Etikettarkiv: Anne-Marie Körling

Hemma hos systra mi

I tisdags fick jag njuta av Anne-Maries lägenhet, en lång stund, en alldeles för kort stund, tillsammans med systra mi. Hon är en av de där lärarna som jag beundrar, imponeras, vill förstå, vill vara nära, vill bejakas av, vill vara i närheten av. Hon är en förebild som lärare, som kvinna, som människa!

Anne-Marie sprudlade av energi, glädje och närvaro.

Åh va jag är stolt över att hon, kallar sig för systra mi! Jag fick gå runt botaniserade, studerade, hittade bokstäver här och där, såg att kärleken till typografin, formen, orden den delar vi. Vi fick tid för att planera ett bloggprojekt tillsammans, som jag vill göra starta helst nu! Men vi ska, vi har bestämt, vi kommer att…

I hennes kök finns ett kylskåp precis som hos många andra, men hennes kyl är full av ord! Det är fullt med Körlingsord hemma hos Körling.

Låt mig berätta om mötet hos Anne-Marie med bilder:

Hennes kylskåp… Kan man låta bli att bli förälskad!

kylskåps ord

Lite detaljbilder…

Korlingskylskåpwords

kylskåpsord hos Körlingmemory

Sedan vår gemensamma kärlek till bokstäverna och mumin, och den finaste vännen som sitter i fåtöljen

A B Cthe best friend

mumin behind the door

Jag lovade visst något mina bokstäver är du med lite bokstäver från mig, så här ser mina eller de som nästan är mina ut…

The name of the box

letters

Svenskämnet och källkritik på Kolla Källan

På Kolla Källan har de just en en serie artiklar om Källkritik i ämnet svenska skrivna av Filippa Mannerheim. Jag läste just igenom den första, Källkritik ett självklart perspektiv i svenskundervisningen, som handlar om hennes egen undervisning och tänker vilken underbar uppgift läs bara här:

En mer skojfrisk, men kanske också nyttig (?) lektionsövning jag gjorde en gång var att jag själv saxade stora delar ur mina elevers textanalyser: sju rader från Mia, åtta rader från Olle och tio rader från Erik och utifrån dessa byggde ihop min alldeles ”egna” analys som jag sedan glatt läste upp för klassen och sa att jag själv hade skrivit. Här blev det verkligen inga gråzonsdiskussioner om att ”visst kan man ta från andras texter men bara litet grand”. Mina elever var stenhårda. Detta var STÖLD! Hur kunde jag? Så nedrigt av mig att hävda att det var min egen text när det bara var hopplock från deras som de arbetat så hårt med under flera veckors tid! Källhänvisning tack, kära fröken!

När jag läser om Filippas lilla övning så ser jag henne framför mig med all energi och all lust, med ett litet finurligt leende på läpparna.

Nästa artikel handlar om det möten som Filippa haft med mig och Anne Marie Körling. Hon har nämligen intervjuat oss om hur vi arbetar med källkritik i ämnet svenska, ett litet smakprov även från artikeln Vem har skrivit texten? När och varför? få bli följande citat, som jag tycker fångar förklaringen till att jag ifrågasätta allt:

— Vilka källkritiska uppgifter kan du jobba med som svensklärare?

Varken Anne-Marie Körling eller Kristina Alexanderson förstår frågan. För dem båda är det självklart att källkritik inte handlar om separata moment eller specifika ämnesuppgifter utan mer om ett genomgående perspektiv som genomsyrar allt de gör i klassrummet.

— För mig personligen är det naturligt att ifrågasätta allt. Det har att göra med att jag har en sådan livlig fantasi. Allt blir så väldigt fort sant för mig och då måste jag granska och fundera över det mesta, säger Kristina Alexanderson och skrattar.

Det är en otroligt trevlig artikel om hur mig och Anne-Marie och vårt arbete med källkritik i svenskundervisningen. Läs den också!

Hur kan skolan bli prestigelös och ödmjuk i sin inställning?

Jag läser Mats Lindholms inlägg skola 2.0: Pedagoger måste måste misslyckas instämmer det handlar om att våga, vara ödmjuk, och prestigelös inför de nya kommunikationstjänster som finns. Vi i skolan måste våga göra fel, lära av misstagen och gå vidare. Men frågan som Mats ställer om hur vi skapar en sån kultur i skolan är mycket spännande och intressant.

Det får mig att tänka på ett av Anne-Marie Körlings senaste inlägg som  handlade om just skolutveckling, och vad som gör att skolan har så svårt att utvecklas, vara tillåtande och generös. Hon inleder med att skriva om en ung lärare som håller på att förgås av den negativa stämningen som finns på skolan. Det gnälls och mötena på skolan är inte konstruktiva.

Varför gnäller alla på bristen av tid, om att de inte hinner, om att ungarna är jobbiga?

Att ändra en skola är inget man gör över en natt, om jag nu ska komma med en dystopi. Men det är som Anne Marie skriver mycket av skolans problem ligger i skolan, i vårt gnäll, i vårt sätt att se oss som missförstådda, misstolkade, ständigt jagande, ständigt misskrediterade. Vi i skolan måste hjälpa oss själva, ändra inställning och våga tro på oss själva och vårt kunnande.

Vi i skolan måste våga ta bladet från munnen och berätta vad vi kan och vad vi gör. Vi i skolan måste bli mer transparenta, vi kan inte gömma oss bakom stängda dörrar. Det är vi som befinner oss i skolan som kan ändra synsättet på skolan, lärandet, lärarskapet och utbildningen. Vi i skolan måste våga tro att vi kan och att vi ska.

Vi måste dessutom förmedla att vi tror på vårt yrke och på vår kompetens, samt på de unga och deras förmåga och vilja att lära och utvecklas.

Skydda barnen i verkligheten

Igår var jag på ett frukostseminarium på Skolverket som bjudit in Anne Marie Körling för att prata om sociala medier och skolan.

Railbus by Isar21 CC(by, nc, nd)

Vi vill skydda våra barn, elever från allt ont, och många gånger tror vi att vi gör det genom att skydda dem från verkligheten:

  • genom förbud,
  • genom begränsingar,
  • genom att se faror i varje ny grej, i Facebook, i iphonen, i det nya.

”Minns ni rälsbussarna?

Minns ni att det fanns en skylt vid fönstren som varnade för att läsa på rälsbussarna, eftersom man kunde drabbats av skakögon.
Tänk er skakögon! SKAKÖGON

Det har alltid varit så säger Anne-Marie, allt nytt, okänt är farligt. Rälsbussarna som kunde ge skakögon, internet leder till…

Anne Marie säger sedan: Vi ägnar så mycket tid åt att skydda våra barn från verkligheten, men jag vill  skydda dem i verkligheten. Det gäller att möta dem där de är, och hjälpa dem att klara sig i verkligheten. Faror finns överallt, men vi måste lära våra barn och ungdomar att hantera dem, även om de som finns på nätet.

Så låt oss gör det, låt oss skydda barnen i verkligheten, och inte från den!

Lärarnas status ligger inte i en legitimation

Jag lyssnar på God Morgon världens inslag Legitimera mera om status, som handlar om regeringen och skolministern förslag att införa en lärarlegitimation.

Jag tror inte att läraryrkets status öka genom att regeringen inför en legitimation. Det är andra saker som påverkar statusen.

I Godmorgon världen tar de upp de följande förklaringar till att ett yrke har god status:

  • lön
  • frihet
  • kunskaper ska vara specifika
  • jämställd yrkeskår (lika många kvinnor/män)

Sedan tar de upp ett klassiskt exempel nämligen: läkaryrket som ett yrke med god status, ett yrke som har god lön, relativt mycket frihet, kunskaperna är mkt specifika nästintill gudomliga, dvs läkare räddar liv, och ingen tror sig kunna göra det om man inte har en läkarlegitimation.

Lärarna som yrkesgrupp har jämförelsevis mycket emot sig. Vi är en enormt stor yrkesgrupp som alla har föreställningar om.  Yrkeskunskaperna upplevs inte specifika, eller tydliga för de utanför skolan, för vad gör egentligen en lärare? Dessutom är det övervägande kvinnor i yrkesgruppen.

Jag tror att en av de främsta förklaringar till yrkes status problem ligger i synen på skolan, läraren och kunskap, samt de politiska beslut som fattats…

Men vid sidan av det, tror jag att ett av min yrkesgrupps största statusproblem ligger i att vi generellt inte visar vad vi gör, utan låter andra berätta vad vårt yrke handlar om. Om vi lärare visade, och blev än mer offentliga, mer tydliga med vad som är vår lärarkompetens, och att alla lärare inte blir lärare som ett negativt val, för att man inte kunde bli något annat, eller för att man vill ha långa sommarlov…

Låt oss visa vår kompetens, och skolan verksamhet. Vi måste kanske börja visa vad vi gör, hur vi arbetar, vad som är vår kompetens. Skolans status tror jag skulle höjas av att skolan som verksamhet blev mer transparent: att vi visa vad vi gör, hur vi arbetar, och vilka värden som styr vår vårt arbete. Visade vår yrkeskompetens!

Jag tänker genast på Anne-Marie Körling. Hon gör allt det, och hennes status är i mina och omvärldens ögon är mer än ”den” vanliga lärarens.

Så öppna dörren, visa vad skolan står för, vad du står för som enskild lärare, så kommer det bli tydligare att läraren har en specifik kompetens, så kanske bilden av vårt yrke kan ändras, och med den såsmåning om statusen…

Nationella prov rättas av människor

Idag fick jag Skolinspektionen pressmeddelande om Nationella prov som kontrollrättats och i enligt de resultat som skolinspektionen kommit fram till är:

De omfattande skillnaderna handlar oftast om att kontrollrättaren bedömt att elevens svar motsvarar ett lägre betyg/poäng än vad ursprungsrättaren bedömt. De största skillnaderna i bedömningar finns i prov där eleven gett svar i form av längre fritext, till exempel uppsatser, och där lärarens bedömningsutrymme är stort. Men även i prov med fasta svarsalternativ finns skillnader.

Störst är skillnaderna i proven i årskurs 9 och i gymnasieskolan. I svenska/svenska som andraspråk på gymnasieskolan skiljer sig bedömningarna åt i 46 procent av de kontrollrättade proven. I andra ämnen är det bara några få procent av proven där bedömningarna skiljer sig åt. Det finns skillnader i bedömningar över hela betygsskalan, men det är mest omfattande i de högre betygen.

Jag är inte förvånad, för nationella prov rättas av människor, och de vi bedömer är unga människor som vi har en relation till som vi tycker om som vi har sett utvecklats, som vi vill uppmuntra…

Syftet med provet är att vara ett stöd för likvärdig bedömning

– Ett av provens grundläggande syften är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning av elevens prestationer. Det är därför djupt oroande att bedömningen av elevens prestation på ett prov är beroende av vilken lärare som gör rättningen, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör Skolinspektionen.

Visst är det ett problem, om vi bedömer dem olika, men frågan är om rättningsmallar och facit är det enda svaret som finns på en uppgift? Jag undrar om det inte är som Anne Marie Körling säger till sin förtvivlade elev: om inte facit är hämar eleverna

Den handlar om det
facit eleven inte får titta i.
— Jag vet inte vad som står i facit. Jag vet inte hur det rätta ser ut, säger eleven uppgivet.
Det rätta? undrar jag och berättar att författaren säkert har en annan lösning än den eleven har. Jag förklarar att för­fattaren och eleven inte behöver tycka lika eftersom ord kan uppfattas olika. Det oroliga matematikansiktet spricker upp.
— Men va? Har matematikboken en författare? Kan jag ha en annan uppfattning?
Och så har eleven plötsligt tre olika förslag på lösningar och är sprudlande glad:
— Du vet, som jag ser det.

Kanske är det inte fel på de som bedömt proven, utan på hur facit är konstruerat, har ni prövat den tanken? Kanske finns det flera lösningar på en uppgift, något som sällan de bedömningsmallar som finns till Nationella prov ger utrymme för. Kanske ska inte skolan lära eleverna att det inte bara finns en lösning som är rätt utan att elever ska våga pröva andra tankar, andra lösningar söka vara kreativa.

Min bild av bedömningsunderlaget som jag får är att det bara handlar om att ”lösa rätt uppgift”, väldigt lite utrymme för tolkning ges, eller till kreativitet.  Men jag undrar jag… Finns det bara ett rätt och det är det som står i bedömningmallen? Och om det är så handlar skolan bara om att eleverna ska söka det svar som läraren sitter på…