Etikettarkiv: bilder

Om lyckan att bli hittad på Internet – är jag känd nu?

scottmcnee1

Bild av (c) Scott McNee

Det kom som ett mejl. Ett ganska kort med en kort presentation:

I am a 6th year pupil at Bearsden academy and I’m interested in your work, I find it interesting how you can show emotion in the toys with the natural light. Can you please take the time to answer a few questions?

och därpå en rad frågor korta, tydliga och fokuserade:

1)    What got you interested in photography?

2)    What got you interested in toy photography?

3)    What techniques you use?

4)    What make of camera you use?

Jag log och tänkte på alla de elever som jag gett skoluppgifter, och som sedan skickat iväg mejl till främmande människor i hopp om att få svar. Jag tänkte på den besvikelse som mina elever känt när den de frågat av nyfikenhet, av beundran inte svarat. Jag brukar tänka att varje fråga bär i sig en förväntan om ett svar, och får den inget så slutar den som frågar att undra, eller att fråga. Det gör i alla fall jag.

Jag tog mig den tid det tar och svarade så tydligt jag förmådde på Scotts frågor. Jag försökte att inte bli för teknisk, prata om bländare, slutartid, objektiv, kamera etc, utan ge tydliga och konkreta svar, jag skrev följande i mitt svar:

1)    What got you interested in photography?

I have always loved photography. And I have always taken pictures. Love working with people, trying to capture the moment, it all stated with me taking pictures of friends and family. I can’t get enough of my motive 🙂

2)    What got you interested in toy photography?

I found the genre online, a friend oft mine used pictures of toys on his blog, and in his presentation.

3)    What techniques you use?

I work with a macro lens, and mostly in natural light, outdoor. Backlight if I can. I love working early in the day or just before sunset.

4)    What make of camera you use?

I use a Nikon D800

Sedan avslutade jag mitt mejl med att söka stilla min nyfikenhet och ställde följande fråga:

Can I ask you how did you find my work? And do you take pictures of toys as well?

Och hoppades innerligt att jag skulle få svar, varje fråga bär i sig en förväntan om ett svar… Och ett svar kom:

i found your work from searching toy photogrphy and it came up, i am taking photos of toys as part of my final photogrpy project

Och här kunde den här historien ha slutat. Med att jag kom till insikt om att via Internet så hade en pojke hittat mina bilder, min blogg, min e-postadress och skickat iväg ett mejl i förhoppning om att kunna lära sig mer, om hur jag gör och varför jag gör det jag gör.

Men idag kom ett nytt mejl från Scott med ämnesraden ”toy photogrphy” och följande förklaring:

hi here is some test photos iv done ive use a small photogrphy studio to get the lighting and a peice of cardboard to cast the shadows

Internet är fantastiskt. Jag blir hittad och får frågan och tänk här får jag se hur hans projekt landar, och jag får ta del av två underbara bilder av en robot. Det är så grymt! Så underbart, och jag minns inte ens om jag frågade om jag skulle få se resultatet…  Lyckan är min!

Jag svarade och tackade, berättade att tycker om ljussättningen, om siluettbilden. Jag frågade också om jag fick dela hans bilder och berättelsen kring bilderna på min blogg, skulle det kunna gå bra? Om jag erkände honom som upphovsman? Och det dröjde inte länge förens jag fick det underbara svaret:

Yes I would like that and thank for your thoughts on my photos

scottmcnee2Bild av (c) Scott McNee

”Men det där är ju inte Star Wars”

Jag har ägnat min eftermiddagen åt att vara tillsammans med en grupp barn i fem och sex års åldern. Bland barnens leksaker fanns några Star Wars figurer. Jag tittade med längtan i blicken på figurerna och tänkte om jag bara haft en kamera med mig. Men det hade jag inte, så jag hamnade i ett samtal med en av pojkarna om Star Wars. Och jag berättade: Jag tycker också om Star Wars. Jag brukar också leka med Star Wars, för att sedan fotografera, vill du se?

Barnet tittade upp på mig, förvånat och jag såg min chans. Jag hämtade telefonen och visade min startbild – såhär: Ser Star Wars ut för mig.

bild

 

Ett leende spred sig över barnets ansikte, och sedan sa han: Men det där är ju inte Star Wars och skrattade lite.

Va? sa jag, Är inte det här Star Wars? Vänta jag har massor med bilder på Star Wars, vänta så ska du få se.

Han tittade på mina bilder och skrattade, och återkom till slutsatsen det där är inte Star Wars. Star Wars har inte barn. Star Wars leker inte. Star Wars tvättar inte. Star Wars dricker inte kaffe.

Efter att ha tittat igenom alla mina bilder tillsammans med några av kompisarna så kommer barnen fram till att egentligen har jag bara tagit några få bilder av Star Wars och dessa är tydliga exempel, på bilder som de anser handlar om Star Wars.

sun kissed

a true trooper falling

Men, men sa jag, är inte detta bilder av Star Wars? Tvättar de inte kläder i Star Wars? Dricker inte Darth Vader kaffe? Fotograferar inte Stormtroopers varandra? Har de inte barn… Är inte det Star Wars?

Darth Vader must be dirty

Together

Barnen skrattar och sa: Nej…

Att möta ”betraktaren” – vad berättar jag med mina bilder…

@kalexanderson in action! av Sara Fritzon CC (by)

flickr där jag delar många av mina bilder får jag en av de finaste kommenterar som jag fått om mitt Star Wars-fotografi. Det var från en av mina foto-vänner Margareta, som i samband med en av mina bilder skrev:

vill bara berätta att i måndags tittade jag på ditt trooper-set tillsammans med en 6-årig starwarsexpert och han var överförtjust: ”Jag vill träffa den där killen, Kalexanderson, han har ju förstått allting”

Kommentaren är underbar, och det är så roligt att höra en expert kommentera mina bilder. Sammanfattningen ”Kalexanderson, han har ju förstått allting.” Och jag undrar genast vad är det som jag har förstått? Vad ser betraktaren av det som jag vill berätta, och vad upplever du när du ser mina bilder?

Ibland undrar jag vad betraktaren ser, och om jag borde berätta det som jag vill säga…

Margareta svarade på mitt svar: ”säg till när och hur så kommer jag 🙂” med följande kommentar:

När jag sa att du var en tjej, och dessutom en mamma, så tittade han på sin egen mamma, och undrade nog om även hon har dolda möjligheter…

Bara tanken på att mina bilder skulle få någon att se sådana möjligheter, det är stort…

Att fotografera Stormtrooper – en påtänkt session på #sswc

Jag har lovat Christina och Stellan Löfving att om de får ihop tillräckligt med röster på förgridden så ska jag ha en session på #sswc om att fotografera Stormtroopers.

Vad kommer sessionen handla om? Kort och gott om att fotografera Stormtroopers, eller om att fotografera leksaker. Jag har lovat Stellan att de som kommer ska få kicka i min väska, eftersom jag alltid bär alltid med mig en rad attribut som jag kanske vill arbeta med, eller inte.

Om sessionen blir av och om du vill komma och delta i sessionen, så bör du vara medveten om att jag har tänkt att vi ska arbeta tillsammans, fotografera tillsammans och titta på hur och om en plastkropp kan förmedla något överhuvudtaget.

Jag kan utlova fotograferande och samtal om att arrangera bilder, samt spridande av bilder. Det blir kanske en eller annan bild på Stormtroopers om det inte blåser för mycket för de har svårt med balansen.

Hey, don't leave me behind

Det är en konst att göra en exakt likadan

I morse steg jag upp extra tidigt för att fånga morgonljuset, för att göra en bild åt sonen. Vi har pratat om hur bilden ska se ut och vi har en tydlig förebild, ett motiv som finns på hans nya tröja. Vi skulle bara göra en likadan med ”riktiga” legogubbar och med kameran. Vid frukosten visade jag sonen de bilder, som jag hade tagit.

Han tittade på dem och sa:

-Men det är fel! De ska stå samma håll. Anakin (han längst fram) har en mantel och Darth Vader håller sitt lasersvärd i fel hand, men annars är det en bra bild. Men du kan göra om den imorgon.

Han tycker att det är en bra bild, men det är inte den bilden som han har på sin tröja. Den är inte likadan. Jag slås av hur svårt jag har att göra en bild som är likadan. En kopia, det borde vara enkelt, lätt. Bara göra som på tröjan, så likt förlagan som möjligt.

Till en början inser jag att jag inte har förstått uppgiften: för mig var det göra en likadan bild, en bild som var inspirerad av tröjan, inte en kopia. Sonen vill att jag ska göra en kopia, en likadan som förlagan. Helst med röd bakgrund.

Men episoden fick mig att tänka på hur vi förhåller oss till och värderar det vi får som uppgifter. och att när vi ger elever uppgifter så måste vi vara öppna för många lösningar, se och tillåta egna tolkningar och idéer. Vi har kanske inte har alla lösningar till uppgiften. Det är viktigt att vi inte bara värderar och bedömning resultatet utifrån våra förväntningar utan att vi tillåter elevers egna tolkningar och lösningar, din lösning kanske bara är en av väldigt många…

Min bild är ingen lyckad lösning, eftersom uppgiften var att skapa en bild som är så likt förlagan som möjligt. Samtidigt är det just misslyckandet som gör att jag lär mig. Jag tittar på den, på förlagan och sedan försöker jag igen. Jag tittar på uppgiften, analyserar den, och försöker igen.

I samtalet kring förlagan så kom vi att fundera över detaljer som hur Anakin på förlagan bli vänsterhänt som Darth Vader, samt hur det kommer sig att sonen hade sett manteln som jag inte ens lagt märke till.

Jag gjorde ett nytt försök här på kvällen (bilden nedan) men när vi tittar på bilderna så kommer vi fram till att det är många felaktigheter även på den här. De tittar i fel riktning, manteln på Anakin är svart och inte brun, samt Darth Vader står på fel sida.

– Men jag tycker om att det lyser i svärden säger sonen nöjt.

Jag får väl försöka igen, det är svårt att göra en kopia, en likadan. Jag behöver titta, analysera för att sedan klara av att göra en egen, får se om jag lyckas bättre imorgon, om ljuset är med mig.

Vissa dagar är bättre, andra mindre bra…

Jag fick ett fint mejl, från PhotoPuddle, om en av mina bilder, som hon hade fotobloggat. I mejlet stod det följande:

Dear Kristina,

I have a personal blog which I am filling with photos that I love. I just wanted to let you know that I think your photo ’Out on town’ is fantastic. As it has the ’blog this’ option on it I have had great pleasure in featuring it in my blog.

Best Wishes,
PhotoPuddle

Helt underbart fint, tack. Det är så roligt att få återkoppling, uppskattning och att andra använder det jag gör. Jag blir så glad!!! Tack! Jag är så glad att ni vill använda mina bilder. Det är därför jag aktivt valt att sprida dem under Creative Commons, så att PhotoPuddle och alla andra får använda bilden med hjälp av Creative Commons.

Det finaste är ändå följande citat från PhotoPuddles blogg:

I love this father and son picture. OK so I’ve never actually seen any of the orginal Star Wars films or know anything about Stormtroopers but I do know that this is really cute. It’s a brilliant idea that’s really well executed. And I really love the extra detail of the little teddy bear as it makes the picture even more sweet.

Det är fint. Tack.

Den första kärleken, den glömmer jag aldrig #creativecommons

Jag minns det så väl när jag såg den första bilden av Stéfan. Jag minns det som att det var ”Trooping in the rain”, som jag föll för. I minnet så mötte jag bilden som en illustration till en bloggpost, när jag var på jakt efter ”bra” bilder samt information om hur man erkänner upphovsmannen som licensierat sitt material under Creative Commons (bilden låg under Creative Commons då, även om den inte gör det idag).

Jag njöt, tittade länge på bilden, tänkte ett ögonblick att det var vuxna män, men paraplyet, känner vi alla igen, ett pappersparaply, och sedan droppen, som ligger precis i luften. Kärleken, förälskelsen var omedelbar, och sedan dess har jag varit fast.

Med Stéfans bilder som utgångspunkt lärde jag mig att det finns massor med goda fotografer som delar sitt arbete under Creative Commons. Att det är relativt enkelt att erkänna en upphovsman som valt att licensierat sina verk. Jag lärde mig mer om licenserna, bestämde mig för att kanske skulle någon vilja använda mina bilder såsom jag använde och använder Stéfans och resten är en annan historia.

Jag återkommer ofta till min första förälskelse, till Stéfans bilder, för att inspireras, för att skratta, för att njuta, för att minnas. Jag återkommer också till den första förälskelsen, till själva bilden i mitt eget fotograferande. Jag tycker om att fotografera i regnet, spännande, svårt, roligt och utmanande. Mitt senaste försök gjorde jag när jag utnyttjade tövädret och gjorde ännu ett försök till att skapa en replik till Stéfans Trooping in the rain. Den första förälskelsen glömmer man aldrig.

don't look now but I think we're under attack

Don’t look now, but I think we’re under attack av Kristina Alexanderson cc (by,nc, sa)

 

Ett bildprojekt som ger mersmak

104/366 (För K) av nefasth (c)

Jag följer några fotoprojekt på flickr, ett som jag hittade genom mitt intresse för lego är Nefasth. Han gör under 2012 ett grymt spännande 365-projekt som bygger på den enkla idéen att ha ska ta en bild om dan på ett lego-bygge som han har gjort med samma lego-set. (LEGO 5549 set).

Enkelt kan ju tyckas, i min värld är det en STOR utmaning. Varje dag ett nytt bygge, nya former, nya uttryck. Idéen är underbar, utmanande och otrolig. Jag följer hans projekt på flickr, det är spännande att se vad som kommer härnäst. Idag var det bild 104 och den är för K 🙂

Thanks for the great pic, Nefasth, I love your project 🙂

Bilden är publicerad med tillstånd av upphovsmannen.

Hur väljer du profilbild, vilken livsstil ställer du ut med hjälp av sociala medier?

Jag ägnar en del av min fritid åt att fotografera. Jag tar bilder eller göra bilder ofta repliker av bilder som jag tycker om.

Mitt bildintresse har också fått mig att fundera mycket på vilken bild vi ger av oss själva genom sociala medier. Hur väljer vi att skildra oss själva? Vilken bild vill vi ge av oss själva som person? Hur väljer vi avtar/profilbild? Vad vi vill säga med den avtar/profilbild, som vi väljer? Jag undrar ofta om valet av avtar/profilbild handlar om att den beskriver oss som vi är eller så som vi vill vara? Eller det vi vill förknippas med? Jag funderar också mycket kring hur ofta olika personer byter profil/avatar, samt varför? Jag undrar lika mycket över de som aldrig byter profilbild/avatar, förändras de aldrig?

Hur väljer du avatar/profilbild? Vad vill du säga med din avatar/profilbild?

Sedan undrar jag såklart över vilka bilder delar vi i sociala medier, vad vi dokumenterar och varför? Varför dokumenterar vi den mat vi äter? Det kaffe vi dricker? Våra barns uppväxt, framsteg? Jag tror att Mathias Klang är inne på ett spår när han säger att sociala medier handlar om en preformance lifestile, att sociala medier inte handlar om att koppla ihop oss med vänner utan att vi genom de sociala medierna ställer vi ut en oss själva och den livsstil som vi vill förknippas med. Vi vill leva bra, genomtänkta liv, ge en bild av oss själva som unga vackra, glada och lyckliga.

Men jag har också funderat mycket kring hur semantiken i sociala medier påverkar vad vi ställer ut av våra liv, för vi vill bli gillade på Facebook. Vi vill att våra bilder ska bli uppskattade, bli favoriter. Frågan jag ställer mig är om det gör att vi publicerar, ställer ut det liv som vi tror att andra kommer att uppskatta, eller om vi ställer ut det som retar andra, eller vilka motiv som finns bakom det vi publicerar. Vilken bild vill vi ge av oss själva och varför?

Väljer vi en profilbild som andra kan gilla, som andra vill följa, eller väljer vi en bild som illustrerar bilden av oss själva? Ingen vill följa ett ägg (twitters default-avtar) eller? Sedan är frågan hur långt vi går i denna vilja att ställa ut vårt liv, vår livsstil och jag undrar ofta om inte detta publika liv också gör att normerna blir än snävare och hårdare, att vi blir än mer inskränkta. Vi kommer att dela, visa det av våra liv som vi tror att andra kommer att uppskatta, vi vill ju att många ska uppskatta oss och utställningen som sker i sociala medier av vårt publika liv.

Fånga ljuset – mitt ljus? – en kort reflektion kring mina bilder

Det händer att jag tidigt på morgon tänker: Attans, jag borde gå ut, typ nu för att fånga ljuset. För att fånga ljustet som skapar långa skuggor, ett lätt dis av ljusstrålarna. I mitt fotograferande triggas jag av ljuset som vi möter när solen står lågt, på morgonen, kvällen eller korta vinterdagar.

Holding tight

Holding tight av Kristina Alexanderson

För mig tog det lång tid innan jag insåg hur jag skulle göra för att få fram ljuset, få det att bli just sådär skimrande som det kan vara, jag har alltid trott att det beror på att jag så ofta ligger på marken när jag fotograferar, men inser att det handlar om teknik, kunskap och erfarenhet också. Liksom allt annat blir man bättre av att träna.

På flickrs blogg med inlägget ”hunting the light” inser jag att jag långt ifrån är ensam i den där jakten på ljuset, som vi söker fånga med hjälp av vår kamera. Kolla in, hur andra gör.