Jag fotograferar en del och det gör också att jag gärna tar del av andra fotografers arbete. Det är inspirerande och väldigt givande. Hur gör andra som använder kameran för att berätta? Jag inser att det alltid finns något som man kan lära sig. När Cig Harvey ställer frågan:

När blir en bild av en människa en bild, en berättelse om att vara människa och inte bara en avbild av en person?

Tycker jag hon fångar en väldigt intressant aspekt av fotografiet, att vi som tittar på bilderna ofta har svårt att se förbi porträttet, eller avbilden och se berättelsen. Jag tycker att hennes svar är lika intressant, att hon ofta valt att beskära, välja bort att avbilda ansiktet för då blir bilden mer allmängiltig och mindre personligt buren.

Tanken i sig är intressant, och jag inser att jag behöver pröva. Hur hon arbetar med modeller är intressant, och jag inser att även det måste jag pröva.

Men samtidigt inser jag att en del av det som jag tycker om när jag fotograferar människor är deras ansikten, och jag tycker om att gå nära, fånga blickar, rynkor, minspel. Jag tycker att många av det berättelser som jag vill berätta händer i ansiktet på den som jag fotograferar. Det är med ansiktet som personen berättar sin historia, eller det är genom min bild av människors ansikten som jag kan berätta de historier som jag vill.

Citatet av Harry Callahan som Cig Harvey avslutar sin presentation med är också värd att dela:

…To be a photographer, one must photograph. No amount of book learning, no checklist of seminars attended, can substitute for the simple act of making pictures. Experience is the best teacher of all. And for that, there are no guarantees that one will become an artist. Only the journey matters… – Harry Callahan

Jag har ägnat en stor del av min kväll åt att rensa i mina sociala mediekonton. Jag har aktivt  avslutat de ”gratis-bloggar” som jag startade som lärare. Jag har tänkt tanken länge, att inte mina elevers arbeten inte ska ligga och driva runt på Internet. Bloggarna uppdateras inte, ingen följer dem, de kommenteras inte på dem längre, och mina elever har inte längre mig som lärare. Men ändå har jag inte kommit mig för förrens ikväll.

Varför är det så?

I samtal kring att använda sociala medier tipsas det om tjänster, hit och dit. Vi ska pröva alla de senaste, lägga till appar, skapa konton, godkänna avtal och bli användare av ännu en tjänst som gör att vi med lätthet kan bygga ut vårt nätverk och få möjligheter att skapa avatarer, bloggar, digitala anslagstavlor etc. I skolvärlden finns det sajter som handlar om vilka digitala verktyg vi kan använda tillsammans med elever. Hur bra de är, att de kostar gratis och att allt vi behöver göra är att skapa ett konto.

Och javisst, det är klart jag testar, kanske är Google + något för mig, vad vet jag, eller Pinterest, eller vad nu tjänsten som alla pratar om heter. Jag testar glatt, och startar konton, som jag sedan använder, eller inte, men vem är jag att stå utanför?

Jag har dock funderat ett tag kring om jag, som lärare, hade rätt att kräva att mina elever skulle använda dessa tjänster? Har vi i skolan rätt att kräva att elever genomför skolarbete genom ”gratis-tjänster”?

Jag vet faktiskt inte om jag kan kräva att mina elever har ett konto på WordPress-com för att de ska kunna blogga som en del av sitt skolarbete, eller om jag kan kräva att de har ett twitter-konto?Och om jag förväntar/kräver det, vilket ansvar har jag för vad det innebär att vara del av tjänsten? Och har jag ett ansvar för att eleverna avslutar dessa konton när de och jag inte längre använder tjänsten?

Idag när jag satt där och tog bort bloggar slog det mig att jag inte ens vet hur man avslutar sitt konto på wordpress.com, eller på Facebook, eller Twitter, eller Pinterest eller hos Google. Jag anar att det inte är riktigt lika enkelt som att starta. Och sedan undrar jag lite över vad det innebär om jag inte slutar, hur används då min data och i vilka syften? Sedan undrar jag vad jag vinner på att avsluta kontona, får jag kontroll över min data då? Om jag avslutar mitt konto på Facebook innebär det att Facebook inte längre får använda min data?

Jag borde läsa på avtalen, jag borde vara bättre informerad. Jag anar att det står något om att de har rätten att använda min data, men i vilken omfattning, och hur länge vet jag inte… men kanske i all evighet, kan det vara så? Och om det är så, vad händer då med min data, med mina uppdateringar, med mina kontaktuppgifter när Facebook inte längre är lönsamt och de bestämmer sig för att sälja sina databaser, sina kunduppgifter, jag bara undrar…

Jag tänker att jag är glad jag att jag som lärare till stora delar använde Webbstjärnan, och den möjlighet som .SE ger lärare och elever att publicera skolarbete på nätet. Webbstjärnan är kostnadsfritt och jag använde möjligheterna som fanns att tillsammans med mina elever skapa bloggar, på egen domän, och med ett eget webbhotellskonto. Sedan behövde vi bara ägna oss åt skolarbete, efter ett år avslutas webbplatserna om inget annat sägs, de tas bort. Jag behövde inget göra. Det känns skönt en dag som denna…

Men hur gör ni? Avslutar ni era gamla klassbloggar, när ni lämnar era elever? Eller låter ni bara dem ligga kvar och skvalpa runt på Internets oändliga hav av information?