Etikettarkiv: #blogg100

Hur gör man när man använder Creative Commons material? #blogg100

I presentationen kring Creative Commons handlar de flesta presentationer om att licensiera sitt material med hjälp av Creative Commons. Vad ska man tänka på, hur ska man licensiera sitt material, vilka frågor ska man ta ställning till. Vad innebär det att licensiera, hur ska man tolka villkoren. Fokus ligger i mycket av Creative Commons informationen handlar om kreatörens val. Men det är ju bara den ena sidan av Creative Commons på den andra sidan finns användarna, och de behöver information och kunskaper om vad som gäller när man ska använda Creative Commons licenseriat material. I skolan handlar det ofta om elever som ska använda CC-material.

För att hjälpa alla användare av Creative Commons så valde vi på Webbstjärnan att göra en en webbkurs om Creative Commons fokuserade vi på användarna och försöker i vår webbkurs ge användarna de kunskaper som de behöver för att kunna använda CC-material 🙂 Det coola med vår webbkurs är att den är fri, öppen och tillgänglig för alla 🙂 Så du är också välkommen att genomföra den.

Bilden av ”vanliga människor” i allmänhet och selfies i synnerhet #ggm14 #blogg100

Vilka bilder av ”okända” människor fick före internet spridning?

Jag fascineras av sociala medier och teknikutvecklingen, och de känslor och uttryck som ”vanliga” människors användande av sociala medier väcker… Bygger inte det vi delar i sociala medier på den enklas sanningen att vi vill berätta om oss själva, det vi tycker om, det vi vill vara och det vi hoppas att vi är. Jag undrar mycket vad dessa uttryck och åsikter om ”vanliga människors” medieanvädning bygger på, varför väcker det så mycket känslor? Och när går det över?

Jag tänker att i och med att Facebook har varit öppet för alla sedan 2006 och Internet är en självklarhet, smarta-telefoner är var mans egendom, då borde inte ”okända” människors agerande i sociala medier uppröra så mycket som det gör. Men jag möter med jämna mellanrum röster som pratar ner uttrycken, förringar dem som något som bara görs för att vi kan, varför då? Vad är det som har blivit så mycket sämre? Är det att vanliga människor kan ge en bild av sig själva?

När jag växte upp spreds två typer av bilder generellt av vanliga människor i medier eller i offentligheten: Vid brott var det: den självklara bilden passbilden. Jag tänker på bilder som den av Christer Pettersson. Den andra typen var bilder av människor som gjort något bra eller föredömligt till dem skickades det ut en reporter som fick skildra vardagen, den vanliga människan.

Idag kan vi själva berätta med hjälp av medier, sociala medier berätta om bilder, genom att själva ta bilden, dokumentera stunden, maten och då väcker det känslor, ett tydligt tecken på  självupptaget, men är det inte så att media och de som förekommer i media bara känner en konkurrens från vardagens hjältar och kändisar och en rädsla för att vi när vi själva kan skapa våra egna ”kändisar” och dela dem med varandra och inte längre är intresserade av kändisar och traditionella medier?

Imorgon på GeekGirlMeetup kommer jag att prata om selfies i synnerhet och bilder av oss ”okända” i synnerhet 🙂

Lever vi i ”självbespeglingens gyllene epok, narcissismen” ? #blogg100

Jag läser krönikan Ta selfies är som att slicka sitt kön av Robert Aschberg på Aftonbladet där han skriver om selfies och drar slutsatsen att dessa självporträtt skapas för att vi har tillgång till tekniken och möjligheten finns i och med den kamera som alla har. Men är det ett tecken på att vi lever i narcissism gyllene epok?

Jag vet inte om jag håller med, myten om narcissos handlar väl om just det som vi alla vet att vi är huvudpersoner i våra egna liv. Och är det inte som Oscar Wilde har sagt:

Att älska sig själv är början till en livslång kärlekshistoria.”

Är det mindre värt för att alla gör det? Är det sämre för att selfin generellt skildrar framgång, lycka, skönhet? Och om det är så varför är det så? Är det för att selfien ger oss möjligheten att själva välja vilken bild vi vill dela av oss själva och det gör att vi alla får makten att berätta berättelsen om oss själva.

En organisation som fungerar… #blogg100

Jag läser den intressanta texten Jag, en visselblåsare och får presenterat tre kriterier på en organisation som fungerar:

  1. Låg nivå av rädsla.
  2. Mycket information.
  3. Att man erkänner problem och försöker lösa dem.

Jag undrar vem eller vilka definierar om en organisation uppnår dessa kriterier? De som arbetar i den eller de som berörs av den? Artikeln handlar om skola och vikten att skapa förutsättningar för skolan att fungera. Frågan jag ställer mig är om vem i skolan som ska definiera om skolan som organisation fungerar är det lärarna, eleverna, skolledarna, föräldrarna eller ska alla uppleva att organisationen uppfyller kriterierna. Jag tänker att i bästa fall ska alla som berörs av organisationens verksamhet uppleva att den uppfyller kriterierna. Skolans dilemma är att den berör så många grupper och frågan är hur styrningen av en skola ska ske för att den ska vara en fungerande organisation gentemot alla grupper som berörs av den är en svår nöt att knäcka.

Artikeln Jag, en visselblåsare handlar om några av de svårigheterna… värd att läsa och fundera kring.

Lärande sker alltid i ett möte #blogg100

Jag fotograferar en del. Man skulle kunna säga att det är ett av mina fritidsintressen. Ett av de projekt som jag gör just för tillfället är ett som mina barn bjudit in mig till. De har gett mig fotograferingstid, varje vecka. Och jag är glad.

Men i deras värld är det ganska enahanda och de tycker att bilderna blir väldigt lika, kanske till och med samma. En av barnen har bytt ut sin vardagliga min med grimaser och till en början opponerade jag mig. Tyckte att vi kanske kunde vara ”ordentliga” ta vanliga bilder. Men sittandes där med kameran och med ett grimaserande barn framför mig inser jag att det här är så mycket roligare. Jag skrattar, barnet skrattar och bilderna blir annorlunda, kanske inte de bästa, men de utmanar oss. Barnet får mig att se andra sätt att se på porträtt, på mina barn och deras färdigheter…

Jag tänker att vi möts och vi utvecklas och lär av varandra, och så ska väl allt lärande ske.  I ett möte mellan den som ska lära och den som lär ut. Mitt barn lär mig se att bilder på barn och porträtt av barn kan vara fulla av liv, bus och framför allt på bådas villkor.

Igår skedde det igen, kollegans barn ställde upp på att vara med på bild och strax var leken inte bara min, utan även deras… bilderna blev så underbart roliga och fulla av barn.

En crash-kurs i källkritik med källkritik, snart på internet #blogg100

Vi kommer vecka 22 öppna för anmälningar till Webbstjärnans nya kursportal, och bland de kurser som vi bland annat kommer att kunna erbjuda är en introduktionskurs i källkritik, som har som syfte att ge en presentation av vad du ska tänka på när du granskar webbplatser och material som du hittar på internet. Den kommer att vara fri och öppen för alla som vill delta. Om du vill veta när vi öppnar så kan du anmäla dig här för att få information om när vi öppnar upp för anmälan.

Visst är det coolt!

Internet – så funkar det – ”En Internetguide för alla” #blogg100

Jag har tillsammans med kollegor från .SE stått på Stockholm Mini Maker Faire, som varit på Tekniska Museet idag. Det har varit otroligt roligt och givande. Bland de saker som vi haft i vår monter har varit guiden ”Internet -så funkar det”, en guide för att förklara hur internet fungerar för barn. Och flera gånger idag har flera besökare stannat. Jag har då berättat om vår nya guide och målgruppen, som svar har jag då fått:

-Nej det är inte en guide bara för barn, den är för alla. Jag ska ge den till alla som inte har förstått…

Så om du inte tittat på guiden än, gör det…

Tio skäl till att icke-läsare inte läser #blogg100

I skoldebatten förekommer det en viktig diskussion kring läsandet, och de grupper av barn som är svaga läsare. Jag ramlade av en händelse över en artikel  som handlar om 10 skäl till att icke-läsare inte vill läsa, och vad man ska göra för att hantera dessa situationer. Från min skolgång minns känner jag igen… Jag hoppas innerligt att inte skälen till att svenska barn inte läser ligger här:

-de får ont i huvudet

-de läser långsammare än sina klasskamrater och lämnas ensamma

-de har en rädsla för att behöva läsa högt inför klassen
Jag fasade alltid för att jag skulle bli den som fröken skulle säga läsa texten högt i skolan. Ofta var det texter som var helt obekanta som vi skulle läsa, och det ska inte något barn utsättas för. Högläsning är en konst som kräver övning och de som läser högt ska alltid ha en möjlighet att förbereda sig, så att de kan texten, förstår vad den betyder och hur okända ord ska uttalas, allt annat är omöjligt läskigt och svårt.

-förväntar sig att få ett test på vad de läst och att de ska misslyckas

-de tror att de måste läsa klart allt
jag slutar i stort sett alltid att läsa böcker, texter som jag inte tycker om, det är bara om jag måste som jag verkligen läser klart… Läsning ska inte bara vara ett måste.

-de har en känsla av att deras upplevelse av läsandet är fel
hur bedöms elevers uppfattningar om lästa texter?

-de hamnar alltid i gruppen med de ”långsamma läsarna” och känner sig dumma

-de tror att de är så långt bakom att de inte tror sig kunna komma ikapp, någonsin

-de är inte intresserade i det material som de förväntas läsa
minns läseböckerna, de handlade om allt annat än det som engagerade mig… Alla dessa böcker om hundar, hästar och annat som jag inte brydde mig om…

-de tappar bort sig och glömmer vad de läst