Etikettarkiv: att besöka en roman

Ett elevperspektiv på ”att besöka en roman” fast två år senare

Det finns ögonblick som då det är extra stort att vara lärare. Igår var jag med om ett sådant ögonblick. Precis som alla stora ögonblick är de ovanliga, i alla fall har de varit de i mitt lärarliv. Ögonblick som bara uppstår utan att man väntar på dem. De är de där ögonblicken när före detta elever hör av sig bara för att, de tänkte på en, för att de har något som de vill berätta inte på grund av något annat.

Igår när jag satt och skrev om Låt den rätte komma in och min klass webbprojekt ”att besöka en roman” fick jag på Facebook ett meddelande från en före detta elev, Isabella, som rörde mig. Isabella skriver så här (jag har hennes tillstånd att publicera hennes meddelande):

Long time no see, no talk

Hej Kristina! Hoppas allt är bra med dig, det var verkligen ett tag sen sist nu…
Jag hade bara mailadress till dig via enskilda gymnasiet och visste inte hur pålitlig den är att maila till så jag vände mig till fb istället – där du kan få tag på nästan alla ;)
Såg Låt den rätte komma in på tv ikväll och började tänka på dig – tankarna snurrade runt och jag bestämde mig snabbt att de borde tas ner på papper, eller ja, på skärmen. Och sen blev det som det blev helt enkelt. Hoppas du blir lite glad i vinterkylan!
/Isabella

”Låt den rätte komma in” går på tv. Redan efter femton minuter ser jag att de inte får med ens hälften så mycket som om jag läst till samma händelse i romanen. Självklart inte. Film vs roman: det är omöjligt att på tv-skärmen visa en romans alla sidor.

Något som slår mig i min lite irriterade tankegång över film vs roman är hur givande analysarbetet jag gjorde i årskurs två på gymnasiet var. Analysarbetet jag gjorde med min sam-klass på Enskilda Gymnasiet tillsammans med vår lärare Kristina Alexanderson.

Jag har inte ägnat så mycket tankekraft åt ”Låt den rätte komma in”, skriven av John Ajvide Lindqvist, på nästan två år men ändå på femton minuter växer så många samband och detaljer fram när jag ser karaktärerna komma till liv i tv-rutan. Alla relationer, varför karaktärerna beter sig som de gör, vad som ska hända sen – hur allt hänger samman.

Vi gjorde en djupdykning i denna historia och i de personer John Ajvide Lindqvist skriver om. Vi utredde, inte alla men många, karaktärer och hur de hänger samman och vad de betyder för varandra – vad det betyder för historien. Detta gör mycket för en som läsare. Det får allt att komma till liv på en annan nivå.

När jag tittar på tvn och ser omgivningen, miljön, minns jag vårt besök i Blackeberg där historien utspelar sig. Jag kan riktigt känna berättelsen krypa under skinnet igen precis som när jag läste romanen och arbetade med den. Om vi inte hade gjort det arbetet så ordentligt a la Kristina Alexanderson hade detta inte varit fallet och det är jag så tacksam för. Jag hade inte lyckats minnas så mycket i detalj som jag nu faktiskt gör, och det hade varit synd -för jag älskar denna berättelse.

Jag är tacksam över att jag fick ta del av John Ajvide Lindqvists roman där på Enskilda Gymnasiet för ungefär två år sedan. För hans idés skull, ja, men jag är ännu mer tacksam att jag fick ta del av den på ett djupare plan. Ett plan bara Kristina Alexanderson kunde hjälpa mig att komma till.

”Låt den rätte komma in” var bara ett av många projekt under min gymnasietid tillsammans med Kristina och jag skulle kunna skriva massor om allt, men jag håller mig till det jag började skriva om: ”Låt den rätte komma in”, och om det har jag nog egentligen inte så mycket mer att säga än: Tack Kristina, du är bäst!

(Ps. Boken slår filmen i alla lägen. Ds. )

/Isabella

Ja, så tänk på det, alla de gånger ni minns stunder från er skoltid, skicka en tanke, ett mejl, ett vykort till er gamla lärare och berätta. Det är ovanligt med dessa ögonblick…

Låt skolarbetet hamna på internet -om Låt den rätte komma in

Jag har berättat den här historien så många gånger, så många gånger att jag tror att alla har hört den, känner den, vet att den är en del av mig och min resa in i att arbeta med skolarbete på webben, men när @Anna_Kaya på twitter började talas om Låt den rätte komma in så var det Niklas Östlund som sa:

@anna_kaya Boken innehåller så mycket mer. Jag såg filmen först sen boken. @kalexanderson inspirerade mig att läsa boken…

Och att berätta historien om Låt den rätte komma in, Blackeberg, bloggen, webben, mig, mina elever och skolan det gör sig inte riktigt på 140 tecken, så jag tar en kortis här på bloggen. Berättelsen om hur jag hamnade på webben, eller berättelsen om att besöka en roman.

Looking at "Låt den rätte komma in" in the paper

Romanen Låt den rätte komma in förändrade mitt sätt att arbeta med internet i skolan.

När jag läste romanen så tog det emot, jag är ganska svagmagad. Jag är rädd för övernaturliga saker som kliver in i vardagen och inte speciellt förtjust i skräck, mörkrädd och med väldigt livlig fantasi, men det finns saker som jag verkligen tilltalas av i berättelsen och det är förortsskildringen, att läsa Låt den rätte komma in var som att kliva in i Blackeberg, en 50-talsförort i västra Stockholm, och det fick mig att gå igång. Det är en roman som skildrade en av de platser som jag älskar, och så realistiskt, så äkta och med sådan kärlek.

Personskildringen är också underbar, så varm, så fylld med kärlek. För i mina ögon skildrar nämligen John Ajvide Lindqvist de vanliga människorna. De som bor och lever i Blackeberg. De som tillhör vardagen, de som lever ”vanliga” liv. Oskar som bort tillsammans med sin mamma, som har en fristad på Ibsengatan, ”gänget” på kinesen och deras fantastiska vänskap. Vampyren och Håkan. Alla karaktärerna i romanen befinner sig i utkanten av vår vardag, de är sådana som vi möter, men vissa av dem är sådan som vi inte ser, eller som är utstötta, utsatta, mobbade, missbrukande, ensamma fast ändå tillsammans om du förstår vad jag menar.

Blackebergs- och karaktärsskildringen i romanen gick jag igång på, och ville arbeta med tillsammans med mina elever. Jag ville att mina elever skulle besöka platsen i romanen på riktigt. Att de skulle läsa romanen som en plats, en miljö att de skulle få möta platsen, så i mitt arbeta med romanen blev platsen det vi kom att fokusera på. Och på den platsen möta de karaktärer som Ajvide Lindqvist skildrar.

Romanen börjar också med följande ord:

”Blackeberg.

En bra plats./…/ Bara en sak fattades. En historia./…/ Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck. Det förklarar till en del hur oförberedd man var.”

(Ajvide Lindqvist, ”Låt den rätte komma in”, s 8 )

Hela projektet med romanen började som ett ”vanligt” skolarbete, med den lilla tvisten att vi skulle besöka platsen. Blackeberg. Mina elever skulle göra en stadsvandring och en vandringsguide utifrån romanen. Men jag var förälskade i idéen att de skulle presentera romanen på ett annat sätt, som en plats och inte som en skräckskildring, en en berättelse om en vampyr utan en berättelse om en underbar plats. Det drev mig till att vilja att fler skulle få ta del av mina elever arbeten, och jag prövade flera lösningar:

-föräldramöten
-presentationer för andra klasser

Internet var inte det självklara valet, men jag fick genom min bibliotekarie information om webbstjärnan, och gick på ett av de lärarseminarier som .se anordnade om webbpublicering, och fick reda på att ”ALLA kan publicera sig på nätet”. Det är till och med enkelt, allt som behövdes står dessutom Webbstjärnan för:

-guide
-webbhotell
-domän
-webbpubliceringsverktyg

Internet och webbpublicering blev den bästa av alla lösningar och Webbstjärnan fick mig att VÅGA, jag anmälde ett lag ”attbesokaenroman.se” testade. Det visade sig vara enkelt, jag kunde publicera text och bild på webben, så jag gick tillbaka till mina elever och sa som det var:

-Jag tänkte att ni ska göra varsin grupp-webbplats om romanen Låt den rätte komma in (dvs 10 stycken) webbplatser.

Så här i efterhand kan jag säga att det inte riktigt blev så enkelt som jag trott, för min tanke var ganska straight forward. Ni gör en vandringsguide utifrån de platser som är centrala i romanen, sedan publicerar vi era guider på nätet, alla kommer sedan att vilja besöka platsen och läsa romanen.

Jag insåg inte att mina elever skulle tycka att Blackeberg som plats är ganska grå och fyrkantig, inte alls så tilltalande som jag tycker den är.

Jag insåg inte allt arbete som vi skulle lägga ner på att få texterna att fungera för en okänd mottagare.

Jag insåg inte att jag fullständigt lurade mina elever till att tro att delar av romanen var sanna, och sedan fick de ägna timmar, dagar för att motivera sina påståenden om romanen, författare och platsen, vilket de inte riktigt var vana vid.

Och något som jag inte heller insåg, men som jag ser idag när jag tittar tillbaka på projektet var hur mycket de lärde sig att skriva för en ”riktigt” mottagare, för att bli lästa, förstådda och tagna på allvar, för i vårt arbete med romanen och inom ramen för Webbstjärnan blev det A och O att det vi skrev skulle läsas av andra. Det är något som jag är EXTREMT stolt över att mina elever fick med sig från sin skolgång!

Jag insåg inte heller att det fanns massor som vi inte kunde som vi var tvunga att lära oss, om internet och internetsinfrastruktur, att det inte räcker med att bara skapa en webbplats för att så besökare, att man måste underhålla den, att man måste vara närvarande även efter projektet är slut, på så sätt skiljer sig skolarbete på webben från skolarbete i klassrummer. Det slutar inte i och med att deadline, eller inlämningsdatumet kommit, utan fortsätter och möter nya mottagare även efter slutdatumet, och det måste man följa upp.

Vi lärde oss mer om WordPress om upphovsrätt, Wikipedia, källor, Creative Commons, skriva för mottagare på webben. Mina elever lärde sig också massor kring hur man tolkar en roman, blir trodd, förstådd…

Jag insåg inte att projektet ”attbesokaenroman” skulle förändra mitt sätt att arbeta med internet som ett verktyg i skolan. Internet kan inte bara vara en källa för information, utan även som en yta, arena, plats där elevers skolarbeten möter fler mottagare än bara läraren (och eventuellt en eller annan kamrat).

Internet är ett medium som vi konsumerar mer eller mindre medvetet, för att vi ska kunna vara mer medvetna krävs kunskap. Skolan är en plats för kunskapsförmedling, för utveckling för att lära och skolan bör lära eleverna att konsumera och producera information på internet mer medvetet, i min värld gör man det genom att GÖRA, prova, försöka, misslyckas och göra igen och det gäller även på internet. Internet är en arena som vi i skolan måste lära oss hantera det var en insikt som jag tog med mig efter mitt och mina elevers arbete med Låt den rätte komma in.

Efter projektet blev bloggen det viktigaste verktyget, mitt primära verktyg för kunskapande i mitt klassrum!

Låt skolarbetet hamna på webben, för eleverna lär sig mer och skolarbetet når så många fler!

Slutet på ”att besöka en roman”

Mitt liv har ändrats en del på två år, och som jag brukar berätta berättelsen så börjar den med John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Jag läste romanen och insåg att det är en otroligt fin och underbar skildring av Blackeberg som förort, av de som bor där, av allt det som jag förknippar med förorten, som jag älskar. Tillsammans med min dåvarande tvåa gjorde jag ett svenskprojekt som kom att heta: ”att besöka en roman”. Deras romanläsning skulle resultera ibland annat tio webbplatser om romanen Låt den rätte komma in, om Blackeberg och om John Ajvide Lindqvist.

Länge har jag närt en dröm om att få berätta för John Ajvide Lindqvist vilken betydelse hans roman fick för mitt och mina elevers skolarbete. Att hans roman fick oss att ta steget och publicera skolarbete på nätet.

Länge, väldigt länge, närde jag också en annan dröm om att jag skulle uppbåda allt mitt mod, all min kraft och skriva ett mejl, ett brev och berätta om vårt projekt om vad vi gjorde med hans roman. Att vi gjorde stadsvandringar utifrån den, att vi gjorde webbplatser om den, att det fanns föräldrar i Blackeberg som pga av våra webbplatser inte ville låta sina barn börja Blackebergsskolan eftersom det förekom så grov mobbing där. Den föräldern hade läst det på nätet (i en av mina elevbloggar).

Jag tänkte länge skriva, i hopp om att få ett svar, men kom aldrig till skott, vågade inte, tänkte att jag kommer bli så besviken när han säger att han inte kände till det, men ska läsa, och sedan skulle jag inte få ytterligare svar. Sedan var väl inte mina elevers projekt så märkvärdiga i sig, de var ”vanliga” webbplatser om en roman. Om en plats om Blackeberg, och om en fantastisk författare, men för oss i klass S1-S2-S3Enskilda Gymnasiet 2007- 2010 var de livsavgörande, men för en besökare är de ganska beiga.

Idag gick jag förbi Ordfronts förlag på Bokmässan i hopp om att hitta en present, och där står Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla Stjärna när jag ser det  bestämmer jag mig för att fråga:

kommer John Ajvide Linqvist till er monter, för jag vill berätta att han har förändrat mitt liv.

13.10

svarar hon bakom kassan, och jag går tillbaka till .SE:s monter och tänker jag ska ta mig i kragen, vara modig, vara mer modig än jag egentligen vågar och berätta för John Ajvide Lindqvist om mina elevers sajter, om att hans roman förändrat mitt liv, gjort att jag blivit en bloggare, en twittrare, en projektledare, en som jobbar med internet i skolan.

13.10 tar jag mig igenom myllret på bokmässan, men Ordfronts monter är full, fylld med fantaster och jag kan knappt se honom, knappt höra, så jag kommer inte komma fram, kommer inte komma till tals med författaren som alla vi som står där beundrar så. Jag går misströstande därifrån och tänker jag får skriva en bloggpost och berätta hur John Ajvide Lindqvists roman har påverkat mitt liv. Jag får berätta i mitt eget forum, på min egen plattform, sedan kan jag kanske mejla det till honom också, så har jag berättat det.  Berättelsen får ett slut. Jag bestämmer mig så gör jag.

Bokmässan 2010

Eftermiddagen går och jag blir intervjuad av Wikipedia om källkritik, stolt och varm bestämmer jag mig för att ta en kopp kaffe innan jag beger mig till hem till Stockholm (ledsen Mathias jag glömde bort mitt löfte till dig, du har en kaffe innestående på mig). Jag går upp till speakers lounch, sätter mig ner och pratar med några bekanta, och vem kommer då in, om inte John Ajvide Lindqvist. Plötsligt har jag bara en sak för ögonen och det är att säga som det är, att störa och berätta. Det är så uschligt tramsigt, men jag ser det som min möjlighet, att få berätta om S2:s sajter, om vårt projekt: http://attbesokaenroman.se

Så jag stegar fram säger som det är:

Jag vill bara berätta att du förändrade mitt liv. Jag förstå att du inte vet det, men jag vill ändå berätta att mina elever har gjort 10 webbplatser om din roman Låt den rätte komma in.

Med lugn stämma säger han då:

Jo jag vet, jag har läst några av dem. Det är de som heter ”attbesokaenroman.se”.

Jag står mållös en halv sekund, inser att han sa projektnamnet. Projektnamnet, som ingen kommer ihåg, det betyder bara en sak: Han vet, han har läst och har tagit del av mina elevers arbeten.

Åh, vad jag önskar att det var måndag igen, en vanlig skolmåndag så att jag skulle ta mig till skolan och komma in i mitt klassrum med mina elever i bänkarna så jag kunde få berätta, men det går inte för de har tagit studenten, jag är tjänstledig. Men jag är så himla stolt för deras arbete och jag önskar att jag fick dela det med dem, så jag gör det så här.

Jag har något jag vill berätta:

Jag träffade John Ajvide Lindqvist i lördags och han har läst era sajter. HAN känner till vårt projekt ”att besöka en roman”.

Jag måste bara få berätta vad han sa: När jag berättade att ni funderade mycket om romanens huvudkaraktär Oskar egentligen är John Ajvide Lindqvist. Och då berättade HAN att de har en sak gemensamt, Oskar bor nämligen i samma lägenhet som John Ajvide Lindqvist växte upp i, så när ni stod där på Ibsengatan och pekade ut fönstret där Oskar bor, med hjälp av romanen så var det just där John Ajvide Lindqvist växte upp.

Tänk er…