Etikettarkiv: Blackeberg

Ett bloggpass till Let me in, för ”att besöka en roman”

Jag läste mejlet som hastigast, fattade inte riktigt grejen. Berättade om det imorse på jobbet och sa, att jag fått ett mejl om den nya filmen. Den som har sin utgångspunkt i Låt den rätte komma in, jag vet att jag twittrade om trailern här om veckan, för min kollega Pernilla Rydmark hade sett den. Och tipsade mig.

Som vanligt så säger min kollega Rebecka Gustafson, men vilken är punch linen? Jag tittar lite frågande på henne och säger, det är just det jag inte fattar, varför skickade de det mejlet till mig? Jag men jag gillar ju inte skräck alls, jag gillar Blackeberg och John Ajvide Lindqvist. Jag älskar Lindqvist skildring av Blackeberg och jag har arbetat med det i skolan, men skräck är inte riktigt min grej.

Så Rebeckas raka och kloka fråga fick mig att fundera vad vill de mig? Jag läste mejlet igen:

Där John Ajvide Lindqvist skriver om sin upplevelse av filmen ett litet citat som fick mig att tänka filmen är nog kanske för mig också:

Det glädjer mig att denna lilla pärla nu har fått svensk distribution och att även svenskar kan få ta del av en annorlunda tolkning av Oskar och Elis historia. Den här gången heter de Owen och Abby och Blackeberg är förflyttat till Los Alamos. Men det handlar fortfarande om kärlek, besatthet, blod och om att låta den rätte komma in.

Ett Los Alamos som Blackeberg, kanske fungerar det också, jag undrar vad som är Vällingby, och om Danderyds sjukhus. Efter två genomläsningar fattade jag vad jag fått, en inbjudan till pressvisningen av filmen Let me in. Jag var tvungen att ringa och fråga om det stämde att de verkligen ville att jag skulle komma och titta på filmen, jag, en lärare fel, fel, fel en projektledare som bloggar ville de skulle komma och se filmen.

Tänk vilket pepp!

Så nu ska vi se om Blackeberg görs sig på amerikanska, vet inte riktigt om jag tyckte att Blackeberg skildrades på ett rättvist sätt i den svenska versionen, men ok … En film är aldrig som en roman. Men det här ska bli spännande.

Låt skolarbetet hamna på internet -om Låt den rätte komma in

Jag har berättat den här historien så många gånger, så många gånger att jag tror att alla har hört den, känner den, vet att den är en del av mig och min resa in i att arbeta med skolarbete på webben, men när @Anna_Kaya på twitter började talas om Låt den rätte komma in så var det Niklas Östlund som sa:

@anna_kaya Boken innehåller så mycket mer. Jag såg filmen först sen boken. @kalexanderson inspirerade mig att läsa boken…

Och att berätta historien om Låt den rätte komma in, Blackeberg, bloggen, webben, mig, mina elever och skolan det gör sig inte riktigt på 140 tecken, så jag tar en kortis här på bloggen. Berättelsen om hur jag hamnade på webben, eller berättelsen om att besöka en roman.

Looking at "Låt den rätte komma in" in the paper

Romanen Låt den rätte komma in förändrade mitt sätt att arbeta med internet i skolan.

När jag läste romanen så tog det emot, jag är ganska svagmagad. Jag är rädd för övernaturliga saker som kliver in i vardagen och inte speciellt förtjust i skräck, mörkrädd och med väldigt livlig fantasi, men det finns saker som jag verkligen tilltalas av i berättelsen och det är förortsskildringen, att läsa Låt den rätte komma in var som att kliva in i Blackeberg, en 50-talsförort i västra Stockholm, och det fick mig att gå igång. Det är en roman som skildrade en av de platser som jag älskar, och så realistiskt, så äkta och med sådan kärlek.

Personskildringen är också underbar, så varm, så fylld med kärlek. För i mina ögon skildrar nämligen John Ajvide Lindqvist de vanliga människorna. De som bor och lever i Blackeberg. De som tillhör vardagen, de som lever ”vanliga” liv. Oskar som bort tillsammans med sin mamma, som har en fristad på Ibsengatan, ”gänget” på kinesen och deras fantastiska vänskap. Vampyren och Håkan. Alla karaktärerna i romanen befinner sig i utkanten av vår vardag, de är sådana som vi möter, men vissa av dem är sådan som vi inte ser, eller som är utstötta, utsatta, mobbade, missbrukande, ensamma fast ändå tillsammans om du förstår vad jag menar.

Blackebergs- och karaktärsskildringen i romanen gick jag igång på, och ville arbeta med tillsammans med mina elever. Jag ville att mina elever skulle besöka platsen i romanen på riktigt. Att de skulle läsa romanen som en plats, en miljö att de skulle få möta platsen, så i mitt arbeta med romanen blev platsen det vi kom att fokusera på. Och på den platsen möta de karaktärer som Ajvide Lindqvist skildrar.

Romanen börjar också med följande ord:

”Blackeberg.

En bra plats./…/ Bara en sak fattades. En historia./…/ Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck. Det förklarar till en del hur oförberedd man var.”

(Ajvide Lindqvist, ”Låt den rätte komma in”, s 8 )

Hela projektet med romanen började som ett ”vanligt” skolarbete, med den lilla tvisten att vi skulle besöka platsen. Blackeberg. Mina elever skulle göra en stadsvandring och en vandringsguide utifrån romanen. Men jag var förälskade i idéen att de skulle presentera romanen på ett annat sätt, som en plats och inte som en skräckskildring, en en berättelse om en vampyr utan en berättelse om en underbar plats. Det drev mig till att vilja att fler skulle få ta del av mina elever arbeten, och jag prövade flera lösningar:

-föräldramöten
-presentationer för andra klasser

Internet var inte det självklara valet, men jag fick genom min bibliotekarie information om webbstjärnan, och gick på ett av de lärarseminarier som .se anordnade om webbpublicering, och fick reda på att ”ALLA kan publicera sig på nätet”. Det är till och med enkelt, allt som behövdes står dessutom Webbstjärnan för:

-guide
-webbhotell
-domän
-webbpubliceringsverktyg

Internet och webbpublicering blev den bästa av alla lösningar och Webbstjärnan fick mig att VÅGA, jag anmälde ett lag ”attbesokaenroman.se” testade. Det visade sig vara enkelt, jag kunde publicera text och bild på webben, så jag gick tillbaka till mina elever och sa som det var:

-Jag tänkte att ni ska göra varsin grupp-webbplats om romanen Låt den rätte komma in (dvs 10 stycken) webbplatser.

Så här i efterhand kan jag säga att det inte riktigt blev så enkelt som jag trott, för min tanke var ganska straight forward. Ni gör en vandringsguide utifrån de platser som är centrala i romanen, sedan publicerar vi era guider på nätet, alla kommer sedan att vilja besöka platsen och läsa romanen.

Jag insåg inte att mina elever skulle tycka att Blackeberg som plats är ganska grå och fyrkantig, inte alls så tilltalande som jag tycker den är.

Jag insåg inte allt arbete som vi skulle lägga ner på att få texterna att fungera för en okänd mottagare.

Jag insåg inte att jag fullständigt lurade mina elever till att tro att delar av romanen var sanna, och sedan fick de ägna timmar, dagar för att motivera sina påståenden om romanen, författare och platsen, vilket de inte riktigt var vana vid.

Och något som jag inte heller insåg, men som jag ser idag när jag tittar tillbaka på projektet var hur mycket de lärde sig att skriva för en ”riktigt” mottagare, för att bli lästa, förstådda och tagna på allvar, för i vårt arbete med romanen och inom ramen för Webbstjärnan blev det A och O att det vi skrev skulle läsas av andra. Det är något som jag är EXTREMT stolt över att mina elever fick med sig från sin skolgång!

Jag insåg inte heller att det fanns massor som vi inte kunde som vi var tvunga att lära oss, om internet och internetsinfrastruktur, att det inte räcker med att bara skapa en webbplats för att så besökare, att man måste underhålla den, att man måste vara närvarande även efter projektet är slut, på så sätt skiljer sig skolarbete på webben från skolarbete i klassrummer. Det slutar inte i och med att deadline, eller inlämningsdatumet kommit, utan fortsätter och möter nya mottagare även efter slutdatumet, och det måste man följa upp.

Vi lärde oss mer om WordPress om upphovsrätt, Wikipedia, källor, Creative Commons, skriva för mottagare på webben. Mina elever lärde sig också massor kring hur man tolkar en roman, blir trodd, förstådd…

Jag insåg inte att projektet ”attbesokaenroman” skulle förändra mitt sätt att arbeta med internet som ett verktyg i skolan. Internet kan inte bara vara en källa för information, utan även som en yta, arena, plats där elevers skolarbeten möter fler mottagare än bara läraren (och eventuellt en eller annan kamrat).

Internet är ett medium som vi konsumerar mer eller mindre medvetet, för att vi ska kunna vara mer medvetna krävs kunskap. Skolan är en plats för kunskapsförmedling, för utveckling för att lära och skolan bör lära eleverna att konsumera och producera information på internet mer medvetet, i min värld gör man det genom att GÖRA, prova, försöka, misslyckas och göra igen och det gäller även på internet. Internet är en arena som vi i skolan måste lära oss hantera det var en insikt som jag tog med mig efter mitt och mina elevers arbete med Låt den rätte komma in.

Efter projektet blev bloggen det viktigaste verktyget, mitt primära verktyg för kunskapande i mitt klassrum!

Låt skolarbetet hamna på webben, för eleverna lär sig mer och skolarbetet når så många fler!

Ett inlägg som fick mig att le

Jag tänker alltid att alla ser på mig att jag är en nybörjare, en som trevar mig fram i nätdjungeln. En som aldrig trodde att hon skulle vilja göra ett digitalt avtryck, en person som var stolt över att det inte fanns massor med skrot att hitta, om du googlade hennes namn.

En som njöt av att konsumera nätet, tjänsterna…

Men jag och Facebook, jag och twitter, jag och bloggar. Det var inget för mig, inget som jag ville vara. Hade nog inte varit det heller om inte det varit för Blackeberg, John Ajvide Lindqvist och Låt den rätte komma in, naturligtvis spelade S2 (min klass) en viktigt roll, och Webbstjärnan.

Men viktigaste var ändå målet, som var så klart, så tydligt. Det var nog målet som gjorde det möjligt. Drömmen om att frälsa världen, och få den att inse att det finns bara en förort värd namnet och det är Blackeberg, och den skildrar John Ajvide Lindqvist med sån kärlek, att alla kommer att inse att grejen med romanen Låt den rätte komma, är just Blackeberg.

Så blev det kanske inte, men…

Jag läste Cecilias inlägg Att vara online om intryck och avtryck, och insåg att jag vill säga precis som hon:

Till alla de som är tveksamma till att använda webbens alla möjligheter men ändå vill och är nyfikna så vill jag härmed uppmuntra alla er till att pröva på! Det finns inget att förlora utan en massa möjligheter, kunskaper och kontakter att få ta del.

Om du tvekar tycker jag att du ska våga pröva, börja i det lilla med att lyssna, titta, iaktta, ta del och gör avtryck och få intryck.