Etikettarkiv: #blogg100

Är den teknik som Google erbjuder värderingsfri? #blogg100

Tillgängligheten och användbarheten i fokus, gör att vi alla tycker om Googles tjänster. De är enkla och användarvänliga, erbjuder precis det som vi vill ha. Dessutom är de billiga, kostar lite eller inga pengar alls. Molntjänster är perfekta i och med att de finns tillgängliga överallt där vi har tillgång till internet. Kan det bli bättre?

Jag och min kollega Pernilla fick en presentation om Googles förtjänster och alla de tjänster som de kan erbjuda, allt målas upp perfekt, och som skapat för oss. För skolan, billigt, tillgängligt och skapat för skolan, så att den blir digital. Men är teknik värderingsfri? Jag tror inte det, all teknik skapas av människor och med dem kommer värden, värderingar och föreställningar. Vilka värden är Googles tjänster uppbyggda på? Vad tror Google på, och hur förmedlar de det som de tror på genom hur deras tjänster är konstruerade? Bygger Google apps for Educations på samma värden, som de som finns i vår skolas värdegrund?

Det kanske är så, men hur vet vi? Hur vet vi de värden som Googles tjänster på bygger är samma som de som vi har? har vi samma sätt att se på människor, på demokrati och frihet? Om vi inte vet är kanske inte är ett problem, men hur vet vi?

Geek Girl Meetup 2014 – Make it #blogg100

Snart är det dags för årets upplaga av Geek Girl Meetup 2014 och jag ska som vanligt vara med, både som deltagare och talare. Troligen också som bloggare och kanske som dokumentationsfotograf. Min presentation har jag ska handla om bilder och självporträttet som uttryckssätt, göra en historisk exposé över självporträtt för att landa i en diskussion kring selfies, och försöka reda ut varför dessa bilder väcker så mycket känslor och varför de är så populära.

Har du input att komma med gör gärna det här 🙂

Vem får synas på bild och varför är det så? #blogg100

Via min kollega Pamela Davidsson (ansvarig för internetstatistik på .SE) fick jag en kolumn om konsten att synas på bild, skriven av Catrin Pihl. En journalist på Uppsala Nya Tidning som har en egen spalt, och med den kommer en tillhörande bild. Idag handlar den om hur svårt det är att få medelålders kvinnor att vilja vara med på bild. Hon skriver bland annat:

Av egen erfarenhet vet jag därför att de som är alldra svårast att fånga på bild är kvinnor i min egen ålder. Svarar på frågor gör vi gärna. Men vill helst slippa visa upp vår rynkor och vår övervikt för andra.

Så avslutar hon sin kolumn med att fråga vem som har bestämt att det är så, att åldrade kvinnor också behövs synas på bild. Jag instämmer såklart fullt ut, men tänker att det är kanske vi som samhälle som lär ut detta, genom att skambelägga och göra det till något ytligt. Det är fult att visa upp sig, spegla sig, göra selfies, visa dagens outfit i alla fall bland unga flickor. När samhället förmedlar dessa föreställningar om att du inte ska få synas på bild som kvinna, så måste åtminstone vi själva leva upp till det, och vi kanske också förstärker det med att ”inte” vilja vara med på bild. Kvinnor i medelåldern är vackra med sina rynkor, sin övervikt och sin livserfarenhet.

 

Min sjätte prisutdelning och den största … #blogg100

Jag har just landat efter min sjätte prisutdelning av Webbstjärnan, och matt sitter jag och funderar på hur det gick. Jag vet ju att vi just avslutat det mest framgångsrika tävlingsåret någonsin. Över 65 000 elever har deltagit i Webbstjärnan 2014, över 3200 lag har deltagit, och det har varit lag från årskurser i den svenska skolan, naturligtvis är jag stolt. Men jag minns tydligt hur det var att sitta i bänken och vänta in sin prisklass, i hopp om att man skulle bli en vinnare. Jag har själv gjort det och minns besvikelsens när mina elever inte fick något pris och lyckan över att det pris som de röstade hem, själva 😉

Idag har jag tillsammans med Ola Selmen som inte har uppdaterat sin webbplats sedan 2010 hållit i Webbstjärnans prisutdelning, och tänk vilken upplevelse det har varit. Mest nöjd är jag med alla de möten som jag fick med de nominerade, eleverna från sättdig.se, eller pojkarna som gjort Oowleyewear.com, för att inte prata om eleverna från Växthuset, bakom slöjdstafetten, som har väldens bäst slöjdlärare, eller de från Järfälla

Tänk om vi kunde belöna alla… men sådana är inte tävlingens regler. Vinnarna finns här

Det var stort, ärofullt och roligt att få hålla i prisutdelningen…

Här är i alla fall resultatet

Vad kräver ett så kallat ”tyst möte” av mig som föreläsare? #sett2014 #blogg100

Det är en märklig upplevelse att föreläsa inför en publik som alla sitter med hörlurar på och alla lyssnar på en utan distraktion av andra i salen eller ljud som kommer in från omgivningen. De som lyssnar är fokuserade bara på ljudet av din röst och inte mycket mer, och det är väldigt annorlunda jämfört med att föreläsa ”som vanligt”.

Jag gjorde ett försök igår, och kände att jag hade svårt att få feedback, och kände att jag gick ifrån föreläsningen med många frågor som handlade om hur upplevde deltagarna det? Förstod de, eller förstod de inte? Nådde jag fram eller inte. Idag var det dags för försök två, mitt i lunchen. Men det är alltid svårt oavsett format för att förmedla föreläsningen eller inte… Vis av erfarenheten så gjorde jag några förändringar, som jag tror att många föreläsare vid sk tysta möten kan behöva känna till och som jag önskar att jag vetat innan jag gjorde en ”stor” föreläsning inför en tyst publik. Tipsen är följande:

-sätt på dig ett par hörlurar, så att du kan höra samma sak som alla andra i salen
-ställ frågor som göra att publiken kan delta genom att räcka upp händer eller ställa sig upp
-ha slides som kräver aktivitet, jag valde qr-koder som gjorde att publiken kunde använda sina telefoner eller paddor för att ladda ner materialet, annat du kan använda är att göra ”polls” men gå in för att aktivera publiken
-var yvigare än vanligt så att publiken känner ditt engagemang så smittar det på publiken

Sedan är det lite som vanligt, men ändå inte… Men jag kan säga att bara att jag aktivt ställde krav på publiken att de skulle vara aktiva, gjorde det lättare för mig att föreläsa, så tack alla som kom på min föreläsning på SETT.

 

 

Vad sker det för möten när det är tyst? Om sk. tysta möten #blogg100 #SETT2014

Jag har haft lyckan att får återigen prata på Sett-dagarna. Det var fullt med skolmänniskor, pedagoger, bibliotekarier, skolledare och andra skolintressenter. Nytt i år är att Settdagarna har sk. tysta möten i vissa salar. Ett tyst möte innebär att de som lyssnar på föreläsningen får ett par hörlurar på sig och kan ställa in så att de kan lyssna på föreläsningen som pågår i den sal som man sitter.

På Facebook motiveras inlaget med tysta möten på följande sätt:

provar ny teknik för att höja er upplevelse på plats! /…/ använda tysta möten”

Och jag förstår syftet, eftersom jag föreläst i dessa salar tidigare och jag vet att publiken störs av ljud från den andra föreläsningen, eftersom det inte finns några väggar utan salarna skärmas av tyg som hängs upp i taket.

Men vilka möten kan ske i tystnad? Det är ett hån att kalla detta för möten, kalla det för vad det är ”broadcasting”. Att kalla det tysta möten, är en vacker skönskrivning, för det sker inget möte, i alla fall inte under föreläsningen. Publiken kan inte ställa några frågor, de kan inte höra de andra i salen, de kan inte få bekräftelse på om deras upplevelser är bara deras eller om andra upplever samma sak. Som föreläsare är innebär denna teknik att jag pratar med publiken  genom en ”radio”. Jag frågar mig lyssnar de på mig? Förstår de vad jag säger? Varför skrattar de inte?

En föreläsning är en gemensam upplevelse, den sker tillsammans med de som är i rummet, och det möte som sker är mellan föreläsaren och publiken, men det sker också ett möte mellan de som igår i publiken. Ett tyst möte är inget möte, det är endast en broadcast av min presentation till var och en av alla de som sitter i salen.

Du tänker men mötet kan ju ske digitalt, ja men inte i realtid, det blir ett asynkront möte, där jag som föreläsare inte ingå i realtid, eftersom jag föreläser. I bästa fall kan vi mötas efteråt på webben och bryta oklarheter, och andra frågor som min föreläsning väckt. Men i föreläsningssalen är jag bara en sändare som broadcastar, osäker på om mitt budskap, min tanke når fram , eller förstås av mottagaren.

Ett tyst möte är inget möte!

Imorgon ska jag utmana tekniken och göra ett möte som bjuder in till aktivitet…

Tänktanken – ännu ett initiativ från Årstaskolans crew #blogg100

Årstaskolan är en smältdegel för alla möjliga goda initiativ för att utveckla metoder för kunskapande tillsammans med elever. De är en förebild för och i hur skolutveckling kan och kanske ska ske, utifrån lust, engagemang och intressen, men kanske främst utifrån eleverna och den samtid som de befinner sig i. Nu tar de tag i skolutveckling genom att göra ännu ett avsnitt i sin talkshow Tänktanken som bygger på konceptet:

”In front of a live studio audience” samt strömmande på nätet kör vi personliga och profesionella samtal i vår soffa. Från skolmänniskor – för skolmänniskor.

Jag har den smala lyckan att få vara gäst tillsammans med Lotta Bohlin, Jonas Johansson och med värden framför alla andra vår allas Richard Gatarski – wow. Men sedan kommer pedagoger som ständigt bländar mig att också vara med som: och Josef Sahlin, för värdskapet stå även Martin Fernström.

Jag kan bara se vilken succé detta ska bli med en grupp människor som står bakom initiativ som kunskapshubben (som jag älskar), biblis.se (elevers böcker och bibliotek på nätet – kan det bli bättre) och matenauterna.se. Jag vågar inte tänka tanken! Som sagt tänktanken en talkshow från skolmänniskor -för skolmänniskor. Stort tack för inbjudan! 

 

Du är lärare, saknar du det? #blogg100

Saknar du det?

Är en fråga som Jag får med jämna mellanrum, när jag berättar att jag är utbildad till lärare. Jag brukar svara så som det är.

Nej, jag saknar vanligtvis inte lärarjobbet. Men naturligtvis finns det saker som jag saknar, som eleverna. I synnerhet kan jag sakna klassrumssamtalen, som sker i grupper där man känner varandra och bryter kunskaper tillsammans. Jag kan också sakna säkerheten som finns hos unga människor i att de vet att de kan och kommer göra skillnad. Det är bara självklart, för de vet så mycket bättre, det vet hur det egentligen ska vara…

Jag kan också sakna de insikter som man får tillsammans med elever som ser verkligheten och världen från andra perspektiv än mitt, som lärare lär man sig mycket i mötet med sina elever.

Dagar när jag saknar allt detta kan jag tycka att det är så skönt att internet finns så att jag kan få blicka in i andra lärares klassrum och vardag som en tumblr som Samtidigt i den kommunala gymnasieskolan. Då kan jag le och tänka så är det ….

Är skolans målen samma som de som PISA utvärderar? #blogg100

I diskussionen kring skolans bristande resultat, och misslyckande undrar jag varför det är så tyst i debatten om vilka mål som skolan har. Är skolans formulerade mål i enlighet med de mål som finns i de jämförande studier som vi utvärderar den svenska skolan utifrån?

Vi antar alla att de mål som finns i svenska läroplanen är i enlighet med de mål som PISA utvärderar, kanske är det så, kanske inte. Vi behöver föra en diskussion kring hur skolans mål är formulerade och utvärderas, och gärna med en jämförelse med de mål som PISA utvärderar.