Etikettarkiv: blogg

Några tips till er som vill blogga tillsammans med era elever..

Jag ska hålla i en workshop i Ronneby kring WordPress som bloggverktyg, och i arbetet med att förbereda den så har jag tittat igenom alla mina gamla skolbloggar för att se vilka tips som jag gav mina elever.

Det första kravet som jag ställde på mina elever när de skulle skapa en gemensam blogg var att de:

När du ska börja blogga och då bör du börja med ett introduktionsinlägg som innebäratt du kort presenterar dig:

Vem är du?

Varför bloggar du här?

Vilka är dina erfarenheter av bloggosfären?

Vad vill du uppnå med ditt bloggande?

När jag läser det här inlägget så slår det mig finns det någon bloggosfär? Jag vet att det pratades om det 2009, när jag skrev detta inlägg, men hur är det idag?

I en annan skolblogg kom jag med följande goda råd, som jag tror kan vara användbara även idag om man som lärare ska blogga med elever:

Mina bästa bloggtips är att du

-länkar till de källor som du använder,

-gör rättvisa källhänvisningar,

-citerar och länkar till källan för att få stöd när det behövs

-inte använder material som andra skapat utan tillstånd

-förhåller dig kritisk/medveten i valet av källor

Sedan hade jag en idé om att det kunde vara svårt att blogga så i ett annat inlägg på samma blogg finns följande råd:

  • blogga om en sak i varje inlägg
  • gör korta inlägg och många
  • tveka inte och våga göra fel – det går att ändra, vi lär oss via våra misstag
  • hjälp varandra, kommentera det blir roligare då!

Sedan önskar jag att få lägga till ett tips idag 2012 till alla lärare som vill arbeta med webbpublicering, bloggar eller webbplatser i skolan. Kolla in Webbstjärnan, både vårt erbjudande och våra grymma filmer.

Byter till ett responsive ” responsible theme” på bloggen efter WordCamp

Efter att ha varit hemma i en vecka, och sakta och säkert kommit in i vanliga gängor, så kändes det som att det var dags att ta tag i bloggen igen. Alla intryck från San Francisco ligger och väntar på att jag ska bearbeta och ta tag i dem. På WordCamp pratades det mycket om ansvarfulla teman, sådana som går att läsa och fungerar på alla sorters plattformar, verktyg. Efter att hört om alla möjligheter tänkte jag att jag måste nog testa att installera ett ”ansvarfullt” tema och se om jag använder de olika formaten som finns, om jag kan använda Zen-mode etc, så min blogg kommer att ändra innehåll och utseende, jag ska nämligen pröva temat fullt ut, så häng med nu kör jag Twentyeleven som tema på Kristina Alexandersons blogg.

Ska skriva mer om San Francisco, wordpress och annat, men nu ska jag testa mitt tema.

Varför är det så svårt att tala om vem som har tagit bilden?

Jag vaknade i lördagsmorgon. I min mejlbox hade jag fått reda på att en av mina bilder blivit publicerad på en blogg, helt utanför mitt traditionella nätverk, på en blogg som inte handlar om skola, upphovsrätt, källkritik, sociala medier, eller om leksaker, star wars, clone wars eller något sådant. Bilden hade blivit publicerad för att illustera ett resonemang i en annan fråga, jag behöver inte säga vilken.

Jag var innerligt glad, och smickrad, och tycker att det är roligt att mina bilder får spridning. Det är liksom själva tanken med Creative Commons, men när jag kom in på bloggposten insåg jag att den som valt att publicera bilden inte följt licensen som jag lagt på mina bilder. Jag bestämde mig för att mejla och säga att :

mitt namn är Kristina Alexanderson och jag hittade din blogg av en tillfällighet och blev väldigt glad och smickrad över att du valt att illustrera ett av dina inlägg med en av mina bilder. Det är väldigt roligt, och jag tar bilder för att de ska användas och spridas, eftersom jag har lagt ut dem under en Creative Commons licens, men det innebär också att du som väljer att sprida mina bilder har ett ansvar att berätta att det är jag som har tagit bilden, berätta vad den heter samt att den ligger under Creative Commons samt vilken licens.

Det ska enligt det avtal som du ingå med mig ska bildhänvisningen innehålla följande:

[BILD]

A suprise attack (länkad till http://www.flickr.com/photos/kalexanderson/5447782973/) av Kristina Alexanderson (länkad tillhttp://www.flickr.com/photos/kalexanderson/) CC (by, nc, sa) med en länk till licenstexten http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.0/

Jag skulle vilja att du klistrade in följande kodsnutt under eller i anslutning till bilden.

<a href=”http://www.flickr.com/photos/kalexanderson/5447782973/”>A suprise attack</a> av <a href=”http://www.flickr.com/photos/kalexanderson/”>Kristina Alexanderson</a> CC (<a href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.0/”>by, nc, sa</a>)

Har du frågor, funderingar kring Creative Commons, eller hur du får använda bilder under Creative Commons licenser så tycker jag att du ska kolla in vår blogg på http://creativecommons.se

Mvh Kristina
Skolombudman för Creative Commons i Sverige

Sedan tänkte jag naturligtvis kommer jag att få ett erkännande, mitt namn och mina bilder kommer att nå nya mottagare. Jag väntade hela dagen på mejl, på ett svar, på att bloggposten skulle innehålla ett erkännande i enlighet med Creative Commons. På kvällen strax innan jag skulle lägga mig så surfar jag in på bloggen och möts av samma bloggpost men illustrerad med en annan bild. Mejlboxen förblev tom.

Nu står jag här frågande, varför är det så svårt att erkänna att bilder har en upphovsman? Att bilden som jag väljer att illustrerar mitt resonemang har skapats av någon annan? Jag trodde det berodde på okunskap, men nu undrar jag om det beror på att det är fult med en hänvisning, eller om det beror på att bilden har en så låg status?

Vad varje bloggande lärare kan behöva klargöra

Det finns tre saker som jag anser att varje lärare som bloggar med sina elever behöver klargöra, först för sig själv sedan för sina elever:

1. Varför blogga? Vad tillför bloggen som verktyg i undervisningen?
2. I vilken omfattning vill du att eleverna ska blogga? Hur stöttar du det? Kommer du vara aktiv som bloggande lärare? Handledare? Om så hur?
3. Hur belönas/bekräftas dina elever? För deras insatser? För deras slit? För deras engagemang?

Tydlighet gör det lättare att veta hur man ska agera eller inte agera … Tror jag.

En blogg – vad är det egentligen?

Det känns som en dum fråga, och kanske är det så, men frågan har följt mig ett tag ända sedan jag genom Jardenberg kommenterar hittade Judith bloggpost ”Modigare då – tankar kring att vara bloggare” vars slutord följer mig:

Du som har bloggat ett tag- Känner du igen dig? Har ditt sätt att blogga förändrats med tiden? Vad tror du att det beror på?

Visst har mitt bloggande förändrats, jag är modigare idag, eftersom jag tvekar inte på samma sätt, även om jag än tvekar. Jag bloggar om andra saker. Det som är jag idag, och som inte var jag då. Men Judiths bloggpost har fått mig att fundera mycket kring fråga om vad en blogg egentligen är? Och idag ramlade den över mig igen. Vad är en blogg egentligen? Jag tycker att jag allt som oftast hör så många olika definitioner.

En blogg

  • är en dagbok på nätet
  • är något som tonåringar håller på med, i synnerhet tjejer som gillar kläder
  • en webbplats som ofta följs med orden ”det är bara en blogg”
  • en publiceringsplattform/ett publiceringsverktyg
  • ett socialt medium
  • trivialt och personligt

Innan jag började blogga hade jag en bild av att bloggen som arena är trivial, social till och väldigt personlig. Alla kan se, läsa det som skrivs på en blogg. Den bild som gavs av bloggar i min värld var att bloggen är simpel. Jag hörde ofta men ”det där är bara en blogg”. Orden

”det är bara en blogg”

gav mig bilden av att bloggen som uttrycksform är simpel, ytlig, (kanske) tom och något som de som inte kan bättre kan hålla på med.

Vad är en blogg?

Utan att gå in på varför och hur bloggen kom in i mitt liv så skaffade jag en blogg, en egen och för mig blev min blogg, ett verktyg som fick mig att inse att jag är en skrivande person, och har alltid varit det. Jag har ägnat hela mitt liv åt att skriva, tänka och fundera, mest för mig själv, för att jag ska förstå, för att jag ska lära. Men med bloggen som min reflektionsyta, som en tankeplats, som en plats där jag kan ställa frågor, söka svar blir den en plats för ett möte mellan mina ord och mina frågor och tankar.

Bloggen är en plats att pröva mina ord mina tankar, och på så sätt lära mig mer, förstå hur det hänger ihop. Och i  de bästa stunderna möter mina tankar, mina ord -dina, och om du delar så kan mina tankar i det mötet berikas blir mer innehållsrika eller bemötas och få nya infallsvinklar. Jag vet att min blogg är full av mina ord, som skrivs för att möta dina tankar, dina ord.

Jag har ägnat mycket tankar åt sociala medier och vad de gör med mig, med oss? Hur de påverkar mitt sätt att vara, hur de är konstruerade för att jag ska bli bekräftad, få kommunicera möta dina idéer, tankar och infallsvinklar. Jag ägnar mycket tid åt att fundera på det som skrämmer mig med sociala medier, och det som berikar mig. Jag ägnar mycket tankar åt det som är sociala medier, nämligen mötet mellan mina ord, uttryck och dina tankar och ord och möjligheterna som det skapar i att hjälpa varandra, skapa tillsammans, samarbeta och utvecklas tillsammans.

Min blogg är min plats på nätet.

Sociala medier i småskolan, vad ger det?

På BETT var jag bland annat på ett givande seminarium om hur Bedford Primary School arbetar med sociala medier i skolan.

De använde plattformen Radiowawes och Aimee Barton, Assistant Headteacher, Bedford Primary School berättade om varför de valt att att använda sociala medier som att fördelarna med att eleverna fick möjlighet att samarbeta, lära sig publicera och skriva och göra skolarbete för en större publik och för fler mottagare.

I och med att arbetet med radiowawes var så inarbetat i skolan så fick varje besökare en mic och en kamera kastad i ansiktet så att barnen i skolan kunde göra en pod-cast om besökaren och hans/hennes erfarenheter. Entusiasmen i de filmer som vi fick ta del av gick inte att ta miste på.

När jag satt där och lyssnade var det många saker som slog mig, men jag har tänkt mycket på viljan att ha kontroll. Att arbeta med webben upplevs av många lärare som att de släpper kontrollen över sina elever, för lärare vill kunna följa och se till så att ingen gör något dumt. Gör saker som de sedan kommer att få ångra. Och visst med sociala medier kan man kontrollera och styra en hel del, både vilka som ska kunna se, samt när och hur mottagare ska kunna ta del av informationen eller skolarbetet. Det var något som Bedfords läraren betonade att de kunde kontrollera styra och hade överblick, men samtidigt inte. För hon var så stolt över de följdfrågor som eleverna spontant formulerade inför kameran.

I min vardag är bloggen det naturliga valet eftersom den ger sådan möjligheter, men jag inser att det finns många plattformar, många möjligheter, men tycker också att styrkan och storheten är mötet med den stora välden, de som aldrig skulle komma i kontakt med mina elevers skolarbeten om det inte var för webben, men jag inser och förstå också alla som tvekar och känner sig osäkra.

I mina tankar efter BETT så följer en tanke mig hela tiden och det är något som någon sa, att det är så viktigt att förlora kontrollen, att våga misslyckas och att våga visa det som lärare eftersom det är bara genom att visa att vi misslyckas som vi kan lära eleverna att vi lärare, eller de uppgifter som eleverna få inte är fullkomliga utan att det får bli fel, för hur ska elever kunna lära sig att göra fel, om att de möter är sådant som är perfekt, sånt som vi har kontroll över?

Men jag vet att jag alltid tyckt det var så extremt jobbigt att misslyckas att stå inför en hel grupp elever och inse att jag misslyckats att det inte blev som jag ville, och jag har rodnat och tyckt det var så obekvämt och jobbigt, men det händer. Det blir fel, allt är inte färdigtänkt och vi kan lära oss mycket genom det med. Kanske mer… Men det kräver mycket mod, tillit och att jag har en relation till mina elever, som bygger på att vi tillsammans är lärande.

Sociala medier ger möjligheter både kontrollera och våga förlora fotfästet och det som seminariet om Bedford elevernas podcast visade det att eleverna växer när lärare, skolan ger dem utrymme och tilltro.

Min artikel i svensklärarnas tidning om loggbloggar

Jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att skriva en artikel för svensklärarnas tidning, och kunde naturligtvis inte tacka nej, igår låg den i brevlådan till min stora lycka. Det är något märkligt att se sina egna ord i tryck, att se dem på webben är inget nytt men de tryckta orden ser ändå annorlunda ut. Märkligt nog känns det inte riktigt som mina.

Vad står det då i artikeln, något i stil med det här:

Inför läsåret 2009-2010 så bestämde jag mig för att låta mina elever använda bloggar som loggböcker. Det innebar att varje elev, eller varje projektgrupp fick skaffa sig varsin projektblogg där de skulle skriva om sitt projektarbete. Samtidigt bestämde jag att även jag skulle ha en handledarblogg också. En blogg där jag kunde blogga om vanliga frågor, vanliga problem som mina elever stöter på. Min blogg skulle bli seminariegruppens gemensamma nav, utifrån den skulle sedan mina elever kunna hitta information om formalia, om hur man skriver en projektplan, vad de bör tänka på i valet av källor, hur de förhåller sig kälkritiska etc.

Inledningsvis kom min blogg att handla mycket om hur man söker information. Jag hjälpte mina elever med att sammanfatta föreläsningar och tips som kunde vara användbara. Syftet var att minska tröskeln och få mina elever att komma igång.

När väl alla elever väl var igång kom min handledarblogg att bli en blogg  där jag följde upp de vanligaste frågorna som eleverna hade, men framför allt kom jag att använda bloggen för att lyfta fram goda exempel eller goda lösningar på problem som de stötte på. Det kunde vara problem om allt från hur de skulle välja bilder som var licensierade under Creative Commons till frågor om de hade dokumenterat sin process tillräckligt.

Min blogg blev ett verktyg för mig att dokumentera mina elever arbetsprocess, hur de jobbade och i vilken omfattning.

Att arbeta med bloggen som utgångspunkt för att dokumentera min respektive mina elevers process i arbetet att gå från en idé till ett färdigt projektarbete, visade sig vara ett enkelt sätt att synliggöra och tillgänggöra goda exempel samt att ge mina elever ett verktyg som gjorde det möjligt att lära av varandra.

Så blogga med dina elever så att de kan lära av varandra. Så att deras process dokumenteras. Blogga med dina elever och ha en egen blogg och handled dina elever. De underlättar kommunikationen. Hela svensklärartidningen har temat sociala medier, och är ett nöje att läsa, så kolla in biblioteket om du inte är prenumerant. Många bra tips där.

Jag gästarbetar lite åt Systra Mi, Anne-Marie Körling

Jag har fått äran att hjälpa Anne-Marie Körling lite med hennes blogg Körlingsord. Jag har fått lyckan att vara gästarbetare på hennes blogg. Hon har bett mig hjälpa henne lite med några WordPress plugins, och jag har tagit mig friheten att lägga till några till för att det ska hennes underbara texter ska bli lästa fler gånger och av ännu fler.

  • Spana in plugin-et Yarpp

Jag vet att Anne-Marie är stolt över sin blogg, och jag känner mig som ”en liten lurker” som går in på hennes sajt och fixar och grejar lite, utifrån mitt tycke och mina kunskaper om bloggeri och WordPress.

Men eftersom jag känner mig lite som en besökare som tagit över någons hem, bloggen är Anne-Marie Körlings virtuella hem, på nätet, och hon har sin ordning, sin idé om hur det ska vara, och där kommer jag och klampar in. Så jag frågar ständigt om det blev som hon ville, om hon tycker att det är ok. Idag fick jag ett mejl i min inbox som gjorde mig lycklig Anne-Marie Körling skriver så här om mina besök i hennes blogg:

Du får bosätta dig i den, pinka in revir, äta blåbär där, skriva på väggarna, skratta högt i garderoben, sitta vid fikabordet och skvallra, undersöka mörka sidor, klaga på att mjölken är sur i kylskåpet, slippa diska den interaktiva kaffekoppen, lägga fötterna på bordet, vila ut på soffan, sitta på balkongen och ropa – kom med te, chokladbitar och mackor!
Och du får publicera mitt svar om du vill… Kram Anne-Marie

Jag tänker jag har fått en inbjudan som heter duga, och den vill jag verkligen tacka för, systa mi!

Ticketack, skulle Anne-Marie säga, jag säger vinkevink för det är vi överens om att jag ska göra. Tack för att du finns och för att du är så generös Anne-Marie Körling

Sociala medier skapar en IKEA-effekt för skolarbetet

Jag har haft ett år fullt med nya intryck, nya erfarenheter. En av de som kom att påverka mig mycket starkt var GeekGirlMeetup, som jag deltog i i höstas. Det var en märklig och häftig upplevelse och en insikt om att här hör jag hemma.

En av de som höll i en presentation var Annika Bidner och hon pratade om IKEA-effekten och att hur man kan ta tillvara på den. I min värld, i skolans värld kom denna insikt att få mig att fundera mycket kring mitt arbete med mina elever och webbpublicering på bloggar och wiki:sar. Samt hur elever ser på skolarbete att mycket av det arbete som elever genomför i skolan saknar värde, är betydelselöst och hamnar i bästa fall i en pärm, och visas upp för mamma för att sedan arkiveras. Men väldigt lite vårdas, eller lämnar eleverna med stolthet. Det är en av de där sakerna som alltid gjort mig ledsen som lärare, att skolarbete inte har något värde.

I höstas (oktober) skrev jag ett inlägg på Stjärnkikarna IKEA-effekten tänker skolan på den?, som jag återpublicerar idag, som en del av min sommarserie, under följande licens CC (by, nc, sa).

***

billy

Geek Girl Meetup fick vi en härlig presentation om hur smarta människor som gör konstiga saker, och att företag kanske bör förhålla sig till kundernas till synes irrationella beteende.

I presentationen som Annika Bidner höll berättade hon om IKEA-effekten, som innebär att ”vi gillar” det vi byggt själva bättre, och ger det mer värde.

Vi värdesätter och tycker att IKEA:s bokhylla Billy är bättre/snyggare/mer värd för att vi själva har byggt den själv trots allt…

I mina elevbloggar kan jag ana en IKEA-effekt när jag läser mina elevers reflektioner kring sitt bloggande. Läs t.ex inlägget Farväl romanbloggen, Dr Jekyll och Mr Hyde från romanbloggen om Dr Jekyll och Mr Hyde.

Vi är nu sex personer som har läst samma roman under samma tid och alla har skaffat olika uppfattningar. Jag tycker att vår diskussion här i bloggen har varit bra och alla verkar ha fått sin röst hörd och sina åsikter sagda./…/Farväl romanbloggen, Dr Jekyll och Mr Hyde! Tack för denna tid!

Visst skiner Emelies kommentar av stolthet över det, som hon tillsammans med sina kamrater skapat. IKEA-effekten syns och mina elever tycker att arbetet med bloggen är ”extra” betydelsefullt.

Bilden på Billy bokhyllan är publicerad med tillstånd av IKEA.

***

Så skrev jag då, idag skulle jag vilja säga att  jag har fler exempel på IKEA-effekten, och att ett arbete med sociala medier kan skapa en extra känsla för skolarbete, som får ett värde som det inte har i vanliga fall, och jag har flera exempel på det. Ett publicerar jag nedan, ett annat kommer jag tillbaka till imorgon (tror jag, som en del av serien om sociala medier som pedagogiska verktyg).

Skolans arbete, och det eleverna gör i skolan borde skina av IKEA-effekter ständigt, det skulle vara ett mått på att skolan lyckas med sin uppgift, och att skolarbete är något som har ett värde även om eleverna skapat det själva.

Jag får alltid en extra nerv i rösten när jag läser följande citat av Simone Beck Friis som skrev det i sin gruppblogg om internationell konflikter (ett helt vanligt skolarbete, fast på nätet, som redovisades med hjälp av sociala medier, i en blogg)

Avslutningsvis
vill jag tacka för en underbar bloggtid som för med sig mycket glädje och kunskap. Jag har verkligen fått mer kunskap och allmänbildning än jag trodde. Det här sättet att lära sig är fenomenalt. modernt och annorlunda! Därför är det med sorg vi får se bloggen stängas klockan 12 i natt.

Tack för allt!

Simone Beck Friis

Skolan bör alltså fundera kring sin uppgift, se till att det eleverna gör i skolan har ett värde, upplevs som betydelsefull. Samt vi bör nog fundera kring hur vi kan skapa IKEA-effekter, och hur vi i skolan kan få elever att känna att de det gör, att skolarbete, är något extra, något värdefullt något som har betydelse.

Men frågan jag ställer mig är när ska skolan inse det?