Etikettarkiv: ansvar

Ansvar och integritet på internet – hur ska man göra? #blogg100

Integritet, eller rätten till en privat sfär på nätet är en viktig fråga för alla som använder internet. För inte så länge sedan såg jag den här bilden på twitter, som är illustrativa för sambandet mellan integritet och internet:

Är den sann? Alltså att det inte finns någon privat sfär på internet. Den säger mycket svårigheterna att få syn på med vem/vilka vi delar information, eller vilka eller hur de delar vårinformation med andra. Integritetsfrågorna är viktiga som Cecilia Bengtsson också slår fast i sitt inlägg identitet, integritet och sociala medier. I vilket hon skriver om Nasrine Olson som föreläst kring:

Radikal transparens bygger på att användaren bara har en identitet, del vill säga att vi agerar lika hela tiden och inte skiljer på privat och jobb och att det är en del av Mark Zuckenbergs affärsidé med facebook. Nasrine visade på vad detta kan leda till och leder till. Att facebook förväntar sig radikal transparens av oss användare men själva är ett relativt slutet företag utan insyn. Att vi skapar innehållet i facebook och hur den kan återanvändas. En av Nasrine Olsons fråga till oss som deltog på konferensen är att bibliotekarier kanske borde ta ett extra ansvar för vilka tjänster man rekommenderar till sina låntagare/användare? Hon tycker också att vi bör läsa igenom facebookavtalen ofta eftersom det ändras efterhand.

Nasrine pratar om jag förstå Cecilia rätt om ansvar, och det ansvar som biblioteken har gentemot sina besökare kring vilka tjänster som de rekommenderar. Att de behöver ta del av vad ett användande av dessa tjänster innebär. Personligen skulle jag vilja säga att samma ansvar finns för all annan användning som kommer från institutioner och myndigheter. Ta skolan som exempel, de har också ansvar för vilka tjänster som de använder, hur och när tillsammans med elever.

Känner du dog osäker på vad integritet innebär vill jag rekommendera den ritfilm som vi gjorde i höstas för att försöka klargöra vad begreppet innebär, samt vilka frågor som man kan behöva fundera kring när man delar information på nätet.

Vilka ”dolda” värderingar bär sociala medier med sig?

Det finns saker som jag funderar mycket kring. En sån sak är allt som vi som ”bara är användare av teknik”, vi som bara användare av sociala medier, olika gratistjänster inte tänker på, kanske inte förstår, men som ändå kan påverkar funktionen och vad vi kan/inte kan göra med tjänster och vad tjänsterna gör med oss.

Jag tänker på saker som att vid en google-sökning finns det en ”auto-utfyllnad”, Google hjälper mig vid en sökning med stavning, genom att peka mig i rätt riktning, men vilka ord får jag inte hjälp med och varför? Jag har skrivit om det tidigare – kopplat till en sökning kring begreppet: lesbian. Funktioner som dessa får mig att undra över värderingar, men andra saker också, som hur lär vi oss stava, när Google gör det åt oss? Behöver vi ens kunna stava?

Visst vi kan vilja att Google ska filtera bort pornografi vid bildsökning, visst vi vill kanske att Facebook ska ta bort bilder med nakna bröst. Men jag kan undrar vilka värderingar, som dessa sociala medietjänster har med sig, som jag inte ser, inte upptäcker och som påverkar min världsbild. Jag ställer mig frågor om Facebook genom sin algoritm förstärker mina värderingar? Påverkar Twitter och valet av vilka jag följer påverka, förstärka mina värderingar, positivt, negativt? Är det ekokamrar, som vi befinner oss i? Där jag bara får ta del av andra som tycker som jag? Som förstärker mig? Men jag undrar hur mycket algoritmerna styr vilka värderingar som jag får ta del av, kopplat till mitt beteende… om filterbubblan stämmer så

Och om jag spinner vidare på idéen med filterbubblan och kopplat till det som hände i Göteborg innan jul – Instagram-upploppet, så kan jag undra vilket ansvar har Instagram för det som skedde? Skapar sociala medier bara nätverk som förstärker våra värderingar – ”goda” respektive mindre goda och om det är så vilket ansvar har då de sociala medierna? Vilket är deras ansvar för den världsbild som deras användare tar del av? Kommer vi att ställa Facebook till svars för eventuella upplopp på samma sätt som Radio RTLM ställdes till ansvar för folkmordet i Rwanda?

Och vilket ansvar har leverantörerna för dessa tjänster?

När jag tänker på det är ansvarsbiten är intressant, och extremt svår. För hur vi än vrider och vänder på det så visst måste tjänsteleverantörerna ha ett ansvar, för hur deras tjänster fungerar och de konsekvenser som det kan medföra. De bygger tjänsterna och styr hur de fungerar. Men vad vet vi som användare om vilka värden som de byggs upp kring? Och hur kan ansvar utkrävas och av vem?

Jag funderar också mycket på hur ett delat ansvar påverkar individen. Om vi säger att de sociala medier har ett tydligt ansvar innebär det att användarna får mindre ansvar för det som de gör, för att de tillhör mobben? För att ta en absurd analogi- Visst hade medierna ett ansvar för de värderingar som de förstärkte i Rwanda, men ytterst var det ju inte de som utförde folkmordet.

Och även om vi reglerar leverantörerna och kräver transparens, kan vi dessutom kräva att de upplyser användarna, sedan undrar jag vilka värderingar är universiella, sådana som vi alla är överens om? Är det så att Facebook ska stå bakom de mänskliga rättigheterna och upplysa om dessa, jag skulle vilja säga: självklart, men vilket är syftet med sociala medier, med Facebook? Skapa en humanistiska värderingar, eller är det att tjäna pengar på att sälja annonser och utvinna data om oss som är Facebooks användare? Kanske båda två målen finns i Facebooks affärsplan, men om dessa står i motsättning till varandra, vad går då först? Är det humanismen eller vinstintresset?

Lärare har ansvar för vad elever gör på nätet på skoltid

I onsdags publicerade jag ett inlägg på Kolla Källan som handlar om LR:s undersökning Elever och lärare online– var går gränsen? Det handlade om vänskap på Facebook.

Idag sitter jag och förbereder mig för en föreläsning och då närläser jag rapporten och ramlar över följande siffror:

Bilden är entydig och okomplicerad Lärare, elever och föräldrar i LR:s undersökning anser att lärare har ett ansvar att ha koll på vad elever gör på internet under skoltid (de blå staplarna).

Underbart, för det måste ju innebära att lärare ska vara online tillsammans med sina elever, att lärare ska arbeta med internet som ett pedagogiskt verktyg. Alla i tillfrågade grupperna i undersökningen tycks vara överens, visst blir man GLAD! Men så läser jag sista frågan och blir lite fundersam, läs frågan:

Om det i din tjänst skulle ingå att du finns närvarande och tillgänglig både socialt och kunskapsmässigt för dina elever via communities och chatprogram anser du att du idag har…

OM DET I DIN TJÄNST SKULLE INGÅ ATT DU FINNS NÄRVARANDE… Vadå Om? Men om lärare säger att de har ett ansvar hur ska de kunna ta det ansvaret om de inte finns närvarande? Om de inte har tid att vara närvarande, för det är väl vad majoriteten av lärarna säger när de svarar på sista frågan.

Men hur tänker man då? Hur ska lärare då kunna ta sitt ansvar? För inte ska jag väl förstå det så att lärare inte har tid att ta sitt ansvar, eller…

Om lärarens ansvar att se och bekräfta alla sina elever

Facebook fick jag den mycket retoriska frågan av en vän (Jenny Ström) om: ”Kristina Alexanderson: Vad hade skilt sig om jag hade haft en lärare som dig?” efter att jag hade publicerat ännu några av mina Klonbilder.

Bland annat den nedan som är tillägnad Lars Lundqvist alias Arkland_swe.

The Clones for you arkland_swe

Frågan som Jenny ställer handlar ju egentligen inte om mig, utan den handlar om att vara elev. Den handlar om varje ung människas rätt att få vara sig själv, få växa som sig själv, få stöd för att utvecklas och växa i skolan i mötet med vuxna i skolan. Den handlar om skolan som en plats där alla ska kunna vara, trivas kunna växa och känna sig trygg och bekräftad som människa. Den handlar om lärarens yrkesroll, om vårt ansvar, vår uppgift att se alla våra elever. Den handlar om det stora ansvar vi har för att se och bekräfta varje elev och hans/hennes förmåga. Det är stort att vara lärare och det är svårt. Det kräver mycket, men å andra sidan får vi mycket tillbaka.

Igår träffade jag en kollega. Vi promenerade runt Söder, och vi pratade om lärarskapet, om ansvaret, om arbetet, om motsättningarna som finns i vår vardag att se varje enskild individ samtidigt som vi ska få en hel grupp att fungera, arbeta mot samma håll, känna sammanhållning, trivas tillsammans, respektera varandra. Vi pratade om hur mycket slit det är att få tillstånd ett fungerande arbetsklimat, där alla blir sedda. Vi pratade om vikten att uppmuntra alla, försöka nå alla, försöka och sträva efter att alla ska få möjligheter att växa som människor och lära sig mer, men det vi båda var överens om var att betalningen är värd allt det där slitet, alla de där timmarna, allt …

Vi pratade länge om betalningen. Om eleverna som hör av sig och berättar: ”Vet du Kristina om det inte hade varit för dig så…”, eller eleverna som stolt stannar upp mitt i ett kundmöte i Almedalen för att krama om en och säga: ”Det här är min gamla gymnasielärare” och med en sån stolthet i rösten. Det är då vi får vår belöning och den är ovärderlig. Men hur är det egentligen att ha mig som lärare? Gör jag någon skillnad?

Jennys fråga tror att varje lärare bör bära med sig, gör jag någon skillnad? Och om så, hur och på vilket sätt?

The Rebels' new weapon

The Rebels’ new weapon by Stéfan CC (by, nc, sa)

Ja, frågan om vad som hade skiljt sig om Jenny haft en lärare som mig kan jag egentligen inte svara på, men jag vet att vi lärare har ett stort ansvar.

Bilden av barnet- hur hjälper de barnen?

Idag har jag hamnat i Karlstad på World Summit 2010 och ramlade i förmiddags in på ett väldigt givande seminarium om bilden av barnet i media. Där Willian Bird pratade om vilken bild av barn som media förmedlar, samt vilket syfte bilden har.

Swing by Brittany Greene CC (by, nc, nd)

William Bird visade kända fotografier som vi alla känner igen utifrån frågeställningen: om bilden i fråga hjälper barnet på bilden eller om det hjälper ”frågan” som sätts i fokus. Han visade flera som vi känner igen sedan tidigare och problematiserade kring dessa bilder utifrån frågan: Hur hjälper den här bilden barnet på bilden? Hur hjälper bilden barn i liknande situationer? För att illustera vilken typ av bilder som Bird visade var bland annat den av flickan i Vietnam som blivit bränd av Napalm, och frågan ringer fortfarande i mitt huvud hur hjälper denna bild barn?

Den bild som berörde mig mest var den av den undernärda flickan som är på väg till ”matstationen” i Sudan, och som är så slut att hon måste sätta sig ner för att ta igen sig, och då passar fotografen på att ta följande bild. Frågan, som seminariet cirkulerade kring, om den här bilden hjälper flickan är svår, och frågan som man ställer sig hur länge fotografen stått och iakttagit henne i väntan på att få möjlighet att ta just denna bild. Sedan kommer frågor som gör bilden någon skillnad? Varför hjälper inte fotografen flickan? Vilket ansvar har media? Vilket ansvar har vi som konsumenter av dessa bilder?

Svåra och stora frågor…Sedan kommer frågan om hur bilder som dessa av barn i media påverkar vår världsbild och vårt agerande på kort respektive långsikt, gör dessa bilder någon skillnad? Vilket ansvar har media för den bild som de förmedlar av barn och i synnerhet bilden som media ger av barn i utsatta situationer eller kriser.

Bilder på nätet är en fråga om ansvar

Det har aldrig varit enklare att dela med sig av bilder. Vi har aldrig publicerat och spridit så många bilder som vi gör idag, men det medför också ett ansvar. Ett ansvar för vilken bild du vill ge av dig själv och vilken bild du ger av andra. Det gör att det är viktigt att prata om ansvar och integritet på nätet.

3432086929_8457975d55_m

I sure am good looking in my pajamas …
Vintage Picture of a Cute Young Boy
Looking at His Reflection in the Mirror
av Beverly & Pack CC (by)

Hur kan vi föra ett samtal utan pekpinnar?

Jag funderar mycket kring hur vi kan föra ett sådant samtal med våra elever utan att skuldbelägga dem, utan att samtalet handlar om pekpinnar eller om att internet är farligt. Samtalet kan inte heller handla om att eleverna alltid ska tänka efter före, som om vi vuxna alltid gör det. Eller om att elever ska tänka på att bilderna, som de publicerar kommer att vara offentliga väldigt länge och att de inte har kontroll över hur bilderna kommer att tolkas eller användas.

***

Jag vill inte skapa ett samtal som utmynnar i: ”Vad, var det jag sa?” eller ”Det var bättre förr!”. Sådana samtal är inte så konstruktiva och skapar inte heller förståelse eller insikter. Så istället för att utgå från ett negativt exempel, som det om barnskötaren som fick sluta på grund av mössan som han hade på sin profilbild på Facebook , skulle jag använda min elev Paulina Nordebrands vårvintertal som en utgångspunkt för ett samtal kring vilken bild vi ger av oss själva på nätet och varför? Paulinas tal handlar om bilden av henne på nätet.

bilder som finns under min profil på Facebook. Det var en del semesterbilder där jag ser lycklig ut omgiven av vänner i ett varmt, soligt Frankrike. /…/ bilder som folk taggat mig i, från gånger när jag varit ute på klubbar. /…/ Slutligen fanns det några poetiska bilder föreställande mig i en lång, vit spetsklänning

Samtala kring vilka bilder vi lägger upp på Facebook

I ett samtal kring ”bilden av mig” på nätet skulle jag ställa följande frågor till mina elever:

  • Vilka bilder har du på Facebook?
  • Vilka bilder har du lagt upp på dig själv?
  • Vilka bilder lägger andra upp på dig?
  • Om du tittar på dessa bilder vilken bild ger de av dig som person?
  • Vilka delar av ditt liv skildras?
  • Vilka delar av ditt liv skildras inte med dessa bilder? Varför är det så?

Kanske kommer eleverna att se samma sak som Paulina gjorde när hon sammanfattade den bild som hon fick av sig själv med hjälp av bilderna på Facebook:

den bild av mig själv som fotografierna representerar är cool, då de visar att jag faktiskt festar och semestrar

Sedan funderar Paulina mycket kring om bilden av henne på Facebook är sann eller inte, om bilderna som hon möter på Facebook är en riktig bild av henne eller inte. Hon jämför bilderna av sig själv med bilder av en kändis, och slås av likheterna, med ett undantag och det är paparazzifotograferna, som också hjälper till att forma en bild av kändisen.

Vi har ansvar för de bilder vi lägger upp

Personligen anser jag att just den jämförelsen är värd att använda för att fördjupa samtalet kring ”bilden av mig” på nätet, och för att komma in på ansvaret för den andre. Jag skulle i ett samtal kring bilder på nätet fråga mina elever om de känner någon som blivit utsatt för ”paparazzis” på nätet, och kanske visa följande klipp ”Du bestemmer”, för att illustrera vilka för ”paparazzis” jag menar. Sedan ställa frågan om de tror att Britney Spears vill dela bilden av sig själv som ”en rödögd, snaggad Spears trött på livet och paparazzijakten” med världen, eller om de tror att pojken i Youtube-klippet vill det? Sedan skulle jag fråga om ansvar: det vill säga vem som har ansvar för att bilden av Spears, eller pojken i filmen sprids på nätet.

Sedan tror jag att det är viktigt att ställa frågan om gränser, var går egentligen gränsen mellan en glad festbild och en skandalbild, och vem som bär ansvar för de effekter som bilden får.

Jag tror att det kan bli ett samtal som får de som deltar att tänka till, precis som vi som lyssnade på Paulinas vårvintertal gjorde.

Mobbning ett resultat av dåligt ledarskap

Hela min helg, ja kanske hela min vecka har varit uppfylld av att fundera kring vad som sker i sociala medier och varför mobbar uppstår, vilken roll skolan har i detta sammanhang, vilket som är vårt ansvar.

Alla mina tankar resulterade i två inlägg ett på Internetdagarna om lärarna måste sluta skylla på internet när de inte klarar av konflikthantering, och ett annat på Cybernormer om att både skola och nät är en del av ungas vardag.

Sedan sitter jag här på kvällen och tittar på ett inslag på rapport Det händer inte bara i Bjästa och blir till att börja med nöjd när Ingmar Lundh från fryshuset menar att mobbning är ett kvitto för dåligt ledarskap, ett kvitto på brist på grundläggande värderingar, och jag instämmer till fullo.

Men sen blir jag riktigt arg igen, för vad gör Simon Lindgren, som väljer att ta upp invandrarmetaforen. Han ger vuxenvärlden en ursäkt och säger att och sociala medier är något som vuxenvärlden inte behärskar, utan att för att befinna sig där måste vi födda före 1985  lära oss ett nytt språk, ett nytt samhälle. Medan de unga är digitala infördingar, som behärskar denna miljö som om den vore sin egen.

Det Lindgren gör är att ge de vuxna, skola som inte agerat en ursäkt: vi har inte hunnit, kunnat, velat lära oss den nya världen. Vi har inte immigrerat och då behöver vi inte heller ta ansvar för det som sker där…

Sluta ge vuxenvärlden, skolan ursäkt för att de inte tar ansvar för att det måste finnas grundläggande värden även i vårt samröre online!