Etikettarkiv: 2018

Statens medieråd – hur tänker ni att vi ska prata med våra barn?

I söndags skrev jag ett kort inlägg om filmen som Statens medieråd har för att lansera och promota sin kampanj att få föräldrar att prata om sociala medier med sina barn. I dagens inlägg har jag testat guiderna ”Digitala medier på förälderiska” tillsammans med mina barn: 12, 15 och 17 år.

Låt oss börja med vad Statens medieråd säger att deras guider ”Digitala medier på förälderska” ska hjälpa mig med:

Statens medieråd lanserar ett antal snabbguider riktade till vuxna för att kunna undvika en cringe stämning vid middagsbordet.

Syftet är att hjälpa mig, som förälder, så att jag slipper vara pinsam, när jag ska prata om sociala medier vid middagsbordet. För att se om ”snabbguiderna” kan hjälpa mig, som förälder valde jag att testa med mina tre barn, ett i taget. Målet är alltså att jag inte ska behöva känna mig som en pinsam förälder… Jag valde att testa Youtube-pdf:en på mina tre barn (svaren redovisas nedan). Sedan har jag testat Snapchat-pdf:en och Twitter-pdf:en på två av barnen, samt de om spel på ett av barnen.

Jag inledde samtalet om Youtube med att berätta att jag nu vet vad en Youtuber är. Min äldsta log och tittade på mig. Jag fortsatte sedan med att berätta att en det är ”någon som har en kanal på Youtube, med många tittare”. Då bröt barnet ut i skratt, och sa: ”En youtubers är en som lägger upp filmer.” Jag provade även definitionen av en youtuber på mellanbarnet som också menade att en youtuber är en som lägger upp filmer på Youtube, och inte ska kopplas ihop med hur många följare man har. [Detta var lite genant, definitionen som Statens medieråd använder stämmer alltså inte med barnens]. Mina barn skulle säga att detta är cringe.

När jag väl tagit mig förbi frågan om definitionen tog jag frågorna i guiden en efter en. Jag tror inte att det är tanken. För det blev som jag hade ett förhör, eller vi gjorde ett quiz. Yngsta barnet trodde det var ett quiz. Mitt tips: gör inte som jag  för det blir inte bra. Mina barn svarade sammantaget såhär på frågorna:

Har du ?
… en egen kanal (eller flera)? Barnen svarade: 
[ja, ja, ja]
… påhittat eller riktigt namn? Barnen svarade:[ja, hade ett låtsas namn, men inte längre, ja ett smeknamn]
…  råkat ut för taskiga kommentarer och hotfulla svar? Barnen svarade: [nej, nej, nej]
…  olika sätt att bemöta näthat?  Barnen svarade: [?, det har ingen, ?]
…  blivit kontaktad av någon okänd person? Barnen svarade:[nej, vet inte, ?]
…  klickat på filmer som är obehagliga? Barnen svarade: [ja, ja, ja]
…  koll på hur man tar reda på ifall något är sant? Barnen svarade: [nej, vet någon det?, om det gäller mig]
…  koll på hur mycket av Youtubers rekommendationer som egentligen är betald, men dold, marknadsföring? Barnen svarade: [nej, det vet nog bara Youtube]
… koll på hur algoritmer styr flöden? Barnen svarade: [nej ,nej -]
… koll på de lagar och användarvillkor som gäller för bilder, filmer och kommentarer? Barnen svarade: [nej, det vet bara du, nej ingen har det, jag har koll på cc]

Min slutsats är enkel. Använd inte frågorna i guiderna! Strunta i dem, för de fungerar inte. Inte om du vill föra ett samtal. De fungerar om du vill göra ett förhör. Jag fick som du kan se enstaviga svar. Ett av barnen sa: Mamma, du har inte gjort dessa frågor va, för de är alldeles för stängda. Jag ska ärligt säga att jag saknade en fråga så fort jag ställt första frågan. Ett frågebatteri av denna karaktär kräver en en inledande fråga:

  • Använder du sociala medier? Vilka då? Använder du Youtube? Snapchat? Twitter? Etc.

Sedan skulle jag vilja jag fortsätta med följdfrågor kring svaret:

  • Vad använder du Youtube, Twitter, Snapchat till? Kan du visa mig? Kan du berätta så att jag förstår?
  • Brukar du hänga med kompisar, eller inte?
  • Är de du hänger med schyssta? Vad händer om någon är taskig? Är ledsen? Vad gör du?

Frågorna som finns i snabbguiderna är snabba, men alldeles för stängda. Jag fick inte igång ett samtal. Om du som förälder vill prata om sociala medier med ditt barn behöver du vilja prata, inte ha förhör. Mitt råd är att du ska vara nyfiken, ställa öppna frågor och visa att du vill lära dig.

Jag tycker det konstigaste är att Statens medieråd vill uppmana mig som förälder att ställa frågor som jag kanske inte kan svaret på. Frågorna om algoritmer och användaravtal är avancerad, och om jag inte vet vad användarvillkoren innehåller då kan jag inte fråga mitt barn. Om jag inte vet hur algoritmer styr flödena på internet, kan jag inte fråga om mitt barn vet det. Om jag inte har metoder för att hantera näthat – hur ska jag då kunna förvänta mig att mitt barn ska ha det?

Nej, Statens medieråd – jag tror inte att ni hjälper ”överbrygga någon klyfta”, och inte heller tror jag att ni hjälper mig att bli mindre pinsam. Det enda sättet som jag kan se att man kan använda guiderna och frågorna i dem är att för att visa hur dålig man är på att föra samtal. Jag tror på att man ska vara ärlig med att man inte vet, men vill veta och förstå mer. Jag tror på att jag som förälder ska vara nyfiken och pinsam. Jag tror dessutom att samtal kräver öppna, ärliga frågor… Att vara pinsam ingår i föräldrarskapet, låt oss vara det.

Vem ska granska valkampanjen som pågår i våra privata flöden?

Jag har länge funderat hur sociala medier påverkar vår världsbild. I en digital verklighet, eller i en verklighet där vi inte längre delar samma beskrivningar av vår omgivning och vår verklighet, hur håller vi den samman? Ser vi samma problem?

Det är valkampanj i Sverige, det är snart bara två veckor kvar till vårt riksdagsval. Den 9 september 2018 är det val, och jag trodde att detta val skulle jag se och märka av politiken mycket mer än jag gjort tidigare i mina sociala flöden. Jag bävade inför det faktum att mina sociala flöden skulle sköljas över av de politiska partiernas digitala valkampanjer. Men såhär långt (idag är det den 20 augusti 2018) har jag inte upplevt att det snart är ett val. Och ja, jag följer aktivt den politiska debatten. Mina förklaringar till bristen på politisk kampanj i mina flöden tänker jag beror på att jag aktivt valt att inte ”vara politisk” på sociala medier. Jag har inte gillat några politiska partier, inte heller diskuterar jag politik, men jag har vänner som är politiskt aktiva, som jag tycker om och respekterar från olika partier och med olika politiska uppfattningar.  Men mina flöden är långt ifrån fyllda av politisk reklam, eller kampanjmaterial. Jag har sett ett sponsrat inlägg från ett riksdagsparti (såhär långt). Inte heller ser jag någon fördjupande politisk diskussion, eller pajkastning. Därför var det med stor förvåning som jag  idag mötte följande inlägg av min goda vän Ylva Pettersson:

”Mitt flöde fylls med hånfulla inlägg om intervjuer med SD representanter, nidbilder av lådcyklar, teckningar av Moderater som vill flyga billigt till grannstaden och påhopp på diverse partiledare. Gärna med ett hånflin som emoji. Jag tycker att vi borde vara bättre än så här. Jäkla pinsamt helt enkelt att se vilken nivå som tydligen är acceptabel. Att ständigt med vilje missförstå och vantolka varandra är så jädra tröttsamt. Att sen bre på med idiotiska memes osv är en sandlåda jag tycker det är dags att vi klättrar upp ur.”

Mitt svar på hennes inlägg var en ärlig nyfikenhet: hur ser det ut i ditt flöde? Och så bad jag att får några bilder på hur det kan se ut…

Jag fick några exempel och jag håller med Ylva att nivån är allt annat än hög. Den bild som Ylva ger är att nivån är låg, men i mitt flöde är det helt tyst. Jag ser inget av detta och står helt förundrande utanför och vet inte ens att jag borde reagera. Jag undrar: vem granskar detta? Hur blir fler medvetna? Att den bild man får av verkligheten i digitala kanaler är väldigt individuell. Krävs det att jag måste aktivt prata politik? Måste jag aktivt gilla alla riksdagspartierna för att Facebook ska ge mig en bild av den politiska kampanjen… Eller för att jag ens ska märka att det är val… Hmm … jag undrar jag. Hur ska jag kunna förstå? Och hur ska någon kunna granska den politiska debatten som pågår i sociala flöden.

Man kan hävda att vi inte kunde granska den politiska debatten som pågick vid köksborden innan Facebook, men det är en väsentlig skillnaden mellan det samtal som pågår runt köksbord och de samtal som pågår i grupper och flöden på Facebook. I det samtal som pågår på Facebook kan andra påverka de som deltar genom att köpa närvaro, reklam och göra kampanjer som stämmer överens eller som förstärker/ger en annan bild av den som jag beskriver i mina sociala medier. Jag tänker att det är viktigt att förstå att när ett politiskt samtal pågår i kanaler som Facebook är svåra/kanske omöjliga att granska. Om det är svårt för mig att förstå Ylvas digitala vardag, det samtal som hon möter är det också svårt för mig att förstå varför och hur människor formar sina åsikter.

För mig är det viktigt att det demokratiska samtalet behöver kunna ske utan påverkan och i den mån det påverkas av kampanjer/reklam ska vi kunna förstå hur och kunna granska hur det sker. Sedan är det också viktigt att samtalet som förs, har en acceptabel nivå så att alla som vill vågar och kan delta. Plattformar som Facebook gör det svårt för oss som vill förstå hur det politiska samtalet först och på vilken nivå det förs, för vi kan inte se, jag kan inte ta del av Ylvas flöde och Ylva ser inte mitt. Hur ska vi då kunna komma överens om vilka problem som behövs hanteras?

En brasklapp

Det är flera veckor kvar till valet och det kan ju tänkas att mitt flöde kommer ändras helt innan dess… om så återkommer jag i ärendet.

 

Digital kompetens på @SETTdagarna 2018 : mina föreläsningsanteckningar #SETT2018

Jag har tillbringat tre arbetsdagar på SETT-dagarna i Kista. Det är en ynnest att få vara en del av föreläsningsprogrammet och jag har i år fokuserat mina föreläsningar på de nya skrivningar som finns kring digital kompetens i läroplanen som revideras i juli 2018.

Efter att flera har frågat om mina föreläsningsslides valde jag att prublicera dem, så du kan hitta dem här nedan, med en kort sammanfattning av mina föreläsningstankar.

Onsdagen den 11 april pratade jag om digital källor, och min utgångspunkt var internet mem. Hur fungerar de, hur ska vi värdera digitala källor, vad innebär alla de begrepp som vi slänger runt när vi pratar om källor, källkritik och spridning.

NOTE to myself – gör en tydligare rubrik som gör att fler känner att de kan tycka att föreläsningen är spännande. Även om jag tycker att mem är superspännande är det inte säkert att lärare har fattat att för mig är memet endast en bild/metafor för digitala källor generellt.

Torsdagen innebar nästa presentation, bättre rubrik! Tydligare och säger precis det som jag tänkt prata om. Presentationen gick under rubriken: Digital kompetens är mer än programmering.

Dag tre 2018-04-13 hade jag två presentationer, en i skolons monter som jag valt att använda rubriken: Vad har det trojanska kriget med digital kompetens att göra? En fantastisk rubrik, som jag tycker säger allt, dessvärre var det väl inte någon rusning till den presentationen. Men jag njöt av att kunna koppla det trojanska kriget och Odyssesus kriglist till digital kompetens. Det var extremt roligt!

Min Fjärde presentation som hade bildstöd var Digitala lärresurser, läromedel och deras ekosystem. Alltså ett superintressant ämne, men klockan 14:15 fredag eftermiddag – vem väljer det? Tänk efter innan du sätter en urusel rubrik!

Nästa år ska jag bara prata om Så här kan du arbeta med digital kompetens och sedan bara prata om den fantastiska resurs som Internetstiftelsen står bakom i och med Digitala lektioner! Kolla in den resursen!

Stort tack alla ni som kom! Tack för alla fina ord, och grattis till alla er som hämtade upp det snyggaste klistermärket som jag någonsin sett! Och tack till Onlinepartner för att vi fick låna ett hörn av er monter.