Etikettarkiv: Anne-Marie Körling

Det är gratis – tänk vilken fantastisk affärsidé #blogg100

När jag pratar om internet i skolan, frågar lärare: är det gratis? Och jag säger nej, det är inte gratis, för det finns inget som är gratis. Det finns alltid en kostnad. Jag undrar ofta varför vi inte ställer frågan: varför är det gratis, eller än hellre frågan hur kommer det sig att de flesta tjänster på nätet inte kostar något att använda? Hur kommer det sig att Facebook är gratis, hur kommer det sig att Google är gratis…

Jag tycker att det är spännande med affärsmodellen ”gratis”, som så tydligt finns på nätet. Vi tycks få något och det kostar ingenting, bara lite reklam. Och det vi betalar med är lite data så att vi kan få relevanta annonser som passar oss och vår profil, vårt beteende på nätet. Det är i sig inget problem eller? Eller är det som Anne-Marie Körling en gång sa:

Risken med gratis är att man inte fullt ut uppskattar det stora man får. Man tar också en till för säkerhetsskull.

Att genom dessa gratistjänster bjuder vi på lite mer data än vi borde, eftersom vi överutnyttjar dessa tjänster, och vad innebär det? Att annonserna blir än bättre… Jag vet inte, jag tror att vi förlorar större delar av vår integritet än vi förstå, genom att vi använder dem lite mer, och vi uppskattar inte tjänsterna fullt ut.

Hon bejakar barnet, frågan och lärandet

Jag tittar på Körlings barn i Kunskapskanalen och njuter av att se Anne-Marie se henne bejaka barnet, språket och lärande. Hennes ord, hennes barn, hennes klassrum, åh tänk. Ett klassrum som inte bristförklarar, ett rum för lärande, för frågor, för nyfikenhet, för sökande efter svar, flera svar, för samtal om lärande.

Systra mi

Ett rum som är öppet med massor med frågor, med massor med undrande, massor med öppna frågor: Varför? Hur? Vad? Jag vill bara citera skriva ner alla kloka saker som sägs:

Ich libe dich!

Jag ger barn en röst genom mig

Jag skulle inte kunna gå i en skola som bristförklarar mig

Skulle du vilja gå i din egen klass, på din egen lektion? I den skola du arbetar? är en fråga som Anne-Marie ställer till en av sina kollegor. Jag har sett frågan fara förbi tagit ställning till den, och funderat, tänkt och insett att det är nog den svåraste frågan som jag funderat kring som lärare. Skulle jag vilja gå i min egen klass? Skulle jag vilja vara min egen elev?

Det finns inga genvägar till lärande, det tar emot, jag är ingen genväg till lärande, du måste finna svaret själv.

Tack Anne-Marie!

Sätt kommunikationen i centrum för lärande

”Jag hittade på ett nytt språk utan s, det tyckte jag var fiffigare. Ungar är kreativa”

berättar Anne-Marie Körling i den lilla puff (intervju med Anne-Marie) som finns om på UR:s sajt utifrån TV-programmet Körlings barn.

Att lyssna på Anne-Marie är som att bejaka det jag tror på, det jag hoppas att hela skolan ska tro på, nämligen barnen, deras förmåga och deras vilja och nyfikenhet inför undret som livet och lärandet är.

När jag hör Anne-Marie berätta om hur hon använder, eller snarare hur hennes elever använder mobilerna som ett kommunikationsredskap så tänker jag bara: det är precis så som jag använder sociala medier, som ett verktyg för att vara närvarande, tillgänglig på en plats, i ett rum där elever kan nå mig, kommunicera med sin lärare för att de behöver det.

Jag hör Anne-Marie säga: Mobilen är ett

kommunikationsmedel, även i klassrummet…

Och tycker att naturligtvis är det så, men varför är det inte så?? Vad beror det på?

Beror det på att lärare är rädda för att kommunicera med sina elever? Är lärare rädda för att de ska få förtroenden, som de inte ska kunna hantera? Men hur ska elever kunna lära, känna sig trygga om det inte har en relation till oss, och hur skapar unga och barn relationer? Hur upprätthåller de sina relationer? Genom tekniska prylar, genom mobiltelefoner, genom internet, genom Facebook.

Jag tror att elever behöver och vill ha en relation till sina lärare. En relation skapas genom att de blir sedda, bekräftade och det kräver kommunikation, genom sociala medier, genom chattar, med hjälp av mobiltelefoner. Varför vill skolan bara begränsa möjligheterna? Vad vinner skolan på det? Vad vinner våra barn på det?

Lärande sker inte genom att man omedelbart får ett svar på sin fråga fortsätter Anne-Marie, en förutsättning för lärande är att våga pröva, våga kommunicera kring det man är nyfiken på…

Programmet om Körlings barn sänds på torsdag kl 20.00 i Kunskapskanalen, då ska i vilket fall som helst jag sitta bänkad!

Bästa Anne-Marie, ett svar från en skolombudsman på CC

Jag läser ditt öppna brev och inser att du har många frågor och det kommer att ramla in massor med svar. Inte bara från mig, du befinner dig ju i en delande värld. Kanske borde jag inte posta mitt svar här utan på Creative Commons Sveriges blogg, men jag tänker jag svarar från min horizont, från min blogg.

Du skriver så här:

Ibland ser jag mina fotografier hos någon och jag kan känna mig ledsen över att ingen har frågat. De som frågar säger jag ja till. Men jag vill gärna ha frågan. Är jag snål och misstänksam då? Är jag inte med och spelar på det villkor som jag givit mig in på? Hur signalerar jag min vilja att dela med mig och samtidigt åtnjuta respekt för att jag gör det?

Jag undrar också – om jag skriver till Er, vem är det egentligen jag skriver till? Vem svarar mig? Om det är så att jag undrar – är det ett massutskick av svar jag får och så får jag själv leta mig igenom texten för att hitta svar på mina frågor – eller kommer jag få en personlig rådgivare innan jag sätter Creative Commons på mina alster?

Om jag börjar med frågan från slutet, så är jag gärna din ciceron, i din jakt på svar om Creative Commons, din vägledare genom alla frågor… Tillsammans kan vi utforska svaren. Sedan till känslan av att känna sig sviken då någon lånat utan att fråga är bara djupt mänskligt. Den känslan följer oss ständigt. Vi vill veta, vi vårdar det vi tycker om och vi vill veta att det vi skapar hamnar i goda händer. Det är lite som att vi vill att våra barn ska ha det bra, vara väl omhändertagna. Det är så med det vi skapar också…

Så vad tror du Anne-Marie ska vi ta varandra i handen och ge oss ut på resan och söka svaren på de frågor du har om Creative Commons.

Din CC-ciceron

Vi skulle aldrig ha träffats, utan våra bloggar…

Jag pratar med Anne-Marie Körling i telefon, och för att vara jag är det ganska ofta. Vi pratar webb, blogg, skola och livet. Det är underbart, berikande och dynamiskt. Men som det är när vänner som inte pratar så ofta med varandra i telefon så går vi loopar, vi återkommer till samma ämnen, samma frågor och alltid, varje gång vi pratar så kommer följande fras:

-Vi skulle aldrig ha träffats om det inte vore för sociala medier, för webben, för bloggeriet.

Kanske är det så… Om inte sociala medier funnit då hade vi kanske möts, på någon konferens, på någon studiedag, eller genom att jag hade läst hennes bok men vi hade inte utvecklat vår vänskap, vårt systerskap, våra samtal, vår dialog som sociala medier gör att vi kan. Det som jag och Anne-Marie slår fast om och om igen i våra samtal är att i sociala medier blir det fokus på innehållet, inte på mitt utseende, på min ålder på min akademiska kompetens, vi kan mötas som mer jämlika.Om det inte vore för bloggen för sociala medier och för det innehåll som vi delar, som vi vill prata om hade vi aldrig fått tillfälle att berika varandra.

Eller för att citera Jardenberg och hans underbara kommentar som jag av en händelse hittade i min ”spamkorg”

(btw, att content inte är kung har vi väl slagit fast för länge sedan. För att citera Cory Doctorow: ”content isn’t king, conversation is. Content is just the stuff we talk about ;)

Åh, vad jag är tacksam för att sociala medier finns, att Anne-Marie finns, att du som läser det här finns. Att vara en bloggerska berikar mitt liv…

Jag gästarbetar lite åt Systra Mi, Anne-Marie Körling

Jag har fått äran att hjälpa Anne-Marie Körling lite med hennes blogg Körlingsord. Jag har fått lyckan att vara gästarbetare på hennes blogg. Hon har bett mig hjälpa henne lite med några WordPress plugins, och jag har tagit mig friheten att lägga till några till för att det ska hennes underbara texter ska bli lästa fler gånger och av ännu fler.

  • Spana in plugin-et Yarpp

Jag vet att Anne-Marie är stolt över sin blogg, och jag känner mig som ”en liten lurker” som går in på hennes sajt och fixar och grejar lite, utifrån mitt tycke och mina kunskaper om bloggeri och WordPress.

Men eftersom jag känner mig lite som en besökare som tagit över någons hem, bloggen är Anne-Marie Körlings virtuella hem, på nätet, och hon har sin ordning, sin idé om hur det ska vara, och där kommer jag och klampar in. Så jag frågar ständigt om det blev som hon ville, om hon tycker att det är ok. Idag fick jag ett mejl i min inbox som gjorde mig lycklig Anne-Marie Körling skriver så här om mina besök i hennes blogg:

Du får bosätta dig i den, pinka in revir, äta blåbär där, skriva på väggarna, skratta högt i garderoben, sitta vid fikabordet och skvallra, undersöka mörka sidor, klaga på att mjölken är sur i kylskåpet, slippa diska den interaktiva kaffekoppen, lägga fötterna på bordet, vila ut på soffan, sitta på balkongen och ropa – kom med te, chokladbitar och mackor!
Och du får publicera mitt svar om du vill… Kram Anne-Marie

Jag tänker jag har fått en inbjudan som heter duga, och den vill jag verkligen tacka för, systa mi!

Ticketack, skulle Anne-Marie säga, jag säger vinkevink för det är vi överens om att jag ska göra. Tack för att du finns och för att du är så generös Anne-Marie Körling

Källkritik på nätet är så mycket enklare…

Jag läser Anne-Marie Körlings inlägg Källkritikens syfte att skapa en relation till källan, och blir lycklig, hon ska skriva en liten bok om hur man i skolan kan arbeta med källkritik. Bra! Modeller behövs, hjälp och vägledning som gör att vi i skolan lättare kan ta oss an uppgiften.

I sitt inlägg skriver Anne-Marie också:

Om det är så att man replikerar och diskuterar utifrån en källa så är det den man ska namnge. Det ökar ju relationen till källan. Inte kritiken mot densamma. Kritik är det inte tala om. Det handlar om att utveckla en relation till källan, tiden och med vem. Kritik handlar om prövande, dvs, ställa sig frågande. För mig är det så att om jag vet att Vygotskij funderade i relation till Piaget så kan ju jag kliva in i diskussionen. Dels har jag också en ledtråd i vilken tid detta ägde rum så att jag inte kan komma med min tid och mina lösningar eller trampa ned på deras åsikter om orden, mognaden och allt det där. Båda Piaget och Vygotskij tar ju sina diskussioner från det som var tidigare.

Detta med källkritik. Så här tänker jag:

  • Källkritik innebär frågeställningar
  • Källkritik handlar om att etablera en relation till källan
  • Källkritik handlar om att förstå tiden för uppkomsten
  • Källkritik handlar om att tänka, grubbla, fundera
  • Källkritik handlar om att argumentera, analysera, förklara och generalisera
  • Källkritik gör att texterna inte blir anonyma utan att avsändaren träder fram och att mottagaren utvecklar medvetenhet om avsändaren
  • Källkritik handlar också om att göra sig till källkritisk avsändare, dvs ansvara för att vara en källas ursprung, eller att ansvara för att rätt beskriva varifrån diskussionen fick sin grund och varför
  • Källkritik är väldigt, väldigt roligt och sätter igång massor av tankar.

Jag ska visa hur jag har arbetat med källkritik i en mycket liten bok. Den kan sedan stå modell för hur att börja arbeta källkritiskt – tja – varför inte redan i förskolan!

Ungar föds ju frågande. Kanhända föds de källkritiska:

- Är det sant? Hur vet du det?

Visst handlar källkritik om relationer, och om kunskap om källan, tiden och om avsändaren. I mitt fall om Anne-Marie Körling, om bloggar och nätet, i Anne-Maries exempel Vygotskij och Piaget och tiden de levde i. Allt det handlar källkritik om, vi pratar ofta om att i en tid där alla kan publicera och ge uttryck för sina åsikter, kunskaper, för information är det extra viktigt att vara källkritisk. Det står till och med tydligt nämnt bland skolans uppdrag skolan se läroplanen Lpo94:

Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet – Lpo 94, s.5

Men Anne-Marie är inne på den andra delen vikten att erkänna källan, den som texten som jag som skribent förhåller mig till. Och tänker på naturligtvis på nätet och sociala medier, på länkar och transparens, som om vi lär barnen hur internet fungerar, och att de ska länka, eller undersöka länkarna i texter på nätet eftersom då kan de också tydligare se vilka källor som jag eller Anne-Marie går i dialog med. Jag kan som läsare lättare ta del och förstå hennes resonemang med hjälp av de källor/länkar som hon som skribenten använder i sina texter på nätet.

Sedan börjar det roliga att grubbla, fundera, analysera, förklara och generalisera och det tar aldrig slut. Det blir vi aldrig klara med, men det är lättare om man hjälps åt. Genom nätet blir det lättare att vara källkritik att få syn på relationen, genom att källorna (genom länkar) blir direkt synliga och jag kan i en bra bloggtext, en bra webbtext ta del av det material som skribenten använt sig av, eller som skribenten relaterar till. Jag kan mycket lättare förhålla mig till det som skribenten skriver om.

Kommunikationen och relationen blir så mycket tydligare, men för att se och göra det krävs kunskaper om …

Ge alla elever samma chans med sociala medier

Sitter i bibliotekets aula i Visby och väntar in resterande panelen, som vid sidan av mig består av Brit Staktson, Fredrick Federley, Rossana Dinamarca och Helena Linge med Alexandra Pascalidou som moderator inför webbsändningen om Sociala medier i skolan, skola 2.0 som arrangeras av LR.

I bakgrunden springer Björn Falkevik runt och fixar de sista detaljerna inför webbsändningen. Jag tänker på allt som jag vill säga, allt jag vill säga, vad användandet av sociala medier kan innebära för skolan. Jag tänker på DELA, jag tänker på Niklas Karlsson, jag tänker på Anne-Marie Körling och hennes vidgade kollegium som finns i de sociala medierna, och alla som jag lärt känna genom bloggen, twitter och internet.

Men främst tänker jag med stolthet på mina elever och allt som arbetet med sociala medier inneburit för dem och för mig. I vårt sätt att se på kunskap, att bloggen som verktyg gjort det möjligt för oss att få syn på processer, underlätta samarbete, kommunikation.

Hur arbetet som jag och mina elever gjort synliggör skolarbete, höjer skolarbetes status.

Att jag tillsammans med mina elever blivit mer medvetna om hur de ska förhålla sig kritiska information, hur de ska värdera bloggar, youtube, twitter som en källa. Hur de själva kan skapa, bli mer medvetna som konsumenter av information på nätet, samtidigt som de själva är producenter av information, av kunskap.

Jag sitter och funderar på allt som sociala medier tillför, främst när det kommer till vad som är viktig kunskap, är det att kunna rabbla fakta eller handlar det om att kunna använda kunskapen, söka förhålla sig medvetna inför den information som vi hittar och ska ta ställning till?

Jag vet var jag står, och jag vet varför. Det är stort, svårt men oerhört viktigt.

Lärare ska vara stolta över att ta samtiden an…

Jag läser Anne-Marie Körling Yrkesstolthet kommer med handlingen och orden och njuter av hur hon vränger på orden, när hon uppmanar oss lärare att VARA stolta över vårt yrke och över vår kompetens. Men för att kunna vara det gäller det att vi tar kommandot över samtalet om vår verklighet och vår kompetens, och att vi tar oss an de utmaningar som finns i vår vardag…

/…/Jag önskar att vi tittade föräldrarna rakt i ögonen och sa – Jag ÄR lärare. Din son har utvecklats så här och så här. Jovisst har hon diagnosen den och den. Men jag är lärare. Det är mitt uppdrag att ge alla mina elever sina lärande möjligheter oavsett. Jag ser mest utmaningar i mitt yrke. Och under bordet skulle jag vicka på mina förut så gamla skor och tänka – Kan skomakaren vara yrkesstolt så kan jag också. Jag är skyldig mina elever och föräldrar det. Jag är skyldig min profession det.

Vi är skyldiga barnen, föräldrarna, oss själva och vårt samhället det. Skolan behöver stolta och säkra lärare, som vet och högt säger: jag vet vad jag gör för jag är lärare. I var lärares kompetens ligger att ta samtiden an och lära och utveckla framtidens vuxna för att klara sig i samtiden, i framtiden, i deras barns framtid och vardag…

Vad innebär det att vara kritisk?

Jag läser Anne-Marie Körlings inlägg Devlavering av ordet -här om ordet kritik och slås av följande formulering:

Frågan är om vi kan utveckla detta lärande då eleverna mycket sällan får två källor att undersöka ur eller använda sig av sina egna erfarenheter i sin lärande skolvardag. Det vill säga om inte läraren utgör en källa i sig. Undervisningen sker ur en bok och ur den boken hämtas all kunskap. Därför är elevernas spontana frågor viktiga ingångar för undervisningen. Eleverna utgör en källa och en referensmöjlighet, en hel klass mångfald av källor. Vilket inte är att underskatta. Här kommer begreppet textrörlighet att verka för en ökad diskussion mellan text och den som tänker kring den.

Inser återigen vilket ansvar vi, som lärare (vuxna) har att lyssna på våra elever (barn), deras funderingar, reflektioner deras erfarenheter, i synnerhet om vi som lärare väljer att bara använder en källa i undervisningen läroboken. Sedan anser jag att det är lärarens ansvar att ta in flera källor, flera infallsvinklar vara tydlig med att läraren också är en källa,och  att mina kunskaper, insikter bygger på källor som jag bör ange. Det är mitt ansvar som lärare, det är en  skyldighet att ange att även jag har källor för min kunskap, mina insikter, mina påståenden.

När jag läst Körling går jag till den text som hon förhåller sig till Henrik Berggrens ledare Kritik: har blivit en bristvara. Läser följande, väldigt klokt välformulerat och insiktsfullt:

Immanuel Kant skrev inte ”Kritik av det rena förnuftet” för att han var emot förnuftet utan för att han ville undersöka dess möjligheter och begränsningar. Inom konstarterna har kritik traditionellt förutsatt att recensenten delar konstnärens ambitioner men bedömer huruvida han eller hon har uppnått dem. På det politiska fältet har kritik inte bara inneburit ett avståndstagande från en viss samhällsordning utan också en förpliktelse att antyda hur sakernas tillstånd skulle kunna förbättras.

Kritik bör vara underhållande, skarp, personlig. Men den är till formen alltid framåtriktad, även om innehållet kan vara hur missnöjt konservativt som helst. Du kan, vi kan bättre – om man gör så här i stället. Kritik – oavsett om det handlar om ett konstverk eller samhället – är del av ett gemensamt projekt.

Otroligt intressant att Berggren ser kritik som att den alltid ska vara konstruktiv, som jag och mina elever brukar säga. Du ska alltid säga hur det kan bli bättre, eller hur det man kritiserar kan utvecklas. Vi har nämligen valt att lägga till det lilla ordet konstruktiv för att kritiken inte bara ska bli konsumentupplysning, eller gnäll.

När det kommer till källkritik handlar det om att vara medveten i valet av källor, förhålla sig till andra källor och det är en kunskap som elever (alla) måste träna, och träna samt åter träna. Det gäller både kritik mot medier såväl som kritik mot texter och erfarenheter, eleverna ska i skolan träna och utveckla sina färdigheter i att ta reda på om journalisten, kamraten, författaren, källan har uppnått sina ambitioner. Det är en viktigt färdighet som skolan behöver öva de kommande generationerna i, det är en av skolans viktigaste demokratiuppdrag.