Etikettarkiv: bokmässan

Jack Werner -Är det sant…

Är det sant…

en fråga som är början på ett källkritiskt arbete, enligt Jack Werner. Och jag kan inte annat än hålla med speciellt eftersom jag har under eftermiddagen haft nöjet att hänga med Jack Werner, en av initiativtagarna till ”viralgranskaren”. Vi har gemensamt brottats med källkritik och olika perspektiv på källkritik på bokmässan. Det har varit otroligt roligt, inspirerande och givande. Jag tillstår att jag är lite ”star-strucked” av Jack 😉

Jack lyfter fram vandringssägner på nätet eller snarare i sociala medier som en bra ingång för källkritiska samtal. Dessa fantastiska historier om ”mobilskal som leder till kvarsittning”, eller ”appar som hackas av pedofiler”, borde alltid väcka frågan: är det verkligen sant? Och innan vi -jag, du eller någon annan delar vidare borde vi göra lite mer research…

Hemma vid mitt köksbord får mina barn ofta frågan: vem har sagt det? Eller vem är kompisen som sett/gjort/tagit del av det där… Och det krävs inte så mycket för att mina barn ska förstå att de historier som de tar del av ofta är för bra för att vara sanna.

Vandringshistorier har dessutom den stora fördelen att de ofta är historier som vi fascineras av, de väcker känslor och får oss att vilja veta mer…för tänk om det skulle kunna vara såsom de säger…

En annan aspekt på vandringshistorier är ju att de bygger på en lång tradition av berättande… och som sådana kan vi använda dem för att visa hur djupförankrade de är i vår litterära historia.

Det får mig att tänka på alla filmer/böcker som inleds med orden ”bygger på en sann historia” – men är det alltid sant… men det visste du väl redan 🙂

läs mer om Jacks vandringshistorier i antologin Kritiskt tänkande från Studentlittertur.

Det livsfarliga internet – bokmässan 2011

Bokmässan börjar närma sig med stormsteg, och även där kommer vi på .SE att vara och delta med både seminarieprogram och med en monter.

Inför bokmässan har jag fått seminarieprogrammet och jag läser om Josef Sahlin och Martin Fernström som kommer att prata om bloggar, lyckan är stor när jag hör det, två Webbstjärnedeltagare som pratar webbpublicering kan det bli bättre?

.SE:s seminariepunkt handlar om Det livsfarliga Internet, men tanke på det som skedde i Norge, på Utöja, och den efterföljande diskussionen kring rollen som Internet, har haft känns seminariet än mer glödhett. Internet är ett medium som skapar oändliga möjligheter, för alla… men

Ja, om du är på bokmässan så kom och besök oss i vår monter och ta del av vårt seminarium, om du har en seminariebiljett, som sagt välmött på Bokmässan i Göteborg.

Bibliotek, sociala medier och mediavinklingen

Vaknar sent som vanligt, men förstå när jag loggar in på Twitter att jag inte riktigt har hängt med. Diskussionen handlar om Jonas Thentes TV och Mediekrönika Ombytta roller, som handlar om seminariet Sociala medier och bibliotek i vilket jag deltog i torsdags på Bok och biblioteksmässan.

Thente inleder sin krönika med att refera till

”Fahrenheit 451” skickas brandkåren ut för att bränna upphittade böcker och boksamlingar. Böcker anses vara emotionellt upprörande och därför farliga i en framtid där interaktiva tv-såpor och meningslösheter vaggar medborgarna till enfaldig ro.

Så långt som till att bränna böcker vill inte dagens svenska bibliotek gå, men det är nära på. /…/

Efter att ha tjuvlyssnat i montrar och korridorer samt bevistat en handfull seminarier, stod det klart att böcker är ute men Facebook och Twitter är inne. På biblioteken.

En typisk seminarierubrik var ”Sociala medier och bibliotek” – notera ordningen – som hölls på torsdagen.

Sedan fortsätter han att säga att dagens bibliotekarier är vår den nya tidens nätaktivister, som pratar om besökare på biblioteket som användare, och

De talar om sina uppdragsgivare (det vill säga biblioteks­besökarna) som ”användare” och fnyser åt fysiska böcker – som de karaktäriserar som dammiga. Om biblioteken säger de att ”vi måste begrava vissa uppgifter för att hinna med att bilda oss en uppfattning om nya medier”.

medan de som vi traditionellt talar om som nätaktivister ”en internetaktivist är en ung, vild manlig hacker med glasögon och hippieanarkistiska tendenser” är som Fleischer och Drogge blir symboler för i de traditionella nätaktivisterna i krönikan.

Fleischer talade om människor som använder biblioteken – ja, om människor som själva poängen med bibliotek. Riktiga bibliotekarier som kan ge personliga tips om böcker och annan information.

Han såg en del problem – för att underdriva – med att svenska bibliotek är beredda att slänga ut grundläggande kompetenser och funktioner för att i stället bistå en handfull amerikanska IT-företags för tillfället populära tjänster.

Jag deltog i seminariet och vill gärna berätta att seminariet inte handlade om att biblioteken vill bränna böcker eller överge sina huvuduppgifter. I ingressen till katalogen står det:

Sociala medier förändrar förutsättningarna i samhället för såväl politisk demokrati som för ekonomisk konkurrens, likaså för kommunikationen mellan individer och organisationer. Att ha digital informationskompetens för att kunna hitta, källkritiskt granska och kommunicera på nätet blir lika viktigt som att kunna läsa, skriva och räkna. Är bibliotekarier dödgrävare eller guldgrävare i denna historiska omvandling?

Det tycks Thentes inte känna till eller ha tagit del av, inte heller del av att  samtalet främst handlade om två centrala frågor nämligen:

  • Hur förändrar sociala medierna bibliotekens kontext?
  • Hur förändrar sociala medier bibliotekens arbetssätt?

Seminariet handlade alltså om hur sociala medier påverkar bibliotekens kontext och arbetssätt och hur Thentes än ser det så är förändrar sociala medier vårt förhållningssätt till vår omgivning. De  låter det analoga mötet mellan människor kompletteras med ett digitalt. Det innebär inte att det ena utesluter det andra, och det tror jag inte Fleischer eller bibliotekarien på seminariet menade. Även om Thentes vill vinkla seminariets samtal så.

Hur kommer man i kontakt med Google?

Jag fick ett mejl i våras, med ett brev som en bifogad fil: Google, Brevet har en tydlig avsändare. Det var Google. Innehållet i brevet handlar omatt jag har blivit utsedd till en vinnare och jag skulle få MASSOR med pengar. För mig är solklart att det är fejk, och jag tänkte, som en vän av ordning att jag mejlar Google och säger att det här har jag fått i ert namn, bara så ni vet, vilket de med säkerhet redan gör. Jag sparar dessutom mejlet för att det kan säkert bli underlag för ett blogginlägg om källkritik, om Google och vinstbrev på nätet.

Jag kan vara ganska nitisk när jag tar mig an en uppgift, så jag börjar en jakt på en e-postadress, en möjlighet att komma i kontakt med Google, med någon form av kundtjänst, för jag vill mejla och bifoga brevet. Men jag inser ganska snart att Google, världens största internetföretag, en sajt som jag i stort sett använder dagligen, inte har någon ”om-sida” och ingen mejladress, jag efterlyser en på twitter, får hjälp men hela försöket slutar i ett stort frågetecken, hur kan det komma sig att Google inte har någon mejladress? Jag får tips om deras kontaktformulär som känns som att ställa frågan rakt ut i tomma intet, till vem som helst som råkar läsa…

Misströstande lade jag ner mitt projekt och har väl gnällt lite om bristen på transparens från Google, som vi använder varje dag. På Bok och bibliotek mässan var jag på två Google-seminarier ett som jag ska skriva om på Kolla Källan Google och Framtiden och ett som hette Google världens enda supermakt på nätet. I det senare deltog Andreas Ekström och Andreas Svenungson från det svenska Google-kontoret. Den första frågan som kom upp handlade om hur Andreas Svenunson fått sitt arbete på Google? Om han hade ringt och frågat om de hade några lediga tjänster, och om så var ringde du, undrade Andreas Ekström, för jag har i alla fall inte hittat något telefonnummer till Google, så hur gör man om man vill komma i kontakt med Google? (Det undrade ju jag med…)

Som svar på vår fråga om hur man söker jobb på Google fick vi veta att det var Google som hade kontaktat Andreas Svenungson och sedan tillstod han att när det kommer till öppenheten så finns det lite att arbeta på för Google. De hade haft en öppen e-post adress, men den hade blivit nedspammad direkt, och tydligen är det så om man tillhandahåller gratistjänster, men jag undrar ändå över kundsupport, och hur möter Google det behovet?

Google beskriver sig själva alltså som ”lite dolda” men det beror på att de vuxit mycket snabbt. Men transparens och öppenhet är på väg. Medan Andreas Ekström som har skrivit en hel bok om Google beskriver Googles företagskultur som en lite sektliknande rörelse, som tänker lite annorlunda med bland annat ett en procent mål, att en procent av vinsten ska gå till välgörande ändamål. Men särskilt tillgängliga är de inte men kanske är de mer tillgängliga om du betalar för deras tjänster (för visst måste man som företag kunna komma i kontakt med företaget om man använder tjänster som deras annonser, deras företagslösningar för mejl etc. Men det vet jag egentligen inget om, så jag låter det vara osagt)

Sedan ska jag väl tillstå att de är tillgängliga även för mig, men att skicka in ett anonymt kontaktformulär, utan tydlig mottagare vilket alltid gör det svårare att använda ett kontaktformulär.

Jag återkommer till Google imorgon med, tror jag har fler ingångar efter seminariet om Internets supermakt

Slutet på ”att besöka en roman”

Mitt liv har ändrats en del på två år, och som jag brukar berätta berättelsen så börjar den med John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Jag läste romanen och insåg att det är en otroligt fin och underbar skildring av Blackeberg som förort, av de som bor där, av allt det som jag förknippar med förorten, som jag älskar. Tillsammans med min dåvarande tvåa gjorde jag ett svenskprojekt som kom att heta: ”att besöka en roman”. Deras romanläsning skulle resultera ibland annat tio webbplatser om romanen Låt den rätte komma in, om Blackeberg och om John Ajvide Lindqvist.

Länge har jag närt en dröm om att få berätta för John Ajvide Lindqvist vilken betydelse hans roman fick för mitt och mina elevers skolarbete. Att hans roman fick oss att ta steget och publicera skolarbete på nätet.

Länge, väldigt länge, närde jag också en annan dröm om att jag skulle uppbåda allt mitt mod, all min kraft och skriva ett mejl, ett brev och berätta om vårt projekt om vad vi gjorde med hans roman. Att vi gjorde stadsvandringar utifrån den, att vi gjorde webbplatser om den, att det fanns föräldrar i Blackeberg som pga av våra webbplatser inte ville låta sina barn börja Blackebergsskolan eftersom det förekom så grov mobbing där. Den föräldern hade läst det på nätet (i en av mina elevbloggar).

Jag tänkte länge skriva, i hopp om att få ett svar, men kom aldrig till skott, vågade inte, tänkte att jag kommer bli så besviken när han säger att han inte kände till det, men ska läsa, och sedan skulle jag inte få ytterligare svar. Sedan var väl inte mina elevers projekt så märkvärdiga i sig, de var ”vanliga” webbplatser om en roman. Om en plats om Blackeberg, och om en fantastisk författare, men för oss i klass S1-S2-S3Enskilda Gymnasiet 2007- 2010 var de livsavgörande, men för en besökare är de ganska beiga.

Idag gick jag förbi Ordfronts förlag på Bokmässan i hopp om att hitta en present, och där står Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla Stjärna när jag ser det  bestämmer jag mig för att fråga:

kommer John Ajvide Linqvist till er monter, för jag vill berätta att han har förändrat mitt liv.

13.10

svarar hon bakom kassan, och jag går tillbaka till .SE:s monter och tänker jag ska ta mig i kragen, vara modig, vara mer modig än jag egentligen vågar och berätta för John Ajvide Lindqvist om mina elevers sajter, om att hans roman förändrat mitt liv, gjort att jag blivit en bloggare, en twittrare, en projektledare, en som jobbar med internet i skolan.

13.10 tar jag mig igenom myllret på bokmässan, men Ordfronts monter är full, fylld med fantaster och jag kan knappt se honom, knappt höra, så jag kommer inte komma fram, kommer inte komma till tals med författaren som alla vi som står där beundrar så. Jag går misströstande därifrån och tänker jag får skriva en bloggpost och berätta hur John Ajvide Lindqvists roman har påverkat mitt liv. Jag får berätta i mitt eget forum, på min egen plattform, sedan kan jag kanske mejla det till honom också, så har jag berättat det.  Berättelsen får ett slut. Jag bestämmer mig så gör jag.

Bokmässan 2010

Eftermiddagen går och jag blir intervjuad av Wikipedia om källkritik, stolt och varm bestämmer jag mig för att ta en kopp kaffe innan jag beger mig till hem till Stockholm (ledsen Mathias jag glömde bort mitt löfte till dig, du har en kaffe innestående på mig). Jag går upp till speakers lounch, sätter mig ner och pratar med några bekanta, och vem kommer då in, om inte John Ajvide Lindqvist. Plötsligt har jag bara en sak för ögonen och det är att säga som det är, att störa och berätta. Det är så uschligt tramsigt, men jag ser det som min möjlighet, att få berätta om S2:s sajter, om vårt projekt: http://attbesokaenroman.se

Så jag stegar fram säger som det är:

Jag vill bara berätta att du förändrade mitt liv. Jag förstå att du inte vet det, men jag vill ändå berätta att mina elever har gjort 10 webbplatser om din roman Låt den rätte komma in.

Med lugn stämma säger han då:

Jo jag vet, jag har läst några av dem. Det är de som heter ”attbesokaenroman.se”.

Jag står mållös en halv sekund, inser att han sa projektnamnet. Projektnamnet, som ingen kommer ihåg, det betyder bara en sak: Han vet, han har läst och har tagit del av mina elevers arbeten.

Åh, vad jag önskar att det var måndag igen, en vanlig skolmåndag så att jag skulle ta mig till skolan och komma in i mitt klassrum med mina elever i bänkarna så jag kunde få berätta, men det går inte för de har tagit studenten, jag är tjänstledig. Men jag är så himla stolt för deras arbete och jag önskar att jag fick dela det med dem, så jag gör det så här.

Jag har något jag vill berätta:

Jag träffade John Ajvide Lindqvist i lördags och han har läst era sajter. HAN känner till vårt projekt ”att besöka en roman”.

Jag måste bara få berätta vad han sa: När jag berättade att ni funderade mycket om romanens huvudkaraktär Oskar egentligen är John Ajvide Lindqvist. Och då berättade HAN att de har en sak gemensamt, Oskar bor nämligen i samma lägenhet som John Ajvide Lindqvist växte upp i, så när ni stod där på Ibsengatan och pekade ut fönstret där Oskar bor, med hjälp av romanen så var det just där John Ajvide Lindqvist växte upp.

Tänk er…

Jag har aldrig tänkt på sociala medier som ett husdjur

Jag har bestämt mig för länge sedan, jag ska inte ha några husdjur. Jag är rädd för djur och har inget intresse, ingen lust och ingen vilja att ta hand om djur. Så var det bestämt inga husdjur hemma hos Kristina inte. Men Unni Drogge fick mig att fundera idag, har jag gått och skaffat husdjur i alla fall?

We are looking for pets

Är bloggen, och mitt engagemang i den, och i andra sociala medier, som att skaffa sig ett husdjur?  Idag i panelen på Bokmässan om sociala medier och bibliotek så säger just Unni Drogge en one-linern. Att hon fundera mycket innan hon engagera sig i sociala medier :

för det är som att skaffa husdjur

Och innan man tar på sig ett sånt ansvar ska man överväga det noga. Unni Drogges bild är dräpande och samtidigt väldigt fin, den ger en bild av det innebär att vara engagerad i sociala medier. Unni Drogge menar att hon med sitt engagemang i sociala medier, på twitter, genom att blogga, tar ansvar för sina läsare. Och när jag läser Unnis blogg kan jag bara instämma, hon tar verkligen ansvar för sina läsare och för ett samtal med dem, se till exempel hennes bloggpost tid att leva tid att blogga. Det är ett ansvar att vara en som bidrar med innehåll. I och med att  jag engagerar mig, gör mig närvarande i sociala medier, bidrar med innehåll, får läsare så har jag också ett ansvar för mina läsare, att ta hand om dem, prata med dem, mata dem med lite nya inlägg, kela lite med dem.

Åtminstone är det så Unni Drogge menade om jag förstod henne rätt.

Men att sköta ett husdjur innebär så mycket mer än att jag ska vara närvarande och prata med djuret då och då, det kräver vaccinationer att jag ska uppfostra det, så att det fungerar i möblerade rum, är ok i förhållande till andra människor, djur etc. Den biten slipper i jag i alla fall i sociala medier, jag behöver inte uppfostra mina läsare, till att uppföra sig, hur de ska möta andra, hur de ska vara i möblerade rum, eller?

Så innan du engagerar dig i sociala medier tänk efter, fundera en stund, är det så att du har tid för att ta det ansvar som det kräver? Har du tid att ägna dig åt dina läsare, möta deras synpunkter perspektiv, om inte så kanske du inte ska engagera dig i sociala medier, men jag menar att du missar mycket, du missar många samtal kring sånt som engagerar dig. Du missar många möjligheter att få bryta tankar med andra en del som tycker som du andra som tycker annorlunda.

Så fundera ett varv till tänk på all kärlek som ett husdjur kan ge, medföra, tänk sedan på allt ansvar, all tid som det kräver, fatta sedan ditt beslut: husdjur eller inte?