografering och det kan vara bra att känna till när och om man får fotografera.

Enligt den lagen :

blir förbjudet att i hemlighet fotografera eller filma någon som befinner sig i sin privata miljö eller på en annan plats som är avsedd att vara privat, på en toalett, i ett omklädningsrum eller liknande. För att en fotografering ska vara straffbar krävs också att den sker utan tillåtelse från den som blir fotograferad.

I Medierådets kampanj mot näthat ”nohate” finns ett pod avsnitt om kränkande fotografering där Mårten Schultz (prof juridik) går igenom vad denna nya lag innebär. I kort format får du en tydlig genomgång. Bland annat är det hur tydligt som helst att man faktiskt får fotografera fritt på bussen, sedan får man inte alltid använda alla de bilder som man tagit hur man vill… men mer om det i podden.

Använd också Webbstjärnans infografik om att tänka på vilka bilder du delar…

 

Selfies som pedagogiskt verktyg #blogg100

När det kommer till självporträtt eller selfies finns det många åsikter, tankar och funderingar. Just nu har Friends en kampanj mot selfin som uttryckssätt. Jag under om var problemet med självporträttet som uttryck finns, är det inte fint nog?

Mina barn har i de tidiga skolåren alla fått i uppgift att rita av sig själva, ofta i samband med föräldrasamtal, eller som en del av en introduktion i samband med nya lärare. Eller som en del av ett projekt som handlar om människan. Det senaste självporträttet tog jag del av på min yngsta pojkes utvecklingssamtal, och jag frågade honom då om  teckningen var en bild av honom. Han tittade underfundigt upp på mig och sagt:

- Ja

En annan gång var en annan teckning utgångspunkt för ett annat skolsamtal, än en gång en teckning gjord av ett av mina barn, ett självporträtt och jag sa:

Vilken fin, är det du? Fick som svar:

-Det är inte särskilt likt!

I dessa exempel har självporträttet fungerat som ett verktyg i skolan, ett verktyg för att ge en bild av mig själv, vara en utgångspunkt för ett samtal, ett skolarbete eller något annat. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att teckna av sig själv, när vi fick uppgifter att ge en bild av oss själva i skolan. Och än idag tycker jag att det är väldigt svårt det är att ge en bild av mig själv, en som stämmer överens med den jag vill vara som också kan ge en bild av hur andra ser på en.

I skolan används självporträttet som en genre att arbeta med, kanske mest i de tidiga skolåren, innan eleverna har mobiltelefoner och själva producerar selfies. När de har mobiltelefoner och själva frivilligt skapar självporträtt tycks dessa väcka en diskussion om att barnen är självupptagna och inte intresserade av sin omgivning. Jag undrar när blir det så att självporträttet slutar att presentera personen som avporträtterar sig, till att illustrera en generations självupptagenhet, något som vi (vuxna) ska se ner på… Blir självporträtt mindre värda när de tas med hjälp av mobiltelefoner med plutande läppar, jämfört när de skapas med pennor på papper, med en tunga som tittar fram i en leende mun?

I diskussionen kring selfies, finns det delade meningar, var jag stå är inte så svårt att gissa, men jag undrar ofta om de lärare som ber sina elever att göra självporträtt funderar på om de själva inte borde gör ett eget självporträtt också. Eller kanske använda mobilen som verktyg, för att den bild som skapas ska vara så lik som möjligt den man har av sig själv. Men de vuxna som ser ner på barn och ungdomars vilja att avporträttera sig själva borde fråga sig hur ser din självbild ut, hur ser du på barnen som finns runt om oss? Jag skulle vilja se fler pedagoger och vuxna som delade sina självporträtt med barnen, det ser jag alltför sällan.

Källkritik för källkritikens egen skull? #blogg100

Jag sitter på pendeln och tjuvlyssnar, som jag gör så ofta. Bredvid mig sitter två gymnasister som pratar betyg och skola. De delar sina erfarenheter av betygsättning och hur betygen eller avsaknaden av bra betyg ses som en anledning att inte plugga. Jag funderar på om det är ett svepskäl, eller om de verkligen tro att det är deras bristande resultat som gör att de inte lägger ner mer tid för att få ett bättre betyg nästa gång, och tankarna far i väg till tankar om betygen förstärker våra föreställningar om vad vi är bra på respektive mindre bra på.

Deras samtal pågår, och jag sitter slölyssnar och plötsligt säger en av ungdomarna:

- Jag hatar källkritik, jag förstår inte varför jag har valt det här programmet. Den andra fyller på, men om du hatar källkritik då blir det jobbigt i trean handlar allt om källkritik. Vi håller inte på med något annat, det är det enda som lärarna tittar på: det är källkritiken, själva uppgiften spelar ingen roll, bara källkritiken.

Jag funderar stilla på om det är så, att källkritiken kan vara själva huvudsaken och inte uppgiften som man ska lösa? Kan källkritiken vara viktigare än uppgiften som man vill lösa? Men då är väl uppgiften att lära sig källkritik och inte att lösa en uppgift, eller presentera en uppgift. Jag funderar på hur dessa uppgifter presenterats för eleverna och hur de förstått den.