Etikettarkiv: bedömning

Källkritik och kanalen – hur ser sambandet ut?

Jag har ända sedan i onsdags då vi på .SE hade ett seminarium kring en förstudie kring en skoltube, har jag funderat över kanalens betydelse för hur vi värderar källor på nätet.Värderas en film på Youtube annorlunda jämfört med en som ligger på ett universitets webbplats? Hur stor roll spelar inramningen för vårt sätt att värdera källor.

I studier som Exakt-projektets framgår det tydligt att t.ex. elever värderar källor på olika sätt beroende på om vad det är för sorts källa. De letar efter källor som har bra fakta, helst faktarika och tydliga. En bra källa kan sammanfattas som en källa som har bra och trovärdig fakta.

Bloggar är osäkra källor eftersom de är personliga och uttrycker åsikter, och i samtal med elever säger de spontant att bloggar kanske inte är en ”bra” källor. Men Youtube, hur värderar vi Youtube som källa? Eller ett klipp från Youtube? Låt oss titta på ett konkret exempel:

Vilka färdigheter och kunskaper har vi med oss för att värdera ett Youtube-klipp, och sedan kan man fråga sig om klippet väderas på olika sätt om:

A. Du tar del av det på YouTube?

B. Du tar del av det på en företagsblogg, Socialvideo

C. Du tar del av det på en myndighets event-sajt, Hack4Europe (Riksantikvarieämbetet)

Eller D. här på min blogg (ovan). Är det samma källa eller kommer klippet att värderas olika? Klippet, används ju inte på samma sätt på de olika sajterna och YouTube som kanal, bör väl väderas utifrån vem som ligger bakom kanalen.

Det korta lilla klippet där jag pratar om kulturarv behöver värderas olika beroende på vad det används för, och jag som källa för hur skolan använder kulturarvet behövs också värderas utifrån, kanal och innehåll. Det är spännande med inbäddningsmöjligheterna och vad dessa medför med en källa som mitt lilla klipp :)

Vad säger elevers bedömning av källor om skolans arbete?

Wikimedia Akademy pratade Olof Sundin pratade om hur elever bedömer trovärdighet utifrån, med utgångspunkt från de resultat som de fått fram genom Exakt projektet. Sundin beskriver Wikipedia som ett kunskapslaboratorium. Vilket jag fullt ut instämmer i.

Följande faktorer spelar roll när elever bedömer källor:

  • Kontroll
    Det handlade om publiceringsprocessen, tidning/bok skriven av en som är expert inom sitt område. Kontrollen handlade om att det var granskat. Kriteriet handlar om källors tillblivelse och om att källor före wikipedia i sig är mer trovärdig eftersom de är tryckta.
  • Balans
    Att elever jämför olika källor med varandra, kolla på andra källor, trovärdigt tillräckligt, värdesätta å ena sida och andra sidan å ena sida och andra sidan lyfta fram olika perspektiv, många Wikipedia artiklar bygger på just den konstruktion. Sedan kan man fundera kring om det i sig säger något om källans trovärdighet att den relateras till andra källor.
  • Engagemang,
    värdesätta trovärdighet högre om källan har ett engagemang för mänsklighetens bästa såsom Greenpeace, de vill väl. Källan blir i sig mer trovärdig om det är Rädda Barnen, som står bakom för de vill gott, frågan är om det är så?
  • Mångfald,
    en mångfalds av författare, ju fler författare ju trovärdig är det, ju fler som deltar i process ju trovärdigare blir det. Men vetenskap mångfald inget unikt för Wikipedia. Fler som granskar ju mer trovärdigt blir det.

Jag instämmer i Calandrellas analys att skolans arbete med källkritik ligger väldigt nära den tryckta världen, och hyllar det tryckta ordet, för att det känns  som att

Elevernas källkritik är mycket kopplad till skolans miljö, som liksom universiteten är kopplad till en tradition av tryckkultur. Skolorna har levt i en symbios med tryckkulturen, och den kulturen man lär sig redan i grundskolan (att värdesätta författare, författares namn).

Det tryckta ordet, den tryckta traditionen är stark. Det syns men jag undrar också vad Sundins resultat säger om vad elever  elever lär sig i förhållande till de tryckta källorna. Får elever möjlighet att fundera eller förhålla sig kritiska mot läroboken, eller NE, den tryckta encyklopedin?

En vecka efter Wikipedia academy så funderar jag över vilken kunskapssyn som Sundins resultat visar på. Är elevers käll-värdering ett bevis för att ”bra” ”trovärdig” fakta är det centrala som eleverna ska förhålla sig till i en diskussion kring källor och deras trovärdighet. Handlar källkritik i skolan bara om att en källa har ”bra” och trovärdig ”fakta”?

Personligen tycker jag att källkritik borde handla om att elever ska kunna ta ställning till när de kan använda en blogg som källa, och den är rimlig för det sammanhang som de vill använda den i, och när Wikipedia är den mest rimliga källan, samt att de vet varför de valde just Wikipedia och inte NE. Då blir inte heller det centrala publiceringsprocessen, eller hur många som skapat källan, eller?

Min bild av vad läroplanen vill är inte att elever bara ska lära sig att rabbla siffror och fakta, utan att de ska väl lära sig färdigheter i att hantera källor, ett stort informationsflöde och kunna motivera varför de väljer dessa källor i sin urvalsprocess. Källkritik kan inte landa i att bli en mall som eleverna ska fylla, kryssa av säga ja eller nej till. Källkritik måste vara mer än att fylla i en checklista, det måste handla om att försöka lära elever att göra medvetna val, och det gör man bara om man lär sig hur källor skapas, såväl analoga som digitala för att sedan lära sig förhålla sig till dem i ett samtal kring källorna.

Källkritik kräver att lärare, elever och bibliotekarier möts kring källor, och samtalar kring dem.

Hur jag bedömer mina elevers arbeten i sociala medier?

Jag fick frågan av Jens Rantil på twitter:

Intressant! Av nyfikhet, hur bedömmer du kollaborativa projekt i skolan? Antar att du, precis som Niklas, har sånna också.

Frågan väcktes av mitt inlägg om Niklas Karlsson igår om hur han fångar det stora med sociala medier, och det svåra med att bedöma det eleverna gör. Att förklara hur jag gör och dessutom redogöra för hur jag tänker på 140 tecken (twitter) ansåg jag var en omöjlighet så jag har lovat JensRantil ett mer utförligt svar, genom att jag berättar hur resonerar, när jag bedömer mina elever kollaborativa arbeten.

Ett ganska långt svar på en kort fråga är…

Jag insåg ganska snart att om mina elever fritt skulle få blogga och om jag sa: jag bedömer ert arbete utifrån vad ni skrivit i era blogginlägg, och utifrån era kommentarer på andras inlägg, så skulle jag få väldigt mycket att läsa, ok. Men jag insåg också att jag riskerade att missa en viktigt dimension nämligen det gemensamma kunskapandet som sker genom att de referera till varandra och kommenterar varandras inlägg. Det blev dessutom svårt om inte nästintill omöjligt att få syn på en hel elevs insikter och kunskaper. Men jag började där, med att läsa min elevers gruppbloggar, från första till sista inlägg, från första kommentar till sista, genom att klicka igenom alla referenser, alla internlänkar som hade skapats till de inlägg som väckte mycket tankar och reflektioner. Och det var där jag blev frälst, när jag såg deras samtal, deras dialog, deras intresse för varandras åsikter, deras vilja att kommunicera kring sitt skolarbete.

Jag skulle drunkna i blogginlägg, lycklig, men det skulle bli mig övermäktigt, så jag var tvungen att lösa problematiken: Hur ska jag få till ett grupparbete, där mina elever lär tillsammans och där jag får varje elev att delta i kunskapandet, i lärandet i bloggandet, och samtidigt få dem att kunna visa mig att de förstått av uppgiften och själva frågeställningen som de bearbetat?

Inte ens jag vill ju jobba ihjäl mig…

Lösningen blev följande och är svaret på din fråga Jens…

  1. Mina elever får en gemensam/eller flera gemensamma frågeställningar att blogga om
  2. under en begränsad till (en till två veckor), sedan
  3. får eleverna följande förutsättningar för att får delta i ”examinationen” krävs följande:
    1. du ska ha bloggat minst ett blogginlägg om varje enskild frågeställning
    2. du ska minst ha kommenterat ett inlägg i varje frågeställning
  4. bara de elever som genomfört ”läxan” dvs bloggat och kommenterat (enligt minimumkraven) får delta i examinationen som är
  5. att individuellt sammanfatta det som sagts, skrivits, kommenterats på bloggen i den fråga som eleverna har bearbetat tillsammans
  6. sammanfattningen (kan vara en insändare) får bara göras i skolan och på begränsad tid om 40-60 minuter

Varför? Jo, alla måste delta, jag vill minska ”free riders-problematiken”, som finns i alla grupparbete, mindre när hela processen dokumenteras, vilket den gör i en blogg, för att då kunde jag få syn på vad varje elev förstått av det samtal som först, den dialog som de haft kring varje fråga som de skulle belysa och bearbeta. Processen fram till kunskapen finns dessutom dokumenterad, och tillgänglig, men för att få de högsta betygen måste du också kunna förstå det du resonerat kring, och det var inte helt enkelt till att börja med, många bommar i början, men trägen vinner…

Sedan är det A och O att jag faktiskt kan veta att det är ”min” elev som löser uppgiften och inte någon annan. Jag vill ju helst betygsätta mina elevers kunskaper, och inte någon annans…

Så kunskapandet sker alltså i en process, i en kollaborativ dialog, på nätet med sociala medier som verktyg, men vad eleven förstår, vad eleven uppfattar av samtalet det redogör eleven för individuellt genom att sammanfatta dialogen, samtalet i skolan på begränsad tid. På så sätt fick jag det bästa av två världar, eller ett samarbete fram till kunskapen men ett individuellt resultat som jag kunde bedöma. Dessutom ska eleverna aktivt länka till de inlägg och kommentarer som de använder i bloggen.

Jag bedömer sedan deras sammanfattningar! Underlaget är samtalet på bloggen, som fungerar som ett stöd för både mig och eleverna, men det är inte det centrala bedömningsunderlaget.

Niklas Karlsson fångar det stora (svåra?) med att arbeta med sociala medier

Jag sammanställde en intervju med Niklas Karlsson, som publicerades på Kolla Källans idélåda igår, men Niklas sa så mycket mer spännande saker i intervjun som jag gjorde med honom och jag har fått hans tillstånd att publicera en del av de svar som han kom med i en liten serie inlägg även på min blogg. Så här berättar Niklas om hur han kom att börja arbeta med nätbaserade verktyg:

För ett år sedan började jag använda wikispaces i undervisningen, detta var startskottet för nästa projekt där eleverna skapade wikipediaartiklar om naturreservat i närheten – ett sätt att producera information och på så sätt utveckla kunskap.

För mig är det naturligt att problematisera det jag arbetar med och jag vill gå vidare med mina frågeställningar jag ställer mig. Hur bedömer man kunskaper i när kunskaper visas genom att eleverna skriver producerar och berarbetar information kollaborativt? På vilka sätt kommer lärarens roll att förändras? Kunskap är inte längre något som skolan har monopol på, vad är då skolans uppgifter? Hur överbygger vi i skolan digitala klyftor bland eleverna? Hur skapar vi förutsättningar för ungdommar att delta i ett demokratiskt samhälle?

I undervisningen använder jag sociala medier och webbaserade verktyg och har de senaste åren förändrat mitt sätt att undervisa och därmed även min kunskapssyn. De klassiska didaktiska frågorna om lärande ger andra svar idag.

Jag upplever att Niklas sätter fingret på det som är stort med att arbeta med dessa verktyg. De får oss att se på kunskap på ett annat, nytt sätt vi utmanas i vårt sätt att se på kunskap. Svaren blir inte desamma, och vad som är kunskap, samt vad som är viktigt att kunna förändras. Det viktiga blir inte att bara kunna rabbla utan att kunna använda och relatera till begreppen, kunskaperna. Kunna samarbeta, kunna förhålla sig till andras kunskaper, att hitta fakta, kunskaper etc.

Sedan tar Niklas på det stora med sociala medier i undervisningen att det gör det lättare att samarbeta för att uppnå goda kunskaper och färdigheter…

Också belyser han att det på sätt och vis tycks stå i motsättning mot det som skolan lärt oss, om att vi ska tävla, göra något bättre än andra, inte tillsammans eller med hjälp av varandra. Och hur bedömer man kunskap som elever har samarbetat sig fram till?

Det är viktigt att vi som lärare vet vad vi bedömer och kan förmedla det till våra elever, för då blir resultaten mycket bättre för alla, men eleverna är inte förberedda, eller trygga med detta sätt att arbeta, det gör det svårare, och skapar motstånd, som jag känner igen och ständigt har arbetat med. Med åren lärt mig att det handlar om kommunikation, att vara tydlig med att genom att vi samarbetar och gemensamt tar oss från punkt A till punkt B, blir resultatet så mycket bättre, om jag är tydlig med att målet är klart, och jag vet att vi gemensamt kommer att ta oss till det målet, men vägen eller vägarna kan vara många.

Några saker som jag är nödd att säga…

Jag sitter och rättar Nationella prov i svenska. Det är ingen lätt eller rolig uppgift. Och av någon anledning tycks alltid maj innebär en period av tungt rättande, mycket bedömningar och avslut i många sammanhang. Det är svårt att bedöma!

Jag sitter och läser mina elevers uppsatser, en efter en och jag kan med mycket tillförsikt säga att de är de bästa uppsatser som jag har läst. Jag tror att dessa uppsatser är de bästa som mina elever någonsin skrivit. De mest personliga, de mest utelämnade och mest mogna.

Uppsatserna är skrivna, till mig, på ämnet ”oss emellan” och förtroendet som dessa unga skribenter ger mig är enormt, de säger med sina texter ”Titta Kristina, se visst har jag utvecklats, visst är jag bra” sedan är det min uppgift att bedöma, sätta ett betyg och säga om texten lever upp till de krav som ställs enligt betygskriterierna. Det är mitt yrke, det är min uppgift, det är lärarens profession.

Syftet med provet att alla ska bedömas utifrån samma måttstock, alla ska möta samma norm, och jag är inget annat än ett verktyg för att denna bedömning ska bli likvärdig och rättvis. Jag ska inte säga åh, vilken resa du har gjort tänk vad du har utvecklats som skribent, utan jag ska säga, du uppnådde dessa kriterier men inte dessa och därför blir betyget detta.

Jag ska se texten, inte människan, jag ska inte blanda in mina känslor i min bedömning för då bedömer jag fel, utan jag ska med facits hjälp säga om mina elever har uppnått de krav som finns för provet. Idag känns det som en övermäktig uppgift, och jag känner mig som ett misslyckande.

Nationella prov rättas av människor

Idag fick jag Skolinspektionen pressmeddelande om Nationella prov som kontrollrättats och i enligt de resultat som skolinspektionen kommit fram till är:

De omfattande skillnaderna handlar oftast om att kontrollrättaren bedömt att elevens svar motsvarar ett lägre betyg/poäng än vad ursprungsrättaren bedömt. De största skillnaderna i bedömningar finns i prov där eleven gett svar i form av längre fritext, till exempel uppsatser, och där lärarens bedömningsutrymme är stort. Men även i prov med fasta svarsalternativ finns skillnader.

Störst är skillnaderna i proven i årskurs 9 och i gymnasieskolan. I svenska/svenska som andraspråk på gymnasieskolan skiljer sig bedömningarna åt i 46 procent av de kontrollrättade proven. I andra ämnen är det bara några få procent av proven där bedömningarna skiljer sig åt. Det finns skillnader i bedömningar över hela betygsskalan, men det är mest omfattande i de högre betygen.

Jag är inte förvånad, för nationella prov rättas av människor, och de vi bedömer är unga människor som vi har en relation till som vi tycker om som vi har sett utvecklats, som vi vill uppmuntra…

Syftet med provet är att vara ett stöd för likvärdig bedömning

– Ett av provens grundläggande syften är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning av elevens prestationer. Det är därför djupt oroande att bedömningen av elevens prestation på ett prov är beroende av vilken lärare som gör rättningen, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör Skolinspektionen.

Visst är det ett problem, om vi bedömer dem olika, men frågan är om rättningsmallar och facit är det enda svaret som finns på en uppgift? Jag undrar om det inte är som Anne Marie Körling säger till sin förtvivlade elev: om inte facit är hämar eleverna

Den handlar om det
facit eleven inte får titta i.
— Jag vet inte vad som står i facit. Jag vet inte hur det rätta ser ut, säger eleven uppgivet.
Det rätta? undrar jag och berättar att författaren säkert har en annan lösning än den eleven har. Jag förklarar att för­fattaren och eleven inte behöver tycka lika eftersom ord kan uppfattas olika. Det oroliga matematikansiktet spricker upp.
— Men va? Har matematikboken en författare? Kan jag ha en annan uppfattning?
Och så har eleven plötsligt tre olika förslag på lösningar och är sprudlande glad:
— Du vet, som jag ser det.

Kanske är det inte fel på de som bedömt proven, utan på hur facit är konstruerat, har ni prövat den tanken? Kanske finns det flera lösningar på en uppgift, något som sällan de bedömningsmallar som finns till Nationella prov ger utrymme för. Kanske ska inte skolan lära eleverna att det inte bara finns en lösning som är rätt utan att elever ska våga pröva andra tankar, andra lösningar söka vara kreativa.

Min bild av bedömningsunderlaget som jag får är att det bara handlar om att ”lösa rätt uppgift”, väldigt lite utrymme för tolkning ges, eller till kreativitet.  Men jag undrar jag… Finns det bara ett rätt och det är det som står i bedömningmallen? Och om det är så handlar skolan bara om att eleverna ska söka det svar som läraren sitter på…